140

Häromdagen kom det ett adressändringskort från en gammal elev. Han hade också skrivit en rad om att han mindes mig som den bästa läraren han haft. För en gammal gubbe som jag, betyder ett sådant meddelande oändligt mycket. Själv kände jag mig mobbad och oförstådd i gymnasiet. Lärarna älskade att göra narr av mig och kamraterna fnissade med för att få bra betyg. -Jag är bekymrad för Bolinder, påstod en geografilärare. Hur ska det gå för Bolinder som har så lite i huvudet? Nu var jag bra på att svara. Och det förbättrade just inte mina aktier. -Jag är också orolig, svarade jag geografiadjunkten. Och jag har tänkt, att kan jag inte bli något annat får jag väl bli geografilärare! Efter det fick jag uselt betyg också i geografi ... När jag själv blev lektor i historia och svenska med drama så tror jag att jag kompenserade mig och blev kamrat med eleverna. Satte visserligen strikta gränser, men höll på rättvisa och lät eleverna komma med sina kommentarer. Vilka ibland var tuffa. Men jag kunde vara tuff tillbaka och komma på dräpande svar. Som när jag själv var elev! -Ditt jävla bögarsle! skrek en ung dam. Nu går jag från din sketna lektion och kommer aldrig tillbaka! -Du bara lovar och lovar! svarade jag och då stannade hon förstås. Och när hon tagit studenten kramade hon mig och sade att hon skulle bli en bra flicka och att det var min förtjänst. För att jag hade brytt mig. Dramaeleverna ser jag ofta på t ex TV. En kväll njöt jag först av Anna Perssons lysande gestaltningsförmåga i "Starke man" och strax därpå dök Fredrik Önnevall upp med sitt fina Kinamatprogram. Anna spelar oppositionsrådet i den förskräckliga kommun som styrs av den starke mannen. Det är ohemult skickligt och roligt gjort och jag är ganska övertygad om att händelserna speglar en verklighet som finns i kommunerna. Serien hör till det allra bästa svensk TV har producerat. Utan tvekan kan den tjäna som en rejäl väckarklocka ute i våra kommuner. Kom gärna med en fortsättning! Fredrik Önnevall lyfter fram människorna i Kina så de blir levande och så att man inser att kineser inte är en sort där alla är lika. Man fattar att de skiljer sig åt precis som vi svenskar. Jag tror att Fredriks program effektivt motverkar rasism.

141

Rasismen har tyvärr en lång historia i Sverige. När jag var pojke läste de flesta killar Bigglesböcker. I dessa speglades tidens syn på olika s k raser. Vit borde man vara, folk med färgat skinn var mindre värda. Särskilt var japaner och "negrer" skumma, liksom "halvblod". Och i Pippi Långstrump blev hennes pappa "Negerkung". Hans kvalificering för detta var, om jag förstått saken rätt, att han var vit. Det var ingen direkt rasism i detta, bara ren och skär tidsanda. Vilket egentligen är ännu mera betänkligt. För egen del minns jag att vår realskoleklass åkte på skolresa till Danmark när vi tagit vår examen. Det var en lång och äventyrlig färd tyckte vi resovana Mjölbyungdomar. Det första vi gjorde när vi kom fram var att åka båt runt om i hamnen. Jag såg då min första färgade människa. Han jobbade på en båt långt bort men syntes tydligt. När jag sedan efter en vecka kom hem till min lantliga bonnasocken, berättade jag om mina upplevelser. Den färgade sjömannen gjorde stor succé. En gång när jag var ute och cyklade blev jag stoppad av en obekant man. Han sade: -Är det du som är Bolinder? -Jaa, svarade jag och steg av cykeln. -Är det sant att du sett en neger? Så lite visste en vanlig svensk om färgade. Kanske inte så konstigt att "rasism" frodades. Den var i allmänhet inte fientlig utan bara nyfiken på något man inget visste om. Nå, jag blev ju äldre och klokare och bl a lärare. Mina elever tyckte jag mycket om och det verkar som om detta blivit besvarat. När jag nu är pensionerad sedan tio år, hör i medeltal tre elever av sig varje vecka. En tjej som bl a varit soldat kom på besök och visade sin nya kille, en kille skickade nyligen kort från Uganda där han just åkte buss, en av mina första elever stoppade sin stora Van när jag gick på vägen och sade att när alla mobbade henne i Båstad och hon tänkte sluta skolan, bjöd jag och min fru hem henne på te och fick henne att läsa vidare. Nu var hon läkare. En dag när jag också promenerade, gled en polisbil upp intill mig och stannade. -Vad har jag nu gjort? tänkte jag. Men det var en gammal elev som blivit polis och nu ville tacka så mycket för undervisningen. Kärt!