136

När jag nu börjar bli gammal, minns jag gärna de många intressanta, berömda och på olika sätt viktiga människor jag mött. För att nämna bara en handfull så umgicks i min barndom statsminister Bramstorp i mitt hem, jag har tränat med Gunder Hägg och P O Enquist, rått den blivande nobelpristagaren Kaj Siegbahn att sluta upp med det han sedan fick nobelpriset för, gästats i mitt nuvarande hem av filmen "Bullits" skapare Bob Fish, samarbetat med Astrid Lindgren och varit god vän med Barbro "Bang" Alving. När jag försökte bli filmregissör mötte jag en ung Christina Jutterström. Ett annat möte att minnas skedde 1967. Om en kvinna jag då retade upp, vittnar en staty. En skulptur kan många gånger ha en intressant historia bakom sig. Intill stationen i Lund finns en sådan staty som är skapad av den kände skulptören Jonas Fröding, brorson till diktaren Gustaf Fröding. Den heter "Lekande barn" och visar två nakna ungar, en pojke och en flicka. Det vackra och dyrbara konstverket skänktes till staden av urmakarparet Fritz och Anna Hansson. Anna som överlevde Fritz var mycket barsk och bestämd. Då jag lämnade in en guldklocka till reparation i hennes affär och bad om ett kvitto blev hon rasande. Passade inte galoscherna kunde jag gå min väg! Förskräckt bad jag om ursäkt och fick klockan reparerad. På Iris Blomsterhandel nära urmakeriet, arbetade Anita Löfvendahl. Denna vänliga kvinna lyckades bli god vän med Anna Hansson. Urmakerskan tog för sig av mycket unga Anitas arbetskraft som springflicka och kanske även "piga". Anita var nog den enda som var välkommen till Annas våning med dess samling av värdefulla föremål och mycket god konst. Den insats som Anita Löfvendahl gjorde, var fylld av omtanke och människokärlek. Så ledsagade hon gamla Anna de sista åren, varje kväll från affären till hemmet. Som tack fick hon ibland godsaker -- några pengar släppte Anna inte ifrån sig. I november 1969 hade Anna (född 1879) inte visat sig en dag och Anita och en annan person gick hem till henne. Hon låg hjälplös på köksgolvet. Skyndsamt fraktades hon i ambulans till lasarettet. Hon kvicknade till och efter ett par dagar fick Anita skaffa choklad till personalen. Anna skrev också 13.10 1969 under ett testamente där hon skänkte sina ägodelar till Lunds stad. En stiftelse skulle förvalta tillgångarna och i den skulle Anita Löfvendal ingå. Kort därefter avled Anna Hansson. Behållningen visade sig uppgå till inte mindre än drygt 2,3 miljoner kronor, en summa som sedan har stigit mycket kraftigt. Pengarna går till gamla, handikappade och unga. Den teaterkurs jag leder vid en kyrka i staden har fått åtskilliga tusenlappar till stöd och jag och mina elever har som tack varit vid statyn och blomstersmyckat den. Om "DE LEKANDE BARNENS FOND" har den kände författaren K ARNE BLOM nu skrivit en alldeles lysande bok, läsvärd och intressant. Där berättas sannsagan om den viljekraftiga och egensinniga Anna Karolina Hansson som föddes i fattigstadsdelen Nöden och som arbetade samman en enorm förmögenhet, ur vilken har delats ut miljonbelopp till på olika sätt behövande människor. I boken finns också en serie fotografier från Anna Hanssons hem och färgbilder på föremål och konst där. För min egen del får den mig att minnas mitt dynamiska möte med henne några få år innan hennes död.

137

Det är lätt att idag förtvivla över deckargenren, både den svenska och den internationella. Kriminalromanen har möjlighet vara litteratur, som kunde fira konstnärliga triumfer. Den ska ju handla om brott och det borde göra den samtidsskildrande, psykologisk, sociologisk och moralisk. Tyvärr ser deckarverkligheten inte ut på detta sätt. Som aktiv ledamot av Svenska Deckarakademin och jurygrupper där, har jag varje år att läsa en mängd nyutkomna deckare. Tyvärr är flertalet raffel och sensationer på torftigt klichéspråk och med tvådimensionella pappfigurer som personer. Författarna blir varumärken som gärna skriver om samma bok med allt mera slitet kalkerpapper -- ordbehandlarna gör den processen ganska enkel. Svenska Deckarakademin - där omnämnde K Arne Blom är preses - kämpar mot genrens förfall. Bl a väljer man varje år bästa nya svenska kriminalroman och bästa utländska. Som en motsats kan sättas den serie med frimärken Postverket givit ut. Bland de kriminalförfattare som där porträtteras, finns en sådan kvalitativ bottenkänning som Liza Marklund. Vår kanske störste, Stieg Trenter, saknas. En styrelseledamot i Deckarakademin berättade för mig att han rådfrågats, men att man ej verkar beaktat Akademins sakkunskap. Beklämmande! Är således hela deckargenren numera ett sjukt, kanske döende träd, så kan man bland de nya böcker som kommer dock ännu hitta friska grenar med välsmakande frukt. Jag hoppas t ex att läsarna istället för Marklunds senaste, köper och lånar någon av de fem till svenska översatta böcker som Deckarakademin nominerat inför årets prisutdelning. Det är alldeles utmärkta romaner med klart litterära förtjänster. Som jag är medlem av juryn, presenterar jag dem här i den ordning jag gillar dem. Den bok jag njutit mest av kommer sist! Jag börjar med "DÖDSMÄSSA" av en av mina största deckarfavoriter REGINALD HILL i Ulf Gyllenhaks utmärkta översättning (Minotaur). Jag blev Hill-frälst när jag för ca tio år sedan läste "Dalen som dränktes". Det vore orättvist att påstå att "Dödsmässa" är sämre. Den håller jämn och hög klass samt är rejält spännande. Boken handlar om att Gina Wolfes man försvunnit och att hon går till polisen för att få hjälp. Boken hör till de tjockisar som kriminalförfattarna nu ofta excellerar i. Nära fyra hundra sidors underhållning bjuds man på, det blir några gastkramade nätter. En annan av mina största deckarfavoriter är islänningen ARNALDUR INDRIDASON som vi i Deckarakademin tidigare belönat. Därtill har Indridason fått många toppenpriser, bland andra nordiska Glasnyckeln och brittiska Golden Dagger. Årets bidrag "MÖRKA STRÖMMAR" är en fascinerande bok om de onda, mörka strömmar vilka drar fram genom människosjälen och för ödesdigra händelser med sig. Ylva Hellerud har översatt och Norstedts utgivit mästerverket.

138

Klart ännu fetare än tjocka "Dödsmässa" är "JOHN STONES FALL" av engelsmannen IAIN PEARS. Översättning Nils Larsson och Brombergs förlag borgar för utmärkt läsning i nära 700 sidor! Jag tycker att det är lite som att läsa Dickens igen och försjunka i en annan värld. Det börjar med en begravning i Paris 1953. Sedan reser vi undan för undan bakåt i tiden: London 1909, Paris 1890 och Venedig 1867. I centrum för skeendet finner vi den förste (och siste) baronen Ravencliff, John Willam Stones. John Stones, som är en känd affärsman, faller i London 1909 från ett fönster i sitt arbetsrum och hittas död. Han har testamenterat en förmögenhet till sitt okända barn. Spåret går bakåt i tiden. Den unga änkan, Elizabeth, lady Ravencliff, ger journalisten (som själv inte anser sig vara journalist) Matthew Braddock i uppdrag att söka efter detta barn. Upplösningen är förvånande och skär in i själens djupaste vrår. Jag sätter på grund av detta Ian Pears aningen före de redan nämnda -- den här boken gav mig mer ångest och mer att begrunda efter läsningen än de andra två. Boken hade nog vunnit min toppröst vilket år som helst sedan Barry Unsworth 1995 gjorde mig lycklig med "Döden och gycklarna". Men i år 2010 finns det två böcker jag tycker gör mig mera förtjust än Ian Pears. Vilket sagolikt toppår detta är! Lyckliga läsare som har de här böckerna kvar! En riktig önskebok till jul tycker jag att "DEVILS PEAK" av den sydafrikanske författaren DEON MEYER är, till alldeles utsökt svenska översatt av Mia Gahne (Weyler). Det börjar en lördagseftermiddag med att f.d. ANC-soldaten Tobela Mpayipheli ska tanka sin bil på en bensinmack. Med sig har han adoptivsonen, åtta år gamle Pakamile. På var sin MC har de tränat köra offroad under helgen. Pojkens självförtroende har växt timme för timme: -Titta Tobela, kolla på mig! Då händer det vidriga. Bensinmacken rånas och Tobela försöker skydda Pakamile. Han vräker sig över den skakande pojkkroppen, men det är förgäves. Blodet rinner från det arma skadade barnet och fostersonen dör. Tobela blir en hämnare av allt det våld barn blir utsatta för. Deon Meyer är född 1958 och växte upp i den sydafrikanska Kapprovinsen. Han började som journalist precis som en gång Ernest Hemingway. När jag läser "Devils Peak" kommer jag osökt att tänka på nobelpristagarens "Att ha och inte ha", som jag med ungdomlig entusiasm och beundran i gymnasiet läste ett par år innan Deon Meyer föddes. Ernest Hemingway hyllade den fysiska kärleken, men när jag jämför honom med denna bok måste jag erkänna, att det en professor Wasserman här gör för att bli sexuellt tillfredsställd, det hade varit nästan otänkbart att skriva om på 50-talet. Även om det numera bara känns måttligt egendomligt. I övrigt finns hos Meyer samma friska och rättframma sätt att berätta om hur förfärligt livet är. Man läser och upptäcker att man konstigt nog älskar det förfärliga livet ...

139

Av de fem kriminalromaner som Svenska Deckarakademin nominerat, har jag här bara en kvar. Men vilken bok! Jag sätter den blott 160 sidor omfattande "SISTA BESTÄLLNINGEN PÅ BALTO" av FAIZA GUÈNE främst av årets kriminalromaner (Norstedts)! Översättningen är gjord av Lotta Riad. Faiza Guène är en tämligen ung författare (*1985) vilken på kort tid skapat sig ett aktat deckarnamn. Hon experimenterar vilt med genren och törs verkligen spänna bågen. Här är det t ex olika berättare och förste berättaren är mordoffret självt! Samme döde blir också siste berättare och självklart vet han hur alltihop gick till! Vilket ej hindrade att den serverade upplösningen storligen förvånade mig -- så hade jag inte tänkt mig det hela! Hur törs författaren? En sak är då säker. Kulturklimatet verkar vara ett helt annat i Frankrike än det vi har här i gamla Svedala. Medan myndigheterna i Sverige uppmuntrar skräplitteratur med att hylla Liza Marklund på frimärke, utges "Sista föreställningen på Balto" med stöd från franska kulturministeriet! Det är denna smått geniala bok värd! BÖCKERNA I MIN ORDNING: 1) FAIZA GUÈNE: "SISTA BESTÄLLNINGEN PÅ BALTO" 2) DEON MEYER: "DEVILS PEAK" 3) IAIN PEARS: "JOHN STONES FALL" 4) ARNALDUR INDRIDASON "MÖRKA STRÖMMAR" 5) REGINALD HILL: "DÖDSMÄSSA" När jag gick på litteraturvetenskaplig doktorandkurs vid Lunds Universitet lärde jag en liten tysk ramsa: "Ein Buch - kein Buch." Alltså: En bok är ingen bok. Precis som ingen person kan vara en ö, kan inte en bok existera i sig själv. Det behövs andra böcker att lära av och relatera till på olika sätt. Jag menar nog att ingen författare kan utvecklas utan kritiker som förstår och hjälper -- ja, hela samhällsklimatet betyder mycket. När jag debuterade experimenterade jag vilt men inget av detta fattade det stora gänget usla kritiker något av. (P G Peterson och Barbro Bang Alving, var undantag.) När jag införde Sveriges allra första antihjälte i deckarlitteraturen, sade en ledande kritiker att han saknade en verklig hjälte som detektiv! God dag yxskaft! Nå, det där får jag utveckla i mina memoarer, som jag jobbar med. Det verkar som om man i dagens Frankrike har en helt annan kultursyn! Det har säkert betydelse för utvecklingen av deckargenren. Sveriges i många fall usla kritiker bidrar till att deckargenren ej utvecklas positivt. Tyvärr!