Första

1 Säkerligen är jag vid 73 en ganska konservativ gubbe i mycket. Länge tyckte jag att datorer var fåniga prylar som bara ställde till det. Ett japanskt flygplan dök rakt ner i marken för att datorn visade fel. -Se där, sade jag. Datorerna gör människor till idioter. En flygare kan inte längre titta ut genom fönstret och se att där är jorden och där har vi fri himmel. Nej han tittar på sin dator och flyger rakt ner i marken! Så var det en god vän som gav mig en begagnad dator och försökte lära mig använda den. -Jag vet ju inte ens hur man doppar den i bläck! protesterade jag. Men så sakta började jag komma underfund med min dator och märkte att den var utmärkt att skriva romaner på. Mycket bättre än skrivmaskinen. Jag skrev en tio-tjugo romaner på min dator. Och tog man sedan en diskett eller CD på alltihop blev det enklare för förlaget att sätta boken. Lätt som en plätt! Sedan var det det här med Internet. Nej, jag ville inte ha min dator uppkopplad! Inte är jag intresserad av porr och läste man kvällstidningarna verkade det vara detta folk hade sin dator till. Därtill blev deras modem kidnappade och plundrade långt bort i världen. Nej, det är inget för mig! För att nu inte tala om de stackare som råkade komma in i Pentagons datorer och fick sitta inne en massa år för detta! -Jag håller mig från Internet, deklarerade jag. Jag är 73 år och alldeles för gammal. Jag har inte på Internet att göra! Ett av mina barn slog då på mitt namn och fann att det gav bortåt 7000 träffar. En hel del står visserligen om mig i diverse svenska och utländska uppslagsböcker, men det tycks bara vara en andeviskning mot vad som finns på Internet! Att hålla sig borta från Internet tycks vara omöjligt. Barnet (som nått mogen ålder) ordnade nu en hemsida om mig och mina olika aktiviteter. Och så tyckte mina barn och barnbarn att jag borde ha en spalt att göra min stämma hörd på. Jag har visserligen haft och har kolumner i en rad tidningar, men i min internetspalt kunde jag vara mera personlig menade ättlingarna. Vi kom överens om att det inte skulle vara någon blogg. Alla har bloggar. Jag har istället ett Notat .... OK! Jag gör ett försök! Är du intresserad kan du ju se efter vad det blir.

Ansvarig utgivare: Jean Bolinder

Andra

Gammalt folk som jag brukar mest tala om sina sjukdomar. Det är träligt att lyssna på. Men som jag just överlevt en komplicerad hjärtoperation, tänker jag ändå uppehålla mig vid sjukvården. Vi hamnar ju i den allihop om vi lever och har hälsan. Nej, jag menar: Om vi lever och inte har hälsan. Drabbas man av ohälsa, ska man uppsöka närmaste Vårdcentral. Där är de snälla och vänliga, men överbelastade med jobb. Bara för att ta ett enkelt prov kan man få vänta i någon timme. Nu senast var det en man som inte kunde vänta. Han berättade att just hans prov var så oerhört mycket viktigare än alla andras, att han måste få gå före. Det fick han och jag är övertygad om att han hela livet pratat sig till att få gå före i köerna. Men vi som väntar på vår tur vi får vänta länge och väl. Alla bakom kulisserna är duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att ta blodprov på hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Nå, känner man sig duktigt sjuk får man åka till Lasarettet och sätta sig på Akuten. Där är alla också duktiga, effektiva och sliter som galärslavar. Men det går inte att undersöka hur många människor som helst hur fort som helst. Det tar sin lilla tid. Tidigare i vår var jag inne med en släkting. Vi kom in halv nio på kvällen och fick audiance halv fyra på morgonen! Och inte såg jag någon som latade sig! Svensk sjukvård är hopplös när man vill komma till och underbar när man väl kommit till. Det senare fick jag rikt erfara när jag blev förkyld och hade svårt att andas. Särskilt när jag lade mig på kvällarna tröt syret. Till sist satt jag i en fåtölj och halvsov medan mörkret varade. En tom nattbuss passerade då och då utanför huset. Halvsovande tänkte jag, att den kanske var ute för att samla in döda själar. "Döda själar" har jag för mig att Gogol skrivit om. Han blev 43 år. Själv är jag som sagt 73. En läkare jag konsulterade, sade att alla prover var bra och jag frisk. Hustru Ajan som varit barnmorska och är duktig på medicin och vård, tyckte inte så. Till sist for hon in med mig till Akuten på Lunds Universitetssjukhus. Där tyckte man inte att jag var frisk. Jag slapp dröja. Snart hamnade jag på avdelning. Där lyckades en sköterska veckla till sängen så den blev som en stol. Jag somnade, men väcktes mitt i natten. Och så hämtades jag till en ny avdelning. Alla var snälla och förstående, men visst kände jag mig utlämnad, ensam och illa ute. På den nya avdelningen möttes jag av en sköterska som var som en god fe. Hon talade vänligt till mig och jag fick en plats som var lagom sval. Men vad skulle nu ske?

Tredje

Om Ernest Hemingway sade man att han berättade detaljerat om vardaglig händelselöshet men när något dramatiskt äntligen hände så skildrade han det superkort. I ett par brännande rader. Bortsett från att de flesta i dagens okonsttid inte vet vem Hemingway var, så är han sätt att skriva verklighetsanpassat. Våra liv sniglar sig fram och då något verkligen sker så går det blixtsnabbt förbi. -Va! Vad var det? Jag minns mina goda kamrater på avdelningen där jag låg. En skulle (kanske) byta hjärta, en låg mest och teg (men uppmuntrade man honom pratade han som en kvarn och hade mycket intressant att berätta om) och en var en trevlig nordisk invandrare med en familj som gärna besökte honom och vilka man snabbt blev vän med. Vi låg där en evighet och bekantade oss. Då och då togs vi på undersökningar. Min aortaklaff såg ut som en dansk tjugofemöring. Så sade man att mitt liv var i fara. Jag hade en tickande bomb i bröstet. Jag som påståtts vara så frisk fick dubbel förtur. Nu efteråt har jag fattat att det är något Stort i svensk sjukvård. DUBBEL FÖRTUR. Då är man sannerligen illa ute! Min snälla fru for som en jojo mellan hem och sjukhus. Jag ringde henne så fort jag vaknade. Kommer du inte snart? Och så ringde jag och önskade God natt. Jag saknar dig. Har svårt sova utan dig. Jag brukar berätta fåniga sagor för henne och så somnar vi bägge. Nu fick jag berätta tyst för mig själv. Hon kunde bli änka när som helst. Själv fattade jag som vanligt inte ett dyft. Jag var också precis som vanligt intresserad av folk jag mötte och så längtade jag hem. Att dö ingick vare sig i mina planer eller mina farhågor. Jag som annars är rädd för allting! Så pang bom blev det som hos Hemingway. Allt gick sekundsnabbt. Jag rullades iväg till operation. Jag minns att jag sade hej då till den trevlige nordiske invandraren. Min fru var med mig men jag minns inte det. Jag minns inte något. Det är bara en mörk fläck alltihop. Sex timmars operation. De sågade upp bröstkorgen. Bytte aortaklaff. Gjorde tre by-pass. Hjärt- lungmaskin. Då är man kliniskt död. Inte såg jag någon tunnel med ljus och mina avlidna föräldrar slapp jag möta. Är det så att dö, är det inte mycket att oroa sig för. Det är nog livet som är skrämmande. Tydligen inte döden.

Fjärde

Innan operationen oroade jag mig för alla möjliga skräckupplevelser jag hört talas om. Men jag vaknade inte under operationen, kände ingenting och drömde inga mardrömmar. När jag var elva år 1946 och opererades med etersövning för ett bråck var det tusen gånger värre. Det här var faktiskt ingenting. Jag minns bara att jag sade hej till min trevige nordiske kompis och så minns jag vagt en förvirrad tid efter operationen. När allt var över. Min älskade Ajan var med när jag rullades iväg. Sedan satt hon och dottern och väntade på sjukhusets cafeteria. Kirurgen skulle ringa på privata mobilen när det var klart. Plötsligt och alldeles för tidigt ringde det. Mobilen har hemligt nummer. Få har tillgång till det. Ajan och dottern blev livrädda. Hade något gått snett? Men det var bara en nära släkting som plötsligt råkade ringa om en helt annan sak. De berättade inte att jag just opererades. Min fru var fantastisk! -Du måste komma hit! Personalen sade att hon var otrolig på att vara hos mig nästan alltid. Jag oroade mig för att hon skulle hamna i en trafikolycka, ramla i hemmet med sitt dåliga knä och bli liggande hjälplös där, drabbas av inbrott och brutala kriminella ... En medpatient hade varit i Ukraina när det blev uppenbart att han måste hem och opereras. Då fick han höra: -Ja i Malmö-Lund är de bäst på hjärtan i hela världen! Själv vill jag gärna berätta att en hjärtoperation på Lunds Universitetssjukhus inte är något att bekymra sig för. Läkarna är enormt skickliga. Personalen underbar. Som sagt var min komplicerade hjärtoperation ingenting mot min hemska bråckoperation 1946. Vad jag själv minns av min operation är tiden efter uppvaknandet. Jag var förvirrad och tyckte första natten att någon av de snälla vaken var elak mot mig. Sedan var jag orättvist rädd för honom. Men han kom inte tillbaka. Min trygge son stöttade mig. Jag var i en främmande miljö och själv en annan person än den jag varit. Jag hade (utan att märka av det) nog gått genom en skärseld. Det behövdes smärtstillande medel för min genomsågade bröstkorg. Lite av att vakna i helvetet och vara omgiven av demoner var det ändå.

Femte

Det talas nu mycket om att människor som nått pensionsåldern ska jobba. När jag blev 65 var jag lektor i scenisk gestaltning på Polhemskolan i Lund. Där fick jag inte fortsätta, trots att både jag och eleverna ville det. Nej, jag var skyldig att avgå! Som jag trivdes med att lära unga människor agera, tog jag tacksamt emot ett erbjudande från en kyrka i Lund, Petersgården, att ha dramaundervisning där. Och mera uttjänt har jag inte varit än att jag nu drivit denna verksamhet i tio år. När jag var på sjukhuset ville jag iväg till en repetition. En trevlig och humoristisk läkare sade att om han släppte ut mig kunde något tragisk ske. Jag trodde att det gällde att jag kunde dö men han sade: -Dör du så drar dom min legitimation. Det är väl tragiskt? Jag stannade. Inte ville jag skada honom som var så snäll! Intresset från massmedia har varit skralt -- Sydsvenskan och Radio Malmöhus är sämst. Minst dålig på att visa de unga aktörerna uppmärksamhet har Lunds Lokaltidning varit. Lund har planer på att bli Kulturhuvudstad men intresset för kultur är där under all kritik. Mina elever spelar nära nog professionell teater men det ids ingen titta på. Förra året satte vi upp August Strindbergs Spöksonaten och det struntade massmedia nästan helt i. Ynkligt! Kyrkans Tidning kom verkligen. Där skrev man att vissa av elevernas namn "kommer att lysa starkt på Sveriges teaterhimmel längre fram". Kunde inte Sydsvenskan och övriga tittat på dem? Flera av mina gamla elever lyser nu på teaterscener, film och i TV och får stort utrymme i pressen. När de började skrev lundapressen om dem. Men de nya får ingen uppmärksamhet. Dåligt! När jag var ung och började med film och teater skedde detta i Uppsala. Där var det en helt annan entusiasm än det nu är i kulturöknen Lund. Upsala Nya Tidning sände ut reportrar titt som tätt under våra repetitioner och när det var premiär kom någon kvalificerad teaterkritiker och bedömde. En gång fanns det i Lund en redaktör som verkligen intresserade sig för vad ungdomar kan. Han hette Jan Mårtensson och kom så gott som alltid på min ungdomsteater. Tyvärr gick han bort för några år sedan. Ingen tog upp hans fallna mantel. Det är nu mycket tomt efter honom. När jag klagar på bevakningen talar man om obekväm arbetstid och jag vet inte allt. Själv har jag aldrig i mitt liv tänkt på vilken arbetstid som är obekväm. Antingen är ett jobb roligt och angeläget eller också inte. Jag får t ex inte ett öre betalt för min teaterundervisning. I rådande kristider har jag och hustrun fått dra in på en del. Men livet blir lyckligare av att umgås med ungdomar. Räknas inte sådant?

Sjätte

Under mitt återhämtande från krankheten har kommunen vänligen lånat mig en rollator. I och för sig går jag bra den förutan men den har sina fördelar. Man kan sitta på den när man blir trött under en långpromenad. Det går att frakta med mat eller målargrejor i rollatorns korg. Blir man varm kan man också lägga ner sin jacka där. Rollatorn är en utmärkt uppfinning. Handikappade och gamla kan med dess hjälp själva förflytta sig till affärer, bekanta, vårdinrättningar och de kan även, som jag, ta stärkande promenader. Nu ska ingen tro att den stora allmänheten tar emot den utmärkta uppfinningen med någon som helst entusiasm. Nej unga och medelålders människor verkar tycka att rollatorer och deras innehavare är pest och pina. Gamla människor är ivägen överallt med sina rullstolar och rollatorer. Det var bättre förr då de satt på en stol på hemmet och dystert bligade i närmaste vägg. Oftast döljer dessa personer vad de tycker under en sockrad yta. -Läget? frågar man och flinar och då förväntas kräket med rollator meddela att allt bara är bra. -Jo tack, dom tror att jag dör i eftermiddag, svarade jag en gång. -Bra, bra, bra, svarade han som intresserade sig för "läget". Folk med rollatorer är som de i rullstol, idioter som inget kan. Jag kände en nu sedan länge bortgången professor i Lund som var superintelligent men hamnade i rullstol. En halvt imbecill liten tjej med hamburgersvullen kropp, delade ett tag sin tid mellan att idissla tuggummi och skjuta professorn staden runt. En gång när jag och professorn stod och diskuterade Foucaults idéer kom en "dam" och sträckte sig över profeten och frågade flickan: -Hur är det med honom? Den sockrade behandlingen av handikappade tar abrupt slut om kräket säger emot. När jag var ute och gick i Alfredshällsparken i Bjärred hoppade en hund upp på mig. Jag sade ifrån att hundar ska vara kopplade och om de inte är det ska ägaren ha absolut kontroll över dem. Självklart fick jag en skur av oförskämdheter över mig men när jag visade mig bäst på att argumentera fräste hundens matte åt den jäkla gubben: -GÅ HEM MED DIG! Tydligare kan det inte sägas. Parkerna är till för unga och friska och deras mer eller mindre ouppfostrade hundar. Gamla och sjuka ska sitta på hemmet där de inte är ivägen. Att det är så syns f ö på vägskyltarna. Hurtigt gående av bägge könen, barn och cyklister har markerade körbanor. Någon rollator avbildas över huvud taget inte!

Sjunde

I sin "Vetandets arkeologi" menar Michel Foucault att historisk forskning ska ske genom ett slags djupborrningar genom en rad, sins emellan olika, "skikt av avlagringar". Ett dokument ska bearbetas inifrån -- en arkeologisk metod således. Det har slagit mig att det är så man minns. Mycket av det jag nu på äldre dar får uppleva filtreras genom tidigare minnen. När jag är ute och promenerar går jag t ex genom landskap jag vandrat genom förr, hör längesedan fällda träd susa från barndomens dar, samtalar med människor som är längesedan döda. Mina föräldrars gods Laggarps Säteri finns kvar i mig, jag rider på stora ardennerhästar genom snötyngda skogar, jag ligger på ett plåttak med Erik, Kurt och Axel och äter körsbär, jag vilar i höet och vänslas med söta flickor som nu är gamla eller kanske inte finns mer. Sådant som hänt har evigt liv och uppstår som Fågel Fenix eller Galten Särimner då man blir äldre. Mamma berättade på gamla dar om och om igen om vad personer i den lokala societeten sagt på olika fester hemma i slottet. Där var disponentsfrun som var så urbota dum att hon trodde att mamma, godsägarens fru!, steg upp om morgnarna och mjölkade korna! Till sist hade jag hört historierna så många gånger att jag elakt sufflerade när hon kom av sig, men mamma malde ändå vidare. -Å då trodde veterinärens fru att vi hade djupfryst spenat till den rökta laxen! Djupfryst!!! Snart är jag väl där själv. Den siste förvaltaren av en verklighet som ingen annan längre kan vittna om. Min gamla barnjungfru lever och hon ringer ibland och berättar. Löser gåtor åt mig. Jag minns vagt att man fick gå över vatten när man skulle till kossorna. Mamma förstod inte alls det minnet, men Moa som fyllt 90 vet: -Det gick mul- och klövsjuka. För att smittan inte skulle spridas fick man gå in i ladugården genom ett grunt fat med vatten. Det var 1940 någon gång ... Vi gick genom det du och jag. Ännu bättre än Laggarp minns jag sjön Sommen där vi tillbringade somrarna. Guldglittret i sandviken där vi badade. Flotten Erik och jag byggde. Det hemska åskvädret pappa filmade. Ångbåten Boxholm II. Lukten av fisk när syrran och jag rensade nät, stanken av ruttet vatten när vi öste båtarna. Doften av veden vi bar, skvimpet av vattnet vi pumpade upp och dignade fram med till köket. Iglarna, huggormarna, fästingarna... Tidningsplanet från Stockholm till Göteborg som flög över varje eftermiddag. Till dess att det inte kom en dag. Då hade det störtat ... Ofta på mina promenader runt i Bjärred går jag med pappa under susande träd i Malexander. Sjön brusar på avstånd. Vi är på väg till affären där allt spännande finns och där det blir ny ägare varje år. Vänligare kunde inget minne vara. Fram till dess tre desperata män för alltid kraschade Malexanders trygghet och ro. Mitt minne gråter ...

Åttonde

Nu har jag haft årsavslutning med min teatergrupp. Några ska ta studenten, min assistent avser att åka till USA och gå på filmskola där. En av de duktigaste eleverna sade: "Jag vill gärna fortsätta. Men som jag tänker läsa arkitektur i Umeå blir det nog svårt ..." Halva gruppen återstår, nya har anmält sig och Daniel som är superduktig ska bli min assistent. "The show must go on" gäller, och så vill jag ha det om jag blir sjuk eller kanske gör slutsorti under pågående teaterkurs. Teater är mycket större än en enskild individ. Mitt teaterintresse grundades i Uppsala. Jag blev "Teaterföreståndare" på Östgöta Nation. De sade att jag var duktig men att min företrädare varit duktigare. -Vad hette då han, ville jag sårat veta. -Tage Danielsson! 1958 (mer än ett halvt århundrade sedan!), satte jag igång en filminspelning utan att riktigt veta vad filmen skulle handla om. Småningom blev det berättelsen om gangstern "Hjernan" som intog Uppsala, rånade cafégäster på deras bullar, sålde Domkyrkan till en korkad bonde och ändade sitt liv i fyra alternativa slut. Publiken fick välja vilken ändalykt de föredrog. Vi gjorde parodi på presskonferens och bjöd på mängder av sprit och hade ytterst lättklädda studentskor som servitriser. Till vår häpnad slog detta an över alla gränser. Vi fick en enorm press med världskrigsrubriker. Faktiskt blev vi berömda lokala kändisar. Premiären 1959 gick i knäpp-upp-stil. I taket visades en ihopklippt filmslinga där Gustav VI Adolf steg ur sin bil om och om igen. En kille satt på golvet och klippte den tydligen inte färdiga filmen. En annan kom in med unikabox och åt ur den sin lunch. Han slängde matrester på publiken. Som förspel på vår film körde vi "Slaget vid Lützen" som påstods vara världens första dokumentära film. En munk hade använt en sarkofag som kamera och suttit inne i den och filmat. Som hans lösa stifttand legat mot filmen fanns det också ljud ... Filmen genomgick censur och visades offentligt. Succén var enorm och den sommaren gav vi oss ut i Östergötland och gjorde en ny, denna gång seriös film: "flykt". Den vann pris och representerade Sverige vid en utländsk filmfestival. Jag fortsatte med teater, blev assistent under den berömde dynamiske österrikiske regissören Paul Patera, och satte på hans Kammarteatern upp urpremiären av Vilhelm Mobergs "Jungfru Maria på fattiggårn". Sedan blev det Studentteatern och Tennessee Williams innan jag fick regissera August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" åt Uppsala stad 1964. Mitt teaterintresse var väckt. Som lärare i Båstad startade jag en skolteater. Jag arbetade så på Hermods/Liber och blev chef för deras teaterböcker. Bl a förlade jag tre pjäser åt Astrid Lindgren. Som författare skrev jag dramaserier som spelades i Sveriges Radio men också i finsk, norsk, tysk och italiensk radio. Så kände jag lust att sprida det jag kunde vidare och blev lektor i scenisk gestaltning på Katedralskolan och Polhemskolan i Lund. Vad drev mig och mina kamrater, hur gick det för mina elever? Det berättar jag något om i nästa avsnitt. Som också visar, att det var klart bättre förr!

Nionde

När "Hjernans storhet och fall" hade sin premiär i Uppsala uppmärksammades den stort i massmedia, främst i Upsala Nya Tidning. På samma sätt var det med alla de följande filmerna och teateruppsättningarna. Man skrev och skrev och sände gärna ut stora journalistnamn. Den legendariske Hugo Wortzelius (mannen bakom "Filmboken") intervjuade mig kunnigt och roligt när jag regisserade en masscen på en avspärrad Uppsalagata. Och Gösta Knutsson bjöd in mig till sin radiostudio i Universitetshuset. Detta intresse för vad unga människor gjorde, ledde till att vi som blev uppmärksammade blev ännu mera intresserade av det vi gjorde. Och så var det åren igenom. Även när jag satte upp skolteater i Lund. Då skrev Sydsvenska Dagbladet - nu Sydsvenskan - flitigt om våra pjäser och uppsättningar. Intresserade var också Arbetet, Skånskan och Lunds Lokaltidning. Radio Malmöhus inbjöd till sin studio. Det fanns en liten tevekanal som sände reportage om oss och även en timslång film som eleverna gjorde. När jag letar i mina teaterpärmar möter jag många unga elever som nu fortsätter med teater, film eller andra uppträdanden sedan de blivit uppmuntrade i massmedia. Jag slog slumpvis upp 1992 och hittade där mängder med klipp. I en uppsättning av Kent Anderssons "Flotten" medverkade bl a Fredrik Önnevall. Han är i dag känd som teves skicklige och populäre Kinakorrespondent. I Arrabals "Picknick på slagfältet" spelade Olle Palm som ofta syns i teves Malmöredaktion, Jonas Sykfont som gjort tevesuccé i Varanteatern, samt Sanna Persson nu känd som Jolanta i Hipp Hipp. Sanna Persson spelade också en stor roll i Jan Troells "Vit som en snö". En elev med ett snarlikt namn, Anna Persson kom till skolan året därpå. Hon är idag etablerad skådespelerska med flera teveroller och väldiga framgångar i Göteborg. Hon ska gästspela i Malmö i höst. Dramautbildningen kan användas till mycket. En av de mest begåvade av mina elever Albin Davidsson är nu skolpräst i Malmö. Att vi fått alla dessa framstående personer på scener, teveskärmar och filmdukar beror delvis på att journalisterna i det begynnande nittiotalet intresserade sig för dem. Tyvärr var det därvidlag - som jag varit inne på -- mycket bättre förr. Sydsvenskan slutade skriva om oss efter det att Bonniers köpt dem. Övriga tidningar visar ljumt intresse. Idag ägnar man mycket spaltutrymme åt unga som misskött sig med t ex narkotika och kriminalitet. Skötsamma och ambitiösa teaterelever saknar man allt intresse för. Det är Svenska kyrkan och Petersgården som står bakom min teatersatsning. Men kyrkan ska bara synas i massmedia i diverse negativa sammanhang. Skulle någon förvirrad präst tafsa på en konfirmand blir det världskrigsrubriker i kvällstidningarna. Samt hinkvis med arga insändare om hur usel kyrkan är. Det är i och för sig ej fel, men varför kan man inte ägna en spalt åt det bra som kyrkan gör? -Ni övar ju på kvällarna, sade en redaktör. Vi har ingen ersättning för obekväm arbetstid. Så vi kan inte komma! Obekväm arbetstid! Gamla tiders journalister visste inte vad sådant var. Nog var det åtskilligt mycket bättre förr!

10

När det gäller pressen, var som sagt allt mycket bättre förr. Hela bokmarknaden var också beskedligare tidigare. Då fanns det t ex ett normalkontrakt som både Författarförbundet och Förläggarföreningen godkänt. Nu varnar Sveriges Författarförbund för bl a några stora förlags e-boksavtal där det bland annat elände är så, att förlagens rättigheter blir eviga då e-boken kommit ut! Orsak till både pressens och förlagens försämrade vinster är detsamma som urholkar Posten: Internet och datoriseringen. För en historiker som jag är det ej överraskande. Det har alltid varit så att stora uppfinningar lett till att några missgynnats och att de försökt kompensera sig. James Hargreaves uppfann i mitten av 1700-talet "Spinning Jenny" - den första mekaniska spinnmaskinen. Många drabbades, värst bandvävarna som envist värnade sitt yrke men som för att citera ett historieverk "obarmhärtigt kom att malas sönder i den nya industrins grottekvarn". Hargreaves råkade illa ut, man förstörde hans maskiner och han avled utfattig. Utvecklingen gick dock vidare, utan att någon kunde stoppa den. Det gör Internet också -- frågan är bara vem som drabbas. Det påstås att den uppseendeväckande hårda domen mot skaparna av Pirate Bay är ett försvar för olika slags konstnärers upphovsrätt. Är det verkligen så? I "Replikerna" samlade av Gits Olsson (Bra Böcker 1976) berättas om en känd förläggare, att han för vännen Stig Ahlgren beklagade sig över gatflickornas situation i Stockholm. "Är det sant att hallickarna tar vartenda öre så att flickorna blir utan?" Ahlgren svarade, att det inte var riktigt sant. "Flickorna får behålla 16 2/3 %." 16 2/3 % var vad författarna fick för sina böcker. Anekdoten hävdar alltså att förläggarna bar sig åt mot författarna som hallickarna gjorde mot de prostituerade flickorna! Och nog har olika slags konstnärer haft det kärvt mot sina exploatörer. Många målare har sprattlat i galleristernas garn, musikgrupper har behandlats otillständigt av skivproducenter och över hela världen beundrade Hollywoodskådespelare har varit förslavade av mäktiga bolag. Marknadskrafterna har ägt dem som skapat kultur och konst. Upphovsrätt har bara varit ett honnörsord, som dolt det verkliga slavförhållandet. Med Internetrevolutionen har följt ett nytt läge för upphovsmän. Tryckta dagstidningar är kanske på väg att försvinna. Den ärevördiga bokvärlden med livsviktiga recensioner i de stora drakarna och försäljning genom boklådor landet runt, håller på att vittra sönder. Både böcker och målningar köps enkelt och utan bokhandlar- eller galleristpåslag på nätet. Google håller på att skapa ett nätbibliotek, där till sist kanske alla betydande böcker kan ingå. Fildelning och Pirate Bay sägs hota upphovsmän. Det är inte sant -- det är inte flickorna i parken som förlorar sina ynka % utan det är hallickarna i bakgrunden som hotas. De har kapital och möjligheter att slå tillbaka. Den drakoniska domen mot Pirate Bay-männen känns som rent maktspråk från dem som ser sin makt vackla. Nu har talats om domarjäv i sammanhanget. Inte förvånade det mig! Visst gick det att slå sönder de nya maskinerna på 1700-talet, men utvecklingen kunde man inte stoppa. Så är det också med IT och Internet. Leve den konstnärliga friheten!

11

Att vara gammal i Sverige är att vara mobbad. Det är med många som med den unga kvinnan i Alfredshällsparken i Bjärred. De tycker att gamla -- särskilt handikappade gamla -- ska gå hem och inte visa sig ute bland unga och friska och deras hundar. När det gäller trafik menar många att folk att alla över de 70 är åderförkalkade, dementa, blinda och döva. Skrev man så om någon annan grupp skulle man åka dit för diskriminering och hets mot folkgrupp: "Judar vet inte var växelspaken sitter!" "Kvinnor är inte i stånd att fatta en trafiksituation!" "Invandrare struntar i vägmärken!" Böter eller fängelse får man med all rätt för sådant, men en gammal person ligge ogill i allmänna tyckarlagen. Ett exempel på att det som är diskriminerande även skrivs av ansvarslösa journalister fann jag i KvP. Den 26.6.07 kräkte där Lars Klint under rubriken "Tassa inte med åldringarna" ur sig förakt för människor vars enda brott består i att ha blivit födda tidigare än redaktör Klint. Han utgår från en dödsolycka där en 77-åring och en 18-åring var inblandade. Polisutredningen var ej klar, men det struntade Klint i. Han medger att det kan vara så att den unge kört alldeles för fort, men drar ändå en slutsats som ej bara gällde den ännu inte dömda 77-åring utan alla vi äldre: "Så länge det är fullt lagligt för svårt dementa människor med giltiga körkort att sätta sig bakom ratten och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot äldre bilister som grupp". Men om nu trafiken blir allt hetsigare så beror det väl på att människor kör för fort. En var som i likhet med mig försöker hålla hastighetsgränserna något så när, vet att det innebär att man körs om av arga bilister som ger fingret. Klints slutsats är väl den att kör gamle Bolinder 91 km där det är 90 och blir omkörd av folk som kör 95-110 så är Bolinder en gammal senil propp som hindrar unga häftiga bilister som har bråttom och inte kan förväntas hålla lagen! Jag är förstås vad Lars Klint kallar "en senildement människa utan sjukdomsinsikt". Mot sådana beskyllningar är det svårt att försvara sig. Men låt oss nu anta att redaktören Klint har rätt, jag är senildement och vet inte om det. Visserligen skriver jag mina böcker och får ut dem, regisserar teater, har konstutställningar och bevakar kultur i SkD, men säkert kan jag göra allt detta i mitt senildementa tillstånd. I vart fall tror nog Klint det. Visst finns det senildementa gubbar och gummor som inte ska köra bil. Men det gör inte alla äldre olämpliga. Visst finns det dumma unga som låter humöret koka i trafiken. Det gör inte alla unga olämpliga. Nog har jag sett mc-förare som burit sig mycket olämpligt åt i trafiken. Det gör inte alla mc-förare olämpliga. Men visst finns det konstigheter med körkort. Jag har t ex fullt giltigt körkort för motorcykel utan att ens veta hur man sitter på en sådan och får igång den. Med Lars Klints ord något utbytta skulle man kunna skriva: "Så länge det är fullt lagligt för människor som aldrig kört en motorcykel att med giltigt körkort sätta sig på en sådan och styra ut i en allt hetsigare och krångligare trafikmiljö växer rädslan och misstankarna mot mc-förare som grupp! Låter det ologiskt? Ja, men det är Klints ologiska formulering. Och hets mot en grupp människor är alltid motbjudande och orättvis!

12

Att vara gammal i Sverige, är att vara mobbad. Ännu värre är det att vara både gammal och handikappad. I SkD av den 17 juni 08 skriver Stefan Olofsson om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättar en Lionsmedarbetare i artikeln. Lions brukar slå sig för bröstet och berätta om hur mycket gott man minsann utför. Men nu vet vi sanningen. För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions! Det verkar som om det är något slags olympiatrupp som Lions mönstrar. De som inte hoppar 2.30 i höjd eller springer 1500 under 3.40 får inte var med i OS. De som inte utan stöd kan gå ska jäklar i min själ inte med till Hovdala slott! Hur skulle det förresten se ut i en fin och förnäm slottsmiljö om gamlingar i rullstolar och med rollatorer vistades där? Om Lions inhämtar jag i uppslagsboken att de är en "välgörenhetsorganisation" från USA. Att de kommer från landet där man hyllar framgång och föraktar olycka, antes mig redan innan jag läste detta. Men organisationen har funnits i Sverige sedan 1948 och man kunde ju tycka, att den på sextio år skulle ha lärt något om svenska, humana värderingar ... Själv har jag inte haft mycket med Lions att göra -- jag har inte känt någon sympati för deras pretentiösa framtoning. Utflykten till Hovdala slott kommer mig att tänka på hur det var när jag var barn. I realskolan fick de fysiska praktexemplaren välja lag och det var för hopen klena och undernärda ungar en utdragen plåga att stå där och vänta till sist. Ingen ville ha dem och de lyckade, som fick vara med tidigt, fnissade en hel del åt detta. På ett lika grymt sätt bjöd vissa barn till julgransplundring. De inviterade högljutt de populära och välbesuttna, men hade stor glädje av att inte bjuda vissa mobbade och fattiga ungar, som ju ändå aldrig skulle kunna bjuda tillbaka. För egen del har jag alltid tyckt illa om högljudd och skrytsam välgörenhet. I den kyrka jag besöker stoppar folk diskret ner sitt kollektbidrag i håven. Ingen kan se om det är 50 öre eller tusen kronor. Och bidragen går ofta till fattiga, utslagna och -- hör och häpna -- handikappade medmänniskor. I Lund där kyrkan ligger, finns det många, många olyckliga och på olika sätt sjuka och handikappade medmänniskor som varken har tak över huvudet eller mat att äta. En som hatade fisförnäm välgörenhet var August Strindberg. I Röda rummet låter han överklassdamer besöka de fattiga i Vita bergen. En snickare säger dem ett sanningens ord: "Det kommer en dag ... då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar stå som trumskinn ..." Men när de gäller de handikappade och Lions är det svårt att tro, att de stackars handikappade kan komma dånande som ett vattenfall och låta "välgörarna" sitta i rullstolar som de har fått göra, låter dem stanna hemma från festen som de har gjort ... Nej, sanningen i Lund 2008 är ännu grymmare och utsiktslösare än den i Vita Bergen 1879!

13

Häromdagen gick jag och hustrun på ishockey i Lund. Vi skulle se ett par av barnbarnen spela och det var första gången vi besökte den nya, påkostade anläggningen. Efter alla år vi har stått och frusit i den gamla nötta ishallen, så kändes det extra spännande att få besöka något nytt och förhoppningvis bekvämt och välordnat. Parkeringsplatsen är den gamla och bra betalt tar man av alla dem som intresserar sig för att hjälpa sina barn till en nyttig och sportig fritid. Man får trava en bra bit till Nya hallen. Dock finns det där P-platser för handikappade och det är en bra sak liksom att skyltarna inne i hallen har texten också på blindskrift. Men sedan har man glömt de handikappade! Min fru har efter sina många arbetsår på stumma sjukhusgolv problem med ett artrosknä. Väl inne i hallen visade det sig att endast en brant trappa, modell stege, ledde upp! Trappan var ytterst besvärlig för hustrun att ta sig uppför och även jag som ej har några skavanker att tala om, kände av mina sjuttiotre år. Att gå där var sannerligen osäkert! Man måste undra hur de handikappade som har parkeringsplatser utanför, sedan ska göra. Några ramper eller hissar för rullstolar såg jag inte till -- det verkar som om Lunds stad tror att ishockey enbart är till för en publik som är lika pigg och fysisk kapabel som spelarna på isen! Handikappade kommer helt enkelt inte upp på läktaren! Jag kom att tänka på vad jag skrivit om en handikappad dam i Lund som inte fick följa med de andra pensionärerna på Lions utflykt. Hon platsade inte eftersom hon satt i rullstol! Folk som sitter i rullstol och har rollatorer får inte följa med, berättade en Lionsmedarbetare i en Stefan Olofssonartikel. "För att komma i åtnjutande av deras sliskiga storebrorsgodhet måste åldringen vara i fysiskt utmärkt form. Annars kan man gott sitta där på hemmet och titta i taket eller väggen! Äckligt Lions!" skrev jag i SkD men Lions bevärdigade mig inte med minsta svar. Vad Lions gör kan man tydligen inte påverka. Men att Lunds Kommun visar handikappade människor denna nonchalans är inte bara rent hjärtlöst utan därtill så vitt jag förstår kriminellt, eftersom det faktiskt finns en lagstiftning som tar de handikappades rätt till vara. Kommunen borde anmälas för sin nonchalans mot handikappade! Varför gjorde inte arkitekten en låg, handikappvänlig läktare intill rinken -- gärna med ett café från vars platser man kan se vad som sker på isen? Då hade han höjt nöjet för åskådarna betydligt och dessutom behandlat handikappade på ett juste och lagligt sätt! Men kanske är det så att man i Lund, Lionsmedarbetare eller inte, föraktar de handikappade och inte vill ha dem med i gemenskapen?

14

Det är en demokratisk rättighet att rösta på det parti man gillar bäst men när man väl gjort det tycks det vara fritt fram för diverse "experter" att kategorisera fritt. Har man röstat på ett parti utanför riksdagen är man i statistiknördarnas ögon en suspekt individ, invandrarfientlig och kanske rasistisk. Det påstås saker som är så grymt felaktiga att man häpnar. Jag har läst statistik vid universitetet och trodde tills nu att det var en vetenskap -- nu börjar jag undra om det inte är lika ovetenskapligt och suspekt som astrologi. Vid EU-valet röstade jag på Piratpartiet, för att jag tycker att Internet är bra för demokratin. Jag gillar att detta parti värnar om privatlivet och den fria kommunikationen och är för en balanserad upphovsrätt. "Marknadskrafterna har ägt dem som skapat kultur och konst. Upphovsrätt har bara varit ett honnörsord, som dolt det verkliga förhållandet/.../Det är inte /.../ flickorna i parken som förlorar sina ynka % utan det är hallickarna i bakgrunden som hotas. De har kapital och möjligheter att slå tillbaka. Den drakoniska domen mot Pirate Bay-männen känns som rent maktspråk från dem som ser sin makt vackla". Utifrån detta resonemang fann jag att Piratpartiet var mitt alternativ. Men sedan har jag i teve och radio får veta att jag 1) annars skulle röstat med Sverigedemokraterna, 2) är fientlig mot politiker och -- hör och häpna! -- 3) är en ung man! Inget påminner om Sverigedemokraterna i Piraternas program, själv har jag alltid tagit starkt avstånd från de främlingsfientliga SD. Lögn rätt igenom alltså! Lögn är det också att jag är politikerfientlig! Politikerna kämpar ju för demokratin. Det tycker jag är bra! Varför skulle jag vara fientlig mot dem? Och vad ska man säga om att få en drygt 73 år gammal gubbe till "ung man"? Urlöjligt! Bakom detta ligger antagligen att statistikerna tänker sig att den som nått mogen ålder är för dum och omodern för att rösta på något som värnar om en ny företeelse som Internet. Ingen har frågat mig vad jag röstat på och ingen har frågat många av mina jämnåriga som också röstade på Piratpartiet. Gubbar och Käringar kan man väl inte intervjua! Och man vet ju att de röstar som de alltid gjort! Gamla sossar röstar på socialdemokraterna och gamla borgare kan på sin höjd tycka att Nya Moderaterna är väl kommunistiska ... Självuppfyllande profetia kallas sådant! Piratpartiet är inte något missnöjesparti. Det är tvärt emot det enda parti som tar den nya verkligheten Internet på allvar. Detta är inte populärt bland de som tjänar pengar på att förslava författare, musiker och konstnärer. Följaktligen finns det mycket starka krafter som nu söker misstänkliggöra Piratpartiet med alla medel. Själv stärks jag i min övertygelse -- tvärt emot alla missunnsamma profetior tror jag att Piratpartiet kommit för att stanna! Inte minst för att många av oss äldre stöttar dem.

15

Ett av min sex barnbarn fick en inflammerad böld som gjorde superont. Barnet som just lärt sig tala, sade till sin mor: "Sjukhus mamma!" Hon är van vid att får man ont så är det sjukhuset som kan hjälpa. Och det åktes också in till barnsjukhuset i Lund där alla var supersnälla, omtänksamma och skickliga. Barnets föräldrar turades om att vara hos det och efter ett par dagar friskskrevs mitt barnbarn och fick komma hem. Barnet var ganska oberört men föräldrar, mor- och farföräldrar hade oroat sig mycket. När jag var ett litet barn var sjukhus något ohyggligt skrämmande. Och inte fick föräldrarna vara med. I folkskolan blev det första året scharlakansfeberepidemi och det upplevdes av alla som om Digerdöden hade gjort come back och hotade socknens befolkning med utplånande. Flera av mina klasskamrater insjuknade. Jag minns särskilt en flicka som blev dödssjuk under en lektion och tillsades cykla hem. När vi andra sedan trampade samma väg låg det spyor efter vägen. Flickan fraktades iväg med ambulans och hennes familj fick leva isolerad. Min far tog med hela sin familj till sommarstugan som låg i nära nog ödemark vid sjön Sommen. Penicillin var ännu inte i allmänt bruk och scharlakansfeber ansågs jättefarlig. Barn som insjuknat spärrades in i månader på sjukhuset. Det var som om de var mordiska psykopater som inte fick träffa andra människor. Kom föräldrarna på besök fick de betrakta sina ungar genom en glasruta. Och skrev barnen brev stektes dessa i ugn för att bacilluskerna skulle dö. Över huvud taget var sjukvården mindre medmänsklig förr, särskilt när det gäller barn. Man lär ha trott att barn inte hade några känslor, precis som man menade att djur var känslolösa. Barn på sjukhus behandlades lite som metmaskar man trär på en krok och inbillar sig att de ej känner något. Själv låg jag på sjukhus två gånger under barnaåren och inte var det tal om att mina föräldrar skulle få stanna hos mig. Nej, de stack åt mig några böcker, lite choklad och vindruvor och tvingades sedan fara fyra mil över Östgötaslätten. Att bli kvar på sjukhuset var extra jobbigt för ungar på den tiden, vi gick inte på dagis och hade ingen vana vara hemifrån. En med tiden världsberömd och som stentuff ansedd kvinna, berättade för mig att hon som flicka fick ont i magen. Modern, även hon kändis, gav då dottern 25 öre till spårvagn och sa: -Du har blindtarmen. Åk ner till Södersjukhuset och säg åt dem att operera dig! Så skedde. När flickan blivit utskriven åkte hon lugnt hem igen. Den lysande Malmöförfattarinnan Mary Andersson har i sin "Kära MAS!" givit en god bild av andan på gamla tiders sjukhus. Även om det är en kärleksförklaring till MAS känner man att det inte var en sinekur att hamna där förr i tiden. Speciellt om man var fattig -- sånt spelade ju en viktig roll för någon generation sedan. Inte var då sjukvården bättre förr!

16

Det sjukhusvårdade barnbarnets mamma har berättat för mig hur otroligt snälla alla på Lunds lasarett var mot den lilla dottern. På min tid var sjuksköterskorna visserligen inte elaka men de var kärva, bestämmande och lade inte fingrarna emellan. När jag opererades för bråck låg jag på ett "halvenskilt" rum där de andra var vuxna och t o m gamla. Alla var snälla men de tillhörde en annan värld med andra normer än barnets. Och det var en chockartad upplevelse att bli etersövd! Frågan är om det inte var än värre att gå till tandläkaren. Deras långsamma borrar malde långt in i nervsystemet, tyckte man. Folktandvården fann jag extra förskräcklig. Där var det en tandläkare som vrålade GAPA!!! om och om igen och som bröt två borrar i munnen på mig. Hela den vuxna attityden till barn var förfärande. Jag läser ibland om mina gamla barnböcker och det är en delvis chockartad läsning. Det anses där helt naturligt att barn ska få örfilar och mer "rejäla" kok stryk. Stå i skamvrån. Få sina ägodelar konfiskerade. I skolan har jag stått i skamvrån -- ett förnedringsstraff. Misskötte jag mig hemma var det till att knäppa ner byxorna, lägga sig över pappas knä och få dask i baken. Mycket har sannerligen blivit bättre sedan jag var barn men som gammal pedagog, har jag svårt uppskatta hur barn behandlas i skolan. Och inte lär det bli bättre när den f d knekt som nu är minister och bestämmer, får hålla på att beordra eleverna hit och dit. När jag var lärare satte jag aldrig min prestige mot elevernas utan respekterade dem. Jag började samarbetet med en ny klass med att diskutera fram regler för arbetet och när de accepterat dem var det bara att jobba på med glatt humör. Jag kan säga att jag haft ca 10 000 elever och inte skiljts som ovän från mer än en eller två. Undantagen var å andra sidan så okamratliga att jag inte kunde acceptera dem. Min första lärartjänst var i Båstad 1964-66 och jag har fortfarande kontakt med elever från de åren. De är ca 60 år nu. En kom häromdagen och presenterade sig i Saluhallen i Lund -- han var rektor på en stor skola. Bodil Stefansson som var så duktig i skolteatern skrev härom året en kritikerrosad bok om sitt roende vid Torekov och Hallands Väderö: "Roddkraft" och nu har hon kommit med ett slags underbara memoarer "Tantafällan" med mycket man känner igen när man börjar bli lite till åren. En annan av Båstadseleverna mötte jag också i Saluhallen, Lund. Han var professor och mycket omskriven. Tyvärr är han död nu. Och när jag var arbetslös och läste vidare på Universitetet undervisades jag av en docent som varit bäste elev i min egen klass i Båstad då för mer än fyrtio år sedan ... Det var bara Båstadseleverna det. Sedan har jag alla de andra ... I stort sett får jag brev, kort eller annan påstötning från någon elev varje vecka. Det gör mitt liv mycket rikare. Varför ska man inte passa på att skaffa vänner när man har elever?

17

Genom en god vän har jag följt en idrottsflickas karriär. Vännen, som är en äldre släkting till den unga löperskan, har varit ganska stolt över prestationerna. Utan tvekan var det en mycket lovande tös, som det var högst troligt man skulle få se representera Sverige vid stora TV-sända evenemang. Min vän sände drivor med klipp där man kunde läsa om framgångarna och jag som i ungdomen (utan större framgång) var en ivrig tiokampare, visste tillräckligt för att kunna bedöma att talangen var långt över medelmåttan. Så blev det hårt tränande flickebarnet skadad. Det verkade vara ungefär samma sorts skada som drabbat systrarna Kallur, Christian Olsson och andra etablerade storstjärnor. Hon är djupt olycklig och har besökt en lång rad specialister men tycks inte bli bra. Precis som stjärnorna. Nog blev jag själv skadad ibland när jag idrottade, men det gick att bota med vila, värme och liniment. När jag förberedde mig för 110 meter häck i ett tiokamps-DM trillade jag över en häck på näsan rakt ner i kolstybben. Öm och omtumlad blev jag men kunde trots allt fullfölja. Jag hade "nackvres" vid ett skolmästerskap i stav men hoppade med huvudet på sned och blev faktiskt till sist skolmästare. En ung kropp ska kunna klara lite påfrestningar. Dagens stresskador är av ett annat slag än de vi fick. Man försöker ta ut så mycket som möjligt av kroppen och till sist klarar den inte det. Dagens toppidrott bygger inte upp en ung kropp utan plundrar (med eller utan doping) den på alla tillgångar. Tränare och manegers vill bli rika och omskrivna. Den unge och naive som var på väg bli stjärna blir istället invalid och får en kropp som är sämre än andras! 1981 skrev jag en roman om en löpare som sig själv ovetande dopades till världsrekord. Då fick jag mothugg -- man hävdade att löpare inte kan dopas! De nära trettio år som gått sedan dess har givit många exempel på dopade eller för hårt drivna idrottsmän av alla slag. Min ungdoms sportstjärnor var av ett annat slag. Folkskolläraren Arne Åhman togs ut att hoppa tresteg i London-OS 1948. Man skulle starta i bokstavsordning, men som man i England saknade "Å" blev den siste den förste: Ahman! I tävlingens första hopp klämde folkskolläraren från Nordingrå till med nytt svenskt rekord: 15.40. Det räckte till guld! Och det var 5 cm längre än vad Sveriges representant vid Lag-EM hoppade nu 2009 -- mer än sextio år senare! På den tiden fick idrottarna få chanser att lyckas i stora sammanhang. Det fanns inget VM och inga TV-sända storgalor. När det blev OS vart fjärde år gavs i stort enda chansen. Det gör prestationer som Arne Åhmans desto större. Vid OS svors en amatöred -- sporten var lek som ingen skulle bli rik på. Vare sig utövaren själv eller folk runt omkring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om detta. Men man slapp att arma unga människor fick sina liv förstörda av doping och hänsynslös matchning för att diverse utsugare runt de tilltänkta stjärnorna skulle bli rika!

18

-Var får du allt ifrån? brukar intervjuare fråga mig med tanke på den aldrig sinande ström av romaner jag åstadkommit -- 107 är det visst nu. Det är en fråga jag inte har något svar på, möjligen kan jag tänka att min fantasi får näring av den ångest min konstiga barndom skapat. Folk som växt upp under fattiga förhållanden brukar förakta en barndom som min. Inget bark i brödet där, inget statarlass mellan gårdarna och inget hårt slit på fabrik från tolv års ålder. Jag växte upp i ett slott, på ett vackert gods mina föräldrar ägde och med många tjänare som serverade god mat, plockade upp och fanns till pass för unge herrn. Vad har jag att klaga över? Nej, jag klagar inte, jag bara vaknar varje morgon med ångest och konstiga skuldkänslor. Som liten skulle jag vara "en fin pojke" vilket satte mig i en särskild fålla där jag var ensam och oförstådd. Jag fick inte göra det andra gjorde, jag kände mig varje natt livrädd i det knakande slottet, jag kunde aldrig lita på att någon gillade mig för min egen skull och när jag blev kär i en rar tjej satte mamma stopp för det -- flickan var inte fin nog för hon stod i parfymaffär! En annan tjej som var jättesnygg blev visserligen på nåder hembjuden, men hon har senare berättat att mamma fick en hemsk migrän av att se henne och att hennes far gillade mig för han tänkte att det var bra kräftvatten han kunde få fiska i på godset. Bägge tjejerna är ännu vänner, en av dem gifte sig med en utländsk TV-stjärna och skriver ibland långa och trevliga brev om sitt liv i ett europeiskt kulturland. Ingen av dessa kvinnor skulle jag vilja byta mot min hustru. Men jag är mycket för att behålla vänner livet igenom. Min lekkamrat Solveig bor med sin man kvar på godset och brukar ringa och berätta när snön lagt sig i Åsbodalen. Då längtar jag dit! Men barndomen var ensam på grund av föräldrarnas rikedom. Min barnsköterska som jag nog betraktade som min mor, gifte sig och flyttade. Jag kände mig moderlös och skyldig, kanske hade hon försvunnit för att jag varit elak? Hon lever än och vi har tät kontakt. Som "fin pojke" fick jag en rätt hård uppfostran och när jag inte klarade skolan bra sändes jag till en dyr internatskola med "kamratuppfostran" dvs mobbing som princip. Det var om den skolan Jan Guillou skrev "Ondskan" och inte överdriver han inte! Att växa upp som jag gjorde var långt ifrån så avundsvärt som mina kamrater trodde. Jag mådde rejält illa åt alltihop och min ångest gjorde mig till författare. Jag har skrivit bok efter bok för att bli av med min ångest men inte lyckats. Efter den där hemska internatskolan kom jag till Motala läroverk där jag retade gallan på lärarna genom att betrakta mig själv som en jämlik människa och säga precis vad jag tyckte om saker och ting. Lärarna mobbade mig och mina så kallade "kamrater" flinade inställsamt. Några vänner fick jag ändå i Motala. De var annorlunda. Några var världsberömda, andra har sedan visat att de långtifrån var vanliga nollor. Alla var originella och passade inte in i det vanliga samhällsmönstret. I nästa avsnitt berättar jag lite om dem.

19

I Motala ansågs jag ovanligt korkad. En geografilärare sade att han oroade sig för vad det skulle bli av stackars Bolinder som var så dum i huvudet. Jag svarade att saken bekymrade mig med: -Kan jag inte bli något annat får jag väl bli geografilärare ... I den ring jag gick i var det en rad mycket begåvade och ytterst lovande elever. De skulle nog komma i Svenska Akademien och få Nobelpriset. Jag som var så urbota korkad borde hålla mig väl med dem, kanske kunde de ge mig något jobb som kontorsvaktmästare eller så ... När jag kollade härom året hade ingen i klassen ens hamnat i Nationalencyklopedin -- ingen utom korkhuvudet Bolinder. På eftermiddagarna brukade jag dela min tid mellan fiket "Annas" vid Busstorget och MAIF:s idrottsplats där jag tränade tiokamp. Där blev jag kompis med Gunder Hägg, vår genom tiderna störste löpare med tretton världsrekord. När vi badade bastu tillsammans tyckte uppkäftige och vältränade tiokamparen Bolinder att Hägg var väl fet. "Du är så tjock att du sitter i knäet på dig själv", utlät jag mig. "Vänta du tjugu år så gör du det också", sa Hägg. Jag gapskrattade men han fick tyvärr rätt. Skrattar bäst som skrattar sist. Hägg var jättebussig, aldrig högfärdig, ett riktigt föredöme för en ung kille. På Annas träffade jag ibland cirkusartister från passerande Cirkusar. De berättade från cirkuslivet sådant som annars inte kommer ut. Jag använde det i en roman. Den lär ha väckt ont blod i cirkuskretsar .... En av lärarna gillade mig och stöttade mig. Det var lektor Ivar Alm, själv personlig elev till själve C G Jung. Han var en underbar mentor och i år har jag fått glädjen skriva om honom i Coniunctio -- Årsbok för analytisk psykologi och kultur. Jag bad att få läsa filosofi för Ivar Alm. Man frågade varför och jag sade att jag ämnade bli författare. Detta fann kollegiet så befängt att de skrattade så det hördes ända ut i korridoren. När jag sedan verkligen blivit författare sände jag mina första böcker till min svensklärare. Jag fick inte ett ord till svar. Jazzvibrafonisten Ulf Linde gästade skolan och pratade konst. Genierna stod längst fram, idiot Bolinder längst bak. Linde frågade om sådant som ej stod i boken och då blev eliten svarslös. Han pekade på mig och jag gav korrekt svar. Saken berördes aldrig i klassen, den var ju fel på något sätt ... Till bokhandeln kom ett nytt biträde. Det är han som -- ett halvsekel senare -- inspirerat mina två senaste böcker så jag får väl berätta om vårt möte i nästa avsnitt.

20

Litteraturundervisningen i Motala gick ut på att läsa oändliga texter av sådana dönickar som Creutz, Leopold, Lidner, Franzén, Runeberg, Topelius, Strandberg och Sturzen-Becker. Strindberg hann vi vad jag kan minnas, aldrig fram till. Stendöda gubbar tyckte jag om Sturzen-Beckergänget. "Farväl, här gränsestenen står för barndomslivets värld och nu åt skilda vägar går vår mogna ålders färd." Gränsestenen! Det är knappt ens julklappsvers! Själv läste jag Sartre, Camus, Thomas Mann, Karl Marx, Pär Lagerkvist och Ernest Hemingway. Att försöka tala om dem i gymnasiet var som att berätta en handelsresandevits i söndagsskolan. Så kom det 1954 en nyöversatt bok av Hemingway: "Att ha och inte ha". Jag skyndade till bokhandeln att köpa den. Där fanns ett nytt biträde och för att förvirra honom sade jag: -Jag ska ha att ha och inte ha. Men jag lyckades dåligt. Istället för att som förväntat, inte fatta något sade han: -Det tycker jag inte! Man måste veta vad som ligger bakom en författare. Vet man inte bakgrunden fattar man ingenting. Du kan inte läsa Hemingway utan att veta något om de författare som inspirerat honom! Sådan som Gertrude Stein och Sherwood Anderson. Så gav han mig sin adress och bjöd hem mig. Jag minns den underbara kvällen hos killen och hans fru när han introducerade mig i amerikansk litteratur: Norman Mailer, William Faulkner; Gertrude Stein, och Francis Scott Fitzgerald. Jag fick låna så mycket böcker som jag (en tränad tiokampare) kunde släpa till mitt inackorderingsrum. Och jag lovade mig själv att skriva en novellsamling som Sherwood Andersons "Winesburg, Ohio". Anderson skildrar där en stad som summan av innevånarnas porträtt i noveller Bokhandelskillen hör fortfarande till mina bästa vänner. Han heter Uno Hedin, har varit bl a nyhetschef på DN och tipsar nu om trav i radion -- vi skriver flitigt till varandra. Men få ungdomsdrömmar blir verklighet. Jag tänkte mig att vinna stav i OS 1956 men blev inte mer än skolmästare. Nu är det är (troligen) för sent vinna OS i stav men boken jag förutsatt mig kom hösten 2008. Min Winesburg Ohio heter: "Hultvik -- Kristianstads län". Det har varit mycket ståhej om mina deckare men blev trots lysande recensioner föga uppmärksamhet om Hultvik. En kompis förmodade att folk nog vet vem Jean Bolinder är men inte längre minns vem Sherwood Anderson var ... Min livsresa har gått mot en rullande fond av stigande okultur. Hultvik-boken skulle nog ha kommit 1967 när första deckaren låg på bokhandelsdiskarna ...

21

En dag när jag var ute och recenserade konst blev jag omkörd av en bilist som körde för fort och som tutade för att jag ej gick ut på vägrenen. Strax därpå stoppade en polisbil mig. De gav sig först på min stackars hustru, som bara satt bredvid mig. Varför? Det var ju jag som körde! Jag frågade vad det var fråga om. Jo, det var fråga om rattfylla och narkotikapåverkan! Det hade kommit en anmälan om detta. Jag sade att jag visste vem det var -- bilisten som var arg för att jag körde lagstadgad fart. Och jag bad att få göra ett utandningsprov. Men så lätt ville man inte ge mig chansen visa mig oskyldig. Det kom ännu en polisbil och ett par myndiga poliser stegade mot mig och poliserna omringade bilen. Nu skulle jag äntligen få blåsa. Jag bad att få dra ner fönstret för jag fick solen i ögonen, men det fick jag minsann inte. Polisen placerade sig så att jag blev bländad, där jag tvingades sitta bakåtlutad och blåsa. Jag sade att jag tyckte detta var psykisk tortyr, jag har känsliga ögon och det är hemskt att behöva titta i solen. Då undrade polisen varför jag var så ovänlig. Jag sade det var illa att inte låta mig veva ner rutan, när jag själv begärt få blåsa. Vad hade nu jag för attityder mot poliser?! Alla poliserna slöt sig kring bilen och jag fick en massa ovett. Jag sade att de kanske i alla fall kunde tänka sig att tala om vad provet visade. Mycket motvilligt sade man då, att det inte visat något spår av alkohol. -Narkotikan då? undrade jag. Ska ni inte ta blodprov? En polis sade, han såg på mina ögon, att jag inte var påtänd. Det verkade inte precis göra honom glad. Det är tydligen inte kul för en polis att se en totalt oskyldig människa i ögonen. Men som nu sprit och knark var avförda, började de klaga på att jag kört för fort och på fel sida. Det hade anmälaren sagt. Jag sade jag ville anmäla den där bilisten för falsk tillvitelse. Se det fick jag ju inte! Trodde han jag var full, narkotikapåverkad osv, så var det hans rätt tro det. Hur kan man TRO att en bilist som kör rätt, är på fel sida? Hustrun vittnade att jag inget fel gjort. Hon blev också utskälld. Sedan slängde de argt mitt körkort till mig och fräste: ÅK!! Den bevisat oskyldige bilisten, hade nu blivit ett hatobjekt. De åkte i kortege efter mig med två bilar till närmsta stad för att försöka komma på något fel jag gjorde. Det kunde mycket väl blivit fallet, mina ögon var bländade och värkte och när jag kom hem fick jag ett migränanfall med ljusfenomen i ögat. Det är faktiskt farligt att tvingas titta i solen. Man kan bli blind av det! Ett några veckor senare meddelade Länsstyrelsen att polisen misstänkte att jag var sjuk på något sätt -- jag måste skicka in ett läkarintyg! Så behandlar svensk polis i dag en helt oskyldig människa, som fått en falsk anklagelse på halsen. Mig förvånar det inte att många människor i Sverige tycker hjärtligt illa om poliser! Och händelsen gav mig inspiration till min nya bok: "Poliser i Hultvik"! Den har jag dedicerat till Uno Hedin. Det var ju han som presenterade mig för amerikansk litteratur och fick mig att komma på staden Hultvik -- ett svenskt Winesburg.

22

I min tidning står "Lös det juridiska först". Det handlar om att "innan hymens band knyts finns juridiska och ekonomiska spörsmål att tänka på". Jag minns ett par amerikanska superkändisar som gifte (om) sig. Det var väl en 30-40 år sedan. Bägge hade var sin stab av slipade advokater och dessa satte ihop ett äktenskapskontrakt, där man tänkte på allt som kunde inträffa med mängder av paragrafer, klausuler och finstilta finesser. Det är sann romantik det! Första gången jag såg kvinnan, som sedan blev min fru, tog det en och en halv sekund innan jag gick fram till henne och friade. Hon betänkte sig längre, men svarade ja efter fjorton dagar. Varken hon eller jag visste ett dyft om varandra. Vi beslöt utan advokathjälp att dela ljuvt och lett och lovade älska varandra i lust och nöd till dess döden skiljer oss åt. Det är nästa år femtio år sedan mitt frieri. Vi är fortfarande lika glada att vakna tillsammans som efter första natten, även om vi nu undrar: "Vem av oss är det som ska opereras i dag?" Två underbara barn har vi och sex lika underbara barnbarn i åldrar från femton till tre år. För ett par år sedan var det en fånig psykolog i ett fånigt radioprogram en söndagsmorgon som sade, att ska man gifta sig så måste man först kolla en massa om varandra, politisk uppfattning, hälsa, religion, intresse för idrott, matvanor, allmänna intressen, inställning till alkohol, tobak och knark, konstsmak ... ja, jag vet inte allt vad det var. Jag ringde radion och sade att det var nys alltihop och jag berättade om mitt och hustruns äktenskap. Man var mycket avmätt i den där radiostudion men till sist kom man på att man kanske kunde skrämma iväg dessa kritiska lyssnare genom att säga: -Vi borde kanske intervjua er. Får vi det? -Visst, svarade vi och gav dem telefonnumret. Självklart hörde de aldrig av sig. På radion ska man alltid ha rätt, hur fel man än har. Har radion anlitat en berömd och förmodligen dyr expert, ska inte det han säger ifrågasättas av vanliga sketna lyssnare som inte har något mera att komma med, än att det de säger fungerat för dem i bortåt ett halvsekel. Det finns något som heter intuition. Enligt Bra Böckers Lexikon är det "förmågan att ha på känn hur något förhåller sig. Ordet används ibland för att beteckna en omedelbar upplevelse av andras själsliv". Intuition är alltså en framstående mänsklig egenskap som man kan ha oändlig nytta av. Denna förmåga försöker alltså vännerna av juridik och småaktighet förkväva -- istället ska man kolla i bankboken och se till att man inte förlorar sina småslantar på någon som man felaktigt gått och gift sig med! Det är så själviskt, snålt och småaktigt att jag blir illamående. Och jag fattar att radion inte låter någon som går emot få komma fram, för då skulle man ju märka vilken omänsklig attityd som framförs! Och det säger sig självt: förbjuder man all opposition så beror det på att man vet med sig att man har grundligt fel själv!

23

Nils Ferlin skrev att "När skönheten kom till byn då var klokheten där/ då hade de bara törne och galla". Det är som att inte våga tro på sin kärlek, att inte våga satsa på skönheten utan bara bakslugt och "klokt" kolla om man gör någon vinst på en förbindelse eller åtminstone inte förlorar på den. Folk vågar inte lita på sin intuition, på sin brinnande kärlek, de kalkylerar snålt över vinst eller förlust, när de hoppar i säng med någon. Gör vackra kvinnor, som ligger sig till en motbjudande miljonär att gifta sig med, i grund och botten något annat än de medsystrar som tar betalt direkt för sexuella tjänster? Vi kan gå till det andra könet: Det finns äkta män som med en lojal hustruns stöd arbetat sig upp till en chefspost och som sedan skiljer sig och gifter om sig med en söt sekreterare på kontoret. Den söta flickan är så imponerad över att bli chefens fru. Skönt att han slipper den gamla haggan han var gift med! När jag var liten fanns det ett slags medicin som gavs i sockerhöljda tabletter. Sög man på det goda sockret kom den hemskt beska medicinen fram. Tvi! Att bli gift med gamle chefen är att slicka på det goda sockerhöljet. Men han visar sig snart vara på väg bli impotent, har hemorrojder och är mer alkoholberoende än flickstackarn fattade. Det smakar mer och mer beskt. Tvi! Och blir det trots allt barn så orkar han ej med det, gamla karln! Små barn är ju så intensiva ... Moderna äktenskap breder ut sig som hudcancer. Det är mina barn, dina barn och våra barn. Många berättar stolt om "bonusbarn". Vad menas då med "bonusbarn"? Enlig SAOL är bonus: "premierabatt vid försäkring, återbäring, tillägg". Meningen tycks vara att barnen är något extra man får på köpet, då man inhandlar mamman eller pappan. Just en konstig syn på de stackars ungarna som inte bett få bli rabatt på en skilsmässa som slår deras liv i bitar! Och barnen är sedan inte hemma någonstans utan bor på flera ställen och när de kommer i mogen ålder har det ingen känsla för att leta efter den "rätta/rätte". De letar efter "den förste/första". Sexdebuten sker i början av tonåren. Då köpte flickorna i min folkskoleklass under mycket fniss sitt första läppstift. Och fick man en puss efter skoldansen var det stort. Kanske var vi i moderna ögon barnsliga, men flickorna slapp ligga vakna på nätterna i skräck för att vara med barn och varken tjejerna eller killarna behövde sluta skolan i förtid för att ta hand om en hastigt påkommen familj. Hustrun och jag har de senaste dagarna spanat in en kråkunge som nog kom väl snabbt ur boet. Mamman har noga vaktat på den, medan den övat sig att flyga. Hon visade verkligen omtanke om sin avkomma och det var en stor dag för både henne och oss när den unga kråkan flaxade sig upp på grannens tak och kunde betrakta världen från det perspektivet. Kråkmor har rätt: Det är barnen som är det viktiga! Min syn på äktenskapet dikteras inte av larvig moral eller önskan att allt ska vara som förr. Det väsentliga är barnen mår bra -- inte att de vuxna får sexuell variation. Jag tycker nämligen det är viktigt att människor får forma sina liv som de vill och även om något gått fel, börja på ny kula. Men har man satt barn till världen har man ansvar för dem och ska om möjligt se till att de får en bra barndom och en trygg uppväxt. Får dagens skilsmässobarn verkligen det?

24

Jag menar att det betydelsefulla hela tiden är barnen. De mår förmodligen bra i ett hem med två föräldrar av samma kön, om dessa föräldrar tycker om sina barn. Men det är vanligt att sådana ungar mobbas av kamrater med fördomsfulla föräldrar. Jag hoppas att de primitiva attityder som visas mot homosexuella kommer att försvinna. Så att människor får ha sitt privatliv ifred. Men barn behandlas över huvud taget ofta nedlåtande i vårt land. Värst ute bland våra unga är invandrarbarnen. De har ofta ett språk, en brytning och ett sätt att uttrycka sig som retar gallan på Svensson-svenskarna och särskilt på maktfullkomliga lärare. När den välartade svenska läkardottern blir arg på sin pedagog säger hon kanske: "Jag håller inte med magistern för att magistern har helt fel". I samma situation uttrycker måhända pojken från stadsdelen med invandrare: "Jag ska mörda dig din jävel". I den svenska skolan polisanmäls uttryck i stil med det senare som "hot". Det är ett fördolt sätt att förfölja invandrare. När jag som lärare utsattes för detta omogna och okunniga prat, talade jag lugnt med den unge och berättade att ett sådant uttalande kunde tolkas bokstavligt och att det då var den som sagt det, som råkade illa ut. Ett sådant avstressat samtal har alltid och utan undantag lett till, att jag och min elev blivit överens efter längre eller kortare tid. Man ska tala med unga människor, inte predika för dem. Men många fega och kanske främlingsfientliga lärare polisanmäler att de blivit "hotade till livet". Och så blir invandrarelevens redan usla situation ännu ett snäpp hemskare. När jag i lärartidningen Skolvärlden i min spalt försvarade invandrarungdomen, rasade lärarna mot mig och såg till att jag fick sparken. Man struntade t o m i att publicera en kolumn som var kontrakterad. Lärarna kunde inte argumentera mot mig, utan valde alltså istället att se till att jag tystades. Man förstår hur omöjlig situationen för eleverna är när lektor Bolinder behandlades på det sättet. Och hur ska vi få eleverna att fatta vad demokrati är, när skolans folk själva inte tillämpar den mot meningsmotståndare? Vad är då en invandrare? En gång låg det is över det som är Sverige nu. Då bodde inte en kotte här. Alla "svenskar" måste alltså ha invandrat hit sedan dess. Under medeltiden kom exempelvis många tyskar, under 1600-talet åtskilliga valloner, dvs fransktalande belgier. På 1800-talet blev en miljon svenskar själva invandrare i USA. I mina ådror flyter t ex uppländskt bondeblod, min farmor var engelska, hennes far dansk konsul i London, på mammas sida var det starkt inslag av valloner och holländare. En liten släkttavla jag fick från mor visar en linje upp till drottning Maria Stuart av Skottland -- hon som de högg huvudet av i nådens år 1587. Jag har alltid känt mig som "svensk", men i mina ådror flyter alltså även engelskt, danskt, belgiskt, holländskt samt en droppe skotskt kunga-blod. Inavlad är jag inte, snarare av blandras, och invandrare! Och det lär jag inte vara ensam om bland "svenskar". Rasismen borde fått dö med Hitler. Det vore bättre om vi inte funderade så mycket över varifrån folk kommer utan vågade snacka med varandra och bedömde var och en efter hur han eller hon beter sig.

25

I hela mitt liv har jag intresserat mig för ungars situation. Kanske beror det på att min egen barndom var så egendomlig. Det är svårt att växa upp i fattigdom men jag undrar om det inte ibland är ännu värre att vara ett "privilegierat" barn som hamnar i något slags växthus, när de andra ungarna får frodas friare i naturen. Barn och ungdomar har jag mött som lärare i snart sagt alla skolformer från lågstadium och realskola till universitet. Jag har undervisat i en uppsjö av ämnen och varit lektor i historia, svenska och scenisk gestaltning (teater). Så har jag och hustrun två egna barn vars kamrater i hög grad höll till i vårt öppna hus. Många föräldrar stänger sina vackra hem för ungarna och deras kompisar -- vi tyckte att det var jättekul att ha alla barnen och ungdomarna hemma. De gav liv och entusiasm åt tillvaron. Nu är våra barn vuxna, men vi har sex jättehärliga barnbarn, var och en med sin speciella personlighet. Det är spännande att höra vad de tycker om det ena och det andra. Ofta säger små barn mycket kloka saker -- men man måste lyssna, inte försöka briljera själv och absolut aldrig vara ironisk eller hånfull. Min pappa tyckte om att "skoja" med sin lille son. Han menade säkert inget elakt med det, men ett barn vars far vrider på orden och ironiserar, blir osäkert. När jag sedan kom i tonåren och kunde ge igen blev min far förbannad. Reglerna för att "skoja" var nu andra. Och så var det nog för många barn och ungdomar. Det lämnade en besk eftersmak i sinnet. En som tog barnens parti var den judiske läkaren Janusz Korczak (1878-1942). Hans underbara lilla bok "Barnens rätt till respekt" (1929) har kommit i flera upplagor på Natur och Kultur, senast 2002. I augusti 1942 gav nazisterna order om att alla vid det judiska barnhem han förestod skulle till förintelselägret Treblinka. Korczak erbjöds fri lejd, men följde modigt sina barn in i döden. Korczak menade att den vuxnes roll inte är bestraffarens utan han/hon i kraft av sin större erfarenhet skall samverka med barnen. Barn har rätt bli hörda och komma till tals -- troligen har Korczak påverkat också FN:s barnkonvention på den punkten. Under mina år som lärare i olika svenska skolor slog det mig hur illa och orättvist barn och ungdomar behandlas där. För min del tillämpade jag demokrati och lät eleverna tala fritt, även när det gällde kritik av min person. Även när jag utsattes för hot om att bli dödad, knivstyckad eller kallades t ex "bögarsle", tog jag det lugnt och svarade vänligt. Resultatet blev att jag aldrig hade verkliga ordningsproblem -- även de argaste elever blev efter ett tag goda vänner med mig. Jag antar att en sådan som den gamle knekten Jan Björklund inte tror på detta -- han vill tydligen förvandla sossarnas usla flumskola till ett militärt helvete i stil med vad "lumpen" var när jag gjorde den. Stackars ungar! Särskilt: "Stackars invandrarbarn!" Läs Korczak Jan Björklund!

26

För min hälsas skull går jag varje (eller nästan varje) dag en snabb (enligt mina mått) promenad på ca en halv timma. Jag tar tid försöker slå mitt "rekord", det gör det hela lite roligare för en gammal tiokampare. Efter min hjärtoperation har jag tangerat rekordet åt bägge håll på sträckan, men inte lyckats slå det. En dag var jag nära men då gick ett skosnöre upp och sabbade alltihop. Promenaderna är bra för att jag då kan tänka på böcker och annat jag ska skriva. Det är lugna kvarter jag går genom och vänner jag möter har lärt sig att jag inte har tid stanna och småprata. Bara på en plats blir jag störd, men det sker nästan alltid. På ett ställe jag passerar bodde länge en snäll och konstnärlig man och hans vänliga fru. Mannen kretade gärna leksaker åt ungarna -- min son fick t ex ett gevär som blev en kär ägodel. Nu har paret flyttat till kyrkogården och idag tycks en arg hund härska på tomten. När jag i djupa tankar passerar får hunden ett raseriutbrott. Den skäller så mitt opererade hjärta hoppar till i bröstet på mig. Alla boktankar flyger sin väg. Hunden följer mig, morrande och skällande längs hela tomtgränsen. Den låter som den ville slita mig i stycken. När detta skett tillräckligt många gånger tog jag mod till mig och gick dit för att prata om saken. Jag sade att jag vuxit upp med bortåt tjugu hundar, ej var rädd för dem, men tyckte att en hund borde uppfostras, så den inte betedde sig på det här sättet. Jag fick veta att hunden var så snäll så snäll och att den var en vakthund som bara gjorde sin plikt. Jag undrade om vår kommun verkligen hade avdelat denne hund att vakta gatan mot passerande fotgängare. Det föreföll absurt! Man sade då åt mig att lösa problemet genom att gå en annan väg! Jag tycker det är fantastiskt. Det flyttar in en familj med en arg hund och det är inget problem, bara folk lär sig att inte gå på den gatan! Det är väl en variant på den hundägande damen som sade: "Gå hem med dig!" när jag hade rollator alldeles efter operationen. Det är märkligt att människor skaffar sig hund och sedan inte ids uppfostra den och aldrig tar konsekvenserna av hundens beteende. När jag var ung hade jag en boxer som verkligen var väluppfostrad. Men en gång när jag som tiokampare träningslöpte på Enköpingsåsen fick min jycke spatt, rusade in på en tennisbana som just iordningställdes och sprang runt. Folket där blev ursinniga och skällde värre än hundar brukar göra. Då gjorde jag som en hundägare bör göra (hör nu här alla hundägare): Jag bad om ursäkt, hjälpte till att göra iordning banan och blev riktigt god vän med personerna där. Och jag insåg att hunden måste vara kopplad, när jag sprang hur väluppfostrad den i allmänhet än var. Vad hade en "modern" hundägare sagt i samma situation: "Lös problemet genom att anlägga tennisbanan någon annanstans!"???

27

Det finns ett slags människor som anser att de vet mer än andra. De berättar gärna att "folk" inte ens vet vad de gör och talar om. På trettiotalet rådde t ex debatt om den förment usla filmsmak, som folket hade. Man såg inte de "fina" och konstnärliga filmer som "eliten" förespråkade. Istället gick man man ur huse och lade sina biokronor på "pilsnerfilmer" med den övermåttan gräsliga "Pensionat Paradiset" i spetsen. I min bok "30-tal" tar ja upp några röster i tidsvimlet. Författarinnan Marika Stiernstedt föraktade "de breda lager, där den usla filmen är gouterad" och tyckte att tidningarna "borde kunna lära människor som flabbskratta åt vad som helst att det kanske inte är så förtvivlat roligt det där som de skratta åt." Dryga sjuttio år har gått sedan detta uttalande och vi har ett facit. De "fina" filmer Sverige producerade på trettiotalet är sedan länge bortglömda med sitt uppstyltade tal, förakt för vanligt folk och teatraliskt "djupsinne". Marika Stiernstedt själv var minsann ingen vanlig, simpel svensk. Hon var fallen efter en general och en grevinna. Marika skrev urtrista borgliga äktenskapsromaner. Dem läser numera ingen som inte är tvungen. Själv tvingades jag då jag studerade litteraturvetenskap, men det var inget jag fann någon som helst lust i. Men hemska "Pensionat Paradiset" räknas till våra stora filmer, Thor Modén har fått genistatus och filmen sänds om och om igen i TV. Tänk så fel man kan ha! Dagens Marika Stiernstedt heter Göran Greider, är chefredaktör för Dala-Demokraten och vet alltid bäst i alla tevesoffor och diverse kolumner. Precis som en gång generalsdottern nöjer han sig inte med att tycka -- han berättar också gärna hur obota okunniga, korkade och ovetande alla andra är. Nu vet inte vi som röstade på Piratpartiet vad vi gör. "Piraterna fattar inte att de är vänster", lyder rubriken på en Greider-kolumn (Metro 22.6). Jag har om och om diskuterat Piratpartiet och fildelningens problematik i olika media, bl a Författarförbundets "Författaren". Där slogs det upp stort och förbundets jurist använde tre gånger så stort utrymme som jag, till att bemöta mina åsikter. Vad jag i grunden sade var att förläggarna liknats vid hallickar som utnyttjar författarna och att det är dessa utsugare som mest drabbas av det nya. Nu tycker alltså Greider att jag inte vet vad jag säger när jag vill åt utsugarna! Det är så oförskämt, nedlåtande och befängt att man häpnar! Låt mig försäkra att jag noga sätter mig in i det jag röstar på och väl vet vad som är höger och vänster i politiken! Och precis som människor vilka gillar humorn i "Pensionat Paradiset" har jag i ett demokratiskt samhälle rätt till min upplevelse och åsikt utan att någon grevedotter eller chefredaktör ska påstå att jag inte vet vad jag tycker!

28

Ofta när man är ute i trafiken ser man unga förare komma farande med otillåtet hög hastighet. De trängs, ger fingret och är allmänt aggressiva. Man inser att sådant måste leda till olyckor. I nyheterna berättas till och från hur fulla ungdomar voltat och kört mot träd eller hamnat i diket. För ett tag var det några som stod uppe på ett biltak medan bilen for fram på en smal och slingig väg. Givetvis gick det ej att hålla sig fast på taket, de djärva som försökte omkom. Allt detta är ytterst tragiskt. När man är ung saknar man erfarenhet och vana och det mesta känns kul och häftigt. Jag körde själv för fort, slarvigt och djärvt när jag var ung och det var rena turen att jag inte skadades svårt eller körde ihjäl mig. Det konstiga är att ju fler unga som omkommer och som massmedia rapporterar om, desto vanligare blir det att tyckare i tidningar gnäller på gamla och erfarna förare! Nu senast var det Lars J Eriksson som under rubriken "Initierat" i SkD ansåg att återkommande körkortsprov borde införas för alla som hade det stora felet att vara äldre. Det är väl ändå inte vi som nått pensionsåldern som står på biltaken i hundra knutar! Eriksson motiverar sitt tyckande med att han sett att en man som hade käpp och en som hade en gnatig partner, körde bil! När jag och mina kompisar tog studenten ingick det att vi fick en käpp i examensgåva -- jag har kanske kvar den i något skåp. Ingen kom på att vi av käppskäl skulle hindras köra. Även om man fått ont i någon tå och behöver en käpp gör det en väl inte till en usel bilförare? Tycker Lars J Eriksson att alla handikappade som har tillstånd köra, inte ska få det? Det är absurt och grymt! En god vän jag har klagar alltid på den som kör den bil han åker i. Han vet bäst om allting fastän han inte har och aldrig har haft körkort. Han vet vilken P-plats som är bäst, föreslår att det ska åkas mot enkelriktningsskyltar och emot alla omkörning. Jag och alla som upplevt honom tycker han är en pest, men Lars J Eriksson menar tydligen, att de han klagar på ska läkarundersökas! Hoppas gnällspiken någon gång åker med herr Eriksson! Det verkar som om äldre kan få diskrimineras hur som helst. Om man påstår att zigenare, judar, eller invandrare har något gemensamt fel, åker man med all rätt dit för detta. Men folk som har gråa hår och erfarenhet av livet får man dra över samma kam. Dåliga bilförare ska bort från vägarna, detta antingen de är senila gamla, hetsiga unga eller berusade medelålders. Allt generaliserande är mindervärdigt och känns särskilt trist när det är så illa underbyggt som hos Lars J Eriksson!

29

När jag var ung kunde man köpa press på Pressbyrån. Nu har man bytt namn och det är väl lika bra eftersom man de senaste åren sällan fick tag på annat än riks- och ortens egna lokala tidningar där. Istället för att ha det som namnet "Pressbyrån" påstod att man hade, hade man tusenfalt annat. Usla pocketböcker, sanitetsartiklar, kondomer, choklad, glass och Gud vet ej allt. Bara inte press!!! Press det är tidningar det. Ordet "tidning" kommer från fornsvenska "tidhing" och "tidhning" som enligt den etymologiska ordbok som Nämnden för svensk språkvård givit ut, betyder "underrättelse, nyhet" Många tidningar tycks numera ha slutat intressera sig för både underrättelser och nyheter. Kvällstidningarna publicerar visserligen ibland "nyheter". Det gäller att folk som varit med i TV råkat osams när kameran inte var på, att någon "Emma" eller "Bobby" som man aldrig hört talas om ska skiljas eller att en "världsberömd" kändis, legend, eller superstjärna vars namn ingen i bekantskapskretsen känner till, har stukat en tumme eller spillt tevatten på en av sina världsberömda fossingar. Själv läser jag (och medarbetar något i) Skånska Dagbladet. Denna i mitt tycke utmärkta tidning har om söndagarna slagit sig samman med Sydsvenskan. Det står Skånska Dagbladet på översta delen, sedan är det Sydsvenskan. Kulturen och lite till skiljer sig åt, annars är det i stort Sydsvenskan som regerar. Det innebär att man om söndagarna får en kökkenmödding av delar. Där finns nästan allt -- utom de senaste nyheterna. Är det en sen ishockeymatch i ett VM en lördag och man inte hunnit se den, får man inte resultatet i tidningen! Sak samma med Eurovisionsfinalen som man kanske somnat ifrån. Det har man inte hunnit få in -- gamla tiders journalister vänder sig nog i sin grav! Nyligen hörde jag på radio att Christian Ohlsson hoppat långt i tresteg. Som han varit skadad länge, ville jag veta mer om saken -- men Sydsvenskan hade så vitt jag kunde finna inte ord om detta! Vad tror man att tidningen är till för? Kultur är Sydsvenskan i vart fall inte till för. Jag skriver om konst i SkD och besöker varje vecka en rad gallerier och konsthallar. Nästan överallt klagar man på att Sydsvenskan inte bryr sig. Och själv vet jag ju, att när jag i Lund gjort ett tioårigt experiment med att lära unga spela professionell teater, så struntar Sydsvenskan oftast helt i det. Där utgör Lokaltidningen Lund en motvikt -- de har genom åren verkligen stöttat mina elever ungefär på det sätt Sydsvenskan (med Jan Mårtensson i spetsen) gjorde innan Bonniers köpte upp dem. Och Lokaltidningen har därtill en rad utmärkta journalister som skriver väl. Det talas om tidningskris i Sverige. Och en mängd påstått lärda och kunniga människor uttalar sig om grunderna till krisen. Självklart är Internet en bidragande orsak. Men jag undrar om ej vissa tidningar själva gräver sin grav genom att vara nonchalanta, dumdryga och självgoda. Folk tröttnar på fejkade nyheter, inga nyheter och ointresse för en ung generation! Och de gamla "murvlarna" blev kvar på redaktionerna till sent på lördagskvällarna. Det kunde ju komma en jättenyhet -- och den skulle läsekretsen ha!

30

Då och då sätter man sig ner och funderar över brottslingar och deras beteende. Hurdan uppfostran fick de? Mina föräldrar försökte på allt sätt att inpränta vad som var rätt och fel. Bar jag mig illa åt var det en skam också för dem. Jag är övertygad om att uppfostran och föräldrar har den största betydelse för hur barn blir som vuxna. Skolan och lärarna kan också göra en del i positiv riktning men mina erfarenheter av egna och mina barns pedagoger är dålig, liksom vad jag upplevt ifråga om kolleger. Lönen är viktigare än ungarna! Samhället har också del i eländet. Juristerna månar mera om förövare än om deras offer. Det ger usla vinkar om hur de unga ska bete sig! I Sverige lägger våra domstolar all omsorg och all förmåga till medkännande på förövarna. Den som driven av onormala lustar jagar ifatt en stackars liten flicka, våldtar henne och brutalt mördar henne, tycks väcka djup sympati hos juristerna. Den mördades föräldrar anses inte värda mycket till medkänsla. Skulle den som fött, uppfostrat och älskat ett barn vilja tala med den människa som mördat detta barn, nekas han eller hon. Den stackars, stackars mördaren kan ju bli ledsen av att höra sådant. När en klok anhörig i Malexanderrättegången sade sitt hjärtas mening till polismördarna, bad man sedan dessa känsliga, själsfina gossar om ursäkt ... Är det möjligt har man rättegång bakom stängda dörrar så att ingen ska kunna ha synpunkter på hur man rannsakar och dömer. Det är kanske på det viset att mördaren anses vara för ung och alltför känslig. Hur känslig den är som med berått mod mördar en oskyldig människa, kan man undra. Men den frågan skulle det aldrig falla en jurist in att ställa sig. För en jurist verkar mördare vara ett slags heliga personer som bör dyrkas och skyddas. Till sist fattar ju mördarna själva vilka fantastiskt privilegierade människor de är. Ett slags adel i det moderna, annars jämställda Sverige. Lastbilschauffören som gav sig på den lilla flickan Engla och dödade henne, beklagade sig från fängelset över att maten där var så usel. Han tyckte enligt Expressen 25 nov 2008 att "Regeringen måste få veta hur vi behandlas". Den mycket välfödde internen fick inte så mycket mat att han kunde äta sig mätt. Katastrof! Vem vet om den stackarn inte magrar och faller ur på kuppen! Och inte nog med detta -- maten var illa kryddad också!!! "Vi är väl inte grisar som ska äta ändå?" Denne finsmakare tycker att regeringen borde göra oanmälda besök och smaka på maten i fängelserna! Nog är det väl hemskt att någon som inte gjort annat ont än att mörda ett par tjejer, ska få ett så orimligt hårt straff. För lite mat och därtill dåligt kryddad! Bättrar sig regeringen inte och ger sig ut och kollar fångmaten och sedan ger fängelsekockarna näpst, så kan Sverige råka ut för både FN och Europadomstolen.

31

När det gäller de stackars fångarnas urusla mat, som regeringen borde ingripa mot är det konstigt att inte Thomas Östros som brukar fara upp som gubben i lådan och klaga på allt regeringen gör eller inte gör, ej har tagit bladet från munnen i frågan. Jag antar dock att vanliga människor, i likhet med undertecknad, inte blir så upprörda på herr Mördarens vägnar -- en och annan jurist blir det kanske. En bekant till mig var inbjuden till ett fängelse för att läsa dikter där. Man kan i och för sig tycka att detta var ett extrastraff för fångarna, men efter uppläsningen bjöds han på mat. Då han fick veta, att detta lyxkäk var det vanliga som serverades, frågade han vad han skulle göra för att åka in. Sådan mat hade inte serverats i diktarlyan på år och dag! Det kulturella klimatet i Sverige är nu på den nivån att en poet inte har mer värde än en mördads anhörig ... Jag hör inte till dem som ropar på strängare straff. Det är bra att myndigheterna försöker göra tillvaron något så när dräglig för fångar. Men att man inte visa de anhöriga minsta empati tycker jag är upprörande. I en demokrati ska alla rättegångar vara öppna. Domstolsdörrar som är stängda hör diktaturer och militärskenrättegångar till. Hur ska medborgarna, bland dem de anhöriga, veta att rättegången är juste och riktig om den är hemlig? De kanske värsta skurkar historien känner är nog de ledande nazisterna under Andra Världskriget. En god vän skrev och berättade om ett besök i Auschwitz, bl a hade han sett den galge man 1947 hängde kommendanten i Rudolf Höss i. Jag slog upp Höss i en uppslagsbok och fick reda på att han 1947 i väntan på att avrättas, skrev en självbiografi. Det lät intressant och jag bad mitt bibliotek skaffa boken. Biblioteket plockade kvickt fram självbiografin. Men det var en konstig sak med mitt ex. Det utlovades bilder både i ett företal och på baksidan. Det ska vara foton tagna i Auschwitz "i den vetenskapliga rasforskningens intresse" av en SS-man, med stor säkerhet 1944. Men i mitt biblioteksex finns inga foton alls och inga omnämns i registret! Mystiskt! Höss föddes 1900 och var son till en köpman, som var en fanatisk katolik. Uppfostran var sträng och föräldrarnas högsta önskan var att sonen skulle bli präst. Pojken älskade att vandra kring och var oerhört fästad vid djur, särskilt sin häst. När en biktfader förde ett förtroende vidare till föräldrarna, tappade sonen sin religiösa övertygelse. Flera förfäder hade varit officerare och Rudolf blev soldat och skickades till fronten i Första Världskriget. Efter fredsslutet kom han till en frikår. Han anklagades för att ha varit ledare när en misstänkt förrädare mördades. Höss dömdes till tio års fängelse och släpptes efter sex år. Han hade en dröm om att bli jordbrukare men hamnade i SS och uttogs av Heinrich Himmler till tjänst i koncentrationslägren. 1940 blev han kommendant i Auschwitz. Han blev där till slutet av 1943, då han flyttades till Lägerinspektionen.

32

Efter Tredje Rikets sammanbrott flydde Höss norrut. Han häktades 11 mars 1946 nära Flensburg och skrev sin självbiografi (översatt av D M Winter) i rannsakningsfängelset i Krakow mellan oktober 1946 och januari 1947. Den 2 april 1947 fälldes dödsdomen och den 16 april hängdes han i det Auschwitz, där han var ansvarig för flera miljoner judars död. Det märkliga med hans självbiografi är att han vidgår sina brott, i stort sett utan att skylla på andra. Han framstår som en lydig skolgosse som så noga som möjligt gjort vad man sagt åt honom och som sedan skriver en exakt och prudentlig uppsats om saken. På så sätt blir han ett intressant vittne inifrån den nazistiska helvetesindustrin. Hans psyke känns helt obegripligt. De förtroendefulla zigenarbarnen kallar han sina "käraste fångar"!!! Rudolf Höss kan nog låta förtroendeingivande (!), men faktum är att han ljuger och förtiger när det passar. Så avstår han från att berätta att han hade ett intimt förhållande med en judinna i lägret -- förbindelsen stred mot de nazistiska raslagarna. Höss skriver att ingen f d fånge kan säga han blev illa behandlad hemma hos familjen Höss. Men en f d fånge berättade inför domstolen i Krakow att familjen hade fester för goda vänner och att han då måste skaffa fram livsmedel ur de gemensamma förråden, som bl a ditförts av sedan gasade judar. Fru Höss skaffade på detta sätt mat även åt släktingar och när Höss förflyttades hade han samlat så mycket varor att de transporterades med fyra järnvägsvagnar! Det är lätt att komma och tänka på bilder från lägret med mängder av utmärglade benrangel till fångar ... Höss berättar t ex om en kvinna som med sina fyra barn är på väg in i gaskammaren. Barnen har fattat varandras händer så att den minsta inte ska snava och modern viskar: "Hur kan ni bara, hur kan ni ta livet av dessa vackra snälla barn? Har ni då inget hjärta i kroppen?". Men Höss slutar sin biografi med ett beklagande om att allmänheten aldrig kommer att kunna förstå "att också han hade ett hjärta, att han inte var en dålig människa". Till det mest groteska i hans vidriga bok hör skildringen av hur idylliskt hans egen familj levde i den hemska mordfabriken: "Barnen höll sig också jämt med olika slags djur som fångarna kom med ... eller också plaskade de om sommaren i plaskdammen i trädgården ... Det roligaste de visste var dock när 'Vati' var med och badade." Visserligen påstår Höss han var plågad av sitt uppdrag, men det var inte värre än, att han när han fick annan tjänst, fann det "smärtsamt att behöva slita /sig/ från Auschwitz" eftersom han "liksom vuxit ihop med Auschwitz". När man läser denna hemska bok måste man undra hur något sådant som Auschwitz har varit möjligt i modern tid och i ett kulturland. Man kan naturligtvis spekulera i att Höss och hans kolleger var känslokalla psykopater som helt saknade empati. I min roman "Du Janne" skrev jag om en sådan människa, fylld av ädla känslor -- när det gällde honom själv. Jag nämnde att en hatad svensk småflicksmördare som klagade på fängelsematen och på fullt allvar trodde att allmänheten skulle bli upprörd över att hans dyrbara person behandlades så illa! Det är ett psyke som liknar det Höss hade -- strunta i andra och bara bry sig om sig själv. Men vilka som är psykopater vet jag inte -- jag är inte utbildad psykiater.

33

Det märkliga är att så många av nazisterna visar samma beteende. Kan alla människor under vissa förutsättningar utvecklas till psykopater? Det senare är en viktig fråga om vi vill försöka hindra att det uppstår nya Auschwitz. Benny Grünfeld hamnade i maj 1944 i Auschwitz. Professor Magnus Henreksson och Olle Häger har givit ut "Tonåring i Hitlers dödsläger" (1995) som Benny Grünfeldt både skrivit och ritat. En fantastisk bok!!! Där skriver Häger något tänkvärt: "Hur var Förintelsen möjlig? /.../ Några av SS-vakterna var sadistiska galningar och samvetslösa råskinn. Men de flesta var rätt 'vanliga' soldater. Ändå deltog de, utan att ha dåligt samvete, i historiens vidrigaste illdåd. Det här hade med den effektiva planläggningen av Förintelsen att göra. Allt var organiserat in i minsta detalj. Allt genomfördes ett steg i taget. /---/ Taggtråd levererades, galler beställdes till en krematorieugn, en tågtidtabell korrigerades /---/ En låda giftgas hämtades och placerades på utpekad plats i en barack." Det är en lysande text som verkligen förklarar det oförklarliga. Jag är glad att jag alltid varit rebell och satt mig på tvären mot all överhet. Jag har visserligen fått många emot mig men jag har inte (så vitt jag har mig bekant) medverkat i något omänskligt. Sommar är för mig två särskilda miljöer. Dels är det Nordkoster där jag varit 21 somrar, målat och lärt mig älska Bohusläns natur och människor. Dels är det barndomens somrar vid sjön Sommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Mina föräldrar hade en stuga på en otillgänglig udde där herrgården Aspenäs ligger. Där lär Den heliga Birgitta fått sina första uppenbarelser. "Birgittastugan" är nu flyttad över isen till närmsta byn, fagra Malexander där den vita kyrkan syntes långt ut på sjön. När jag nu på operationsbordet just räddats från döden, men gammal och sliten skriver mina författarmemoarer griper olika minnesbilder in i varandra. I en central scen vandrar jag och pappa en dag på fyrtiotalet genom ett sommarfagert Malexander. Vinden från sjön Sommen susar i björkarna och handelsboden har som vanligt ny ägare. Från affären minns jag kryddiga dofter och blanka färger på träsaker, kastpilar, leksaksbilar, krocketspel ... Inget känns ljusare än detta. Men minnet är våldtaget av de vidriga mord som skedde femtio år senare. Mördarna ingick i ett skådespel "Sju tre" av Lars Norén. Samme Norén som skrivit ett par pjäser som jag tog med mina barn på. De tog illa vid sig och en av dem var länge arg på mig för den hemska upplevelsen. Nu kommer TV-producenten Elisabeth Åsbrink med boken "Smärtpunkten Lars Norén, Pjäsen Sju tre och morden i Malexander" (Natur & Kultur). Grunden är en teatercirkel på Tidaholmsanstalten. Som skådespelare användes bl a särskilt farliga fångar, "sju treor". Arbetet med pjäsen och en under permissionerna utförd rånarturné pågick parallellt! Här får man skakande detaljer som t ex en mordkomplott där Tony Olsson och hans mamma (!) var inblandade. Alla tre Malexandermördarna var nazister. 27 maj gavs den sista av 23 föreställningar. Publikintresset var enormt. Dagen efter avrättade Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson i Malexander polismännen Olov Borén och Robert Karlström! Tala om dramatik!

34

Den mördade polisen Borén hade en elvaårig dotter Sara, som var med en orkester till Danmark. Resan var rolig, till dess ledaren tog henne in i ett klassrum, där hon med en kudde i famnen fick veta att hennes pappa mördats. På färjan hade en löpsedel en bild på hennes pappa bredvid ordet MÖRDAD. Mamman har berättat att hon var en glad, öppen och sprallig tjej, men att hon nu tio år senare inte pratar mycket och aldrig är glad. Jag anser att det säger mer om detta vidriga dåd än allt kvasilitterärt spekulerande! Vid en omröstning i Dagens Nyheter tyckte 55 % att Lars Norén hade skuld i polismorden i Malexander. Jag kan ej påstå att denna pratiga, okoncentrerade bok ger mycket ledning om förhållandet pjäs/ mord. Jag har för mig att den lysande och inte på något sätt kriminelle skådespelaren Reine Brynolfsson hade en roll i pjäsen och jag har undrat vad han tycker. Han verkar dock egendomligt utsuddad. Rotar man bland källorna får man till sist veta, att han "vänligen" avböjt att medverka! Inte att förvåna sig över att boken känns så intetsägande! Men Malexandermorden för med sig så mycket som mördarna förmodligen varken vill eller kan fatta. De anhöriga kan få sina liv förstörda. Här har vi en glad liten tjej som beundrar sin far och spelar flöjt som han. Hon åker med orkestern till Danmark och är jättelycklig. Då slår de här nazisterna till! I ett slag förstör de all livsglädje, all tro på en rättvis värld. Mamman säger: "En förälder vill ju kunna trösta, men jag har inte, en enda gång under de tio år som det gått sedan Olle dog, kunnat trösta Sara." Att mitt barndomsminne våldtagits är en struntsak i sammanhanget, men det hör ändå till den skuldbörda mördarna måste ta på sig. Sverige håller på att avkristnas. Jag tror att det är en grund till att människor i vårt land begår allt flera och allt råare brott. När jag var liten skulle man gå i kyrkan om inte varje söndag så dock ganska ofta. Mina föräldrar var inte direkt religiösa, men de hade respekt för den kristna religionen. En gång blev t ex min far förargad på mig för att jag tränade längdhopp under gudstjänsttid. Det har f ö fått en efterklang i titeln till min roman: "Längdhopp på en söndag" som kom härom året. Gud vilade sig enligt Bibeln den sjunde dagen, och man borde visa respekt för vilodagen och särskilt den heliga timmen från kl 11 på söndagsförmiddagen! När jag var liten fanns inte Europadomstolen, men det fanns en instans som var ännu högre: "Yttersta dagen"! Då skulle vi alla dömas och de av oss som inte skött oss skickades till ett gräsligt straff. Vi skulle brinna i Helvetet i evig tid. Hur kom man då dit? Genom att vara en dålig människa och inte bry sig om den minste av bröder.

35

Tänker man på det där med Helvetet är det ganska skrämmande. Man lever en sjuttio år på jorden och sköter man sig inte då straffas man i all evighet! När jag var ung grubblade jag mycket på det eviga straffet. Min realskoleklass i Mjölby åkte på skolresa till Danmark och i Roskilde domkyrka tappade jag en dansk peng i ett golvgaller. När detta skedde svor jag till. Sedan började jag undra om inte detta var så förfärligt gjort att jag nog skulle hamna i Helvetet. Svära i kyrkan! Därtill i en domkyrka! Jag låg vaken på nätterna och våndades över min förfärliga synd. I dag tycker jag att alltihop var löjligt. Nu håller jag på att lära unga människor spela teater. Vi gör det i en kyrka och jag svär en hel del. Men inte får jag samvetskval för det, även om jag emellanåt försöker skärpa mig. Inte för min salighets skull utan för mina elevers trevnad. Värre synder har det blivit under livets gång. Men jag tror att den som är kristen tänker sig för innan han bryter mot Tio Guds bud. Man vet aldrig vart det barkar efter döden! Jag brukar gå i kyrkan ungefär varannan söndag. Det är festligt. Man träffar bekanta och så går man tillsammans in i kyrkan. Ser människor som man inte vet vilka de är, men som kommer till just denna kyrka på söndagarna. Man tycker att man känner dem en smula. Där är mamman som inte får någon ordning på sin livliga dotter och pappan som ser så betryckt ut -- kanske är frun död eller har hittat en annan och så får pappan hålla rätt på barnen. Det är inte utan att man gillar de där okända figurerna. Att de går i kyrkan visar -- tycker jag -- att de försöker få lite ordning på sina liv. De är seriösa och flamsar inte bara med den stora världsliga strömmen. Ingen bingo, ingen köpfest och ingen söndagsfylla. Prästerna på Petersgården brukar ofta ha något tänkvärt att säga. Något man kan tillämpa på sitt eget liv. Det är slut i min kyrka klockan elva och då jag åker hem över den vackra Lundaslätten, hör jag på ett underbart program i radion. En man med något namn som låter grekiskt spelar Johan Sebastian Bach. Långt från den banala svensktoppen med alla pretentiösa "artister" som gör reklam för sin skräpmusik. Vi lever inte bara i kristendomsföraktets tid, vi lever även i okonstens tidevarv. Jag är inte religiös och jag en massa fel. Men för mig innebär den där lilla kyrkostunden på söndagen eftertanke, gemenskap och glädje. Det är inte så mitt liv i allmänhet är, men den där söndagstimmen är en viktig pusselbit i livets läggspel. Lite av varje behövs om tillvaron ska bli bra, även en stunds allvar. Men brottsligheten bara stiger. I en När Var Hur från 1947 finns en sida med "Under ett år dömda". Då -- när folk ännu gick i kyrkan och hörde Guds ord på söndagarna -- begicks 18 våldtäkter om året i Sverige. Siffran för "Mord och dråp" var 7. Sju! På ett år!!! Motsvarande siffror var 2000: 8 734 sexualbrott och 175 mord, dråp. Allt är väl inte direkt jämförbart, men 18 våldtäkter klarar man väl av i Stockholm en "festlig" lördagskväll och 7 mord är väl ungefär lika många som nu för tiden går åt, om "profilerna" blir osams i en krogkö på Stureplan och skjuter sig in. '

36

För oss som lever (någorlunda) hederligt, leder all kriminalitet till att vår vardag blir jobbigare även om vi inte direkt drabbas av brott. I affärerna vågar man knappt använda pengar, för att de kan bli rån när som helst. Min mack har en skylt om att man inte hanterar pengar. Man kan visserligen betala med pengar, men allt blir genast inlåst i kassapparaten så det inte går att få ut några summor med hjälp av en pistol. Helst vill affärer att man ska betala med kort. Dessa kort kan bovarna stjäla och kopiera så att kortägaren får stora skulder. På Internet är bedrägerierna legio och den som är "dum" nog att låta sig luras på sina konton kan bli av med jättesummor. Det går inte längre att köpa biljetter på stationen eller på tåg, de måste inhandlas på Internet! Detta och liknande innebär att äldre som har svårt för Internet utestängs från en hel del av sina medborgerliga rättigheter. Samtidigt blottläggs vårt privatliv med hjälp av diverse terroristlagstiftning. Går vi ut på sta´n är vi genast misstänkta. Kameror filmar våra fredliga motionspromenader. Tryck- och press- friheten hotas, eftersom kriminella människor missbrukat dessa rättigheter. På sikt kan sådant urholka demokratin. Begår någon något allvarligt brott och blir dömd betala ett stort skadestånd är det inte dessa personer som sedan ska betala. Nej, det slipper han göra för det allra mesta! Vem ska då se till att pengarna erläggs? Jo, jag får betala och du får hosta upp pengarna! En onaturlig far som sexuellt utnyttjat sin stackars minderåriga dotter döms till ett så kallat kännbart skadestånd. Kännbart? Ja, inte för honom eftersom det nog hör till undantagen att den skyldige betalar. Det kan han i allmänhet inte. Har inte ett rött öre! Istället är det skattemedel som täcker skadeståndet. Vem betalar alltså? Jo, laglydiga människor som arbetar och sedan inte skattefuskar! Sådan som jag och, antar jag, du! Förr sade man att "Ditt hem är din borg!". Nu besöks hemmen gärna nattetid av folk som vill ha det som finns där. Om en sådan besökare i mörkret snubblar i trädgården och skadar sig kan villaägaren dömas till skadestånd! Över huvud taget är det naturligtvis inte den som är ute för att stjäla som ska straffas, ansvaret vilar som så ofta i övrigt i vårt samhälle på den som utsätts för brott. Grundregeln tycks vara att skyldiga ska slippa undan, oskyldiga sättas dit!

37

Det var torsdagskväll. Klockan hade passerat åtta och det hade hunnit blivit mörkt. Hustrun diskade och jag torkade. Så skulle jag gå ut med soppåsen. Nästa morgon var det dags för sopbilen att komma och hämta. När jag kom ut på uppfarten dök det upp en mörk gestalt runt husknuten. En ung kvinna kom farande från trädgården och skrämde mig. Grinden var inte låst, eftersom vi skulle rulla ut soptunnan på vägen. På grinden har vi dock en skylt som det står "PRIVAT" på. Personen som passat på tillfället och slunkit in hade tydligen helt struntat i detta anslag -- man kunde undra vad hon hade för skumma avsikter. Jag kallade på hustrun och frågade tjejen, vad hon hade i vår trädgård att göra. Hon påstod att hon representerade ett telebolag. -Du är förstås ute efter att sälja något, sade jag. -Neej då inte alls. Jag vill sänka era kostnader. Det är typiskt för det slaget av oseriösa försäljare, att de säger sig inte avse sälja något. Jag pekade på grinden, bad henne gå ut genom den och aldrig mera visa sig på vårt privata område. Hon försvann, men slank in genom grannens grind. Försöka duger -- går det inte på ena stället blir det kanske bättre napp på nästa. Det blev det nu inte denna gång. -Tänk om våra hundar slunkit ut, sade grannfrun sedan. Då kunde dom blivit överkörda på vägen! Dagen därpå ringde min hustru telebolaget där en chef sade, att man "körde" med en sådan marknadsföring. Så det så! En gång tyckte jag att de påstridiga försäljarna i serien Blondie var överdrivna. Nu är våra svenska försäljare lika hänsynslösa som de amerikanska tydligen var då. Sätter man en skylt med "Ej reklam" på brevlådan, proppas den ändå full med allsköns försäljningsdynga, till vilken åtgått en massa skog som kunde användas bättre. Ringer man till folk som annonserar på det sättet och frågar om de är analfabeter som ej kan läsa, blir svaret att erbjudande om pizzor, trädgårdshjälp och catering är "samhällsinformation". Några särskilt förargelseväckande typer erbjuder sig att sälja ens villa. De hoppas antagligen att gubben är så gammal att han ska in på hem och så gaggig att kåken kan slumpas bort mot extra stort mäklararvode. Ett par karlar som lagt reklam i min brevlåda sade att det minsann inte var reklam, eftersom det inte stod vad deras tjänster kostade! Tror verkligen folk man är så urbota dum, att man går på vad som helst? Fattar inte dylika "affärsmän" att man aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att anlita dem? Vid en undersökning som en tidning gjorde om vilket som var vårt lands mest avskydda yrke, kom skattmasar och lapplisor tämligen långt ner. Telefonförsäljare toppade överlägset. Snälla regeringen! Förbjud snarast oseriösa försäljare att ringa och tjata, knacka dörr och försöka luras, smyga omkring i folks trädgårdar i mörkret och fylla brevlådan med skräp! En sådan lag skulle ge alliansen många röster -- i varje fall min!

38

Här om dagen kom jag in i en affär, för att jag skulle handla grönsaker. Det första som mötte mig var en skylt, där det stod att man polisanmälde alla butikstölder. Just ett trevligt välkommen till affären! Jag misstänktes som kund endast och allenast för att jag gått till deras affär. De antog att jag tänkte stjäla av deras varor och nu ville de man redan från början försöka få mig på en bättre väg. Det är självklart, att man ska anmäla stölder. Det behöver man inte påpeka. Men hur gör man då, om den som kriminell tydligen betraktade Bolinder, slår ihjäl något av biträdena? Eller om jag våldtar någon annan kund där inne? Då polisanmäler man väl? Hur vore det att ha en större skylt där flera brott förtecknas: . STÖLD, VÅLDTÄKT, MORD,. KIDNAPPNING, SÖNDERSLAGNING AV AFFÄREN samt ALLT ANNAT BROTTSLIGT NI KUNDER FÖRMODLIGEN TÄNKER HITTA PÅ HÄR INNE, POLISANMÄLES! Jag försökte diskutera saken med biträdena, men de verkade föga intresserade av mina synpunkter. Jag är en 73 års man, som aldrig tagit så mycket som en kola i någon affär i hela mitt liv, varför misstänkte de mig? Biträdena var ivrigt sysselsatta med att plocka med cigaretter de skulle exponera, så att de människor som vågade sig in i butiken skulle frestas förstöra sina lungor och kanske om några år hosta sig till döds. När jag var ung sade man att "Kunden har alltid rätt". Då ansåg affärsmännen, att det var en ära att folk kom och handlade hos dem och man bemödade sig om en trevlig relation till sina kunder. Nu struntar man i dem, förolämpar dem gärna. Passar inte galoscherna är det inget som bekymrar affärsmännen. Nu är säkert butiksstölderna ett problem, även om jag har läst, att en del av svinnet åstadkoms av de anställda själva. Och sedan är det kanske bekvämt att skylla på kunderna -- särskilt gamla pensionärer med yvigt vitt hår och ickedirektörsklädsel som jag. Förr var det mycket ovanligt med stölder. Sedan kom affärsmännen i sin girighet på att varorna skulle läggas ut, så kunderna själva kunde förse sig. Man lade också godis nära kassan, så att små barn kunde sätta igång en tjatorgie där och köpstressa föräldrarna, som skämdes för att ungarna verkade ouppfostrade. Vad hände? Jo, en och annan kund stoppade på sig någon tvål och en och annan unge smög ner en kola i lomman. Illa, men orsaken var ju att affärsmännen frestat dessa individer utöver vad deras moral klarade av. Dessutom kunde man klämma till en och annan virrig pensionär som glömt att han stoppat på sig en dosa snus och tänkt betala i kassan. När man blir gammal blir närminnet dåligt på många. Detta är tragiskt nog i sig själv och bör ej straffas ytterligare. Nu tyckte man i affärerna, att det här med stölder och glömska pensionärer var illa. Och då drog man alla över en kam och satte upp skyltar. Fattar då inte affärsmännen att vi hederliga kunder är lika förbaskade på stölder som de? Svinnet gör, att vi får betala mer för våra varor. Vi straffas alltså dubbelt för andras synder. Dels blir vi i förväg misstänkta/anklagade för stöld, dels får vi betala för vad ohederliga människor bland kunder och anställda ställt till med. I dagens affärer har kunden alltid fel!

39

Man kan undra över vad polisen sysslar med, när bovarna bara kan flyga till en värdedepå i Västberga i södra Stockholm och stjäla en massa miljoner. Polisen kan inte flyga efter, för deras helikoptrar har stått uppställda oskyddade på Värmdö utan staket och minsta bevakning. En "misstänkt bomb" placerades utanför hangaren och sedan vågade ingen tydligen gå dit. Hur blåögd får man vara om man är polis? Polisen fick heller inte skjuta på helikoptern. Tänk om de trevliga pojkarna i den hade tagit skada! Vilken tragedi för landet! Annars skjuter polisen en hel del på förvirrade personer och andra ickekriminella -- men här har vi en intelligent elit, som vi ska vara rädd om. Som vanligt är man mest rädd om brottslingarna. Låt oss hoppas att man inte får tag på praktgossarna och sätter dem i fängelse, där det enligt Englas mördare är så usel mat! Dåligt kryddad därtill! En TV-kanal visade att vem som helst kan få ut kompletta ritningar över värdedepån. Lätt som en plätt! Jönssonligans kupper är jämförelsevis mycket krångligare att utföra! Vill myndigheterna att sådant här ska ske? Förmodligen inte men man verkar heller inte överdrivet oroliga för att någon ska göra ett sådant här inbrott. Varför? Ja, tänker man efter är ju detta inget som drabbar vare sig polis, myndigheter, kungen eller annan överhet. De som får betala är de gamla vanliga. Du och jag! Vi som är så korkade att vi tar itu med jobbet varje vardag och som följer lagarna och betalar skatterna. När pengarna saknas kan diverse elände drabba allmänheten. Man trodde att pengarna kommer att ta slut i uttagsautomaterna. I så fall skulle ingen ha några pengar efter ett tag. Utom rånarna förstås! Det där med uttagsautomaterna dementeras nu. Ett är emellertid säkert. Handeln får ökade omkostnader. Hur betalas dessa? Jo, man lägger på varorna extra och vi som är så urbota osmarta att vi följer lagarna, för lägga ut extra på smör, ost och korv. Vem vet! Kanhända får vi bara råd med usel fängelsemat ...

40

Nyligen var det auktion på ägodelar Ingmar Bergman haft. Rena fantasisummorna betalades för demonregissörens papperskorg, sprattelgubbe (!) och annat strunt. Om Ingmar Bergman berättas i en ny bok: "KARIN LANNBY - INGMAR BERGMANS MATA HARI" (Natur och Kultur) av före detta utrikeskorrespondenten, journalisten ANDERS THUNBERG. OS-sommaren 1936 var den unge Ingmar Bergman i Tyskland. Han jublade vid ett nazimöte i Weimar -- något som han i "Laterna magica" påstår ägde rum ett par år tidigare. Men just sommaren 1936 skriver Ingmar Bergman i ett brev till sin mor om händelsen. Brevets början återges i Thunbergs bok. Karin Lannby är en gåtfull person under Andra världskriget, då Stockholm var en häxkittel av storpolitiskt maktspel med diplomater, flyktingar och agenter. Karin Lannby var en av den svenska försvarsstabens stjärnagenter. Hon var ett tag förlovad med Ingmar Bergman. De levde ett stormigt liv på Tavastgatan. Ingmar Bergman var svartsjuk, blev utkastad och flyttade till en "snäll flicka" i operabaletten. Hon fixade mat och husrum och hennes mor tvättade geniets smutsiga underkläder ... Karin Lannby föddes 13 april 1916 och avled 2007 -- 91 år gammal. Hon växte upp i Brommaförorten Ålsten. Fadern Gunnar som var journalist, dog 1919 i spanska sjukan. Modern var marknadsdirektör i Sverige för Metro Goldwyn Mayer. Att läsa om skådespelaren, författaren och agenten Karin Lannbys liv, är som att ta del av en fantasifull rövarroman. Hon gav sig tidigt ut i världen. I Spanien blev mordet på beundrade Fredrico García Lorca en chock för henne. Själv var hon nära att bli avrättad under spanska inbördeskriget. Möjligt är att hon utsatts för sexuella övergrepp av en amerikan, när hon var barn. Efter ett sammanbrott hamnade hon på Långbro sinnessjukhus. Där blev hon sju månader. Hon rymde men återbördades. Det är en läsvärd bok med en fascinerande historia. Fram träder en djärv, begåvad och äventyrslysten ung kvinna som nog också var bortskämd och hade svårt för att något gick henne emot. Mötet med Ingmar Bergman var fyllt av explosivitet och dynamik. Bokens bilder är njutbara. Här ses bl a en ung Ingmar Bergman, när han tog sina första teatersteg på Mäster Olofsgården i Gamla Stan, Karin Lannby med Georg Rydeberg i "Doktor Glas" och Karin Lannby superande med banditen Giuliano i en siciliansk bergsklyfta. Ävenså samma Karin tillsammans med Juliette Gréco och Jean Cocteau. "Hon ä en sfinx, en gåta, ett oförklarligt mysterium", som Ingmar Bergman uttryckte det. När jag i ungdomen gjorde film skrev en recensent, att det var lika uselt som Ingmar Bergman! Jag sände den korkade recensionen till Bergman och undrade om jag kunde få vara med på en inspelning. Jag trodde att han skulle ha en gnutta humor, men han svarade ej alls. Surt och snorkigt har jag alltid tyckt om detta!

41

I slutet av 50-talet, ungefär samtidigt som jag i Uppsala försökte göra film, hörde jag en vår en av mina största idoler tala i Botaniska trädgården. Harry Martinson var det -- kanske den främste svenske författaren i min tid -- såväl Stagnelius, Almqvist och Strindberg dog ju i god tid innan jag föddes! En som kände Harry Martinson är berömde professor Ingvar Holm som skrivit mycket om honom. Nu är Harry Martinson med i Holms nya "FRÖKEN KARINS VÄRLDSHISTORIA ORD möter TON möter BILD" (Carlssons). "Fröken Karin" är Ingvar Holms hustru konstnärinnan Karin Sverenius-Holm. De bor bägge på fiskeläget Vik i Skåne och där har sjöfarande förfäder till professorn också bott. En dag sommaren 1952 bankade det på Ingvar Holms dörr. Det var just Harry Martinson, vilken kom på besök. Om Harry Martinson och hans märkliga Aniara får vi veta en hel del i boken om Fröken Karin. Sjöingenjören Gabriel de la Landelle ritade 1884 ett "flygplan" eller snarare en helikopter med uppåtriktade propellrar. Med denna bild som grund skapade Harry Martinson 1940 "Vanmaktens skepp" med bl a en desperationens narkotikaspruta inbyggd. Karin Sverenius har gjort ett par målningar inspirerade av Martinsons bild. På den ena far skeppet "Genom kosmos eviga natt". Det är ödsligt, förtvivlat och för min del tycker jag det ger en ytterligare dimension åt rymdeposet Aniara -- kanske det främsta svenska litterära verk som skrivits i min tid. Jag har tillbringat en andlös tid med detta mästerliga och praktfullt illustrerade verk av professor Holm. Här möts en lysande konstnärinnas visioner, en kreativ professors enorma lärdom och en värld av litteratur, musik och bildkonst. Alltihop handlar om den vackra, fria och skapande lek som är människans största gåva och den vidriga andliga grymhet, med vilken maktmänniskor förstör sommarens glädje. Flera gånger har jag betonat min beundran för konstnärinnan Karin Sverenius. Här presenteras hon utförligt. Hon föddes 1950 och familjen flyttade omkring, medan den unga flickan visade en mångsidig begåvning. Hon ville bli cellist men att få tag på en fullgod cello var ekonomiskt oöverkomligt. Klassisk gitarr och fiol blev det istället. Som tennisspelare kom hon dessutom in i den svenska eliten. Men hon var som konstnären Willie Weberg därtill - olydig! Han vände sig bort från smickrare. Det gäller att inte bara följa med strömmen och göra som man blir tillsagd. En lång rad av Karin Sverenius´ spännande målningar finns med bland bokens färgbilder, t ex den djuppsykologiska "Skördarnas natt", den suggestiva "Porträtt av Edgar Allan Poe" eller den suveränt avskalade "Spanien stod för min syn". Berättelsen om Fröken Karin är en underbar, hissnande generös och flödande uppslagsrik bok!

42

I början på 1970-talet jobbade jag ihop med Svenska röda korset angående en bok om humanitet. "Medmänniskor" hette den och gavs ut av Hermods 1974 -- senare översattes den också till norska. Det var ett fascinerande jobb som kändes allmänbildande och viktigt. Det var en rad olika ämnesområden och vi blandade texter från många författare, t ex Barbro "Bang" Alving, Max Lundgren, Anne Frank, Harry Martinson och Maja Ekelöf. Själv berättade jag bl a om en kvinna som just blivit mor och som hade svårt att leva upp till alla förväntningar om att hon skulle vara så alldeles kolossalt lycklig. Min rubrik var "Det högsta en kvinna kan drömma om!" Många kvinnor känner det svårt att leva upp till att de ska vara så lyckliga över sitt nya barn. Ingrid, i min lilla berättelse, kände sig inte lycklig och trodde det var onormalt och förfärligt. Genom att skriva om saken hoppades jag många kvinnor skulle bli lugna och trygga och inte bara försöka leva upp till tidigare generationers krav. Nu har det äntligen kommit en bok som berättar hur det är att bli mor. Där framgår det att det redan att vara gravid är en omtumlande upplevelse för många kvinnor. Omvärlden kallar det för "ett välsignat tillstånd" men hur välsignat är det egentligen, när humöret åker berg- och dalbana och man vissa dagar får ett oförklarligt behov att slänga ut sin man genom fönstret? Klåda, förstoppning, utslag, gör livet hemskt och inte får den arma kvinnan ta sig en sup, äta färskrökt lax eller grönmögelost. När KARIN ANELL blev gravid sommaren 2003, uttryckte hon sina känslor i en blogg, www.gravid.se från augusti 2003 till mars 2004. Hon är svenska men bodde då i Boston, USA. Bloggen blev populär, många fann tröst i att läsa om de besvär och de glädjeämnen en medsyster råkade ut för. Nu har Strategiförlaget i Malmö (info@strategiforlaget.se) gjort en bok av bloggen. Den heter "DET VÄLSIGNADE TILLSTÅNDET?" och är trevligt illustrerad av författarens syster Ingrid. Boken är humoristiskt skriven och skildrar en tillvaro, som förmodligen är helt okänd för både oss män och för kvinnor som ej varit gravida. Själv är jag far till två barn och gift med en barnmorska men jag måste medge, att jag vid läsningen häpnade över denna verklighet. Läkarundersökning med massor av prover. Man hittar en liten cysta och Karin tror att detta under graviditeten vanliga, betyder cancer. Ultraljud och hon får se första bilden av lille "Trille". Ett stort under håller på att ske, men mamman känner sig som var hon i en mardröm. "Det var ju inte så här det skulle vara. Jag skulle ju gå omkring och stråla, jag skulle ju gå omkring och må bra!" Nu har "Trille" visat sig vara Matteus och hunnit bli fem år. Boken om hans första tid i denna världen är en fantastisk skildring av en för många okänd upplevelse. Som karl känner jag mig för första gången fatta vad min mor, min hustru, min dotter och min svärdotter haft att gå igenom. Boken bör absolut läsas av alla blivande mödrar och helst av deras män också. Den måste vara ett enormt stöd och verklig tröst i havandeskapets mardröm och himmelrike. Jag tar av mig hatten för denna prestation och kan på rak hand inte komma på någon bok som så grundläggande skakat om mig och lärt mig hur det går till i huvudet på en kvinna som ska föda. Det var länge sedan någon kastade ett sådant avslöjande ljus in i mänsklighetens allra innersta och viktigaste vrår!

43

Att dela med sig av sin erfarenhet är ett sätt att hjälpa sina medmänniskor. Karin Anell som jag just berättat om, har gjort det i blogg och bok. Tack vare henne kan nu gravida kvinnor ta reda på, hur det är att vänta barn. Men hur är det att dö? Det kan ingen berätta om på riktigt. Ändå ska vi alla dö. Det är en skrämmande verklighet att världen ska fortsätta utan oss. Vart kommer vi sedan? Blir det ingenting alls, eller ställs vi inför rätta för att dömas till Himlen eller Helvetet? Har man sett Hieronymus Boschs bilder från det senare stället, kan man förtvivla. Bosch skildrar en vidrig pina som bara fortsätter i evighet! Skådespelaren och författaren PER RAGNAR hade en vän som fick obotlig lungcancer. Vännen, professor Lars Kristiansson frågade Per om han ville följa med honom på den sista resan. Utforska döden. Det blev grunden till den bok som nu ligger klar: "OM BLAND TUSEN STJÄRNOR En tankebok om döden" (Bokförlaget Langenskiöld). Per Ragnars far skulle fylla 98 år och bli kommunens äldste. Men när Per med hustru och fem och ett halvt år gamla dottern Fredrika kom till honom, var han döende. Fredrika såg honom dö och sade sedan: -Nu äter farfar tårta i himlen. Fredrika är bara en av många vittnen i denna bok. Per Ragnar berättar om personer han mött, t ex Ingmar Bergman, Ted Gärdestad, Bo Setterlind, Astrid Lindgren, Sighsten Herrgård ... Den senare som ville att Per Ragnar på hans begravning skulle läsa den dikt av Jonas Love Almqvist som givit boken dess titel: Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening tro dess ögas glans. Döden är ett ämne som kan göra en nedstämd, men detta är en bok som är rolig och intressant att läsa och där man får veta en massa om döden. Alla som ska dö vet det, så det är inget att hyschhyscha om. De gamle menade att den döde inte var fullt död förrän han jordfästs. Själen frigjordes från kroppen på tredje dagen eller natten efter jordfästningen. Så svävade själen fritt i fyrtio dygn innan den kom till ro. -Det har jag redan gjort, sa vännen Lasse Kristiansson. Jag är ute och flyger varje natt. En underbar bok om ett fruktat ämne. Själv har jag haft dödsångest hela livet, en ångest som känts extra berättigad sedan jag genomgick en stor hjärtoperation i våras. Men nu tycker jag att det är mera lätt att förlika sig med att man ska dö en gång. Det är t o m lite spännande -- som att ge sig ut på en äventyrlig resa. "Vi ses i Nangijala! skrev Astrid Lindgren.

44

Ja, vad ska man tro om döden? Ska vi tro på prästerna? Blir det en Yttersta dagen då vi ska dömas till Himmel eller Helvete? Jag går i kyrkan ungefär varannan söndag för att få en stunds eftertanke och lugn. Men vad tror jag egentligen? Förr sade jag att jag trodde på Gud men inte på kyrkan. Nu funderar jag på vad "tro" egentligen är men har hittat en kyrka att tro på. Petersgården heter den. Ligger i Lund. Jag har min teaterkurs där varje onsdagskväll. Petersgården i Lund (S:t Peters klosters församling) är en väldigt modern och vettig kyrka och det dom säger där känns medmänskligt. Medmänsklighet och humanitet är ju kärnpunkter i kristendomen. Man ska vara mot andra som man vill att de ska vara mot en. Kristendom är kanske på djupet lite praktisk marxism. Man ska ställa upp för sina minsta bröder och systrar. Religionen var ju obligatorisk när vi växte upp och jag tycker att jag har en inre kärna kvar. Att det sedan finns idioter som förbjuder längdhopp på en söndag har jag ju visat min motvilja mot på olika sätt -- t ex romanen "Längdhopp på en söndag". Ett annat ex på dumheter är den där pastorn på Öland som tror att homosexuella kommer till helvetet. Vansinnigt! Men ändå tror jag att det finns mycket som vi bara kan ana. "Mer finns i himmel och på jord, Horatio,/ Än någonsin filosofi har drömt om". Min tro är att det finns ett gott väsen som bryr sig. Jag tror att det lönar sig att be till detta väsen. Men det finns gränser också för detta, när flera sprinters i ett lopp gör korstecken vid starten så blir det väl svårt för den goda makten att hjälpa alla. Men korstecknet kan vara ett sätt att koncentrera sig. Jag tror också att människan dunkelt anar detta goda och att de stora religionerna uttrycker mer eller mindre samma sak, när de vittnar om detta goda väsen. Vidare undrar jag om vi inte när vi föds delvis har vissa förutsättningar utstakade. Kanske har vi med oss något slags uppdrag, något gott vi ska utföra. Ett intressant tecken på de där dolda mönstren eller krafterna kallar man synkronicitet dvs meningsfulla sammanträffanden som vi alla upplever. Termen är hämtad från min store idol C G Jung. Man har förklarat det så att någon okänd makt hjälper till att skriva vår livshistoria. Det uppstår oförklarliga slumphändelser. Enklast kanske att man kommer att tänka på någon man inte hört av på länge och just då ringer den personen. Jag skickade en bild till min gamla barnflicka och den kom precis på hennes 80-årsdag. Själv menade hon att min mamma dirigerat detta från himlen. Låter otroligt men hur pass otroligt är det att man prickar just en tioårsdag? Chansen är ju en på ca 3650 ...

45

En amerikan i Berkeley, Kalifornien, Robert H. Hopcke har skrivit en bok: "Slump och synkronicitet -- Om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier". På baksidan sägs bl att när vi står inför ett val "så kommer den synkronistiska händelsen som en 'knuff i rätt riktning'." Han har några fascinerande exempel. En kille och en tjej möts på ett party i New York och även om inget händer, blir de fascinerade av varandra. Hon åker till Västkusten och gifter sig. Efter flera år spricker äktenskapet och bestämmer sig för att fara till New York och ta kontakt med den där trevlige killen. Hon tänker övernatta på ett motell i Nevadaöknen. En släkting till killen dör i Los Angeles och han beslutar flyga dit och vara med på begravningen. Planet går sönder, han hyr en bil. Den krånglar och han går in på ett hotell i Nevadaöknen. I vestibulen möts de två ... Så är det en sångkör i en liten amerikansk håla. De är ca 15 som övar varje fredag fem till sju i ett gammalt pumphus. En fredag drabbas än den ene än den andre av förhinder. Halv sex exploderar en ångpanna och pumphuset demoleras helt. Ingen var där. Bakpå boken sägs att något annat, utanför mänsklig kontroll ger sig till känna på detta sätt. Fan tro ´t, sa Relling i Ibsens Vildanden. Men jag tror att du som läser detta har upplevt synkronicitet. Själv har jag gjort det många gånger. En höst inledde vi skolan med att gå ut och spela brännboll med eleverna. En snygg kille berättade att han erbjudits en roll i en tveksam film. Vi lärare avrådde honom. Jag kom att tänka på när jag medarbetade i en veckotidning för tonåringar och hade skojat med redaktören om att jag var en gammal gubbe som hon borde publicera en bild av. -Jag är ganska grann för att vara 87 år, kraxade jag. Skulle nog vara trevligt för tonåringar att titta på! Redaktören som hette Signe hade all möda i världen att avfärda den envisa gubben. Men var tog Signe vägen egentligen? Vad gjorde hon nu? Det var mer än tio år sedan jag såg henne. När jag kom hem från skolan sade min hustru: -Du den där redaktören Signe har ringt. Här är hennes nummer! Det gällde en gemensam vän som dött. Nog var väl det ett konstigt sammanträffande!

46

I dag är det hustruns och min 49:e förlovningsdag. Jag har låtit göra en t-shirt med en bild av unga fästmön på. Hon är skitsnygg men ännu snyggare nu 2009 när all godheten trängt fram. Jag minns förlovningsdagen 1960. Jag skulle tenta historia för en fruktad docent. Kunde man inte, sades han börja rota bland sina böcker. Efter en stund fräste han: -Är kandidaten kvar! Jag kunde en bok om Linear B -- en skrift som användes på gamla Kreta så tentan började bra. Sedan kunde jag i stort sett inget alls och efter en stund började gubben rota i sin bokhylla. -Jag går nu, sade jag. Jag ska förlova mig i dag och var för nervös. Jag ber om ursäkt för min okunskap. Hoppas att jag kan få komma tillbaka till docenten senare och göra bättre ifrån mig. Han stirrade rasande på mig, ögonen var rödsprängda. Jag hade väl lurat honom på hans lilla nöje kan jag tro. -Här är det jag som bestämmer, röt han. Jag avgör vem som klarar sig och vem som inte gör det! Jag!!! -Ta hit tentamensboken!!! Han fick den och skrev. -Det blir spets, rapporterade han. Det tycker jag!!! Förvirrad och lycklig åkte jag så från Uppsala till Norrköping och fästmöns föräldrahem på sjukhuset. Jag stannade vid en kiosk och kom i samspråk med ett par gubbar. De var ivriga jägare och inbjöd mig på stående fot på jakt. Men jag som hatar jakt tackade artigt nej under hänvisning till att jag skulle förlova mig. Men det var en mycket vänligare och öppnare värld då, 1960, än det är nu. Rena idyllen var det! Nu tycks alla hata varandra -- speciellt i trafiken. Det är för sorgligt. Jag letade i dag i min historiska boksamling upp boken "Mykenes röst" om Linear B. Av John Chadwick. Tryckt 1960. Det var en genial amatör Michael Ventris som 1952 löste skriftens gåta och mot alla vedertagna teorier visade att man talade grekiska på det gamla Kreta flera hundra år innan Homeros. Denne Ventris som var född 1922 hade under kriget varit navigatör i en flygbombdivision. Den 6 sept 1956 krockade han med en lastbil på Great North Road och ljöt en ögonblicklig död. Tänk så mycket roligare att leta upp boken i sitt bibliotek än att gå till Internet. Se vikningar och fläckar från då och kolla vad den kostade (6:75), följa sina förstrykningar. Inte är det lika kul att ta fram det på datorn!

47

Om förlovningsdagen kan jag också berätta att ett par av mina ouppfostrade spexkompisar for hem till mamma i Enköping för att uppvakta. Mamma passade på att vara högfärdig, bjöd fint med sprit och vin, försökte konversera killarna i sin matsal med skräckinjagande släktporträtt på väggarna. En av killarna gnuggade förnöjt nävarna och sade: -Det smakade inte fy piss det här! Och mamma svarade: -Det var roligt att herr Andersson tycker så! När jag ett dussin år senare läste historia på doktorandnivå tyckte jag att mina kunskaper om antiken var så skrala att jag ägnade ett helt år åt denna historia. På väg till tentamen körde jag som en galning med min sportbil och höll på att meja ner en cyklande gubbe. Han hötte efter mig och jag hötte tillbaka. När tentamen började visade det sig förstås vara professorn som jag nära nog kört ihjäl. Han var sur över trafiken men kände ej igen den drullige bilföraren. -Bilister är inte kloka, höll jag med honom. -Så kandidaten kör inte bil då? -Jag gillar att cykla, svarade jag. Men man håller ju på att bli ihjälkörd stup i ett. Han berättade om den hemske bilist som nära nog kört ihjäl honom. Jag sade att sådan borde hängas i närmsta lyktstolpe. Då blev han på så gott humör att han bara föreläste själv om sina forskningar. Jag fick högsta betyg utan att behöva svara på en fråga! På förlovningsdagen i år var det tänkt att vi skulle äta spindelkrabbe-ben och dricka vit bordeaux. Det var min idé. Och som vanligt när jag har en idé blir det fel. I julas tyckte jag att vi skulle äta hummer istället för lutfisk. Där satt vi sedan på julaftonen med en rutten hummer. Nu på förlovningsdagen var det spindelkrabban som smakade ammoniak. Jag kan inte handla. Hustrun gör det året om och det blir jättegott. Men när jag ska handla tycks dom lura på mig sånt som gått ett par år över "Bäst före". Jag greps av sviktande självförtroende. Tänkte att folk i affärer förmodligen säger "Där kommer den där enfaldige Bolinder -- vad lade vi den ruttna gösen?" när jag kommer. Men så visade det sig att han som sålt spindelkrabban var lika ledsen som jag och skulle ge sig på sin leverantör. Mig och hustrun kompenserade han generöst. Hans inställning gjorde mig glad igen! Heder åt justa affärsmän!

48

När man är så gammal som jag är det både roligt och intressant att skriva på sina memoarer. Det har jag gjort, men nu håller jag på att skriva en serie romaner som inspirerats av sådant som hänt mig. Jag försöker belysa min utveckling och fundera över mina relationer med andra. Jag gör det i tre böcker om Kim, en författare som bl a möter sina egna romanfigurer. Figurerna är inte alltid så sympatiska. En av dem som Kim möter är Petrus Andersson, som var huvudperson i "I rättan tid ..." från 1972. Petrus är yngre än Kim som hjälper sin unge vän med kontakter, får in honom i en akademi, försvarar honom när han gör bort sig, tolererar fylla och flåsig dumhet. Vännen är ju så ung! Kanske är Kim som jag själv, väl godtrogen. Han uppfostrades i ett slott, inte i en svinstia. Egentligen har han kanske sig själv att skylla. Petrus säger till Kim att Kim borde ha en bättre förläggare än den han har. Kim tycker om sin förläggare, men inser att han börjar bli väl till åren. Det sker mycket i bokbranschen som förläggaren har svårt att hänga med i. Och förlaget är litet och har inga resurser. -På mitt förlag vill de gärna ge ut dig, påstår Petrus. Kim har kommit med en deckare varje år, nu har han en deckare och en roman på gång. Petrus försäkrar att hans förlag vill ge ut båda två. Men de vill träffa Kim. Så far Petrus och Kim till Stockholm och blir storslaget mottagna av det förlag som gett ut en rad böcker av Petrus. Det bjuds överdådigt på krog och förlagsfolket är mycket vänliga mot Kim. Men vad handlar hans nya böcker om? Kim berättar utförligt om de två böckerna och förlagsfolket tycker det låter jättebra. Det är verkligen böcker man vill ge ut! Väl hemma tar Kim kontakt med sitt förlag och sin förläggare som suckar vänligt och säger att han själv börjat inse att han är för gammal. Han önskar Kim lycka till på det nya förlaget. Kim skriver färdigt sina böcker och sänder dem till det nya förlaget. Sedan hörs ingenting. Sedan hörs ingenting. Men sedan ... ... sedan hörs absolut ingenting.

49

När Kim inget hör från förlaget ringer han slutligen till den vid Stockholmsbesöket ack så vänliga redaktören. -Njaaajooo ... jag har ju läst deckaren ... men ... är den så spännande? Kim säger att det ju är en psykologisk kriminalroman där spänningen ligger under handlingen och inte på ytan. -Njaaajooo ... men kunde du inte lägga in ett mord till? Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Men sedan hittar han en vänlig och hederlig förläggare som med förtjusning ger ut böckerna. De får båda lysande beröm och en av dem ägnas en helsida i Expressen. Men Kim vet än i dag inget om det som skedde i det som syntes ske. Hur pass medvetet lockades han bort från sin förläggare? Och vem är då Petrus? Ingen annan än huvudpersonen i boken "I rättan tid ..." (1975). Petrus är förmodligen den ende av Kims romanfigurer som lurat honom. När Kim skrev boken, hade han gjort ett noggrant synopsis att följa. Petrus Andersson var lundensare och skulle just doktorera, då ett mystiskt mord inträffade. Kim skrev boken som den var tänkt, men kände att något var fel. Plötsligt stod det klart för Kim att inget i boken hade tillgått som han trodde. Den fiktive Petrus hade helt enkelt narrat honom och detta redovisades i en epilog. Kritiker erkände att de blivit lurade och tyckte att greppet var bra. De kunde ju inte veta att romanpersonen lämnat skrivmaskinstext och papper och fått eget liv, psyke och handlingsvilja. Blivit en man som lyckades lura t o m sin författare. I mina romaner om Kim ämnar jag berätta mer om Petrus´ "bravader".

50

Nu är dagen över och det svartnar ute i trädgården. Jag dricker rött italienskt vin och lyssnar på en cd med Billie Holiday. "They Can´t Take That Away From me". Och mästerverkens mästerverk: "Strange Fruit" Ingen kan jämföras med "Lady Day". I dagens AB (30.10.09) bryter Alex Schulman staven över alla amatörerna i TV 4 programmet "Idol". Det är ett "berg av skit" och direkt olustigt att titta på, Schulman mår illa. En av deltagarna "låter kastrerad när han sjunger. Han sjunger alldeles gränslöst dåligt." Riktigt så negativ är inte jag. Men spelar man Billie Holiday, så bleknar nästan allting till noll och inget värde. Några kan väl ändå jämföras, mest amerikanska sångerskor som t ex Bessie Smith och -- kanske Ella Fitzgerald. Mina svenska favoriter har en bit kvar men är njutbara: Den unga Alice Babs, Ulla Billkvist, Monica Zetterlund, Agneta Fältskog, Louise Hofsten. Av de riktigt unga gillar jag Meja. Så har jag ett spår med en sångerska som heter Marit Elfström. Det är från 1996 och är bland det bästa jag hört. Vem är hon? I morgon är det Allhelgona. Då ska jag åka och recensera konst i en ort bra långt borta och i näraliggande Lomma. I den avlägsna orten har de en fantastiskt fin konsthall. Jag har själv ställt ut där och det var en upplevelse ha sina målningar där. Men var finns kulturpubliken i den orten? Det kommer nästan aldrig mer än ett par-tre personer på vernissagerna, trots att man ställer ut en rad lysande konstnärer. När det är Allhelgona brukar jag läsa "Ljugande malm" av Anders Hellén (Carl Greek). Det är nog den bästa svenska deckaren genom tiderna, men uppmärksammades dåligt och fick t ex inte "Sherlock". "Ljugande malm" kom 1973. Den utspelas 1452 i klostret Aquabella på gränsen mellan Skåne och Småland. Boken är en föregångare till "Rosens namn" och borde blivit världsberömd om det varit något med svenska kritiker. Själv skrev jag (i Accent tror jag) att det var "en av de bästa svenska detektivromanerna genom tiderna". Ibland tänker jag på de många svenska deckare som kommit under mina år i denna genre. Författare som klampat fram i stora föregångares fotspår och inte haft något eget att komma med, har höjts till skyarna. Somliga har hänsynslöst armbågat sig fram för att sedan snubbla på sina skosnören och falla platt. Där kan de gott ligga ... Prästen Carl Greek var en försynt och mild man. Han var i sina bästa stunder en lysande författare. Vem bryr sig om en sådan i den svenska, litterära världen?

51

Jag har i 20-talet år recenserat konst. Senaste konstrecensionsrundan, där min hustru som vanligt följde med, började i för mig närbelägna Lomma där Berit Tungsten och hennes kompisar ordnar spännande utställningar. Nu var det en ung kvinna vilken heter Johanna Rehn som ställde ut. Hon använder sig av gamla tapeter och ritar och målar utifrån dem. Jag blev väldigt förtjust och skrev som slutkläm: Försöker jag hänföra bilden till mitt kollektiva omedvetna (som ju är samma som Johannas och alla andras), så får jag en vision av en instängd drivhusvärld där insekter surrar desperat och döende fjärilar fladdrar i en sista intensiv dans. Långt bort har man korsfäst insekter och högt mot solljuset svävar en flock svarta fåglar. Fjärilarna är fångna människosjälar som ska dö, men hoppas bli räddade av ett gäng korsfästa rövare. Verkligheten döljs av blommiga tapeter -- barnen ska akta sig för vad deras föräldrar säger: Det är ändå bara dikt och lögn! Det är med andra ord arketypiskt storartat. Framtiden får utvisa om Johanna Rehn är en duktig konstnär som drog en vinstlott den här gången eller ett verkligt geni. Jag tror visserligen det första, men säker kan man aldrig vara! Det ska bli spännande att se vad det blir av Johanna Rehn. Blir hon berömd? Jag minns första gången jag såg bilder av Marie Louise Kold. Så imponerad jag blev! Och nu är hon berömd både här hemma och långt bort i USA ... Efter Lomma for vi den långa vägen till orten i norr. Årets Allahelgonadag var vacker och solig. Trädens brinnande gula och orange var som på en målning av Helmer Osslund. Men nog var de vackrare i Bjärred än i orten dit vi for! Mitt konstskrivande bygger på att jag får bilder på de olika gallerierna. Att själv fotografera tar för lång tid. Materialet ska postas på söndag förmiddag. Och då ska jag ha analyserat färdigt. Hela mitt konstrecenserande är en följd av rent intresse, jag tjänar knappt ett öre på det. Av tekniska skäl behöver jag rasterfria pappersbilder. Förra gången jag var i den aktuella konsthallen hade de schablat och hade inga bilder. Jag fick använda tryckta bilder och de blev inte bra i tidningen -- alldeles för bleka och trista. Nu hade man också struntat i bilderna. Alla skyllde på varandra. Och jag fick en massa "goda" råd. Människor som missat göra det de borde brukar ursäkta sig med att tala om för andra hur de ska göra. Inte blir man glad inte!

52

Mitt konstrecenserande, som började när jag skrev för KvP, har inte varit helt problemfritt: Hustru Ajan och jag har farit runt i landskapet och besökt mängder med utställningar. Det har varit mycket åkande och jag har aldrig fått ett öre till bensin. En gång angav någon störd person att jag var full, narkotikapåverkad och körde fel. Polisen slog till och när man inte fann några belägg för beskyllningarna inkrävde man sjukintyg (!). På vissa sträckor har det varit fartkameror. Lördagskvällar och söndagsmorgnar har jag skrivit -- recensionen skulle vara postad innan 12.00 på söndagen. Somliga gallerier/konsthallar har som jag nyss berättade inte velat förstå att jag behövt rasterfria bilder för att konstverken ska bli skapligt återgivna. Någon konstnär skrev och skällde ut mig, ytterligare en som inte hade bemödat sig om att ha några foton med sig, ansåg att det skulle se så illa ut i tidningen, att jag fick avtåga med oförrättat ärende. Ett par grannar till en utställningslokal kom in och okvädade mig, för att de tyckte att min bil stod fel. En gallerist sade att hon inte sett recensionen. Hon hade en annan tidning minsann! En konstnär sprang ifatt mig på gatan och ville ha fotot tillbaka ... Konstintresset började redan i hemmet. Anders Zorn hade målat ett porträtt av farfar och det hängde på hedersplats. Jag funderade mycket över hur trollkarlen med penseln gjort för att få fram alla effekter. Pappa sade att när Zorn skulle måla farfars skjortbröst så doppade han en målarlapp i vitt och bara drog av den på duken. Nu ser man hur det stärkta skjortbröstet buktar och glänser och hur det tränger i halsen på den fete mannen ... Otroligt! Så målade jag själv. Konstnärerna Ingrid Hillar och Ervind Andersson blev mina läromästare. Jag har läst konstvetenskap med bl a konstpsykologi, konstsociologi, konstpedagogik, miljö, arkitektur, bildkonst, brukskonst, kritik och konstteori vid Lunds universitet. Akademiska studier är viktiga, men jag är som kritiker väl så glad för att jag lärt hantverket och själv blivit mycket utställd på olika platser, bl a på Prins Eugens Waldemarsudde. En kritiker bör enligt min mening kunna hantverket så han/hon vet vad som är fuskverk även om det ser bra ut och vad som är svårt göra fast det verkar enkelt osv. Det har varit enormt roligt att möta alla entusiastiska konstmänniskor, att se all utmärkt konst, glädjas åt galleristernas fina val och storartade hängningar. Och underbart har det varit att färdas genom det vänliga skånska landskapet i alla olika slags väder. Ibland ser jag konsten i landskapet. Titta så vackert! Har inte mästaren Gerhard Nordström målat detta?

53

Jag hörde ett P4-program som nominerats till en internationell tävling. UR: Barnaministeriet hade gjort en dokumentär om en mobbad kille, som omkom när han var 14 år. Man hade då hunnit spelat in material för dokumentären. Det var ett skakande program om hur grymma unga människor kan vara mot "kamrater" om inga vuxna lägger sig i. Och de gör sällan vuxna! Det är då deras fel att elever mobbas! Vad jag saknade var intervjuer med lärare och rektor. Hade de månne inte vågat ställa upp? Det är ju så att lärare ofta mobbar eleverna själva och försöker någon lärare hjälpa unga som behandlas illa, blir han/hon motarbetad. Jag tyckte att det verkade som om killen var överviktig och detta var orsaken till mobbandet. Det är en vanlig orsak till att någon hånas. Förr när landet var fattigt, var det fint att vara fet. Det visade att man var så förmögen att man kunde äta i överflöd. I dag kan i stort sett alla svenskar äta sig mätta. Då är det simpelt att äta för mycket, feta hånas. Kan de inte hålla måttan vid matbordet eller hur? Det kan finnas många orsaker till fetma. Själv drabbades jag av hjärtsvikt och då samlades vatten i kroppen. När man gav mig vattendrivande tabletter gick jag raskt ner tio kilo! Nu är jag fet nog ändå men i alla fall mindre tung ... Får man urindrivande medel uppstår andra problem. Man måste ju kissa stup i ett. Kissar man så en polis ser det kan man få böta 800 kronor. Stannar man vid vägkanten och kissar tycker folk att det är roligt att råma med signalhornet när de far förbi. Bussiga medmänniskor! Mobbning sker jämt i vårt samhälle. Drabbas barn är det vidrigt. I min senaste bok "Poliser i Hultvik" går jag till hårt angrepp mot mobbning och vuxna som ser mellan fingrarna med det. Detta tycks vissa kritiker inte ha velat fatta ett dyft av! Ändå är det tydligt nog. Ungdomarna sliter av honom kläderna och när han är naken springer de efter honom och skriker: -Du är fet! Du är pattig! Fan va äcklig du är! Föräldrarna skrattar så att de får hålla sig för magarna medan adjunkten vänder på huvudet och inte låtsas se. -Vilken liten pitt du har! Unge Kurt gråter, snorar och springer. Lisbeths hånande flickskratt klingar. -Den pitten kan du inte göra nån tjej gla med!

54

De vuxna är skyldiga till att Kurt Petersson i min roman mobbats till dess han blivit en omänniska. Det uppdagas i min bok i en spökseans på kyrkogården: "Kyrkogården ligger vackert intill Blastaåns utlopp i den skogkantade Skärsjön med dess skär och holmar. Det är en solig och vacker dag, kyrkan lyser vit och grann. Det är inte så olikt kyrkan i Stjärnsund där TV sände en liten mördad flickas begravning i början av maj. Här finns inte några människor med undantag för mig. Några levande människor ska jag säga, gravstenar minner om dem som levt och verkat i denna bygd i flydda tider. - - - Jag tänker mig tillbaka en tio-tjugo år, kanske mer. Uppe på kyrktornet snurrar klockans visare snabbt baklänges. Nere på kyrkogården spricker gravarna upp och ett efter ett av liken tränger upp genom jordytan och återvänder på så sätt till livet." De döda människor som är skyldiga till att Kurt Petersson blivit mobbad kommer upp ur jorden: "Adjunkten Åmål som dog 2006 är den förste. Han skakar jorden av sig och ser sig myndigt om. 'Tyst i klassen!' Sedan kommer fler och fler upp. Som på en scen framför dessa spöken agerar unge Kurt och hans 'kamrater¨'. En av dem är en ännu fräsch och osupen Olle Sme´ och en annan är Lisbeth Carlsson. Olles föräldrar växer småningom upp ur jorden och betraktar småleende hur sonen och ICA-handlarens jänta plågar den fete Kurt Pettersson. /--- / -Allt är föräldrarnas fel. Som inte håller ordning på sina omogna barn. -Och lärarnas. De föredrar att se bort istället för att stötta svaga elever och hjälpa dem. Lärare har inget civilkurage alls. Fy fan för lärare! -Och fy fan för myndigheter som inte bryr sig, poliser som smusslar undan anmälningar, kuratorer som inte är tillgängliga. Fy fan för vuxna som tillåter att små oskyldiga barn utvecklas till människoätande monster! Det är ert fel alla ni som inte brydde er, som inte tordes, som inte ville! Ni har fostrat omänniskor som saknar känslor, som till och med kan döda i sin galenskap. Kanske brinner ni nu i Helvetet för det ..."

55

Jag vet vad jag talar om, för jag har själv fått känna på mobbning. På gymnasiet Solbacka, dit man skickade mig 1953, praktiserades "kamratuppfostran", dvs just mobbning. Där såg jag hur en ung judepojke fick krypa på alla fyra på en gräsmatta och äta gräs. Några elever gick bakom, sparkade honom därbak och sade "judedjävel!". Detta alldeles efter kriget och avslöjade utrotningsläger! I gymnasiet i Motala mobbade lärare mig för att jag vågade hävda min mening. Ibland kunde jag mer än lärarna och det straffades hårt. Min fysiklärare hatade mig och satte underkänt. Jag sade uppkäftigt att jag faktiskt kunde bäst i klassen. -Visa det på skrivningen då, uppmanade han. Jag ägnade en hel söndag åt att läsa på. Så blev det skrivning. När han delade ut de rättade skrivningarna sade han att den eleven hade haft 19 p och det var bra. En annan hade haft 20 och klassen A-geni 22. Minsann! -Och vad hade jag då? skrek jag argt. -32, muttrade han surt och utan kommentar. Sedan fick A-geniet behålla sitt A och jag belönades med ... Ba ... Mina klasskamrater gick ej på mig, jag var för stark, men man flinade inställsamt när lärare hånade mig. När mina klasskamrater i Motala skulle fira jubileum av studenten, kom inte jag. Det förargade dem stort och när jag uppträdde på Bokmässan i Göteborg dök en tjej upp och klagade över mitt uteblivande. Varför hade jag understått mig att inte vara med? Jag sade att jag känt mig mobbad i gymnasiet och inte tyckte det var något att fira. Min gamla klasskamrat blev sur över detta. Inte hade man mobbat mig inte! Sedan satte hon sig i publiken att höra på mitt 10-minutersframträdande. Mitt i reste hon sig demonstrativt och avtågade. Snacka om mobbning!

56

Som lärare har jag sett andra lärare mobba elever och när jag ingripit har jag fått kolleger mot mig. På Polhemskolan i Lund gav man mig, när jag pensionerades, ett diplom där det talades om "förtjänstfulla insatser" och min "betydelsefulla lärargärning". Men de övervackra orden till trots slängde man lättade ut mig när jag fyllt pension -- jag fick inte ens följa min klass sista terminen till examen. Eleverna grät men vem brydde sig? Inte en enda timme fick jag sedan vikariera -- den som håller på eleverna i skolan är persona ingrata. Min elev, nuvarande gymnasieprästen i Malmö, Albin Davidsson kritiserade i SkD 10 sept 2001 hur elever behandlats på Polhemskolan: "Det var tack vare Jean Bolinder och hans enorma engagemang som gymnasietiden blev den fina upplevelse och erfarenhet som den trots allt blev". Härom dagen hittade jag en påminnelse från denna tid. En vän och professor som var upphovsman till en bok om Auschwitz, gav mig sin bok med en inskriven dedikation. Jag hade boken med på skolan och lade den på mitt arbetsbord. Längst bak har man passat på att stämpla: "Historiska institutionen. Polhemskolan Lund". I min dedicerade bok! Min skrivmaskin stod också på mitt bord och fick plötsligt ett nummer inristat -- jag kan föreställa mig vad det var och vem som nu ansågs äga min maskin. Maskinen slängde jag på tippen med nummer och allt! Lärare är värda ett eget mobbningskapitel. När jag som kolumnist i Skolvärlden försvarade mobbade invandrarelever, blev lärare rasande. Jag sparkades och en kontrakterad kolumn refuserades. Vad jag skrev som retade lärare så enormt var att invandrarelever har ett annat språk än svenska elever. Säger läkardottern: Du har fel magistern! och invandrarpojken: Jag ska skära dig i bitar din djävel, menar de kanske samma sak. Långt ifrån alla invandrare pratar så, men några ungdomar gör det, det vet jag av egen erfarenhet. En vettig lärare bör ta hand om en sådan pojkes språkbruk, tålmodigt förklara och lägga till rätta. Inte polisanmäla att man blivit "hotad"! Jag brukade vänligt förklara för sådana invandrarelever att om de fortsatte prata aggressivt så råkade de bara illa ut själva. De kan ha hur rätt som helst i ett resonemang men får fel ändå! Det resonemanget brukade räcka! Men lärarna vill kanhända att mobbningen skulle bestå! Barnaministerietprogrammet i radion pekar mot att mobbning ännu kan fortgå utan att vuxna makthavare ingriper. Inte är jag det minsta förvånad!

57

När detta skrivs är det höstlov. Oktober 2009. Min teatergrupp sammanträder ej den här onsdagen. Jag saknar dem, det är roligt att tillsammans med Daniel jobba på med de olika pjäserna. Tobias gör film med eleverna. Han är mycket duktig filmare och ska i början av nästa år börja på en filmhögskola i New York. Det blir nog något stort av Tobias. I mitt stillsamma liv är repetitionerna ett trevligt inslag som ger lite omväxling. När det nu inte blev någon teater tyckte jag att något borde göras. Hustrun hade fått en inbjudan (gällande två personer) till "värderingsafton" på Skånes Auktionsverk i Landskrona. Publiken fick lämna in egna föremål med orientaliska förtecken och så skulle två experter från "Antikrundan" i TV, Björn Gremner och Pia Staël von Holstein diskutera föremålen inför publik. Man bjöd på förfriskningar och tilltugg. Det var generöst. Vi bestämde oss för att åka till Landskrona. För att vara social tyckte jag vi borde ta med något föremål och jag häktade ner en konstig tibetansk järnbit från väggen. Den ärvde hustrun efter sin far. Han som var något av en expert på gamla Tibet sade, att den inte var värd något speciellt. Men vad var det? Det kunde vara roligt att få veta. Det var en fascinerande miljö på det där auktionsverket. En enorm, barock skänk stod i hallen och i stora rummet var det fullt med tavlor på väggarna. Kvaliteten växlade. Somligt var lysande. Annat sämre. Där jag satt hade jag utsikt över bl a en olja där en båt seglade i vad som såg ut som möglig gröt. Jag tyckte att det var bland det värsta jag sett. Intill mig stod ett underbart dockskåp. Det var en patricierbostad med eleganta möbler och finsnickrade inre trappor. En sådan dröm för en liten flicka! (Eller kanske pojke). Men kanske har ett modernt barn svårt att känna igen sig i den ålderdomliga miljön? Mycket folk hade samlats för att höra stjärnorna från populära "Antikrundan". De motsvarade på alla sätt, alla förväntningar. Man lärde sig mycket om kinaporslin, även sådant som inte brukar stå i böcker. Det kan ju t ex kännas lyxigt att dricka kaffe ur värdefulla, antika koppar. Men dekoren kan vara giftig och man kan bränna sig på lövtunna koppar där kaffet sedan alltför snart svalnar.

58

En nött kopp kan vara mer dyrbar än en perfekt blank. Nötningen visar att koppen är gammal. Den blanka är kanske eftergjord. Pia Staël von Holstein sade att det som är spontant och häftigt i en dekor kan vara äkta, medan det försiktiga och precisa kan vara en efterapning. Det tycker jag är en viktig upplysning. I måleriet, som jag vet en smula om, ska man se på penseldragen. En mästare målar på, djärv och säker. En sådan konstnärs penseldrag har kraft och lust och individualitet. När en klåpare målar är dragen enformiga och intetsägande. Förfalskare lägger på färg försiktigt och ängsligt. Det är just i penseldragen en skicklig förfalskare kan avslöjas. Samtalet var över huvud taget lärorikt, roande och underhållande. De två experterna var verkligen toppen och timmarna mellan 19 och 21 gick fort och många föremål folk hade haft med sig, genomgicks noga. Somligt var jättevärdefullt, men ägarna var nog samlare som hade vetat vad de köpte. Till sist plockade de upp vår järnbit. Det var ett spännande ögonblick! Nu skulle vi få järnbiten kollad av verkliga experter. Järnbiten hölls upp. Man frågade vems den var. Jag räckte upp handen. -Vad är det? frågade man mig. -Inte en aning, svarade jag. Det var därför jag tog med den. De skrattade. -En blind frågar en blind, skrattade Pia. Björn Gremner funderade på om det kunde vara något slags spegel eftersom järnbiten var ganska blank på ena sidan. Kanske det. I vart fall är det nog en ganska värdelös småpryl som inte hör till de lyxgrejor som säljs på auktioner och som experterna vet allt om. Trots allt mycket nöjda och belåtna med en ovanligt trevlig kväll for vi hem. Den mystiska järnbiten åkte upp på sin spik igen. Där hänger den nu med sin bevarade hemlighet!

59

Tänk vad fort sommaren försvinner! I slutet av mars opererades jag när månen var ny och sedan har jag sakta och ryckigt tillfrisknat under sju månader. Dagarna blev först varmare och längre för att sedan krympa så sakta och småningom bli kyligare. Och månen har om och om igen gått genom sina faser. I natt var den nästan full och vandrade fram mellan stormslitna svarta skyar. I morse var himlen klarblå, kastanjen jag ser genom mitt sovrumsfönster brann julröd och en ask bredvid var klargul. En mängd kråkor skriade och flög av och an. En av dem slog sig ner på en kal gren högst i asken. Det förvånade mig att grenen höll. Förmodligen ser den tunnare ut för den befinner sig så långt upp. Det verkade nästan som om kråkan satt i tomma luften. Jag kom att tänka på Strindbergs Chrysáëtos ur Trefaldighetsnatten:
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de tråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
från hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur som ska dö,
eller hålla kråkorna bal?
Ett reaplan ritar ett vitt streck över himlens blåa krittavla och en hund skäller borta i byn. Det känns ödsligt, nästan spöklikt så här till Allhelgona.
Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta
öronen stäckta ... Nosarne heta
och torra ...
Nu hörs de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.
Vilken enorm magisk stämning det är i Strindbergs dikt! Han var långt före sin tid också. Vad är ockulta dagboken om inte en blogg?

60

Jag är född i mitten av 1930-talet. Det var små barnkullar då, till skillnad från tio år senare. Fyrtiotalisterna var många och de körde snabbt över oss fåtaliga trettiotalister. Världen förändrades och vi blev en förlorad generation. Det kan märkas i allt. På radion i dag hörde jag om ett skolbarn som blivit kränkt och borde få 50 000 kronor. Jag tycker detta är helt OK men minns hur många gånger jag och mina jämnåriga kränktes, utan att någon tyckte vi skulle ha någonting för det. -Jeans vilja hänger i skogen och växer till sig, sade pigorna på herrgården. Förbröt man sig mot något fick man dra ner byxorna, lägga sig på pappas knä och få stryk. En gång fick jag stryk för något syrran gjort. I skolan kunde man få stå i skamvrån. En gång misstänktes jag för att ha tagit en ring. Rektorn tänkte till varje pris bevisa att jag varit på skolhemmet, där ringen förvarats. Han ställde upp mig i ett hörn, satte en lampa i ögonen på mig och lät hundratals elever passera och svara på frågan om man sett mig på "brottsplatsen". När det visade sig att en annan elev "lånat" ringen fick jag inte ens ett ord till ursäkt -- några 50 000 var inte att tänka på ... Då jag började läsa i Uppsala var det någon som fick mig tennisintresserad. Vi försökte boka en bana, men fick veta att vi var för unga. Äldre studenter borde gå före -- det fattade vi väl? Fem år senare fick jag ett nytt tennisryck. Nu gick de unga före -- det var ju självklart. Det fattade jag väl? När jag var ung var det fint att vara gammal. Man skulle respektera de gråa håren. Gamla människor hade en sådan erfarenhet, visste så mycket, var så kloka. Äldre ansåg automatiskt att unga skulle passa på dem. En gång på Mjölby Järnvägsstation sade en obekant äldre dam åt mig att gå och köpa en chokladkaka åt henne. Med pengarna i näven löpte jag iväg, stod i kö, handlade och kom tillbaka med andan i halsen. Då var kvinnan sur. "Faslig tid det tog! Jag trodde du smitit med mina pengar!" Inte ett tack, inte ett öre för tjänsten jag gjort. Bara snäsor! Tänk om jag agerat så mot en fjortonåring i dag! Jag törs inte tänka på vad som hänt. Eller tänk om jag och min syster uppfört oss i kyrkan som ungar gör nu -- springer fritt omkring, gapar och skriker, slänger sig rasande på golvet ... Jesus sade visserligen att barnen skulle komma till honom men man får anta att dessa barn var bättre uppfostrade än dem som ibland besöker "min" kyrka. Härom söndagen var det en liten gosse som sprang runt och vrålade i gudstjänstlokalen. Prästen var svår att höra i sig och gossen dränkte i stort alla hennes pip.

61

När gudstjänsten höll på att ta slut, rusade det högljudda barnet fram till altaret och slängde sig på kyrkgolvet. Han låg där och skrek, som om man satt en kniv i honom. Hans anhöriga verkar inte ha brytt sig värst men nu kom vad jag antar var hans far, fram och lyfte upp honom. Han gick ut ur kyrkorummet med gossen över axeln men dennes vrål ekade över hela lokalen. Prästen uttalade välsignelsen över oss. Den skulle följa oss vart vi gick ... Under hela välsignelseakten gastade barnet som om någon höll på att mörda det. Jag går i kyrkan för att få en stunds andakt och eftertanke. Av detta blev denna gång ingenting. Hade jag betett mig så hemma i Åsbo kyrka när jag var i gossens ålder, hade jag förmodligen inte suttit här och kunnat skriva detta. När jag var barn ansågs barn och metmaskar sakna känslor. När pappa sköt sig talade ingen psykolog med mig och min lilla syster. På den tiden var barn lika värdelösa som vi gamla är i dag. Vi från det fördömda trettiotalet ska inte tro att vi vet mera om denna tid än de duktiga 40-talisterna och deras efterföljare i tredje och fjärde-femte led För egen del har jag skrivit en prisbelönt bok om 30-talet. ("30-tal". Liber 1977.) Bl a därför tycker jag mig veta något om tidsanda och historia då. Helt löjligt förstås. Gamla gubbar vet ingenting om någonting. En rolig detalj på 30-talet tycker jag det är att Björn Borg då var simstjärna, inte tennishjälte. Denne Björn Borg, "Sälhunden från Peking" var riktigt bra, bl a dubbel europamästare och vinnare av Svenska Dagbladets Guldmedalj 1938. När sedan tennis-Borg blev världsberömd fick det konsekvenser för simmaren. Jag läste att han beställde ett bord på en restaurang och att man frågade: -Björn Borg? Idrottsstjärnan? Han sade ja. När han sedan kom till restaurangen blev han anklagad för att ha lurats! Då jag nyligen skrev att det på 30-talet fanns en idrottens Björn Borg som var simmare ändrade någon förnumstig redigerare det till Arne Borg. Så gick hela poängen förlorad! Man kan tycka att om jag skrivit en bok om saken så bör man misstänka det kan vara så att jag vet mer om den än någon ung person som händelsevis ska redigera! Men gamla gubbar är ju dumma i huvudet -- det vet man ju.

62

Jag fick inbjudan till utställningen 4X BIRGITTA och blev sugen skriva om den men tyvärr har jag inget tidningsuppdrag att göra så. Unga redaktörer anser mig vara för gammal och ute. De ville ha "friskt blod". Så gubben Bolinder satte sig att spela Drottningholmsmusiken. Den skrev Johan Helmich Roman (1694-1758) till de kungliga bilägersfestligheterna 18 aug 1744. Den nye kungen Adolf Fredrik hade med sig egna musiker från Tyskland. Rohman ansågs för omodern och fick snart lämna sin tjänst vid hovet. Gamla gubbar kunde ju inte hänga med i konstens växlingar! Men idag är det Rohman och Drottningholmsmusiken som lever. Den senare ekar för övrigt hos Bellman. Den "moderna" tyska musiken Rohman fick ge sig för är glömd! Så kan det gå när man anser gamla förlegade! Men jag längtade starkt till Birgittautställningen i Falsterbo. Där tolkade fyra konstnärer Den heliga Birgitta (1303-73). Det var Birgitta Godlund, som lade ett feministperspektiv på helgonet, glaskonstnären Birgitte Linde, väverskan Birgitta Nelson Clauss och den store polske konstnären Wojciech Zielinsky. Hustru Ajan och jag for först in till Malmö. Där hade galleristen Alf Holm valt ut "Mina konstnärer" i en utställning, där var och en bara fick ha en bild. Jag känner mig smickrad över att få vara med och bidrog med en akvarell som visade en trädgren och en fågel. Den grenen sitter i vårt körsbärsträd och den är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Ofta kommer det en kråka seglande över den också. Det har varit ganska stor åtgång på mina bilder senaste tiden. Nyligen såldes en till Norge och när jag ställde ut separat på Lommas nyinvigda Bibliotek gick 90 % av tavlorna åt. Särskilt roligt eftersom jag bor i Lomma kommun och har fått dess Kulturstipendium. Så kanske är jag lite av en profet i min egen hembygd ... Från Malmö åkte vi vidare till Skanörs Konsthall. Det var en fantastisk Birgittautställning man bjöd på i det gamla stationshuset. Särskilt fascinerades jag av det Birgitta Nelson Clauss visade. Hon fick mig att tänka på barnet Birgitta, den lilla flickan som fick uppenbarelser när hon vistades på en släktings gods Aspenäs på en otillgänglig udde i sjön Sommen på gränsen mellan Småland och Östergötland. Jag tillbringade min barndoms somrar på den udden. Det fanns ingen väg dit, man måste åka båt. Strömlöst var det också, vi lyste oss med fotogenlampor. För mig blev Den heliga Birgitta lite av en fantasivän. Jag besökte ofta "Birgittastugan" som påstods vara kvar sedan hennes tid. Den var visserligen i typisk 1700-talsstil men i grunden kunde det ju vara 1300-tal ... I skogen fanns en svårupptäckt källa kallad "Birgittakällan" och en gammal gumma som hette Lotten och var nära nittio, visade vägen till den. Där växte också gamla ekar mitt i furuskogen som ett minne av gården Aspenäs medeltida läge.

63

Birgittautställningen fyller mig med känslor. Hemma igen tänder jag ljus och spelar en skiva med Syster Patricia i en kör och en med Gregorianska melodier. Och i tankarna besöker jag åter Birgittastugan på Aspenäs. Dock finns den inte kvar på Aspenäs. Man har faktiskt dragit hela detta hus över isen till Malexander och när jag var där och gjorde reserche för min bok "Passageraren" besökte jag huset och sade till föreståndaren att jag varit i det när det låg på Aspenäs -- hon hade aldrig mött någon som varit i det där, sade hon. Jag blev som ung så starkt intresserad av Birgitta att jag på 70-talet t o m bodde i ett halvår hos Birgitta-systrarna i Vadstena. En oerhört viktig period i mitt liv! Om mina vänner nunnorna skrev jag i "Och pistolen full av smärta ..." som kom ut 1972. När jag 1987 för Hemmets Journal gjorde en serie "Strövtåg" till favoritstäder var Vadstena med (nr 31). Där fanns min speciella vän syster Patricia med på bild liksom min tiokampstränare från Motala, Karl-Erik KEJ Jonsson. Jag pratade med min vän professor Birger Bergh om Den heliga Birgitta kort innan hans död. Han skrev ju en underbar bok om Birgitta och tyckte jag kunde så mycket om henne att jag skulle skrivit en bok jag med. Han var en mycket snäll människa Birger! I min roman "Passageraren" (Nelson & Nelson 2005) som handlar om en ångbåtsfärd mot döden på Sommen, har Birgitta en plats. Huvudpersonen minns dottern Eivor som liten: "Så vaknar han och inser att mycket av drömmen är sant. Han visade Eivor Birgittakällan när hon var sju och det är faktiskt det år då Frida föddes. 1934. Men det kunde han ju inte veta då! Det hade varit en lördag, precis som nu. Men en lördag i maj och de hade farit ut med motorbåten han och Eivor. Haft matsäck med och en termos med choklad. Och de hade vandrat en stig över udden och underbara granar hade susat högt över dem. Tallstammarna är som pelare i en kyrka. Han känner en stor saknad efter den lilla goa Eivor som då travade med honom i skogen och förtroendefullt höll hans hand. Han var så stolt och glad där han gick och då var han hennes hjälte. Han visste något intressant och berättade för henne om det. -Ser du så höga ekarna är, Eivor? De har vuxit här i många hundra år, kanske sedan den heliga Birgittas dagar. Där låg Aspenäs gård här och hit kom hon när hennes mamma dog. -Dog hennes mamma? säger Eivor och ostadig på rösten. -Jaa... -Fast hon var liten? -Jaaa .. Flickans underläpp darrade / ---/ "

64

I min roman "Passageraren" läser huvudpersonen för sin dotter om Den heliga Birgitta. Dottern blir ledsen när Birgittas mamma dör men fadern förklarar: "-Du förstår. Det var på medeltiden. Länge sedan nu. Du förstår, de hade inte medicin då som nu. Kunde inte bota sjukdomar. -Så om mamma blir sjuk ... -Då botar doktorn henne. Sak samma om jag blir sjuk. /---/ Kvällen efter det att han och Eivor hade varit på den där utflykten och hittat den fint stensatta källan under drivor av gamla somrars löv och med mycket lite vatten i botten, så tog Skepparn fram en av böckerna som Margit hade och läste ur den för Eivor. Han hade alltid tyckt om att läsa, gärna historiska stycken och nu läste han högt om den heliga Birgitta ur en vackert blå klotbandsbok med relieftryck och guldskrift på omslaget. 'Barnets hela fantasivärld kom således att inriktas på Kristus och den heliga jungfrun samt legendens heliga män och kvinnor. Ständigt hade hon dem så starkt i sina tankar, att hon till slut tyckte sig se och tala med dem. När hon var sju år, såg hon -- berättar en gammal legend -- en natt vid sin säng ett altare; och en kvinna i skinande kläder satt över altaret med en krona i sin hand och sade till henne: 'Oh Birgitta, kom hit!'. Då hon kom till kvinnan ..." -Hon var sju år, precis som jag är nu, avbröt Eivor och hennes ögon var stora och förundrade där hon satt uppkrupen i sängen och lyssnade. -Precis så gammal. Ska jag fortsätta? Hon nickade mycket allvarlig och han läste vidare: 'Då hon kom till kvinnan, sade denna: 'Vill du hava denna krona?' 'Ja', svarade Birgitta. Kvinnan satte kronan, så att hon granneligen kände, hur dess rundning berörde hennes huvud. Och genast försvann synen. Men ur hennes minne gick den aldrig.' Det var en förtrollad kväll, som han sedan alltid skulle minnas. 'Några år senare hade hon en annan syn. Det var en afton, då hon icke kunde falla i sömn. Det brann intet ljus i hennes kammare, men hon låg så länge i sin säng och stirrade ut i mörkret, att detta slutligen vek tillbaka. Natten var ljus av snön utanför, och en svag grådager kom in genom fönstergluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan av sängen och krucifixet som hängde däröver...'

65

I "Passageraren" läser en far för sin dotter om Birgitta som hade ett krucifix i sitt sovrum: "-Vad är det pappa? Krusi ... -Det är en bild av Jesus på korset, förklarade han. -En sådan vill jag ha till julklapp pappa! -Det är långt till jul min flicka. Nu får vi skynda på, att läsa annars blir mamma otålig på mig! 'Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom förfrusna läppar, och en röst som lät så sorgsen som vindens klagan genom säven i Finsta borggrav, svarade sakta: 'Alla de, som glömma mig och förakta min kärlek.' Så läste han om hur det lilla barnet Birgitta inte kunde sova mera den natten utan på bara fötter måste ge sig upp på det iskalla golvet och kasta sig ner för korset." När jag nu var och såg på Birgittautställningen i Falsterbo Konsthall greps jag starkt av den känsla jag hade när jag skrev "Passageraren". Birgitta Nelson Clauss skildrar i "Gud finns nog" hur barnet Birgitta blickar in i en evighet där det står "Gud finns nog inte" om och om igen. Wojcech Zielinski skapar en pressande klaustrofobisk känsla där klostercellers väggar stänger in själen så den nästan inte kan andas. Det är en av de utställningar som berört mig starkast och ändå har jag som konstrecensent sett tusentals. För mig förenas en halvt glömd privat känsla från åren då jag upptäckte världen och letade efter en väg att gå genom den med en allmänmänsklig och arketypisk verklighet. Vi är alla barn på väg ut i en värld som både stänger oss inne och är oändlig. En av Nelson Clauss´ fina vävnader heter "Resan". Den heliga Birgitta företog ju för tiden helt enorma resor ut i världen. Förmodligen är hon -- vid sidan av Linné -- den mest kända svensken genom tiderna. Det gör henne till en bra symbol för feminismen. Kanske var hon som Birgitta Godlund är inne på, vår första feminist. Hela den medeltida världen med dess föreställningar om Himmel och Helvete, Gud och Djävulen ingår i mitt psyke en förening när jag tänker på min barndoms vindomsusade, ljusa Malexander där två bilder nu lagts till de gamla: Birgittastugan över ett Helgon och Minnesstenen av poliserna som mördades vid ett av de brutalaste och vidrigaste brotten i vårt land. Jag läste om hur den ene polismannens dotter var på resa med sina kamrater till Danmark när hon fick veta vad som hänt och se de förfärliga löpsedlarna. Modern har vittnat att flickan aldrig blev densamma efter det. Det känns som om Nelson Clauss´ bild "Gud finns nog" handlar också om henne ...

66

Det finns mycket berikande att gå på. Och det behöver inte kosta ett öre. Häromdan damp ner en inbjudan till premiärvisning av The Men´s nya video & radiosingel "Pack Up Your Memories". Det var på Kulturen i Lund, i deras Textilhall. "Fritt inträde". Jag gillar "THE MEN" och har deras senaste skiva "The Men Return" som jag ofta spelar. Detta legendariska Lundaband har en härlig intensitet i sin framtoning, inte minst genom den intensive sångaren Sven Köhler. Övriga medlemmar är Ola Främby, Olof Wallberg och Niklas Kilenstam. Enligt inbjudan hade man "helt enkelt" smugit "in på anrika Kulturen i Lund en sommarnatt" ställt upp podier och strålkastare och filmat två videor samma kväll. Det var mycket folk i textilsalen på Kulturen. Det verkade vara mest unga akademiker med livfulla barn. De senare jagade varandra hit och dit, tjoade och skrek. Kanske trodde de att de var i kyrkan ... Stämning blev det och allmän glädje. Videon var synnerligen häftig. Det råder ingen tvekan om att "The Men" är ett toppband. Men när det gäller musikens flod är det kanske som med litteraturens älv att bara skräpet flyter ovanpå. Så sällsynt mycket skit man sett i "Idol"! För att nu bara inte tala om den stinkande soptippen "Svensktoppen". I kväll (18 nov) har jag teaterkurs med mina unga elever på Petersgården i Lund. Jag har hållit på med detta sedan jag slutade som dramalektor på Polhemskolan i Lund 1999. Nu i höst startar jag om med en till största delen ny grupp. Min första grupp blev oerhört duktig och satta upp August Strindbergs "Spöksonaten" med den äran. Sedan spelade de i våras en finsk komedi: "Mord, Guld och Likör" av Anders Roth på Lilla Teaterns Teaterfestival. Det blev faktiskt publikrekord och jättefina recensionsomdömen. Så fick gruppen 10.000:- från "De lekande barnens fond" i Lund. Bakom denna ligger de avlidna Lundaurmakarna Fritz och Anna Hansson. De fick bara ett barn, en son och han dog vid späd ålder. När Fritz dog skänkte Anna Hansson skulpturen "De lekande barnen" till Lund. Den var skapad av Jonas Fröding och står mellan Bantorget och järnvägsstationen. När hon själv avled skänktes flera miljoner till bl a ungdoms- och annan verksamhet i Lund. Kyrkan står för våra lokaler och ledarna jobbar gratis men det behövs pengar till bl a rättigheter, kulisser, dräkter och smink. Den egentliga ekonomiska ramen står ett studieförbund och kyrkan för. Att spela en författares pjäser är inte gratis. Gruppen varvar kostnadsfri egen produktion med att skaffa kontrakt på stora författares verk via Amatörteaterns Riksförbund. -I somras lade vi en tacksamhetens blomma på statyn.

67

Vi har en filmgrupp också. Den leds av Tobias Ohlsson, en ung man som bland mycket annat varit engagerad i TV:s "Kändisar på Slottet". Tyvärr förlorar vi Tobias i vår, då ska han till New York och gå på filmhögskola. I förra teatergruppen ingick den oerhört duktige Daniel Feltborg. Han spelade bland mycket annat "Studenten" i Spöksonaten. Nu går han på Lärarhögskolan i Malmö och det gör att han kan hjälpa mig med teatergruppen. Det är extra bra med tanke på att en gammal gubbe som jag kan bli sjuk eller t o m trilla av pinn. Skulle den senare fataliteten inträffa vet eleverna vad som gäller: "The show must go on". Tobias filmar i källaren med eleverna. Han är suveränt duktig och filmandet är mäkta populärt. Jobbet med min nya teatergrupp är ibland besvärligt. I går uteblev flickorna på grund av blåsten -- ja, det var faktiskt orkan. Killarna kom och några av de nya fick öva sig genom att hoppa in i flickrollerna. Det gav tid till att gnugga dem i sceneri mm. Elever som börjar kan ha alla möjliga teaterfel, en har kanske svårt att stå stilla, en stirrar på åskådarna, en plockar nervöst på kläderna eller kör fingrarna genom håret. Jag lär dem att det är skillnad på privatlivet och vad rollen gör. Kliar det på näsan hör det till privatlivet. Shakespeare skrev inte: "HAMLET (kliar sig på näsan): Fan vad det kliar!" Ungarna är emellertid riktigt duktiga. Men de måste ju komma för att det ska bli något. Det stormade i Bjärred också och jag var jätteförkyld men jag kom i alla fall. Daniel mådde uselt av sin influensaspruta men ställde ändå upp. Han är jättebra! Duktig och pålitlig. Jag jobbar med två pjäser av Tennessee Williams: "Det kan man kalla kärlek" och "Utdömd egendom". Daniel sätter upp "Picknick på Slagfältet" av Arrabal. Första gången jag satte upp "Picknick på slagfältet" hade jag en lysande elevgrupp. Flera av dem blev sedan kända. Sanna Persson gör succé i Hipp Hipp, Jonas Sykfont var med i TV:s Waranteatern och Olle Palm ser man titt som tätt i Sydnytt. Med var också en kille som var mest begåvad av dem alla men som sedan inte valde teatern -- tyvärr! Till premiären hade jag inbjudit översättaren Evert Lundström som kom från Göteborg för att se förställningen. Det var en härlig dag! "Det kan man kalla kärlek" hörde jag ursprungligen på radio och blev begeistrad. Sedan regisserade jag den på Studentteatern i Uppsala och fick beröm av Olof Buckard i en radiorecension. Jag minns att under en repetition kom en uppjagad kille rusande in och skrek om något mord som skett. Först trodde jag och mina skådespelare att något inträffat i kvarteret där vi var, men sedan fattade vi att president Kennedy skjutits i Dallas, USA. För en gångs skull avbröt jag en repetition. Jag for hem till min hustru. Vi tände ett ljus och satte på TV. Sedan tittade vi på de svartvita bilderna och försökte fatta det ohyggliga som hänt. Jag var helt övertygad om att den civiliserade världen nu skulle gå under!

68

I "Det kan man kalla kärlek" komprimeras hela världen till ett sjabbigt hyresrum. En man söker hyra rummet. Han misslyckas med allt, klarar inte arbetet på fabriken och duger inte att bli värdinnans älskare. Däremot förälskar han sig i den lilla strykarkatten Nitschevo -- det betyder "Ingen" på ryska. Skådespelaren som spelade den lille mannen 1963, dog i våras, just sedan jag på hans 70-årsdag uppvaktat honom med en bild av honom och Nitschevo. Boxaren som tar mannens plats i rummet och hos den älskogskranka värdinnan, är en av de gamla vänner jag fortfarande har kontakt med. 1963! Vilken enorm tid som gått. Världen gick inte under med Kennedy! Min hustru och jag var unga och friska då. Tämligen nygifta. Nu har vi barn och sex barnbarn. Jag har genomgått en stor hjärtoperation i år och min hustru har opererats tre gånger på några månader. Eleverna jag nu har, föddes en tre-fyra årtionden senare. Var deras föräldrar ens påtänkta 1963? Knappast! "Utdömd egendom" av samme författare är en av de bästa enaktare som någonsin skrivits. Den unga flickan Willie kommer balanserande på ett järnvägsspår, en vit morgon i Mississippi. Hon möter den lindrigt begåvade gossen Tom, som försöker flyga en drake. Willie skryter ohämmat om allting, särskilt om sin prostituerade syster Alva, som dog i lungsot. "Hon var enormt populär hos järnvägarna /---/ Lokförarna, eldarna, konduktörerna. Till och med stationsföreståndaren." Men Willies situation är i själva verket i totala botten. Familjen har skingrats och huset hon bor i är "Utdömd egendom". Utan att riktigt begripa vad det innebär försöker hon förföra Tom men när denne tröge kille äntligen börjar fatta, blir den mycket unga Willie rädd och drar sig undan. Det är hon som egentligen är "Utdömd egendom". Ett snabbporträtt av två ömkansvärda ungdomar av ett dramatiskt geni som borde fått nobelpriset! Det är roligt att jobba med dessa lysande pjäser. Tyvärr är det väl lite tjejer med i gruppen. Skulle någon teaterintresserad Lundatjej mellan 11 och 16 år se detta och vara intresserad så välkommen till Petersgården en onsdagskväll ca 18.00. Det är gratis! (Mamma eller pappa får gärna följa med.) Välkommen!

69

En amerikansk pjäs som är ytterst fascinerande är "Möss och människor" av nobelpristagaren John Steinbeck. Den ges just nu på MoomsTeatern i Malmö i en välspelad och gripande föreställning. Jag gick dit, bl a för att se min forna elev Anna Persson i rollen som Mae. Anna är en av mina allra bästa elever bland det dryga tusental jag lärt teaterns grunder. Hon kombinerar scenisk utstrålning och närvaro med perfekt teknik. Det får hon verkligen alla möjligheter att demonstrera i Malmöföreställningen. Det är utmärkt rollbesättning rakt igenom och huvudrollerna Gunilla Ericsson och Hugo Emretsson är mycket övertygande. I ensemblen blandas normalbegåvade personer med funktionshindrade. Det ger ett sällsynt l iv åt hela föreställningen som inte ett ögonblick känns som rutinteater. Bland de mindre rollerna fäste jag mig särskilt för Niclas Lendemar som Candy -- han visade perfekt scenisk närvaro, något som är ovanligt. I programmet kunde man också läsa sig till att Hunden Emma spelades av -- Hunden Emma ... Tala om identifikation! Kajsa Bramsvik har regisserat fram en existentiell stämning när George (Hugo Emretsson) och Lennie, söker jobb i depressionens kaliforniska trettiotal. Lennie en utvecklingsstörd man, som här blivit en muskulös kvinna i Gunilla Ericssons tolkning. Att byta kön på Lennie är ett snilledrag eftersom den starka kvinnan kan övertrumfa männen. Mycken mansmullighet får stötar och repor. Tänk så nesligt för en hustruförtryckande karlakarl och boxare att få handen krossad av en kvinna! Steinbeck (1902-68) fick nobelpriset 1962 och hade då den goda smaken att påpeka vilken miss av Akademien det var att Sherwood Anderson (1876-1941) aldrig belönades. Sherwood Anderson är en av mina stora favoriter och min bok "Hultvik -- Kristianstads län" är en hyllning till hans "Winesburg Ohio" (1919 -- På svenska: "Den lilla staden"). En vän sade: "En och annan vet vem Jean Bolinder är, men de flesta har inte en aning om Sherwood Andersson och det han skrev. När jag var ung gick John Steinbecks "Öster om Eden" (1955) på bio med James Dean (1931-55) i en ledande roll. Jag såg filmen åtta gånger och var lika fascinerad hela tiden. Självklart läste jag också boken. Det filmen tog upp var bara en ganska liten del av boken. James Dean omkom vid en bilkrasch och blev en symbol för oss som var unga då med sina tre berömda filmer "Öster om Eden", "Jätten" och "Ung rebell". I vart fall har jag alltid känt mig som en ung rebell -- detta trots att åren gått och ungdomen blivit ett minne blott. Hade James Dean fått leva skulle han vara nära åttio i dag -- svårt att tänka sig in i!

70

Det sägs att barnbarn är livets efterrätt och så är det verkligen. Jag och Ajan har sex barnbarn i åldrar från tonåren till drygt tre. De hittar på allt möjligt som vi gamla mor- och farföräldrar ska komma och titta på: fotboll, ishockey, konstutställningar, teater m m. Nu senast sjöng unge sonsonen Isak med en massa andra barn i Tottarps kyrka, en av kyrkorna i Staffanstorps pastorat. Den har en fin altartavla av Fredrik Krebs. Krebs ansåg att alla religioner handlar om detsamma och har därför målat guden Shiva som Moses brinnande buske. Ingen märkte detta förrän Ivan Pfeifer kom på det. Pfeifer var en ovanligt begåvad forskare, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. När jag skrev "Djävulen och det egna köttet" (2007) hade jag stor nytta av Pfeifers forskning om Knästorps kyrka som Krebs också försett med en Shiva. Jag hade aldrig varit inne i Tottarps kyrka, när Isak nu sjöng där. Massor av ungar var det och de uppförde sig föredömligt. Bl a skulle de bygga upp julkrubban -- tydligen en gammal sed som vissa av de vuxna upplevt, när de var barn. Prästen berättade att han hade ont i ett finger och som hans fru inte kunde blåsa på det hela dagen, fanns det bara en att vända sig till: Gud! Verkligen en fin och genomtänkt predikan för barn! Ungarna satt också som tända adventsljus. Jag går gärna i kyrkan och känner gemenskap med gamla människor som levt här i vårt land för länge sedan. Det ger ett nyttigt perspektiv på ens eget liv. På Malmö Stadsbibliotek invigdes en skulptur av Leif Nelson med bilder av olika lokala författare: "Den poetiska cykeln". Leif N hör till de många konstnärer som har gjort ett porträtt av mig. Han inbjöd mig och beklagade att mitt porträtt förkommit vid en flytt på Österlen. Jag och hustrun gick i alla fall och fann skulpturen väldigt spännande och konstnärlig. Leif Nelson är en mycket stor konstnär som i mycket blivit försummad av konstetablissemanget. Det hela inleddes med att en dansk överbibliotekarie som pratade obegriplig danska. Jag har läst danska på Lunds Universitet men begrep inte ändå. Det tjatas om att invandrare ska gå kurser i svenska. Kommer man från ett östeuropeiskt land är svenska oerhört svårt -- det är uppbyggt på ett helt annat sätt än slaviska språk! Att begära svenska av dessa människor är oheumult, men att en dansk bibliotekschef inte kan hjälplig svenska tycker jag är uselt! Nå så blev det paus. Folk skyfflade in förtäringen och tittade sedan snabbt på skulpturen. Själv gjorde jag tvärt om och anlände till ett skövlat bord. Jag tog ett par små sandwichar och skulle just äta dem, när den danska bibliotekarien gav sig på mig med vad som tycktes mig vara en ström av arg danska. Det hon sade gick så vitt jag fattade ut på att jag skulle sluta äta och gå min väg för nu skulle man städa. Sedan blev det i alla fall ett både intressant och begripligt föredrag av bibliotekarien Bo Gentili om Hjalmar Gullbergs boksamling.

71

Min tidning slängde som jag berättat ut gamla medarbetare. Bl a ryker mina krönikor och mitt konstrecenserande. Tydligen var det de nya unga kulturredaktörerna som inte uppskattar mig. "Vi vill ha friskt blod" sade den ena av dessa damer till den just hjärtopererade gubben. Folk har blivit förbannade och skrivit och ringt till mig - många av dem läste mig tydligen regelbundet och tyckte att jag var som en god vän för dem. Och flera gallerister har sagt att nu får de kanske lägga ner, när ingen recenserar dem. För min privata del är saken inte av vikt. Jag har gjort detta av helt ideella skäl, kört runt i landskapet utan ett öres bilersättning. Uppskattar inte kulturredaktörerna detta så inte mig emot, jag får tid att syssla med mitt, t ex den ytterst kontroversiella självbiografi i tre delar som jag skriver på. Och andra tidningar och magasin som vill ha mitt skrivande. En man som bara skrev förnamn och en initial under sitt meddelande ondgjorde sig över en kolumnrubrik hos en av mina efterträdare: "Jag provade minst fem par byxor och inga satt som de skulle". Jag kan visserligen inte minnas att jag ens läst detta men skrivaren ifråga undrade: "Vem bryr sig?!" Själv har jag funderat skarpt över det hela. Är det kanske jag och mina gamla läsare som tänker fel? Håller man måhända på att ändra paradigm? (Ett paradigm är ett vetenskapligt hus av tyckande och åsikter. Alla har vissa värderingar gemensamma. Så ifrågasätter några grunderna och ett nytt paradigm skapas. I detta nya hus råder andra idéer.) Förr var det så att folk som skrev signerade artiklar och kolumner i massmedia skulle ha meriterat sig för detta. Själv har jag författat en rad böcker och finns med i t ex Vem är det, Bra böckers lexikon, Nordisk Familjebok och Nationalencyklopedin. Jag har tagit åtskilliga poäng på universitet och är fil lic. Jag ansåg mig kvalificerad att skriva om kultur och bildning. Tog jag ibland upp något som var personligt, var det för att belysa en allmängiltig företeelse. Det strängt privata tycker jag inte är något att besvära främmande människor med. Så kom bloggandet. Nu skriver nästan alla ungdomar bloggar. De behöver inte kunna uttrycka sig grammatikaliskt riktigt, behöver ingen bildning och berättar om småsaker de har upplevt. Nu drar dessa bloggar in i tidningarna. Istället för synpunkter på Almqvists prosa, van Goghs penseldrag och Strindbergs kvinnosyn berättar man nu om vad som sker privat hos nobodies, detta tydligen inklusive byxprovning. Man kan säga att allt är supersocialt. Alla är precis lika intressanta och det är precis samma kick att läsa om medmänniskans besvärlig byxprovning som Roald Amundsens kamp att som den förste nå Sydpolen. Bra är det demokratiska draget. Alla människor är viktiga men den som skriver verkar anse att han/hon själv är extra viktig. Allt ändar i ett enda värdenihilism där allt är precis lika bra. För att göra en idrottsbild: Man skriver inte om Stefan Holms höjdhopparbragder över 2.30 utan om sina egna 1,5-metershopp. Visste ni att Jean Bolinder har hoppat höjd i Expressen? Visserligen stod det "Molinder", men i alla fall! Det du Linus Thörnblad, det anade du inte!

72

Dagens ungdom skiljer sig starkt från hur det var när jag var ung. Det är Internet som ligger bakom detta. På min tid fick vi lära oss en massa fakta om världen. Vi visste vad berömda personer var för ena, vi kände vår karta och kunde placera ut en hel del platser i rätt världsdel. I "lumpen" fick vi lära oss veta hut. Fan tog den unge man som tyckte annat än löjtnanten! I dag behöver den unge inte veta något om Mississippi och var det ligger. Man slår bara på Internet. Den musik som växte fram i djupa Södern är glömd. I dag sondmatas alla med melodiradions jolmiga välling. Men ingen har hört talas om Johan Helmich Roman, Gustav Mahler, Billie Holiday, Blind Lemon Jefferson, Leadbelly, Bessie Smith och Karl-Birger Blomdahl. Minsta spoling vet ändå bäst! En gång skulle alla i min teatergrupp berätta om den störste stjärna de mött. När turen kom till mig ville jag vara bräckig och sade: "Louis Armstrong." Det blev alldeles tyst. Så sade en tjej: -Det var han som var först på månen va? Om man inte vet något själv utan har all "sin" lärdom i en dator kan man inte jämföra. Tillvaron har blivit en enda stor bokklubb där andra väljer vad som är "bra". Om tidningarna nu väljer bort konstrecensioner drar man undan mattan för seriösa konstnärer. "Seriösa" -- vad då fnyser faster Agda och berättar: "Jag gick en ABF-kurs och lärde mig måla. Sedan ställde vi ut på banken. Jag sålde tre och fick in femtusen!" Ja, varför ska en konstnär gå en dyr utbildning och under åratal söka sig fram om ingen sedan ser skillnad på detta och faster-Agda-alster? När jag fick sluta recensera konst, skrev en gallerist till mig: "Konstnärerna är förtvivlade. Du förstod vad de gjorde, inspirerade dem att gå vidare och fick folk att fatta vad som är bra med deras tavlor. Och du sade ifrån när någon ställde ut skit. Vad är det för mening att skapa för folk som inte bryr sig om att fatta?" Själv tror jag att just det där "bryr sig om att fatta" är viktigt. Det är ju så att en tavla föds i betraktarens huvud. Det ger åskådaren en väldig makt. Man behöver inte "förstå" konst men måste bry sig. Artigt ta av hatten och hälsa. En påsk såg jag några teckningar som fyllde min själ med ångest. Jag insåg att konstnären vaknade svettig om nätterna och störtade upp ur sängen för att bli av med sin skräck. In i rummet kom en välskräddad man. Han var ute på årets konstrunda. Han log vänligt och lycklig mot ångestbilderna och nickade välvilligt mot dem. Det var som en kejsare som belönade en slav. Slaven själv såg han inte.

73

När en massa byter paradigm kan man, enligt den amerikanske forskaren E. M. Rogers, urskilja olika grupper (adoptionskategorier) utifrån hur fort man flyttar från gamla huset till det nya: innovatörer (2,5 %), tidiga adoptörer (13,5 %), tidig majoritet (34 %), sen majoritet (34 %), eftersläntrare (16 %). Min tidning tycks alltså nu ha bestämt sig för att byta från ett paradigm, där man skrev om kultur och samhällsfrågor på vedertaget sätt, till ett där man undfägnar sina läsare med att bl a berätta om hur man bytt byxor en massa gånger, innan de passade. För min del tror jag då att innovatörerna, de tidiga adoptörerna och den tidiga majoriteten består av ungdomar som lever i en internetvärld. Äldre människor tror jag är måttligt intresserade av att läsa om hur en ung, för dem okänd redaktör bytt byxor. Över huvud taget stödjs det nya internetparadigmet av unga människor, medan äldre i många fall håller fast vid det gamla. Jag som tycker mycket om min tidning finner det vådligt att den nu vänder äldre läsare ryggen, för att istället flirta med yngre som alltmer slutat läsa papperstidningar. De läser på nätet. Nå, det är egentligen inte något jag ska bekymra mig över. Jag har gjort mitt bästa och går experimentet inte bra, är det definitivt inte mitt fel. En gång fick jag sparken från ett statligt företag som verkade göra lite som de ville med folk som arbetade där. När semestern närmade sig delade VD ut en fotboll till varje medarbetare. Med den följde en tryckt bilaga där det bl a stod: "Nu har vi satt bollen i rullning ... under sommaren smådribblar vi bara lite lätt inför avsparken framåt hösten ..." "Avspark" var ett välfunnet ord eftersom vi var en hel hög som sparkades av och ut när hösten kom. Och vi slängdes brutalt ut i ett arbetsliv som inte ville ha oss, eftersom man visste att vi ju fått sparken. Vi hade inget ont gjort, bara skött våra jobb väl. Själv hade jag framgångsrikt samarbetat med bl a Astrid Lindgren, en rad f d statsråd och toppolitiker och fått ett fint pris för en av mina böcker. I drygt femton år hade jag jobbat, först på Hermods och sedan när det sugits upp av Liber, som var Sveriges då största förlag. Jag sökte en massa jobb och fattade småningom att jag inte var värd någonting. Så fick jag ett springvikariat i ett gymnasium och utpekades i Skolvärlden av en arg adjunkt som en obehörig typ som skolan skulle passa sig för. Så tittade man på mina betyg och då blev jag lektor och huvudlärare över en natt. Lektor både på Katedralskolan och Polhemskolan -- den där gnälliga adjunkten hörde aldrig mer av sig. Nå min tid som arbetsslös gav mig värdefulla erfarenheter, bl a av det människoföraktande Tjänstemannasverige!

74

Arbetsförmedlingen tyckte jag skulle utbilda mig när jag var arbetslös och det gjorde jag med glädje -- jag läste bl a sociologi vid Lunds Universitet. En dag skulle jag hämta ut min arbetslöshetspenning och vara på föreläsning samtidigt. Min snälla hustru erbjöd sig att hämta pengarna så att jag kunde göra min plikt och höra föreläsningen. Det skulle hon aldrig gjort! Tjänstemannen skällde och skällde på henne. Det var väl inte hon som skulle hämta pengarna! När hon sade att det var Arbetsförmedlingen som beordrat mig till föreläsningen blev han ännu argare. Det gick inte att prata med karlen. Förmodligen trodde han att jag låg hemma och söp och skickade stackars frun efter pengar till mera sprit ... Så kan det vara att prata med en svensk tjänsteman. I dessa yttersta tider har en rad sådana personer misstolkat en ny lag så det är löjligt. Den borgerliga regeringen menar att människor som varit sjukskrivna ska ges en ny chans till jobb. Detta kan rubba hela det BidragsSverige som försörjer båda bidragstagare och deras många tjänstemän. Regeringen har därmed kanske retat upp hela tjänstemannaföljet. Nu hårdrar man lagen och kör ut svårt cancersjuka personer i arbetslivet och kan säga: Se så dumt regeringen bestämt! En violinist i världsklass fick ont i axeln och sjukskrevs. Då visades hon ut i arbetslivet för att göra något annat än spela fiol!!! Ingen lag har menat något så absolut idiotiskt, men det finns tjänstemän som struntar i stackars människor behandlas bara de får visa sin makt! Sunt förnuft vet dessa människor tydligen inte vad det är! Inte medmänsklighet heller... Man skyller på den borgerliga regeringen. Men de som makten över stackars människor har, bar sig lika illa åt mot folk på förra regeringens tid. En gammal tant fick av en "vårdare" höra att hon skulle skilja på benen "för det har du väl gjort förr" och en åldrad man skulle äta ett halvt ägg till frukost! Min tid som arbetslös lärde mig hur det känns att vara en av dem man ser ner på, förnedrar och misstror. Inte hjälper det ens om man är fil lic som jag eller en stor musiker som den här violinisten! Att alla ska behandlas lika tycks av vissa tjänstemän uppfattas som att alla är lika lata, försupna och arbetsovilliga som man tror att vissa är! Människosynen är under all kritik! Fy katten för TjänstemannaSverige!

75

Botten av botten är den vansinniga vaccineringen mot svininfluensa. Jag och hustrun har varje år sedan jag blev pensionär vaccinerat oss mot influensa. Nu fick vi inte det på grund av svininfluensa. Ska man tro en tänkare jag hörde i radion så var man rädd att sjuka människor skulle smitta de stackars grisarna som givit influensan sitt namn. Det kunde bli dyrt det, sade tänkaren ifråga. Visserligen behandlas svenska grisar enligt vad man sett i teve illa men så illa, som att bli smittade i influensa önskade ingen dem. Hjärtopererad som jag är, ansågs jag tillhöra en riskgrupp. Tro inte att jag blev vaccinerad å evigheter ändå! Vi listade oss på en läkargrupp som lovade vaccinera oss. En kallelse kom och sedan kom ett brev om att det inte blev så. Vår vårdcentral meddelade också att vi skulle bli vaccinerade men sedan satte de upp ett anslag om att det inte blev någon vaccination. Det fanns inget vaccin --- detta trots att tidningarna meddelade att Sverige skulle ha så mycket vaccin att man kunde sälja till andra länder. Nu skulle vi dock vaccineras på Universitetssjukhuset. Vi åkte dit men där stod en vakt och sade att tji fick vi! Kommer man inte till ett bokat läkarbesök får man betala. Vi fick inte ett öre för bensin och andra utgifter. Nu skulle jag vaccineras på en vårdcentral. Under över alla under -- jag fick äntligen en spruta. Kunde inte hustrun få en också? Nej det kunde hon inte. Läkare fanns, vaccin fanns, hustrun var där. Men vaccinera -- nej då! Jag har varit gift med hustrun i 48 år och är rädd om henne -- jag älskar henne nämligen enormt. Det begriper väl ingen som lever ett modernt liv med ständiga skilsmässor och "mina ungar, dina ungar och våra ungar". Jag ville att man skulle vaccinera hustrun så att hon inte blev sjuk och dog. Men som hon varken spelar ishockey eller bandy tycktes hon inte ha någon chans bli vaccinerad. Jag vaknade på nätterna och oroade mig -- men vad hjälpte det? Så fick hon tid en lördag, på läkarcentralen som vaccinerat mig. Glada var vi bägge men när allt kom ikring var ju även detta fåfängt. Den lördagen hotade en läkare mig med polisen -- jättekul var det! I nästa avsnitt ska jag berätta om detta!

76

Naturligtvis sprack i vanlig ordning den utlovade vaccineringen -- en telefonsvarare på den läkarcentral vi skulle besöka, upplyste om detta. Hustrun ringde så den central vi listat oss vid och de sade att vi bara hade att komma, och då skulle hustrun vaccineras mot svininfluensa och jag mot den vanliga varianten. Glada i hågen bilade vi iväg till centralen. Det var halt och jag oroade mig för att hustrun skulle halka med sina kryckor. Men fram kom vi. Vid sekreterarens dörr hängde en skylt om att man inte skulle stå så nära den dörren för att inte höra vad som avhandlades där inne. Man fick inte kränka medpatienternas privatliv. Klokt tyckte jag, inga patienter har ju med andras sjukdomar att göra. Vi anmälde oss och satte oss i väntrummet tillsammans med andra. En läkare anlände och satte i väntrummet igång med att fråga ut min hustru om hennes hälsotillstånd. Hon var opererad i ett knä ju. När skedde det? Hur lång tid blev det tro? Det är möjligt att jag var uppretad av alla uteblivna vaccineringar. Nu tyckte jag att skylten om patienternas privatliv tydligen inte gällde läkaren. Knäet avhandlades inför öppen ridå. Jag tyckte man glodde och fladdrade med öronen av intresse och kände att min hustru utlämnades. Vad hade de andra patienterna med hennes knäoperation att göra? Själv har hon inte velat berätta om den för någon, nu pratades det om den ut i detta väntrum. Vi bor i en nyfiken småort och tur var att vi inte var där för i så fall skulle väl alltihop vara ute över hela byn på en haltimma! Jag blev argare och argare och försökte avbryta läkaren. Kunde vi inte gå in i läkarens rum, tänkte jag och avhandla min hustrus privatliv där? Men jag fick inte en syl i vädret. Till sist talade doktorn om att det blev minsann ingen vaccinspruta. Nehej då! Så var det!!!! Tydligen hindrade hustruns operation också mig från att bli vaccinerad. På vilka medicinska grunder vet jag inte. Då reste jag mig rasande och skrek argt: "Djävla kärringprat!" -- jag tyckte inte detta var någon värdig läkaretik utan bara snack kvinnor emellan över en häck!Så gick vi. Därmed var saken ingalunda slut -- innan den var över var jag polishotad. Det ska jag strax berätta vidare om!

77

Senare denna olycksdigra lördag tog jag mig arg till den där läkarstationen igen. Eftersom jag tyckte att min hustru behandlats illa gick jag in och sade till sekreteraren som var en både vänlig och trevlig kvinna att jag inte ville vara listad på den där stationen längre. Visserligen kallade hon mig "Djang" och hur tråkigt det än är att få sitt namn förvrängt tog jag det med jämnmod -- man ska inte reta upp sig på småsaker. När jag gapade vidare medan hon höll på att lista av mig tröttnade läkaren och meddelade att jag skulle polisanmälas. -Varför? -Du skrek åt mig och kallade mig käring! Jag protesterade, men hon sade triumferande att hon hade en patient som vittne. Det hade hon förstås eftersom damen i väntrummet hört alltihop. Tydligen skulle hon gärna vittna mot mig, som lite halvkändis är jag svårligen påpassad. Det är Jantelagen som gäller. Jag sade att jag inte sagt att hon varit en käring och att det var en annan sak att säga att det var käringprat. Jag försökte säga att käring är en gammal isländsk kvinnlig form av karl och att jag tycker det låter trevligt med "kär". Jag försökte sedan tillägga att en av mina bästa vänner Barbro Alving kallade sig "Käringen mot strömmen" utan att någon tog illa upp. Jag tillade att jag som gammal lektor visste vad ord stod för och då blev doktorn ännu argare och sade att hon minsann kunde svenska. -Så bra då, då vet du ju detta, sade jag. Min ilska över att det talats om knäet i väntrummet fick mig att tänka på Monte Pyton där det var en scen där en apotekare skrek till de väntande kunderna: -Vem är det nu som har syfilis? Jag var arg hela natten och sov illa men sedan lugnade ilskan ner sig och jag började ångra min ilska mot den stackars läkaren. Hon hade ju bara varit rädd om min hustru som var nyopererad. Det kunde bli komplikationer med vaccinering. Det som retat mig var den där andra patienten. Och det allmänna vaccintrasslet i detta land. Den vanskötta vaccineringen mot svininfluensan är en skandal. Jämför högertrafikomläggningen då allt flöt perfekt! Jag bad läkaren om ursäkt och hon var heller inte sur dagen efter. Jag gillar henne faktiskt. Hon vill något, har temperament och är inte långsint. Så jag blir nog inte tagen av polisen och insatt på Kumla. Denna gång!

78

Som jag redan nämnt min hustrus knäoperation kan jag ju berätta att den gjordes i Ängelholm. När vi anlände till det utmärkta sjukhuset där kom en avdelningsföreståndare fram och sade att hon var gammal elev till mig. 1965 hade hon spelat Kaspers hustru i Strindbergs "Kaspers fet-tisdag". Jag minns henne som en väldigt trevlig och duktig elev och det var roligt att se att det gått bra för henne i livet. Nästa gång jag kom tog jag med mig min bok "Tack snälla Döden!" (1994) -- den handlar om en uppsättning av "Kaspers fettisdag". Jag var lärare i Båstad mellan 1964 och 1966 och hade underbara elever. Det är alltså ett halvt sekel sedan och mina små goa ungar, närmar sig pensionsåldern. Båstad var mitt första riktiga jobb, jag var nygift med Ajan och vi hade en dotter. I Båstad skrev jag (dumt nog) min första deckare och hamnade i den förgiftade deckarvärld som sedan kastat onda skuggor över mitt liv. Allt -- gott och ont -- började i Båstad. Min älskade son, föddes när vi flyttat till Bjärred, det är i stort vad som hänt efter Båstad. Jo sex barnbarn har jag också fått! Nu aktualiserades allt detta -- nästan ett helt liv har gått sedan dess! Jag var tjuguåtta år när jag 1964 var på väg till sitt livs allra första jobb. Godsägarsonen hade då aldrig behövt utföra det minsta för att försörja sig -- ärvda pengar har betalat allt jag velat ha eller kommit på att göra. Men nu var det allvar. Pengarna jag ärvt hade jag med vilje gjort slut på. Nu var jag fattig Extra Adjunkt i Svenska, Historia och Kristendom vid Båstads Samrealskola. Under sommaren har jag regisserat en jätteuppsättning åt Uppsala Stad. August Blanches "Herr Dardanell och hans upptåg på landet" har spelats för fulla hus på ett par arenor och med ett femtiotal personer på scenen. Pelle Svanslös-kändisen Gösta Knutsson har intervjuat mig för radion, tidningarnas recensenter har berömt och samtidigt hade min andra film "Flykt" vunnit pris och sänts att representera Sverige i en utländsk filmfestival. Den gamla klang- och jubeltiden var över. Jag hade en underbar kvinna vid min sida och en söt liten dotter som föddes 13 juli -- det är mycket större än allt det ystra skämtet och allt drickandet. Nu ska jag istället bli en vanlig kälkborgare med damasker och restskatt. Det enda jag ägde var den svarta ångestklump i hjärtat jag fick när jag var liten. Jag kände att mycket nu skulle krävas av mig. Jag hoppas att jag skall klara alla utmaningarna och lyckas med livet som en ordinär person. Första intrycket av Båstad var omvälvande. Jag kom åkande på Hallandsåsen när jag plötsligt såg havet och den lilla köpingen långt under mig. Det är så underskönt att jag stannade Ford Tanusen "Nalle Puh", och bara satt där och glodde.

79

Så vackert vi skulle bo i Båstad, Ajan lilla Carro och jag! Ibland tror jag att högre makter lägger tillrätta för mig som är så dålig på att lägga till rätta själv. Här hade en gammal rektor som hette Karl A Bjärup, tyckt att skolan ska ha en lärare som kunde undervisa ungarna i att spela teater. Och så fick jag vikariatet trots att de betyg jag skrapat ihop, var klena. Tiden i Båstad blev kanske den lyckligaste i mitt liv. Rektor Bjärup var en annorlunda och helt fantastisk människa. Alltid mån om eleverna, en positiv stötta för den unge extraläraren. Juste, hederlig, faderlig. Och kollegiet var vänligt och trevligt. Jag trivdes med mina elever och de trivdes med mig. Jag hade inga disciplinproblem utan kunde bara gå rakt in i klasserna och umgås med vänner. Jag bryter mot de flesta skoltabun men det ledde inte till något större gnissel, även om en kollega visade lite avundsjuka. Inga elever behöver ställa sig upp på mina lektioner och jag och eleverna kallade varandra "du" vilket inte låg i tiden. Jag gick in för att alla lektioner skulle vara spännande och överraskande. Ett exempel var när min klass i tvåan skulle lära sig lite om att göra reportage. Först kommer jag in och verkade allmänt grinig. Jag upptäckte att ordningsmannen Jon var borta och kommenterade argt detta. Då anlände Jon och fick en skarp tillrättavisning. Jon gapar emot, det var magistern som var dum så det så! Jag gav mig på Jon, tog tag i honom och vi började brottas. Katedern välte. Klassen var vettskrämd och stirrade oroligt. Plötsligt reste sig både jag och Jon, gapflabbade och berättade att alltihop bara var inrepeterat och på skoj. Klassen uppmanades skriva ett reportage om det som skett. När sedan kriorna jämfördes visar det sig att de flesta sett helt olika saker. Denna show är en av de få av Båstadsidéerna som jag inte visade upp när jag några år senare gick Lärarhögskola. Den var kanske väl häftig. Hur det nu än var med den saken blev jag en av de 10 % som fick det högsta betyget på Lärarhögskolan. När jag sedan efter några år i förlagsbranschen sökte ett lärarjobb hade man slutat ta hänsyn till betygen. Då var det lika bra att höra till de 10 % som fick lägsta betyg som de 10 % som ansågs bäst! Kanske inte så konstigt att Sverige har så många usla lärare! För att återgå till Båstad så satte jag upp fyra pjäser med eleverna där: Wilde "Spöket på Canterville", Astrid Lindgren: "Mästerdetektiven Blomkvist", Strindberg: "Kaspers fettisdag" och Blanche: "Jenny eller Ångbåtsfärden". Söndagen den nittonde juni 1966 gavs sista föreställningen av "Jenny eller Ångbåtsfärden" på Pershög i centrala Båstad. Pjäsen har inte spelats sedan 1845 då den uppfördes för första och förmodligen dittills sista gången, på en Djurgårdsteater. Sammanlagt fem föreställningar spelas i Båstad, de sista fyra som friluftsteater för allmänheten med ekonomiskt stöd från turistföreningen. Den 11 juni hade Nordvästra Skånes Tidning redan berättat att man avtackat mig "som med detta läsårs slut lämnar skolan".

Februari 2010

80

Jag har studerat både i Uppsala och Lund och tycker att Uppsala är klart överlägset. Lund är en högfärdig skitstad. Den s k "Lundaandan" är bara akademisk stroppighet av värsta slag. Det är obegripligt att någon kunde tänka sig att Lund skulle vara Kulturhuvudstad. Vad finns det för kultur i Lund? Det är en håla där man låtit biltrafiken strömma fritt i ett medeltida gatunät. Följden är ett ständigt kaos där cyklisterna utgör en vild, ociviliserad och laglös stam som struntar i skyltar och alla gående. Polisen gör inget åt saken. Det är som Vilda Västern! Under min hustrus återhämtning från knäoperationen, var jag inne i Lund för att skaffa mat. Hustrun skulle ringa och beställa och på så sätt göra saken lite enklare. Min läkare ger mig kissepiller för mitt åldrade hjärtas skull och min stund i staden blev ett helvete där jag sökte efter toaletter och parkeringsplatser mellan affärsbesöken. Parkeringsplatser finns det nästan inga och man är alltid rädd för P-vakter, även om Lunds vakter är betydligt vänligare och trevligare än Malmös. Toaletterna är under all kritik -- t ex de i Saluhallen som är nedskräpade, skitiga och ibland t o m nerblodade! För att komma in i denna smittohärd får man betala fem kronor. Denna gång gjorde jag så och hittade då en hel familj där inne. De hade inte orkat stänga dörren, så jag blev av med femman. När jag kom fram till en affär visste de inte vad jag skulle ha -- de hade helt sonika lagt på luren så hustrun kom aldrig fram. Bussigt! Men annars är det en trevlig, resonabel och kunnig affär som det är ett nöje att handla i. Och enstaka misstag gör vi ju alla. En annan affär hade pratat med hustrun på telefon och påstod att jag skulle köpa några dyra varor. Jag gjorde förvånad det och nåddes sedan av hustrun på mobil. Hon hade sagt till dem att vi bara skulle ha ett par småsaker! Sur gick jag tillbaka till affären och undrade vad de höll på med. Ett par damer som handlade tog genast affärens parti och började hånflina mig rakt upp i ansiktet. De gjorde retsamma miner till varandra. Jag antar att de mobbade kamrater så när de gick i skolan och nu betedde sig likadant mot mig som "lustigt nog" råkat ut för den otrevliga försäljningen. Jag frågade vad som var så lustigt, men de svarade inte. Det gör aldrig mobbare. Och nästa gång jag kom till affären blev jag näpst av ett förnumstigt biträde för att jag pratat med andra kunder. Att de hånflinat och gjort miner mot mig kände hon minsann inte till, för hon var på lagret och såg inget. Snacka om partiska vittnen! Dessutom, sade hon att jag hade talat högt! Jag är dramalärare och har tränat min röst hos Dramatens talpedagog. Det tycker sådana som föredrar sluddrigt viskande, är odemokratiskt. I dagens Sverige får man inte vara bra på något. Det talas om medvetna konsumenter. Är man en sådan och säger ifrån får man andra kunder emot sig och blir sedan avhyvlad av ett biträde, som inte var närvarande när man sade ifrån. Ja, Fy Fanken för Lund! Det är ju ändå bra att denna bonnahåla inte blev Kulturhuvudstad. Jag minns en gammal historia om en bonde som kom ledandes en ko till Lund. Han mötte ett par studenter vilka var lika humoristiskt lagda som damerna i den där affären. Studenterna gjorde sig "roliga" genom att fråga om paret tänkte gifta sig. -Nej, svarade bonden. Kon ska ta studenten.

81

När jag var ung, levde affärerna efter devisen: "Kunden har alltid rätt!" Nu är det inte så. Nu är en affär ett revir som kunden kränker genom att vistas där. Kunden ska för att accepteras uppträda ödmjukt och avstå från att vara en medveten konsument. Om man har synpunkter, kan man lika väl dra dit pepparn växer. "Alla stölder polisanmäls!" stod det i en affär jag gick in i. Jag frågade varför skylten satt där. Expediten blev så irriterad av att gubbfan vågade fråga, att hon slutade mala sitt tuggummi. Hon stirrade argt på mig: -Men de ä la självklart va? Stjäl dom ska dom la polisanmälas! -Just det, höll jag med. Varför sätter ni upp en självklarhet? -För att hindra folk att ta så klart! -Men om nu jag skulle mörda någon här i affären, skulle ni inte anmäla det då? Expediten såg på mig som om jag var en idiot. -Klart vi skulle. Va ere me de då? -Jo. Ni varnar för att stöld polisanmäls. Som du själv sade är det en självklarhet. Varför står det inte då t ex: "Mord, stöld, våldtäkt, anläggande av eldsvåda m m kriminellt polisanmäls."? Förmodligen gick resonemanget över hennes förstånd, för hon svarade inte. Vände bara ryggen åt mig och fortsatte ordna skyltar för cigaretter. Dom dj-a kunderna kunde gott röka ihjäl sig så dumma som de var. En affär hade vi anlitat i många år. De trevliga ägarna överlät den på en son. Vi köpte en vitvara för flera tusen kronor av sonen. Den gick ganska snabbt sönder. Jag tog hem en montör och ringde affären. Nye innehavaren gav rådet att jag skulle banka på varan med en hammare. Annars gjorde jag bäst i att köpa en ny vara. Montören bredvid sade att det var det dummaste han hört och jag meddelade killen att en utbildad montör tyckte så. Som svar fick jag veta att både jag och min hustru var ena dj-a typer han inte ville ha att göra med. Hans föräldrar hade minsann alltid tyckt detsamma! Vi skulle för f-n aldrig sätta våra fötter i hans affär mera. Så det så! Montören lagade varan, vi gick till en annan affär och så gjorde våra släktingar och vänner. Den argsinte affärsinnehavaren fick som han ville. Och affären har slagit igen nu. De fick inga kunder, sade man i en grannaffär. Föräldrarna till denne affärsman möter vi ibland. De stannar gärna och pratar och är lika vänliga och trevliga som de alltid varit.

82

Att folk mobbar mig tar jag inte så hårt. Men jag blir förbaskad när man mobbar andra. Att man ger sig på min hustru eller på barn gör mig rasande. I en snobbaffär där vi handlat många år fick man gå längst in om man ville ha ett kvitto. När min hustru gjorde så, följde en surmulen kassörska efter henne. På frågan varför, blev svaret: "Jag kollar att du inte stjäl!" Hustrun blev ledsen och jag ringde innehavaren och begärde att kassörskan skulle be om ursäkt. Men se det gjorde hon inte! Då slutade vi handla där. När jag skrev en bok om staden och nämnde trevliga affärer, uteslöt jag denna, något som inte undgick recensenterna. Att affären efter några år fick upphöra, berodde förstås inte på detta. Men om en affär är otrevlig är vi många som har civilkurage att klaga och att avstå. Det är inte bra för affären -- det kan t o m bli så att kunden får rätt hur rättslös han än är inne i affärsinnehavarens revir. Ett exempel till: Ett antikvariat hade mycket ungdomsböcker. Jag gick dit med mina snälla barnbarn. Vi hade inte väl kommit in förrän innehavaren, som inte såg att jag var med, började skälla på ungdomarna, som inget ont gjort: "Ramla inte ut i skyltfönstret va? Ha inte ner bokstaplarna! Vad är det där för ett sätt att hålla en bok?" Då steg jag fram. Han blev genast en annan, för jag hade varit stor kund i affären. Jag sade vad jag tyckte om hans otrevlighet mot unga människor. Så tackade jag för mig och lovade att inte återkomma. Det gjorde jag heller aldrig och affären slog snart igen. Inte heller i detta fall kan jag berömma mig av att ha orsakat fiaskot men många arga kunder små får snart en affär att över kanten gå! Att vara en medveten kund är inte bara att jämföra priser och köpa det billigaste och därmed ofta det sämsta. Att vara en medveten kund är också och framför allt att ha civilkurage och våga säga ifrån och ej ge sig när affärsfolket är oförskämda och egenmäktiga. Och andra kunder jäklas. I en affär med gammalt gott rykte hade man en sällsynt duktig expedit. Han skötte det mesta vilket sades reta innehavaren. Rätt vad det var, försvann expediten. Jag blev ledsen och höll lite julkortskontakt med honom. Affären förföll mer och mer och nu finns den inte mer! Det ges en massa jättebra affärer i vår närmaste stad Lund. Det ska sägas som en motvikt till mitt lamenterande över otrevligheter. I Saluhallen har t ex familjen Pettersson den bästa fiskaffär jag handlat hos, ett kebabställe med fantastiska kryddor som kummin, oliver o dy, Holmgrens kött och en bra bröd- och ostbutik. På Klostergatan finns Bengtssons Ost som är toppen, ett trevligt sushi-ställe, vänliga och välsorterade Presstopp och en toppbagare i Ost-Bengtssons lokaler. På sidogator: TREMO vänliga sjukvårdsaffär och Lengertz Antikvariat. Widerberga kött är utsökt, likaså Artistaffären på Bredgatan. Borta på Grönegatan finns en kopieringsbyrå som också har kontorsmaterial. De är supervänliga och tjänstvilliga. För att nu bara nämna några.

83

Lund har många utmärkta affärer men i själva staden är det rent förfärligt. En gång bodde Sveriges kung Karl XII i Lund och den som läst Frans G Bengtssons skildring av detta, vet att kungen visserligen regerade i Sverige, men i Lund hade han inte mycket att säga till om. Han tyckte att stadens styrelse åtminstone skulle ta bort de döda hundar som låg på gatorna, men inte ledde det till några verkliga förbättringar! Hundkadavren låg där de låg, sedan fick kungen säga vad han ville! I dag är det förstås bättre men jag undrar om det finns någon annan svensk stad som är sämre på snöröjning än Lund! Över huvud taget är snöröjningen kass i Skåne. Hustrun är nyopererad i knäet och varje gång vi är i Lund riskerar hon att ramla och förstöra allt. Som om det inte vore nog med detta gled härom dagen en i isen parkerad bil baklänges ut i gatan, träffade min bil i sidan och slog till hustrun som just var på väg ut. Först trodde jag att det var en idiot som backade men bilen var tom! Småningom anlände ett par trevlig poliser av vilka en varit elev till mig på gymnasiet. Därpå dök ett par förskräckta tjejer upp. Det var deras bil och föraren försäkrade att hon dragit till handbromsen. Kanske gled bilen på den is Lunds gatukontor låtit vara kvar? Vi fick gå till doktorn med hustrun men hon verkar ha klarat sig någorlunda. Snöväder och blåst. Jag åker ut i byn Bjärred. En mötande Merca blinkar argt och mannen vid ratten gör arga gester. Vad har jag gjort honom? Jag fattar ingenting förrän jag senare åker åt andra hållet. Den snåla nysolen ligger lågt och blänker i mötande bilars strålkastare. Man kan få för sig att de har helljuset på. Det var väl det den blinkande bilisten trodde om mig. Fastän vi nyligen firat den vänliga helgen jul blir han så rasande över detta att han blinkar, fäktar med armarna och gör obscena gester! Det är mer än dåligt beteende! Över huvud taget är vägarna numera pepprade med stressade, arga och okunniga förare. Vad de egentligen lär i körskolorna vet jag ej, men det kan knappast vara gott beteende i trafiken. Hålla avstånd till framförvarande vet de flesta unga förare inte vad det är, de ligger tätt intill och blir det stopp hinner de inte stanna. Beteendet leder till seriekrockar och böter för en mängd bilister. Det är den som kör in som får skulden. Det berättas om en tant som körde lusigt på Gotland och fick en radda bilar bakom sig. Så observerade hon en vacker dikesblomma och tvärbromsade för att plocka den. Ett dussin bilar körde in i varandra. Alla fick betala framförvarande och följaktligen var det bara tanten som egentligen orsakat alltihop som klarade sig. Så håll avstånd!

84

När det stod klart att jag skulle forska i Lund och skriva böcker valde vi Bjärred att bo i. Det var på 60-talet. Som vi trivdes där! Vänliga och opretentiösa människor befolkade byn. Snart kände jag de flesta, bl a i fotbollsklubben. Justa och hederliga personer med vanliga yrken. När vi flyttade in på "vår" gata var grannarna sådant som tegelbrukskamrer, vagnmakare, trädgårdsmästare, bönder som pensionerat sig, postfröken och elektriker. Alla kom och hälsade och ungarna lekte med varandra. Det var en underbar tid -- allt var så lugnt och fridfullt som en författare kunde önska. Nästan som i miss Marples by hos Agatha Christie. Fast utan andra mord än dem i mina böcker. (Jo, en av barnens kamrater mördades på vägen till Lund -- polisen missade förstås det mesta!) Men det var sista akten på en snart färdigspelad pjäs. Nu flyttade det in direktörer, affärsmän, tjänstemän i karriären och -- stockholmare. Folk som tyckte de var fina och som körde dyra bilar och bar märkeskläder. Ungarna hade man föga tid med och fasaderna var viktigast på huset. Och i Livet. Vi hade öppet hus för ungar. Det kryllade av överklassbarn som inte fick vara hemma i de fina husen. Jag tyckte att jag under en tioårsperiod hade minst en hungrig och fattig direktörsunge som gäst vid lunchen varje dag. Barnen försökte placera författaren på en social skala. Som allt i deras föräldrars värld handlade om pengar, undrade de: "Hur mycket kostar din skrivmaskin?" På vår gata med byggmästarvillor på generösa tomter från 1900-talets början, växte det upp Hollywoodhus på minimala jordlappar. Man rev, renoverade och byggde nytt. Det kunde lika väl vara en Stockholmsförort den vi nu bor i. Från min trädgårdsgrind kunde jag se mil av böljande sädesfält och Lunds Domkyrka längst bort. Bakpå min första bok som kom 1967 är jag fotograferad med den utsikten. Nu står cigarrlåda vid cigarrlåda och när jag skrev om det i en bok lät nybyggare sina halvvuxna ungar klå upp mina små -- något jag inte fick reda på förrän mina barn var vuxna. När jag på min färd nu i byn i dag ska parkera framför kommunhuset har en "dam" ställt sin Mercedes så egoistiskt att jag blir tvungen vada genom en vattenpöl när jag går ur min gamla skruttiga SAAB. Det var en gång ... en drömby som hette Bjärred. Men det var länge sedan nu!

85

I Köpenhamn har det varit klimatmöte. Det har liknat elefanters parning: Allt har skett på hög nivå under mycket trumpetande, enorma mängder damm har rörts upp och resultatet -- om det mot förmodan blir något -- märks först efter flera år ... På andra sidan Sundet har jag åkt till Ängelholm och hustruns sjukläger några gånger. Vilka kolossala rader med långtradare man ser som spyr ut avgaser. Om man vill förbättra miljön, varför förbjuder man inte den groteska långtradartrafiken? Tåg är ett bättre transportmedel! Hemma ska vi sortera sopor under påstående om att det gör miljön bättre -- vad är dessa sopor mot alla långtradare och allt flyg? Själv tror jag att den stigande temperaturen kan vara en naturlig svängning. Tänk så varmt det var på bronsåldern! Och inte berodde det på kökkenmöddingarna!!! Jag har kämpat för miljön hela mitt liv. Att som jag bo inom farozonen för ett atomkraftverk är obehagligt. Jag var med i en grupp författare som skrev en sommarföljetong i DN om en olycka på Barsebäck. Mitt inledande avsnitt togs på allvar i Norge och citerades som en äkta nyhet. Man sade att en rysk nyhetsbyrå förhörde sig om vad som hänt! Det var verklig miljöpropaganda det! När jag jobbade på Liber hade jag en utmärkt chef som hette Ingemar Ternbo. Han visste om mitt miljöintresse och lät mig bl a redigera miljöböcker. En av dessa var "Solenergin" av tysken Hans Rau (1977). Det var en högintressant bok vilken jag, som Libers redaktör, lärde mig mycket av. Bl a skrev Rau om Montezuma Castle i Arizona i USA. Det var anlagt av indianer på 1300-talet och kanske världens äldsta, soluppvärmda hus. Året därpå redigerade jag Kerstin Waerns "Mot en ekologisk världsbild" där bl a Rolf Edberg medverkade. Han menade enligt baksidestexten "att det kanske var människans roll i organismen jorden att vara dess hjärna och centrala nervsystem. De som ska forma jordens framtid måste vara genomsyrade av ödmjukhet och ansvar inför sin uppgift." Min egen ansvarskänsla fick mig bl a att avstå från att flyga. Nog är det märkligt att man pratar så mycket om miljöförstöring på kongresser och flyger till dessa kongresser! Över huvud taget har jag varit negativ till onödigt resande. Jag sökte jobb som Ystads turistchef och kallades till intervju. Där sade jag att jobbet var att få folk till Ystad inte att flänga runt på alla möjliga möten. När jag sade det märkte jag att man strök mig från kandidatlistan. Man ville ha en som reste runt, inte en som satt där och jobbade! Den som fick jobbet tillträdde aldrig. Han reste inte ens till Ystad ... Själv var jag glad att jag stått för mitt miljösamvete även om det kostat mig jobbet! Då stöttade ingen mina miljöansträngningar, nu vet alla plötsligt bäst! Hyckleri!

86

Förr i tiden levde människor i stort sett samma liv som sina föräldrar och dagarna var sig lika år efter år. Nu är det annat. Mitt liv har haft en massa uppbrott då jag lämnat -- eller tvingats lämna -- det säkra och invanda och börja på nytt. Så var det när jag slutade på Kvälls-Posten för att den skulle bli Idag, när Bra Böcker ombildades, då jag fick sparken på Hermods /Liber och när jag pensionerades från Polhemskolan. Alla sådana uppbrott är smärtsamma. Mina elever grät när slutade på Polhem men Lunds Kommun var helt okänsliga för detta. Nu har man efter nära tjugu år på Skånska Dagbladet slängt ut mig för man vill ha "friskt blod". Folk skriver och ringer och beklagar (och i vissa fall skäller ut mig för att jag "sviker" dem). Somliga tycker jag ska gå över till Sydsvenskan för det tänker de göra! Det är förstås enklare för en prenumerant än det är för en skribent. Min favorittidning är Kvällsposten, den är frisk, välskriven och underhållande. Klart bäst av kvällstidningarna! Stephan Linnér är en utomordentlig kulturchef. Han fanns med på "min" tid då den legendariske Ulf R Johansson var kulturchef och Ulf Mörling chefredaktör. Per Svensson jobbade då på kulturredaktionen bland de andra journalisterna -- tillbakadragen, vänlig och superbegåvad. Han blev med tiden bl a Kvällspostens chefredaktör och är nu Expressens kulturredaktör och har bl a skrivit en lysande bok om prins Gustaf Adolf -- han som aldrig blev kung själv men vars son nu är vår kung. Den som styrde Ulf R:s kulturredaktion var dock en lättretlig och bitsk herre som hette Börje. Runt Börje gick man försiktiga lovar, där hunden Börje låg vid husse Bertil Behrings fötter På KvP fann jag många vänner. Bo Plato, Birger Buhre, Christer Borg, Claes-Allan och Else-Marie Lundin ... lysande journalister alla. Buhre har t o m fått en plats uppkallad efter sig i Malmö. Mörling flyttade till USA och Lundins till Thailand. Jag saknar dem! När Kvällsposten skulle bli "Idag" hoppade jag av. Jag trodde inte på idén, den gick heller inte. Tidningen räddades av Bonniers. En rolig löpsedel som jag sparat berättade om det: "Gör som Bonniers, köp Kvällsposten". På Skånskan fann jag mig väl tillrätta med Jan A Johansson och Ann-Marie Nyman. Bägge var härliga att samarbeta med. Men så blev Ann-Marie pensionerad och det kom en ny ung kulturredaktör. Nu skulle det skrivas kort. En recension skulle ha högst 2500 nedslag, en krönika 2.800. Ett nytt foto skulle presentera mig. Hustru Ajan tog ett bra sådant men det dög förstås inte. Nu är det som pryder min hemsida så var och en kan ju se hur bra det är. I SkD tog "en riktig fotograf" ett där jag ser ut att vilja bitas. Märkligt! Snart började nya kulturredaktören förstöra vad jag skrev -- det blev fel inlagda och fåniga strykningar trots att jag skrev så många nerslag som jag skulle. Man sade inte att man ville peta ut mig, men tillslut fattade jag det. Och då kröp det fram. Redaktören sade att man ville "ha friskt blod!!!" Nog hade det varit hederligare att säga till mig att tidningen skulle göras om och jag skulle ut!

87

I går kväll ringde ett par av Skånes främsta konstnärer och ville veta hur det skulle bli med mitt skrivande i Skånskan. Jag sade som det var, att det var slut med detta skrivande. De blev verkligt ledsna. -Vi försvinner ju om ingen skriver om vår konst! Jag undrade i mitt stilla sinne om de nya kulturredaktörerna med sitt friska blod ens vet vilka de här konstnärerna är. Själv har jag följt dem i alla år och beundrat dem. Han har ett stort och äkta miljöengagemang och hon är en riktig poet. Jag har faktiskt köpt ett litet självporträtt av henne. Efter samtalet i går betraktade jag det länge -- att kunna måla så utmärkt tar många årtionden att lära sig. Det är inget publikfriande skräp av det slag som många ställer ut. Att komma så långt och så bli bedömd eller glömd av folk som inget vet och begriper! Noli turbare circulos meos! Det lär ha varit geniet Arkimedes utrop när han vid Syrakusas erövring låg i sanden och ritade cirklar. När en romersk soldat kom för att ta honom till befälhavaren, ropade Arkimedes "Rubba inte mina cirklar" men blev nerhuggen 212 f Kr. Jag tycker det är en fin bild av den stora konsten och vetenskapen visavi den slöa, okunniga, dumma massans medlemmar och dess lust att förstöra, förtiga det som man inte förstår sig på. Ett talande exempel på hur den nya generationen uppfostras fick jag när jag var och handlade i ICA i morse. Ett mycket litet barn skrek som om man kört en spik i det. Den söta mamman talade vänligt till skrikhalsen. Det framgick att barnet ville ha en banan. Därför skrek det. Jag tänkte: "Ja, så gör ju barn. Så har mina ungar och barnbarnen också gjort!" Så föll modern till föga. Hon skalade bananen och gav barnet. Det blev tyst och stilla där i affären. Den stackars modern kunde andas ut. Men vad hade då skett? Jo barnet hade lärt att vrålar man tillräckligt så får man som man vill. Och det barnet kommer i fortsättningen att illskrika så fort det inte får som det önskar. Den eftergivna mamman och omgivningen kommer om och om att utsättas för örontortyr av en liten diktator som ser till att få sin vilja genomtrumfad. Jag tycker inte att man ska vara hård mot barn och absolut inte elak, men man måste kunna sätta gränser och vara konsekvent. Som gammal lektor har jag tillämpat detta många gånger med gott resultat. Elever som jag utkämpat en sådan kamp med är nu goda vänner som skriver, skickar kort och hälsar vänligt på sta´n. Samtidigt läser man om gamla kvinnor som terroriseras, misshandlas och utnyttjats av sina bortskämda ungar som aldrig lärt sig att det finns gränser!

88

Det är jätteskönt när det är lördag och söndag nu när jag slutat på Skånskan. Förr ägnade jag lördagseftermiddagarna åt att åka runt i landskapet och gå på en rad utställningar. Att t ex åka till Konsthallen i Höör var ett helt företag, många mil och luriga fartkameror. Jag fick inte ett öre i bilersättning och hade inte råd att åka på böter. När jag kom hem fick jag direkt sätta mig att skriva. Ofta skrev jag färdigt på söndagsmorgonen för att kunna posta recensionen i tid. Skulle jag till kyrkan var det extra ont om tid. Jag fick många bevis för att gallerier, konstföreningar och konstnärer uppskattade mitt slit. På tidningen sade man sedan nya kulturredaktören kom, just inget men jag kunde inte tro annat att den tidning jag jobbade så hårt för var nöjd. Så var det ju inte alls, fick jag som sagt veta. Och nu har jag fria lördagar och söndagar. Det är fantastiskt, jag kan skriva och måla som jag vill, gå i kyrkan, läsa goda böcker och träffa vänner. Många skriver och ringer och har synpunkter på att jag inte förekommer i Skånskan. Somliga saknar mig, andra ondgör sig över vad som kommit i stället. En man som bara skrev förnamn och en initial under sitt meddelande förfasade sig över en kolumnrubrik hos en av mina efterträdare: "Jag provade minst fem par byxor och inga satt som de skulle". Själv kan jag visserligen inte minnas att jag ens läst detta, men skrivaren ifråga undrade: "Vem bryr sig?!" Aldrig kunde jag tro att det skulle bli så skönt att inte skriva om konst. När det blivit lördag brukar hustrun och jag numera diskutera vad vi ska ha för mat -- något extra gott, det är ju helg! Kanske läser jag något som intresserar mig, det är ju mindre med pliktläsning nu när jag inte recenserar i Skånskan. Även om jag fortsätter recensera i Strömstads Tidning och DAST samt har att läsa en rad deckare åt Svenska Deckarakademin. Sådana böcker kan man ej bara läsa lite här och där i. Man är skyldig att ge varje bok en ärlig chans. Som författare har jag fått många recensioner där anmälaren bara bläddrat i boken och läst baksidan. Så försöker en bedragare skaffa lättförtjänta slantar på författarens bekostnad! Jag minns en god vän som forskade om en berömd författares debutverk och hur den boken recenserades. Där hade förlagsredaktören gjort ett dunderfel i baksidestexten. Recensenterna hade i stort antal gått på felet och upprepade det i sina anmälningar. Därmed framgick med all önskvärd tydlighet att de inte alls läst boken utan nöjt sig med baksidan! Det är rent ut sagt skamligt! Men inte ovanligt ...

89

Mina nya fria lör- och söndagar tillbringar jag med min hustru Ajan. I år är det femtio år sedan vi möttes. Genast jag såg denna älskliga och supervackra flicka, gick jag fram till henne och friade! Nu har vi tillbringat ett helt liv tillsammans och haft glädjen att få åldras ihop. Att ha blivit gammal är en intressant upplevelse. Jag brukar uttrycka det som så att jag nog gjort min sista tiokamp. Kroppen klarar nu ingen akrobatik längre, man är stel i lederna och har ont lite här och där. Varje morgon äter jag åtta piller och sedan äter jag flera under dagens lopp. De ska dämpa blodtrycket, minska diabetesen, rensa ut vatten, hjälpa hjärtat och hindra proppar att bildas. Nu har de här medicinerna gjort god verkan och jag känner mig frisk med deras hjälp. Och därtill tack vare motion varenda dag. Vill man bli gammal ska man: 1) ha bra gener 2) inte röka 3) motionera varje dag 4) hålla vikten och 5) ha en jäkla tur. Jag tror inte att det är så farligt att dricka sprit, så länge man är något sånär måttlig. Men det finns gränser. Några av mina vänner konsumerade ett par flaskor whisky redan före lunch och sedan satte de ordentlig fart på sitt drickande. Dessa glada gossar blev gula i skinnet en vacker dag och ingen av dem är numera med oss här i jordelivet. Men lite vin, en eller annan sup eller drink ibland dör man inte av -- om man nu inte är så dum att man sätter sig bakom ratten alldeles efter! Jag tror att de gammalmodiga äktenskapen är de bästa. De som innebär att man delar lust och nöd till dess att döden skiljer åt. Numera tycks unga människor mena att man ska skiljas och gifta om sig några gånger för att få ut mesta möjliga av livet. När den äkta maken -- ofta med stöd av hustrun -- kavat sig upp till en position, tycker han ibland att hustrun blivit för gammal och ful. Annat är det med hans söta sekreterare på jobbet -- hon är både ung och söt, hon!!! Skilsmässa, omgifte och sedan lever de olyckliga i all sin dar. Mannen som är stolt visa upp sin unga, söta fru har allt jobb i världen att hålla in magen och upp det som därunder finns. Han stressar på sig en hjärtinfarkt. Sekreteraren upptäcker att direktören, när han tagit av den kritstrecksrandiga, är en lönnfet gubbe som luktar lätt unket och som börjar bli spritlarvig. Att den övergivna hustrun blir bitter och förgrämd är vanligt liksom att barnen tar stor skada. -Ja Johan var alltid så duktig. Han tog då aldrig vår skilsmässa hårt, vittnar mamman i kvällspressen när Johan rånat en bank, mördat en pensionär eller våldtagit och strypt en flicka. Alla skilsmässobarn blir verkligen inte några hemska bankrånare men de flesta bankrånare är skilsmässobarn ... Istället för skilsmässa: Tänk så skönt det är att åldras med den man älskat hela livet, att ha förståelse för varandras sjukdomar, tillkortakommanden och naturliga avtynande! Och att få umgås med barn och barnbarn och glädjas åt det nya liv som kommer!

Mars 2010

90

De nyvakna miljöaktivisterna skriker om att vi människor förstör klimatet. Om vi inte slutar åka bil och börjar sopsortera, blir det en "drivhuseffekt" påstår de. Temperaturen ska stiga så att polernas is smälter och havet stiger. Stackars isbjörnar! De får ingenstans att vara. Om detta gapar miljöaktivisterna på enorma kongresser till vilka de flyger i stora mängder. Vad dessa flygresor kan ha för inverkan på miljön kan man undra. Bjärred där jag bor betyder Berget eftersom här finns en tio meter hög strandvall. Svindlande högt i platta Skåne! Om havet stiger som miljöbesserwissarna gapar om så stort, kommer jag förmodligen att få strandtomt eftersom jag bor en bit upp på strandvallen ... När prästen frågade den döende gumman om hon ville till Himlen och spela harpa eller kanske brinna i Helvetet, svarade hon: -Sitta på ett blött moln -- usch! Tacka vet jag den goa värmen ... Den goa värme vi skulle få med drivhuseffekten ser man inte till. Istället är det iskallt, snö och is. Man fryser, halkar, borstar snö och får vita fingertoppar. Tacka vet jag den goa värmen! OS har brakat loss i teven. Svenska stjärnor har klarat sig bra. Vi ska inte glömma att de flesta stjärnor är högt betalda proffs. Man säger de har "vinnarskalle" dvs de är så egoistiska att de inte kan acceptera att någon annan vinner. Jag har svårt för sådant! På den tiden jag tiokampade och tävlade i alla möjliga friidrottsgrenar tyckte jag visst att det var kul slå personligt rekord och vinna, men jag gladdes också när andra lyckades. Inte föll jag som dagens stjärnor i gråt om jag förlorade -- att idrotta var ett nöje och en hobby. I dag är stjärnorna miljonärer som till varje pris ska hävda sig. De har egna tränare, massörer, psykologer, manager osv. Resorna ordnas åt dem, liksom mat, hotellrum och allt annat. De fraktas runt till idrottsplatser där de ska göra, det de är specialbra på. Annat var det förr. Den amerikanska truppen på Athén-OS 1896 jobbade sig som diskare och liknande över till Grekland på olika båtar. När Gunder Hägg 1943 åkte till USA och slog alla deras löparstjärnor for han lejdbåt över Atlanten och tränade på en träbro! I dag finns VM, EM, OS, Världscup och jag vet inte vad. Förr var det glest mellan de stora evenemangen. Och då fick man passa på att lyckas! Arne Åhman uttogs till OS 1948. Han fick i England heta Ahman och som man hoppade i bokstavsordning slog han i tävlingens första hopp som var hans livs viktigaste, till med svenskt rekord och sitt längsta tresteg någonsin. Konkurrenterna blev paffa och Åhman vann! Så gjorde man på den tiden! Beundransvärt!

91

Det svenska ishockeylaget har blivit utslaget i OS trots alla miljonärer till stjärnor. Förr var det så att man möttes i tävlingar, för att se vem som var duktigast. Nu anser man sig i förväg veta vem som är bäst. Vinner inte den personen eller det laget är det en "KATASTROF". Folk som varit med och förlorat blir hatade och deras barn kan bli mobbade. Det är ju så att VI vinner, men DOM DÄR förlorar. När DOM DÄR förlorade i fotboll i Berlin 1936 var det ett jämmer utan ände. Och Farbror Sven refererade om de där japanerna som gjorde vattvälling av våra svenska pojkar. 1948 vann VI OS-guld i fotboll, och detta t o m fredagen den trettonde! Alla VI som vann 1948 är döda nu, så det är inte så konstigt att saken håller på att glömmas bort. Apropå ishockey så var mina personliga framgångar i detta spel inte så väldigt stora. När jag äntligen fick vara med i laget hemma på ån dribblade jag elegant förbi en spelare och sköt ett flott mål. I egen kasse fick jag så veta och därpå bjöds jag stryk av lagkompisarna och utvisades för all framtid. Efter detta togs jag aldrig ut till Tre Kronor och fick inga proffsanbud från Kanada. I fotboll gick det inte stort bättre. Vår gård skulle spela match mot granngården. Brist på manskap ledde till att jag till allmän förvåning inklusive min egen, uttogs. Jag slet hårt, men kom aldrig åt bollen. Sedan var jag helt slut och byttes jag ut mot en liten flicka. Ingen kunde i det bittra ögonblicket ana att jag skulle få en dotter som cirka trettio år senare skulle bli riksmästare i fotboll. Mitt bollsinne verkar vara under all kritik. Min sport blev sedan fri idrott, särskilt tiokamp. Jag blev skolmästare i stav och Enköpingsmästare i kula. Som junior blev jag tiokampsfemma i senior-DM för Östergötland. Detta DM var min första stora och riktiga tiokamp. Jag hade aldrig sprungit 110 meter häck. För att få lite erfarenhet ställde jag ut en häck innan tävlingen och försökte ta mig över. När jag var mitt över häcken tog farten slut och jag blev bråkdelen av en sekund sittande på den. Så damp jag i banan och någon på läktaren sade: "Där var det en som bröt tiokampen!" Men skam den som ger sig. Lite rådbråkad ställde jag upp och hoppade jämfota över häckarna. Motståndarna försvann i fjärran och jag gick i mål på ca 27 sekunder. Det var så dåligt att det inte gav någon tiokampspoäng över huvud taget. På hösten meddelades sedan att jag var juniorklubbmästare i häck! Jag var nämligen den ende junioren i klubben som sprungit ett häcklopp det året!

92

Även om jag "gjort min sista tiokamp", tycker jag om att se på sport i TV. Det är rent fantastiskt vad radio- och TV-sporten blivit skickliga. De lär ha 90 kameror på en enda viktig ishockeymatch! Förr satt i bästa fall en gubbe och filmade. När Ingo slog sin finaste knock kom den inte med, för filmaren återgav just då publiken! Och kommentatorerna är proffsiga. När Ingo boxades taktiskt i OS-finalen 1952, gjorde reportern allt för att håna och nedvärdera honom. Så gör ingen nu, om en idrottsman inte uppfyller högt ställda förväntningar. Jag tittade på Vasaloppet. Det var verkligen fint skildrat i TV med mängder av bilder från själva tävlingen, intervjuer och kringsnack. Superkunnigt. Man får till och med veta löparnas puls, hur nu detta är möjligt. Att åka är en enorm ansträngning. Jag låg på min säng och tittade och gick ner ett kilo från start till mål. Visserligen med doktorns kisspiller som hjälp men i alla fall ... Radio och TV avslöjar av bara farten rätt mycket om saker och ting. T ex hur fruktansvärt okunniga svenska folket är om sin historia -- ett resultat av sossarnas nedrustning av skolan. I "På spåret" frågades om vem som efterträdde drottning Kristina när hon abdikerade 1654. Ena laget gissade på Karl IX -- hennes farfar! Det andra på Karl XII som föddes 1682! Som de gamla sjunga så pipa de unga: Lyssnar man på "Vi i femman" får man många exempel på att kunskapsnivån i den svenska skolan sjunkit rent katastrofalt. Dagens femteklassister tycks inte veta just någonting. I en av tävlingarna visade sig t ex Bibeln vara en helt okänd bok för några. 11 februari frågades, i en regionfinal som jag lyssnade på, om namn på två svenska politiker som mördats. Ett av lagen som tydligen inte hört talas om vare sig Olof Palme eller Anna Lindh gjorde sig "roliga" genom att svara "Kalle Anka" och "Musse Pigg". Att de inte kan, är kanske mera odugliga lärares fel än elevernas. Men att skämta på det sättet om demokratins företrädare, som enligt vad som framgick av frågeställningen fått ge sina liv, är föraktfullt och passar dåligt i massmedia. Programledaren borde sagt till, men gjorde det slappt nog inte. Dagen därpå meddelade radion, att Anna Lindhs man Bo Holmberg avlidit. I Aftonbladet (Kerstin Nilsson m fl) läste jag om att Bo Holmberg aldrig kom över sin sorg efter Anna Lindh. "De hade så roligt ihop" löd en rubrik. "Sveriges utrikesminister var också hustru och mamma -- eller framför allt, hustru och mamma." När hon brutalt mördats blev hennes man "väldigt ensam". Han isolerade sig i sin lägenhet och kom aldrig över sin sorg. Hemtjänstens personal hittade honom. Sönerna bodde hos sin moster.

93

I TV spelades upp en intervju med Anna Lindhs efterlämnade man Bo Holmberg, där han ångestfyllt klagade över att mördaren bara fick sitta och tiga sig igenom rättegången. Det var svårt att inte få tårar i ögonen, när man såg hans förtvivlan. Jag har varit lektor i historia. Självklart gick jag med mina elever igenom mordet på Olof Palme -- Anna Lindh levde fortfarande då jag pensionerades. Lika självklart tog jag upp de mänskliga aspekterna på det som hände Palmes familj -- det var en hustru och barn som förlorade en make och en far och inte bara Sverige som miste en statminister. Det vi kallar "historia" är förgången verklighet och det som inträffade då hände människor av kött och blod och med samma känslor som både jag och eleverna har. I "Vi i femman" -- inte minst i en regionfinal -- tävlar elever som anses särskilt kunniga. (Det betyder förmodligen att resten är ännu mera obildade.) När dessa tävlande saknar elementära kunskaper, är det ett tecken på att dagens skola egentligen inte lär eleverna någonting. Lärarna är i många fall slappa, okunniga och kan varken lära ut eller fostra. Det senare är det värsta. Saknar då dessa magistrar och fröknar medkänsla för Palmes familj och Anna Lindhs man och barn?! Anna Lindhs söner är nu vid unga år föräldralösa. Detta är en grym tragedi, även utan att deras mördade mor hånfullt kallas "Musse Pigg" i radion. Håller skolan på att fostra ungdomarna till både okunniga och okänsliga demokratiföraktare? När jag var lektor i historia försökte jag göra mina elever intresserade eftersom det är ett bra sätt att lära något. Jag kunde t ex börja med att fråga: -Varför blir det ett himla liv om ett äkta par gör samma sak på Mårtenstorget som de gör hemma i sängen? Det väckte genast intresse och en livlig diskussion uppstod. Vi kom småningom fram till att vi alla lever i minst två sfärer, en privat och en offentlig. I den privata kan man rapa, prutta, gå naken och ha samlag. I den offentliga skärper man sig och uppför sig "anständigt". Vi pratade om vilka miljöer som är offentliga och vilka som är privata. Skolan är offentlig men WC-na på skolan är privata. Hörs pruttandet ut i korridoren blir även WC offentlig sfär. Eleverna kom med en mängd intressanta iakttagelser. En flicka berättade att hon bodde med sin mamma som var frånskild. De två hade det bra och ogenerat tillsammans i sin privata sfär och kunde t ex gå omkring nakna en förmiddag. Så fick modern en karl som flyttade in och då förvandlades flickans privata sfär till en offentlig. På detta sätt hade mina elever nu kommit i centrum och aktiverades med att berätta om sådant de kände till. Men hur blev det då "Historia?" Jo, det ska jag strax berätta!

94

När eleverna analyserat "privat sfär" och "offentlig sfär" fram- och baklänges, berättade lektor Bolinder att Erasmus Rotterdamus som levde kring 1466-1536, skriver att man inte bör börja prata med någon som sitter på gatan och tömmer tarmen. Som min avsikt var att eleverna -- inte i för hög grad jag -- skulle skapa lektionen, fick de nu kasta sig över detta ur sfärsynpunkt. De kom fram till att man tydligen inte skiljde mellan offentlig och privat sfär vid Nya tidens början och att föregångsmannen Erasmus nog var inne på att skilja lite mellan sfärerna. Han sade inte att det var fel bajsa offentligt men tyckte, att de som gjorde det borde få vara ifred. Sedan följde jag sfärtemat historien igenom till vår tid. Då var det dags att se på kvinnans roll -- om de kvinnliga elevernas mormors mor hade gått ensam en kväll på sta´n hade hon blivit betraktad som prostituerad -- att "gå på gatan". Det var ungdomskulturen Raggarna som tog kvinnan ut i den offentliga sfären. Först skulle raggartjejerna göra typiskt "kvinnliga" sysslor: Köpa hamburgare, putsa bilarna och lägga upp sig på motorhuvarna ... Flower-power gjorde könen jämlika -- och så fick kvinnan samma rätt till det offentliga rummet som killarna. Detta sätt att ha historia gjorde de allra flesta eleverna intresserade. Det var deras tillvaro som skapats. Vi struntade i att ha bok och läxor -- våra diskussioner gav underlag för en avslutande jätteskrivning. Ett par lärarkandidater, som trots mina kollegors avrådande, slank in på en lektion sade att de var imponerade av elevernas kunskaper men tyckte synd om dem -- de måste ju ha rent förskräckliga läxor! När jag sade att de inga läxor hade, blev de förvånade. De fick veta av kollegor till mig att som jag kunde man inte undervisa. Så de återkom aldrig. Men mina elever skriver fortfarande till mig om det intresse jag skapade. Jag vill föra mina idéer vidare och skrev om dem i Skolvärlden. En adjunkt blev rasande och skrev en artikel om hur obildad, omöjlig och farlig jag var. Erasmus och han som tömde tarmen var bajshumor av värsta slag. Nej fy för en lärare som Bolinder! Jag tyckte när jag var elev att lärare i allmänhet var inskränkta, dumdryga och elevfientliga. När jag som vuxen provade på yrket som lektor i Lund fann jag ingen anledning att ändra på min inställning. Inte tycker jag att det är konstigt att svenska folket kan så lite historia att man i "På spåret" tror att Kristina efterträddes av sin sedan länge döde farfar!

95

Många undrar hur det går med min självbiografi. Ja, det undrar jag verkligen själv också! Jag avser att skriva den som en roman i tre delar om en kille som heter Kim. Det är egentligen inte jag, men han upplever mycket av det jag varit med om under ett fantastiskt liv. Första delen "Urtaget hjärta" handlar om hur Kim växer upp i ett slott med en dominerande, alkoholiserad far och en vacker och undergiven mor. Barnflickan Ida var hans stöd första åren men när hon slutade, hamnade barnet Kim i en kris. Bokens titel är ett citat från Strindberg och syftar på den stora hjärtoperation den åldrade Kim genomgått. "Det är nästan med Slottet som med Idas röst. Att lyssna till Slottets ljud är som att ligga i en livmoder och höra hjärtslag från en väldig mor som omger en. Men Idas röst är Lugnande. Slottets puls är Skrämmande. Han ligger i den stora engelska sängen och är ett Barn i Slottet. Han är liten. Har ännu inte fått hår på underlivet. Han är en fin pojke. En fin pojke måste alltid uppföra sig fint. Arbetarungar är det annat med. De har inga läshuvuden men stora pittar och får hår på dem medan de ännu egentligen bara är barn. Vinden river i alléns träd. När det blåser ska man tänka på de stackars sjömännen på havet. Deras båtar kan gå under och då drunknar sjömännen. Allt är Hemskt. Världen om natten är som ett dunkande hjärta. Det knäpper i väggarna. Knakar i träden. Hörs det ljud nerifrån gårdskontoret rakt under hans engelska säng, kan det vara tjuvar som gör inbrott. Eller mördare som gör sig beredda att med knivar i händerna smyga uppför trapporna. Ett dunkande modershjärta. Han ligger i livmoderns kokong och känner inte sin mor. Hör bara hennes hjärt-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk. Kim känner ännu inte heller sin far. Vet inget om hans fixa idé. Den går ut på att fadern vill skapa en idealvärld där han bestämmer omtänksamt och alla lyder honom. Kim är hans Son. En fin pojke som ska styra vidare när fadern slutat. Antingen han vill eller inte. "Fideikommissarien!" tituleras han ibland. Om det är hån eller aktning som ordet sägs med." Jag känner att min gamla ångest blir mindre när jag lever mig in i barnet Kims förgiftade värld. En psykolog jag gick till i flera år menade att alla mina neurotiska problem är ett svart arv från min onaturliga överklassbarndom. Det har skrivits många hyllmetrar om proletärbarns hemska förhållanden. Jag vill inte ge en motvikt med min skildring, men väl ett komplement. Det är faktiskt inte så roligt att vara ett litet hjälplöst, förtryckt och vettskrämt barn i ett slott heller ...

96

Andra delen av denna romantrilogi om Kim ska heta "Logementskåpet". Där avhandlas Kims tid i realskolan, gymnasiet i Motala, den fullkomligt vansinniga militärtjänsten på I4, ett par år i Enköping, studierna i Uppsala. Från I 4-tiden härstammar den episod som givit boken dess namn. Kim skrev om detta med hat mot en elak löjtnant men upptäckte allteftersom han skrev att hatet avtog. Som ung hämnades Kim på löjtnanten -- nu tycker han att den hämnden var väl grov. Han ångrar sig! Realskola är en skolform som inte längre finns i Sverige -- tyvärr. Den var trevlig, social och fostrade många till goda medborgare. Kim var under sin realskoletid fortfarande ganska social -- men det skulle snart bli annat! Här möter Kim en mycket god vän: "Nye rektorn satte sig snabbt i respekt. När skolan i kyrkan öppnade för läsåret framträdde den nye och verkade till en början snäll och välvillig på alla sätt. En av eleverna kände sig säker och djävlades med bänkgrannen. Då slog åskan ner från klar himmel! Rektorn blev rasande och skällde ut syndaren så det dånade i kyrkan. Alla eleverna blev vettskrämda. -En sådan djävla djävel, viskade Kim till killen bredvid, som var ny i klassen. Han verkar ju inte klok den fan! -Det är han heller inte, svarade grannen. Man får passa sig noga! Det lät så initierat att Kim undrade: -Vad vet du om det? Bänkgrannen svarade: -Det är min farsa alltså! Kim och Anders Tengstrand blev förstås bästa vänner efter detta och tillbringade mycket tid i varandras hem. Bl a följde Anders med till sommarstugan vid Sommen och var där flera månader under sommarloven. De åkte dit i motorbåt hela vägen och berömde sig av att vara de enda i hela världen som gjort detta -- det var sant eftersom det inte fanns någon sjöförbindelse. Båten stod mellan Laggarp och Malexander uppallad på en flakvagn dragen av en traktor. De sjöng då bl a "Calle Schevens vals" och kunde inga ord fram till bägge klämde i med 'krok'." Anders Tengstrand är namn på en levande person. Han är ett mattegeni och undervisar vid Högskolan i Växjö. Det har alltså gått mycket bra för honom. Om möjligt har det gått ännu bättre för hans son Per som är en av Sveriges och kanske världens främsta pianister. Som Kim en gång räddade livet på sig och Anders tycker han sig ha bidragit till musikhistorien ...

97

I Uppsala skapade Kim som regissör, producent och skådespelare världens först spexfilm "Hjernans storhet och fall". Den gjorde honom plötsligt till en kändis: Allt parodierades vid inspelningarna. Ett påhittat filmbolag påstods stå bakom filmen. Kim och en kompis utnämnde sig en natt till "Direktörer" och gick sedan på Gillet för att äta och dricka frukost. "'Direktörerna' fick Gillets stackars personal att servera frukost klockan fem på morgonen. När allt var inmundigat sade den andre "direktören" till servitrisen: -Nå det här var inte så illa. Men nu vill direktör Kim ha sin morgoncigarr. -Cigarrkassan är tyvärr stängd ... Kamraten propsade och till sist infann sig en yrvaken chef med en bricka rökverk. Han bugade servilt och undrade: -Vad önskar Direktör Kim? Kim hade aldrig i hela sitt unga liv rökt över huvud taget. Cigarrsorter visste han inget om. Han lutade sig bakåt, stirrade på hotellchefen och sade avmätt: -Men min gode man, har ni nu gjort er besvär för min skull får ni äran att välja morgoncigarr åt mig! Hotellmannen bugade och valde förstås sin dyraste klenod, en H Upman, Havanna. Den låg i ett silverfodral och kostade skjortan. Kim trodde att han nu krånglat sig ur knipan men karlen stod kvar och betraktade hans avnjutande av cigarren. Kim lyckades skruva av locket på hylsan och få ut cigarren. Dunkelt visste han att den skulle snoppas. På film hade han sett gangstrar bita av en bit och spotta ut. Han blundade och bet. Sedan tyckte han inte att han kunde spotta inne på Gillet utan svalde galant den avbitna cigarränden. Hotelldirektörens ögon blev stora, cirkelrunda och avspeglade en total häpnad. Kim tände sitt livs första cigarr och rökte den med avmätt och som han trodde "förnäm" min. Senare samma dag blev han av någon anledning ohyggligt sjuk ... Självklart är detta ett minne som jag skäms över. Men ska man berätta med sitt liv som inspirationskälla bör man vara ärlig om både andra och sig själv. I alla fall emellanåt ...

98

Filmbolaget ägnade sig inte enbart åt att festa. Det filmades faktiskt också. Filmen handlade om gangstern Hjernan som intog Uppsala, sålde Domkyrkan till en dum bonde och gjorde andra lika hemska dåd. Filmen ändades i fyra parallella slut. Publiken kunde välja det slut som passade bäst. Sluten var Ett lyckligt sådant, Ett Vilda Västernslut, Ett pajkastningsslut och ett Sorgligt. Efter första slutet stod "FIN", efter andra "FINFIN" osv. Allt Kim och hans vänner sett på film, parodierades. Här fanns Griffith-klippning, Chaplins Moderna Tider, tårtkastning, Vilda Västern, svart fransk film, neorealism och masscen á la Cecil B DeMille. Personpresentationen var inspirerad av von Stroheims "Greed". Masscenen spelades in på Sysslomansgatan. Kim fick polisen att spärra av och vakta. Enligt texten blev nu Hjernan "Skjuten på öppen gata". Kim hade försökt få lite sponsring och detta ledde endast till ett knippe vimplar från Nymanbolagen. Några skolklasser lockades skolka från lektionerna och vara med om inspelningen. En student ägde en öppen förkrigsmercedes och i den for Hjernan längs gatan som en annan Hitler. Ungarna skrek och viftade med vimplarna, ett mycket litet barn (som nu bör vara på god väg mot pensionsåldern) stultade fram med en blomsterbukett. Så fick bilen motorstopp och åskådarna fick hugga i och föra den vidare medan Hjernan fortsatte att jubla och vifta -- nu med en blomsterbukett i näven. Han blev alltså bokstavligen "skjuten på öppen gata". Uppsala Nya sände ut en mycket välskrivande journalist, Kim tror sig minnas att det var själve Hugo Wortzelius, medförfattare till den stora "Filmboken" som alla filmintresserade hämtade lärdom ur. Fredagen den 20 feb 1959 syntes Kim i UNT där han röt i en megafon till Hjernan och "gangsterbruden" Gracie Ljundahl. Kim beskrivs i texten på följande sätt: ""En ung man i grå tröja, rutig sportmössa, nonchalant applicerad halsduk, geniantydande solglasögon, megafon och uppsyn som en ung Cecil B. DeMille tjoade och röt och kameran gick". Det sägs att Kim "blev nästan förnärmad över frågan: Är det regidebut?" och replikerade "Ser det så ut?" "När han lugnat sig litet, kröp det emellertid fram att det var första filmen, påbörjad i oktober. Och nog verkade regissörsrytandet något av en vana vid det här laget. Gamle Griffith kunde inte ha gjort det bättre, och det blev en sjusärdeles fart även på statisterna när det kommenderades tagning och kameran gick. Så hade de också i bästa neorealistiska stil plockats från gatan ..."

99

Tredje delen av dessa minnen heter: "Retur avsändaren". En förläggare på ett storförlag blev rasande för att Kim inte gav ut hos honom. När Kim vänskapligen sände en bok till honom återkom den med mängder av RETUR AVSÄNDAREN stämplade på kuvertet. Denna del handlar bl a om Kims författarår. Som han skapat mer än hundra skönlitterära böcker och tusentals figurer möter han nu en del av dessa senare. En av dem är den lurige Petrus Andersson i "I rättan tid ..." 1975. Han gör en hel del, t ex detta: Petrus säger till Kim att Kim borde ha en bättre förläggare än den han har. Kim tycker om sin gamle förläggare men inser att han börjar bli väl till åren. Det sker mycket i branschen som förläggaren har svårt att hänga med i. Och förlaget är litet och har inga resurser. -På mitt förlag vill de gärna ge ut dig, påstår Petrus. Kim har kommit med en deckare varje år, nu har han en deckare och en roman på gång. Petrus försäkrar att hans förlag vill ge ut båda två. Men de vill träffa Kim. Så far Petrus och Kim till Stockholm och blir storslaget mottagna av det förlag som gett ut en rad böcker av Petrus. Det bjuds överdådigt på krog och förlagsfolket är mycket vänliga mot Kim. Men vad handlar hans nya böcker om? Kim berättar utförligt om de två böckerna och förlagsfolket tycker det låter jättebra. Det är verkligen böcker man vill ge ut! Väl hemma tar Kim kontakt med sitt förlag och sin förläggare som suckar vänligt och säger att han själv börjat inse han är för gammal. Han önskar Kim lycka till på det nya förlaget. --- Därifrån hörs ingenting. Och sedan hörs absolut ingenting. --- Det visar sig att förlaget nu inte alls gillar några av böckerna och trots alla sina fagra löften inte kan tänka sig att ge ut dem. Tiden har gått, så att inget förlag nu hinner ge ut dem detta år. Kim talar med Petrus som nu plötsligt inte har något med saken att göra. Är böckerna inte tillräckligt bra så är det ju så. Det där får Kim klara ut själv med förlaget. Kim har nu inget förlag till sina böcker. Petrus har fått honom att bränna sitt skepp och slipper nu konkurrens från Kim på den svenska deckarmarknaden. I Kims vackra tandrad av deckare varje år blir det nu en glugg". Därmed nog om böckerna om Kim. Jag tänkte hela tiden att mina arvingar skulle ge ut dem först efter min död. När nu nära ett år gått efter min hjärtoperation, börjar jag luta mot att jag själv ska stå för mina romaner. Flera förlag har hört av sig och vill ge ut. Ingen har fått några löften. Den som lever få se hur det blir!

Senaste noteringen

Maj 2010

100

En onsdagseftermiddag, just som jag är på väg till en teaterrepetition, ringde gamle vännen mästerlöparen Bernt Wigert och berättar, att min tiokampstränare, Karl-Erik "KEJ" Jonsson från Motala är borta. Det lyfter åter fram ett viktigt skede ur det liv jag som sagts sitter och skriver en självbiografi om. KEJ är en av de personer som betytt mest för mig, en man som kunde bekymra sig om att hjälpa en ung människa -- även en protesterande och rebellisk kille, som tyckte han visste bäst om det mesta. I det Motala där jag gick i gymnasiet och ansågs urbota dum av vissa lärare, kände jag mig olycklig och misslyckad. MAIF blev ett välkomnande hem och jag hängde på idrottsplatsen min mesta fritid. Jag skulle minsann visa omvärlden att jag var något -- t ex världens främste tiokampare, en Kjell Tånnander eller kanske till och med en Bob Mathias som tog OS-guld och satte världsrekord! Jag har gjort ett tacksamt återbesök på MAIF för att träffa alla gamla vänner där och KEJ och jag har skickat kort till varann, t ex när hans hustru gick bort för några år sedan. Ett oväntat möte skedde 1987 då jag av Hemmets Journal sänts att göra reportage om Vadstena. Då satt KEJ på landsarkivet och släktforskade. Enligt en av mina bildtexter hade han hittat en anfader som stupade vid Lützen 1632. KEJ insåg förstås att jag aldrig skulle bli någon berömd sportfantom, men han rättade vänligt mina många teknikfel och gav mig goda råd. Därmed gjorde han det som är viktigast i all uppfostran -- han SÅG den unge. Människor som i likhet med KEJ verkligen SER unga i en positiv och välvillig dager räddar liv, förhindrar brott och bidrar över huvud taget till en bättre framtid. Då jag nu är nära 75 har livet lärt mig att "KEJ-människorna" är de allra viktigaste och de som mest förtjänar att hedras. En av mina klasskamrater i realskolan, kallad Putte Präst för att pappan var kyrkoherde, har avlidit. Han blev känd rallyförare och man läste om honom ibland i tidningarna. När någon av det gamla gänget går vidare in i det okända, är det en dörr som stängs och en påminnelse om hur usel kontakt man haft i livet. Mitt fel! Och nu är det för sent. Visst är det hemskt att vi som var så unga och friska och så fulla av planer och förhoppningar nu är döda, sjuka och mer eller mindre utslagna. Dessutom är ju vi gamla fasligt förargelseväckande. En ung och hurtig bilist som enligt tidningarna stod på en handikapplats slog ihjäl en nära 80-årig kvinna som hade oförskämdheten att säga ifrån. När jag var ung hade man respekt för de gamla, deras visdom och erfarenhet. Så är det inte nu. Ungas tutar bara de ser gråa eller vita hårstrån på en annan bilist. Det är livsfarligt att tuta tillbaka. Sådant kan det i dagens Sverige vara dödsstraff på. Och om nu vi gamla stötar vill leva vidare -- vad nu det ska vara bra för?

101

När jag vaknar i morgonljuset och ser ut genom fönstret, upplever jag ofta att ett flygplan plötsligt lösgör sig ur det blå och ljudlöst kommer emot mig. Det är lite andlöst innan motorsurret hinner ifatt. Sedan varar ljudet långt efter det att planet försvunnit ovanför husets tak. Det är rätt många plan som flyger över oss, ibland varv efter varv. Kanske ska de landa i Köpenhamn. Ett tag avbröt planens radio vår radio. En gång blev jag förbannad och ringde Sturup om det, men självklart tog man inte mig på allvar. Man flinade hånfullt och kom fram till att min radio var för svag och felet mitt. Ett tag kom det Gud Ske Lov inga plan. En vulkan på Island spydde ut aska. Askan lamslog flygtrafiken över hela Europa. Flyg har inställts och folk åker buss hundratals mil. Får stå i kö för en toalett och lite mat. Eländes, elände ... Själv har jag avstått från att flyga sedan i början av 60-talet då Ajan och jag for med ett plan som skulle nödlanda först i Köpenhamn, sedan i Antwerpen och när det inte gått så damp vi verkligen ner i snöstorm i Brüssel, där jag lite senare höll på att bli skjuten av en polis ... Det där jäkla flygandet sprider skit i atmosfären och ett sådant här flygstopp måste vara rena fröjden för miljökämparna. Men så fort den välsignade vulkanen slutade bråka fortsatte allt i gammal vanlig stil. Man lär ju sig ingenting! Mycket uridiotiskt händer. Man häpnar bl a över hur nedrigt pressen behandlar våra främsta konstnärer. En av de verkligt stora skånska målarna planerade en retrospektiv utställning och en konstdoktor skulle skriva en bok till detta. Lunds konsthall vägrade ha utställningen. Där håller man en för de flesta obegriplig linje och kan tydligen inte tänka sig att ha annat än obegripligheter för att reta folket. Nå Kulturen ordnade en fin utställning, men då dröjde man recensera i både Sydsvenskan och Skånskan. I den senare har jag i tjugo år skrivit om sådant här men nu har dom sparkat ut mig och tydligen inte satt någon i mitt ställe. Snorkigt mot de arma konstnärerna. Jag skrev om bok och konstnär i Strömstads Tidning (!) och där blev chefredaktören glad. Hon har för flera år sedan köpt en av konstnärens bilder och beundrar honom starkt. Över huvud taget verkar de kulturintresserade i Strömstad. Folk hör av sig från alla håll om man skriver där. Tydligen läses Strömstads Tidning över hela landet. Den håller sin upplaga och tappar inte hela tiden läsare som vissa tidningar ... Jag skrev om en bok av Bertil Falk från Trelleborg och då var det en man från Vällingby som visste mer om saken än jag och s om skrev en intressant insändare om bl a Lena Nymans filmdebut. Sedan skrev jag om Åke Hodell och hörde en 82 år gammal person i Täby av sig. Vi hade ett långt och roligt samtal om allt möjligt, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och jag minns inte allt vad!

102

Konstnären jag skrev om inbjöd till avslutning på utställningen och eftersits. Jag och Ajan gick dit och fick höra ett intressant föredrag av konstdoktorn och konstnären själv. Min recension i Strömstads Tidning citerades -- märkligt var ju att inga Skånetidningar fanns att citera där i Lund ... På eftersitsen träffade vi en rad intressanta och kulturkunniga människor. De ville veta allt om vad Strömstads Tidning är för en avisa ... Efter min hjärtoperation har mina ben haft en tendens att svullna. Det hoplappade hjärtat orkar kanske inte hålla undan vattnet. Jag har fått kissetabletter och riskerar vid varje promenad att få böta om någon polis som råkar passera förbi, ser mig skvätta i en buske. Plikttroget tog jag en lång promenad på fält längs en sävfull bäck åt Lommahållet till. Ingen polis tog mig och inga flygplan dundrade kring och störde friden. Det kändes som när jag var pojke. Underbart! Sjukhuset i Lund har ävenledes lånat mig en pumpstövel som kramar vattnet ur benen. När nu denna ska lämnas åter verkar inga läkare vilja betalt för vidare bruk av den. Jag gick till den vårdenhet där jag var listad och läkaren blev sur som en citron. Inte behövde jag någon pumpstövel inte sade hon och höll en lång föreläsning om hur dumma politikerna var som bestämt att just hennes enhet skulle betala. Förresten var jag alltför smällfet och borde ut och gå i timmavis så slapp hon betala. Så det så!!! En kollega till henne hotade polisanmäla mig när jag sade emot och klagade på att hon pratat om hustruns operation i omklädningsrummet. Så jag vågade inte säga emot -- då kommer jag kanske i häkte och måste anlita Leif Silbersky. Han läste ju Dagermans "Att döda ett barn" i ett mål så nu berättar han kanske sagan om Mästerkatten i stövlar i rättssalen ... Jag bad om en kopia på utlåtandet om stövlarna. Men NEJ det fick jag inte. Läkaren sade att hon inte får ta kopia på en kopia ... Nog är det jättekul att vara patient. Jag minns med saknad doktor Wågman som var vår husläkare när jag var liten. Det var en vänlig och fint bildad man som kom åkande ett par mil från staden hem till oss när jag var sjuk. På den tiden var det intressanta att patienten skulle bli bra och inte en massa ekonomiska, politiska och kopieringstekniska detaljer som ska hindra behövlig vård ... Ibland känns det som om jag hamnat i en vansinnig värld där en vulkan på Island är det enda kloka!

103

I vår trädgård har vi ett par söta ekorrar som snor runt och glädjer oss med avancerade akrobatkonster i träd och på staket. I dag fick Ajan plötsligt syn på en koloni ekorrar i en gran. De var ganska små och vi tror att det är ungar som nu blivit stora nog att lämna boet och upptäcka världen. Roligt! Spännande! Hoppas de små pigga krabaternas får fina och långa liv och inte blir överkörda, uppätna eller ramlar och slår ihjäl sig. Fåglarna älskar inte ekorrarna och jag har läst någonstans att de piggögda rackarna gärna mumsar på fågelägg. Jag läser om ekorrarna i min gamla "Djurens värld" och lär att de håller kottarna olika då de äter, det finns höger- och vänsterekorrar precis som höger- och vänsterhänta människor. De äter jämt men blir aldrig feta så ivrigt som de motionerar. De har flera bon, varav ett är det finaste och vinterbonat. Där föds ungarna. Grankottar föredras framför tallkottar. Ollon och nötter äts med förtjusning. Blåbär, hallon och svamp står också på menyn. Liksom som sagt fågelägg. De kan vandra från en trakt till en annan. Ekorrens päls varierar men i Skåne är den sig lik vinter och sommar. Undersidan är vit. Den bruna färgen tilltar ju längre söderut man kommer. Ekorrarna är så snabba och viga att de klarar sig i de flesta situationer. Det händer att de tas av någon rovfågel men huvudfienden är mården som är ännu snabbare och vigare. Kan de reducera duvstammen som skitar ner över allt, så har de min välsignelse! Duvor gillar jag inte! De verkar rikta in sin spillning på min bil bara för att jäklas ... Usch! Förra året var det en kråkunge som verkade ha ramlat ur boet. Den vann vår sympati för att den verkade rätt översiggiven och hjälplös. Vi var rädda att någon av alla kringstrykande katter skulle döda den. Den övade flygning genom att flaxa upp på mindre stenbumlingar och blev skickligare och skickligare. När den tog sig upp på grannens tak applåderade vi. I år är det en kråka som vi tror är fjolårsungen. Även om vi i stort ogillar kråkorna gillar vi just den kråkan. Det är på något sätt som att se på Idol ... Valborgsmässoaftonen hittade vi en död fågelunge i trädgården. Jag grävde ner den. Sedan när vi satt och åt vid köksbordet såg vi en stor, vingspretig kråka flaxa iväg med en annan död unge i näbben. Vi antog att kråkan dödat ungarna och matade sina ungar med det. Självklart blev vi mycket upprörda och förbannade högt den äckliga och grymma besten. Men så såg vi ner på våra fat och slogs av att vi själva spisade läckra vårkycklingar ... Även våra vänner ekorrarna lär som sagt plundra fågelbon, äta upp ägg och sätta i sig kycklingar. Det är inte så konstigt att de stora, fula fåglarna ibland blir rasande på de små näpna ekorrarna. Vid sådana tillfällen håller man självklart på ekorrarna men det är så lagom rättvist om man tänker efter.

104

Och när man ändå är i full fart och tänker efter bör man inse, att hela det älskliga djurlivet i trädgården är ett grymt spel på liv och död. Den som inte ser upp blir uppäten av någon annan och värnlösa ungar är lovligt byte. Som barn upplevde jag att man ville och förväntade sig jag skulle ge mig in i det allmänna dödandet med en bössa i näven. Jag och en kompis sköt med slangbellor mot en ekorre och lyckades träffa den så den föll i marken. Triumferande tog min kompis upp den som vi trodde döda ekorren. Den vaknade till liv, bet min kamrat i hans hand och försvann därpå i ett rasande tempo över den krattade gången i herrgårdsparken. Den lättnad jag kände över att ekorren smet sin väg visade att jag verkligen inte var ämne till någon jägare! Nog är det hemskt att döda djur! Sedan är det naturligtvis inkonsekvent att äta kött men som någon sade: "Är det så djurvänligt att vara vegetarian och äta upp maten för djuren?" Som jag var godsägarson väntade både pappa och andra att jag skulle bli en framstående jägare. På ett stort gods med milsvida skogar är det naturligt att det ordnas stora älgjakter varje höst. Ett koppel av traktens godsägare och honoratiores inbjuds till dessa manliga manifestationer av dådkraft. Ett år anses jag stor nog att delta i jakten. Pappa tar ut mig i parken och där ska jag provskjuta en elefantbössa med 12 mm kaliber. -Tryck bössan mot axeln, den stöter hårt, upplyser Pappa och jag lyder hans råd. Rekylen har kraft som när en häst sparkar. Jag ramlar bakåt och får sedan ett enormt blåmärke som minne ett par veckor framåt. Därmed hade jag avlagt Jägarexamen. På jakten tilldelas jag ett av de bästa passen. Drevet kommer klappandes och en 18-taggare löper mot mig. Precis framför mig stannar det praktfulla djuret, står blickstilla och vädrar. Det tycks mig förskräckligt att jag ska döda detta vackra djur. Att det ska slaktas, dras till mejeriet, hängas på krok och ånga av sig. Jag siktar upp mot trädtopparna, höjer pipan och trycker av. Bössan sparkar bakåt och jag vajar fram och tillbaka. Älgen rusar sin väg. Drevkarlarna dyker upp. De frågar mig om älgen. -Jag bommade ... De tyckte att jag var en sopa. Missa ett sådant gyllene tillfälle!

105

Drevkarlarna undrade om älgen var skadskjuten men jag hade ju skjutit högt över älgen. -Näe, jag missade helt. Det var att förklara sig själv oduglig. Ovärdig. Stackars Patron som fått detta misslyckade barn. -Vi ska se till att det kommer en älg till. Fast lika grann som den här är svårt hitta ... Jag erbjöds alltså möjlighet till revansch. Inom mig hoppades jag, att det inte skulle komma någon mer älg. Jag sade mig att gjorde det det, så måste jag döda den. Det går inte att missa två gånger. Inte för Godsägarens son i alla fall. I ett par timmar var det tyst och stilla vid mitt pass. Jag grubblar över det som hänt och hatade mig själv. Varför kunde jag inte göra som de ville? Varför måste jag alltid bära mig dumt åt? Göra Pappa och Mamma ledsna och skämma ut dem! Där jag stod lovade jag mig själv dyrt och heligt att döda nästa älg om det kom någon. Pappa och Mamma skulle få vara stolta över mig. -Jean sköt en tolvtaggare i dag! Att jag först missade en artontaggare säger man inget om. Och hornet kommer att bevaras och sättas upp i hallen. När Patron har gäster kommer han att visa hornen. -Den där har jag skjutit och den där fällde Jean med en välriktad kula! Äntligen får stackars Pappa vara stolt över sin son! När solen är på väg ner kommer det ännu en älg. Den har ett ynkligt horn med bara några taggar, men det är i alla fall en älgtjur. Jag förmår sig inte heller denna gång till att döda. Skjuter över den älgen också. Sedan fick jag gå ut med chauffören och skjuta hare på söndagsmorgnarna. Som jag alltid sköt bom sändes jag på synundersökning ... För min del kan jag i alla fall inte fatta att det finns människor som finner glädje i att mörda stackars djur (undantagandes loppor, löss och liknande). Det finns t o m de karlar som i sin begravningsannons har en bild på en jägare med bössa. Var verkligen det viktigaste i deras liv att döda levande varelser?

106

I Aftonbladet läser jag att en kvinna ska komma ut med en bok som ska heta "Dödisgropen". Den titeln hade en bok jag kom med 1990. Den fick Deckarakademins pris som årets bästa deckare, kom med på tiobästalistan över svenska deckare samt fick överlägset mest röster i en landsomfattande röstning om "Våra favoritdeckare". Så översattes den till flera språk. Det finns i upphovsrättslagen bestämmelser om titelskydd. Jag har försökt upplysa damen ifråga om det men inte fått något svar. Kanske ska jag nu skriva "Den gamle och havet", "Tio små negerpojkar" och "Baskervilles hund"? Författarförbundets jurister ger mig bra formuleringar att sända till damen med "Dödisgropen" men fastän jag skickar flera meddelanden händer inte ett dugg. Då letar min dotter med hjälp av uppgifter i AB-artikeln upp ett telefonnummer som jag ringer. Det leder till en telefonsvarare. Jag hör inte vad som sägs där, men lämnar mitt nummer och blir att få bli uppringd. När jag pratar med min teaterassistent tutar det för inkommande samtal och jag kopplar in det. Det är kvinnan med Dödisgropen. Hennes dator är sönder -- därför har hon inte fått min E-post! Det visade sig vara en jättetrevlig tjej. Hon kände inte till min bok och skulle välja en annan titel på sin. Gud så skönt! Om min senaste bok "Poliser i Hultvik" var jag och talade i Limhamn. Det var "Litteraturens vänner i Skåne" och min underbara förläggare Kaeth Gardestedt som hade inbjudit mig. "Värsta polisskildringen?" var rubrik på affischen. Miljö för det hela var "BIO CENTRUM" som ligger vid Järnvägsgatan. En riktig bio anno dazumal inklusive piano. Stilen är indisk. När den tämligen stora publiken bänkat sig bugade jag mig och sade att nu skulle jag spela ett par sonater av Mozart för dem och lite av Beethoven desslikes. Publiken såg förvånad ut och flera sade sedan att de trott jag skulle göra detta. Men jag övergick till att berätta om boken och den självbiografiska trilogi jag just jobbar med. Det var en kunnig och trevlig publik som kommit och det var ett sant nöje att prata för dem. Bl a var den lysande deckarförfattaren Jenny Berthelius där och hon kom upp på scenen till mig och så talade vi om äventyret "Bo Lagevi" som vi bägge deltog i en gång. Samt en gång på Bäckaskogs slott när Jenny iförd ett lakan spökade för mig ... Bo Lagevi betyder Bolag är vi och det var ju ett vitsigt namn. Kar de Mumma (tror jag) skrev att Bo Lagevi hade en bror som skrev porr. Han hette Sam Lagevi ...

107

Jenny hör till våra främsta deckarförfattare. Hon debuterade 1968 med "... kom ljuva krusmynta", fick Sherlock för "Den heta sommaren" (1969) och skrev "Mannen med lien" som kom 1970 och som är en av de allra bästa svenska deckarna genom tiderna. Bland publiken i Limhamn fanns också min gamle tiokampsidol, Kjell Tånnander som bl a var trea i EM 1950. Jag minns ju hur jag slet och tränade för att bli en stjärna själv, men jag saknade nog de stora förutsättningarna. Jag var av normallängd och det var för kort. Så hade jag svårt hålla vikten vilket var förödande i min älsklingsgren stav. Men jag var snabb och stark. Skaplig på 100 meter, kula och diskus. Min nivå var ändå sådan att jag tog skolmästerskap och klubbmästerskap i diverse grenar. Jag var skolmästare i stav i Motala, tvåa i skolmästerskapen i diskus i Norrköping och tvåa i kula i studentmästerskapen i Uppsala och Enköpingsmästare i kula. Som tiokampare var jag som junior femma i senior-DM för Östergötland. Mer blev det inte, men roligt var det. Och att nu tala för en publik med en sådan stjärna som Kjell Tånnander närvarande, kändes stort! I mitt "Hemliga rum" har jag en bild på oss två! Min "Poliser i Hultvik" handlar inte i första hand om poliser, utan om hur illa barn och unga blir behandlade och vilka återverkningar det kan få, när de blir stora. Över huvud taget ser vi dåligt barn och ungdomar och uppmuntrar inte deras positiva beteende. I det avseendet har det blivit mycket sämre sedan jag var ung. Då var intresset för positiva ungdomar i massmedia stort, nu skriver man helst inte om dem. Men hittar de på något skit då blir de omskrivna! Jag har sedan tio år en teatergrupp i en kyrka. Ungdomarna lär sig professionellt agerande och flera av dem är mycket duktiga -- flera av mina gamla elever har blivit berömda skådespelare och det kan några av de här också bli om en tio-tjugu år om de uppmuntras. Jag försöker att få massmedia att uppmärksamma dem, men det är mest blanka nobben. För några veckor sedan skulle i alla fall en liten tidning komma och titta på en grupp som spelar Tennessee Williams: "The Strangest Kind of Romance". Tidningen bad mig sända material. Jag gjorde så och plockade även fram klipp från 1963 då jag satte upp samma pjäs med ett gäng unga. En repetition minns jag särskilt. En förvirrad ung man kom instörtande och skrek om att någon blivit skjuten. Vi trodde först att mordet skett i det Uppsalakvarter där vi repeterade. Småningom blev det klart att det som skett inträffat i Dallas, Texas. Det var USA:s president John F Kennedy som mördats. Vi slutade repetera och gick skakade hem. Om vår uppsättning skrev på den tiden många tidningar utförligt. Uppsala Nya återkom flera gånger och Svenska Dagbladet avhandlade pjäsen både före och efter dess premiär. Ergo --studenttidningen skrev också ett par gånger och Arbetarbladet, Norrköpings Tidningar och Stockholms-Tidningen ägnade stor plats åt det hela. Radion tog positivt upp pjäsen i "Kontakt med Thalia". Jag minnas att det var kulturpersonligheten Olof Buckard som recenserade där.

108

1963 var pressens intresse för min uppsättning stort. Annat är det 2010! Då försökte jag åstadkomma åtminstone bråkdelen av samma effekt och åtminstone få ett lokalblad att komma. Men inte kom de. Jag ringde och de sade att materialet jag sänt inte dykt upp. Jag ägnade timmar åt att ta fram nytt material och sände. Men de kom i alla fall inte -- reportern sade att hon inte fick skriva om Lund. Kunde hon kanske inte skriva om författaren Jean Bolinder istället? Jag sade att det var mina unga elever det gällde inte gubben Bolinder. Kunde jag få veta vem på tidningen som skrev om Lund? -Gärna det men hon är sjuk och kan inte skriva! Slutligen fick jag tag på en vikarie för den sjuka. Hon sade: "Du kommer ju för sent! Hade du ringt i tid hade det varit något annat!" Efter repetitionen som ingen reporter besökte, satte jag mig i bilen. På nyheterna berättades om en 16-åring som misstänktes ha mördat sin tjej. Han fick till skillnad från mina 16-åringar mängder med massmedial uppmärksamhet. Sänder vi rätt signaler till de unga? Minnet fungerar konstigt -- i varje fall mitt. Jag kommer ofta ihåg var jag var när jag hörde något förra gången. En melodi t ex. Jag minns att jag åkte på landsvägen och svängde till vänster. På höger sida om vägen låg ett rött hus. Och ... Mitt minne kan också blixtsnabbt borra sig in till mer eller mindre försumbar kunskap från ganska lång tid sedan. Härom dan var jag och såg om mina fötter. Nästa kund berättade att han var prästson från Mjölby. Hans far var min konfirmationspräst. Då mindes jag att vår grupp var hembjuden till prästen en eftermiddag våren 1950. Alltså ett par timmar för 60 år sedan. Prästen hade en söt treårig son som jag mindes hette Mats. -Heter du Mats? sade jag. Och det gjorde han! Efter sextio år kom jag alltså ihåg vad prästens lilla unge som jag bara mötte en gång, hetat. En gång skulle jag skapa en artikel om Oscar Wågman som skrev Sherlock Holmesparodier i början av 1900-talet. Hans son Erik var vår gamle husläkare. Jag letade överallt på UB men hittade ingenting. Då mindes jag plötsligt att jag någon gång på 1940-talet suttit en skinnfåtölj i hallen hemma på Laggarp. Pappa och doktor Wågman gick förbi och doktorn sade: Du förstår min pappa var ju präst i Blåvik. Jag slog i "Herdaminnen" på "Blåvik" och hittade gubben!!! Hur kan minnet selektera fram sådana bagateller efter ett halvt århundrade?

109

Böcker är viktiga i min krympande gammelmansvärld. Och det är intressant vilka böcker som andra läst. Min gamle vän Mats Rydén har utgivit "Atterboms boksamling 1804" på Kung Gustaf Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Mats Rydén är en mångsidig man. Han var en av landets bästa sprinters i början av 1950-talet och hade bl a östgötarekordet på 200 meter. En gång vann han och hans bror Hans dubbelt en nationell uttagning till EM. Där tog sedan Hans brons i stafett. Mats är han en framstående botaniker och kom härom året med den utmärkta "Botaniska strövtåg". Därtill i är han faktiskt -- professor emeritus i engelska! "Atterboms boksamling 1804" är ett tunt häfte med en utsökt och tidigare ganska okänd bild av den romantiske skalden från mitt (och bröderna Rydéns) Åsbo på omslaget. Bl a hade han dikter av poeten Carl Lybecker som skrev att "Bacchus: kärleken och dig/ Vill jag städse dyrka". Lybecker dog 1795 - samma år som Bellman. Han (Lybecker) blev bara 37 år. En förfader (?) till honom Georg Henrik krigade under Karl XII men dömdes från liv, ära och gods. Benådades av kungen och drog sig tillbaka till sitt gods som han inte fick lämna. En annan, mindre sympatisk boksamlare, var Hitler. Timothy W. Ryback har just kommit med "Böckerna som formade Hitler". Där får man bl a veta att Hitler ägde 16 000 volymer och gillade den nazianstrukne svensken Sven Hedins skrifter. Ej blir man stolt som svensk ... I den gamla kära Skånskan som slängde ut gubben Bolinder, läste jag en politikerinsändare som de hade modet att ta in. Det hedrar dem. Insändaren handlade om att alltfler nu ifrågasätter det presstöd som håller dom under armarna. Senaste orsaken är att den nationaldemokratiska "Nationell i dag" fick hela två miljoner i stöd. Man tycker på sina håll att det är att slösa med skattebetalarnas pengar. Insändaren som var författad av en borgerlig politiker skrev: "Är det rimligt att stödja tidningar som ingen vill läsa och hindra nya tidningar från att etablera sig? Presstödet är ett odemokratiskt system som snedvrider konkurrensen. Presstödet är ett hot mot tryckfriheten -- därför måste det tas bort!" Nu tycker jag gentemot detta att en bra sak med presstödet är att man motverkar att vissa företag som annars får all makt. Det kan bli ett trustvälde där de som inte slickar makten i baken får ett helvete. Det behövs konkurrens och mångfald. Tack vare Presstödet fick jag själv i tjugu år Skånskan som plattform. Men bortsett från detta strängt personliga så tycker jag att det ligger en hel del i vad den där insändaren tycker. Vi får väl se hur det går!

110

Min teatergrupp på Petersgården startade 2001. Min vision var som det står i KvP 29.5 2010 att "lära barn spela professionell teater". Första gruppen höll på i åtta år, då var det dags för flera av dem att ta studenten. Ett par av de nyare eleverna stannade kvar och den jätteduktige Daniel Feltborg blev min medhjälpare som ledare för mestadels nya elever. Första "nya" året har gått och i månadsskiftet maj-juni 2010 redovisades resultatet. Daniel har satt upp Arrabals absurda "Picknick på slagfältet", som översattes av min gamle vän Evert Lundström -- nu tyvärr bortgången. Själv spelar jag med min nya teatergrupp Tennessee Williams "Det kan man kalla kärlek. Förra gången jag satte upp denna underbara lilla pjäs var i Uppsala. Vi repeterade i ett rivningshus (där hade en gång första Körkarlen spelats in!) i ett ruskigt kvarter. Plötsligt rusade en kille in, uppjagad och som det verkade förvirrad. Han skrek att det låg en mördare på taket och hade dödat någon. Vi trodde först att den där skytten låg på taket i det där kvarteret som vi var i. Men så samlade killen sig och berättade att det som skett hade hänt i Dallas, Texas långt bort i det Amerika som vår pjäs utspelades i. Presidenten John F Kennedy blivit skjuten. För hittills enda gången i mitt liv, avbröt jag en teaterrepetition. Jag for hem till min gravida hustru och vi satte på den svartvita TV:n och tände ett ljus. Att den älskade Kennedy var död var obegripligt hemskt. Detta skedde 1963. Nu är barnet som då låg i mammas mage 46 år och har tre härliga söner. Två av mina Uppsalaskådespelare är nu döda och mina nya Lundaktörer var ännu inte födda. Vissa av deras föräldrar fanns heller inte 1963! Tennessee Williams pjäs är lika fantastisk nu som då. En sliten och fummelhänt man hyr ett rum av en kärlekskrank värdinna. Han nappar inte på hennes inviter utan förälskar sig istället i en sjuk strykarkatt som heter Nitchevo -- vilket lär betyda "Ingen" på ryska. Allt rasar i den lille mannens värld, men den konstiga kärleken till katten består. I Första Korintierbrevet står: "Nu bliver tron, hoppet, kärleken; men störst ibland dem är kärleken". Nog är det väl perfekt att spela denna pjäs om Kärleken i en kyrka! Vi har fått pengar att spela för ur "De lekande barnens fond" som instiftades av urmakaren Anna Hansson vilken skänkt 25 miljoner till minne av sin döde son. En kärleksgärning! Det är en alldeles speciell stämning i Petersgården. Kyrkoherden Anders Nihlgård och hans medarbetare utstrålar ett slags godhet och kärlek utan att vara veliga, tandlösa och larviga. Man kan säga ifrån, man får ha åsikter och kan bli förbaskad. I grunden finns ett accepterande av andra människor och deras sätt att vara. Inte ens jag, som brukar reta gallfeber på olika kollektiv med mina idéer och min rebelliska anda, har blivit slängd ut i kylan. Man verkar inte ens blivit arg på mig.

111

Stämningen i Petersgården är som sagt fylld av godhet. Tidigare har jag bara mött denna stämning en gång. Det var när jag bodde i Vadstena kloster hos Birgittanunnorna. Samma varma, lugna och trygga förtröstan finns hos dem också. Gud bär dem på något sätt. Katolskt eller protestantiskt spelar ej större roll. Jag har mött muslimer med liknande känsla för Gud. Som jag ser det är det samma Gud i olika religioner och de som ägnar sig åt att likt en viss amerikansk president föra "korståg", fattar inte Guds sanna vilja. Jag tycker att alla som tror på Gud ska hålla sams och ha fördragsamhet med varandra och andra. Att t ex förneka homosexuellas rätt att visa kärlek måste vara mot Guds vilja. Mycket som görs i olika religioners namn, är i själva verket djupt gudlöst. Svenska folket håller nu på att vända kyrkan ryggen. Man är snål och tycker sig inte ha råd med kyrkoskatt. Och man vill kanske inte lägga pengar i kollekten till sina minsta bröder och systrar. Bättre då att köpa Bingolotter för pengarna eller offra dem på diverse skumma organisationer som ser till, att merparten av pengarna hamnar i deras egna fickor. Man kan inte lita på någon -- det har en hög chef på Röda Korset visat i dessa dagar. När jag var barn fruktade man Gud och var rädd göra honom emot. Det man haft för sig under sitt korta jordeliv, fick man svara för på den yttersta dagen. Man kunde dömas till ett evigt straff! Ett gudlöst Sverige innebär att unga växer upp utan begrepp om moral och empati. Den som tror på Gud på ett sunt sätt, begår knappast våldsdåd mot medmänniskor. Jag läste om en ungdom som fick lift med en farbror och sedan överföll honom och körde över honom. Det är svårt föreställa sig att någon som gör så, tror på Gud. Eller att en troende tar pengar som samlats till cancersjuka och nödställda medmänniskor. I Lukasevangeliet kan man läsa: "Det var en rik man, som klädde sig i purpur och kostbart linne och levde var dag i glädje och prakt. Och det var en fattig vid namn Lasarus som låg vid hans dörr, full med sår och längtade att mättas med de smulor, som föllo från den rikes bord. Men till och med hundarna kommo och slickade hans sår. Så hände sig att den fattige dog och vart förd till änglarna i Abrahams sköte. Och även den rike dog och vart begraven. Och i dödsriket upplyfte han sina ögon, där han låg i plågor och fick se Abraham långt ifrån och Lasarus i hans sköte, och han ropade och sade: Fader Abraham varkunna dig över mig och sänd Lasarus, att han må doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas i denna låga." Men den rike fick ingen hjälp och jag tycker att man fasar för det straff han fick. Som kristen oroar jag mig för hur det ska gå för mig, jag har otaliga synder att sona. Och det är vi många som har i den rika världen. Vi är som den rike mannen i linne och purpur medan människorna i u-länderna har det som Lasarus. Man bävar!

112

Hela våren var kall och regnig. Jag tror mer och mer på dem som säger att hela snacket om växthuseffekten är bluff och båg. I alla fall kan inte jag komma på att det är så där jäkla varmt som man hotar med. Nu när det är sommar är det varmt, men det var det ibland på somrarna när jag var barn också. Jag tror att det finns naturliga svängningar som man oftast inte ser i den vardag som ett männniskoliv omfattar. I mitt liv minns jag t ex somrarna 1945 och 1959 som särskilt heta -- då kunde man tro på växthuseffekt! Jag filmade min "flykt" 1959 och vilket underbart väder det var. Getingarna och Ingos VM minns jag också från det året. Nästa film gjorde jag 1961 och då hade vi maximal otur med vädret. Filmen handlade om en stenåldersman som hamnade i nutiden (dvs 1961). Först skulle vi i maj filma interiörer och sedan under sommaren skulle vi vara i en stenåldersby vi hade byggt upp. I maj var det flödande sol och stekhett. Skådespelarna höll på att dö i sina svarta smokingar i interiörer där starka lampor spädde på hettan. Vi sade: -Snart kommer vi ut och då! Majsolen förbyttes i ett strilt regnande hela sommaren. Vi frös och nös. Och filmen blev kass! Den sommaren förlorade Ingo sista VM-matchen mot Floyd. Men sommaren slutade bra -- jag och Ajan gifte oss i Östra Eneby kyrka. Filmandet satt kvar i mitt huvud. När jag kom ut ur kyrkan ropade jag bländaröppningar till fotograferna ... Ajan är det bästa som hänt mig. Just nu bakar hon. Våra ekorrungar som sprang runt i trädgården och gladdes åt att upptäcka livet, har nu blivit vuxna. Det går fort i djurens värld. Förmodligen är de ute i arbetslivet och har tjänstetelefoner på sina skrivbord. -Jag är tyvärr inte inne just nu. Lämna ett meddelande i min röstbrevlåda så ringer jag upp. -Det här är Kurre Smacks röstbrevlåda. Jag är på lunch till klockan 14.00. -Det är Erik Orre. Jag är på sammanträde till 16.30. -Olle Yvsvans är på semester. Återkommer 1 september! Jag har försökt ringa ett förlag om recensionsböcker. Tre namn angavs som man kunde ringa till. Ingen var på plats. Utan större hopp talade jag in meddelanden i röstbrevlådorna. Plötslig ringde en vänlig kvinna och hon lovade skicka mina recensionsböcker. Toppen! Jag skriver ju inte i Skånskan mera, men Strömstads Tidning fungerar utmärkt och accepteras av förlagen. Citera kan man ju från alla tidningar!

113

Det har blivit ett underbart väder och jag försöker utnyttja det genom att ta långa promenader på fälten. I morse gick jag ut och följde diket på Lilla Benickans ägor ut till dammarna. Sedan gick jag tillbaka längs diket som är fyllt med gul, torr säv till Alfredshäll. Månen är i nedan och blir allt tunnare och mindre. Ett par flygplan ritade vita runor på himlen och ett godståg skramlade nedanför horisonten. När jag var åter vid Bjärred såg och hörde jag en gök i ett dött träd intill sävdiket. Jag kollade i vilket väderstreck den satt. -- Det var SÖDER. Illavarslande! Södergök är Döderhök ... Jag tänkte att jag är så pass gammal att det bara är naturligt om jag kolar vippen. Så gick jag hem till Ajan och hoppades på en sista måltid. Lunch. Telefonen ringde. Det var en förtvivlad vän som berättade att hans son som är ca 50 år, drabbats av en dödlig hjärntumör. Inget finns att göra. Tiden går snabbt. Den är en boll som rullar nerför en slänt. Fortare och fortare! En evighet var en sommardag när man var barn, nu säger den bara schopp! mellan morgon och kväll. En dag mötte jag under mina promenader på fälten kring Bjärred en tjej med en söt liten hund som hette "Mio" efter Astrid Lindgrens "Mio, min Mio". För hundens matte berättade jag att jag jobbat med underbara Astrid och bl a givit ut det verket som pjäs. Jag gav också ut "Karlsson på taket". Jag ringde Astrid och sade att Karlsson inte hängde ihop och då surnade hon till och tyckte att det där begrep jag inte. Så skickade jag henne korrektur på pjäsen. Då ringde hon och var arg. -Karlsson på Taket hänger ju inte ihop! -Det sade jag ju, svarade jag. Men då ville du inte höra på det örat! Det visade sig att det var hennes danske agent som levererade den osammanhängande texten. Han fick nog sina fiskar varma. När jag städade i mitt "Hemliga rum" hittade jag diverse brev från Astrid och bl a ett dedicerat ex av Pippi Långstrump. Detta om hunden Mio som jag nu mötte.

114

I dag gick jag ner till stranden av Öresund där Lomma Kommun ordnat några "Strandstenar" -- stora block man kan ligga eller sitta på och studera Sundet med Malmö och bron. När jag på 1950-talet gick i gymnasiet i Motala upptäckte jag skåneskalden Gabriel Jönsson, han som skrev "Flicka från Backafall" eller "Vid vakten" som den egentligen heter. Sedan jag flyttade till Skåne, har jag sett och hört honom i verkligheten ett par gånger. Nu är han, som Astrid Lindgren, död. Men jag lever och kan uppleva solen, ljuset, vinden och det underbara Sundet. Det är större än man riktigt begriper! I mitt "Hemliga" rum har jag Gabriels första diktsamling "Flaskpost" i förstaupplaga (1920). Här är en sol, som främjar strå och blomma, och går den upp i råg vid Vitaby, så går den ner bland betor invid Lomma -- ja, här är gott att hava husaly. Sundet har ändrats sedan Gabriel Jönssons tid. Kockums världshögsta kran har kommit och gått, Barsebäcks atomkraftverk har gjort detsamma, Bron har kommit och Turning Torso också. Några yngre vänner till oss byggde hus på Gabriel Jönssons Ven, men de fick aldrig flytta in eftersom mannen dog. Vägvårdan vitnar och gult gungar allt, Sundet kring ön blånar tusenfalt. Kritblåa moln vandrar synranden kring Strandgräset ritar i sanden sin ring. Samma nordväst drar i dag som i går. Samma nordväst drog i tusende år. Runt om är världen välsignad och bred Allt har tid att fullbordas i fred. En god vän gav mig några malvor från Gabriel Jönssons trädgård på Ven -- men de har nog dött nu tyvärr. Gabriel lär ha varit ledsen för att han gjort en dundertabbe i "Flickan från Backafall". Han som skriver "kryssar i kväll i Karibiska sjön" och har "linjen (dvs ekvatorn) i norr". Men Karibiska havet ligger inte söder om ekvatorn!

115

Den där gammelskånska stämningen hos Gabriel Jönsson kan man även finna i en ny bok av den utomordentligt skickliga konsthistorikern Birgit Rausing: "AGDA HOLST - LIVET, KONSTEN (Carlssons). Konstnärinnan Agda Holst dog 1976, men Birgit Rausing hann träffa henne i livet. När hon höll på att skriva en bok om en annan konstnärinna, ringde hon på hos Agda Holst. Hon minns henne från sin skolflickstid som en lång, stilig och elegant kvinna. Nu har hon förvarnat om sin ankomst i brev. Den åldrade Agda Holst tog emot henne, visserligen med vänlighet, men också med en viss skepsis. Birgit Rausing berättade att hon var dotter till konstnären Henry Mayne och då försvann genast avståndet: "Jamen, då är ju ni en av oss -- vi lägger bort titlarna." I boken närmar sig författaren den hon ska porträttera med samma artiga försynthet, men det märks att hon lagt bort titlarna med henne. I en rikt och synnerligen vackert illustrerat verk får vi nu möta en intressant konstnärinna i helbild -- det blir personligt men inte privat. Det är ett förhållningssätt jag som läsare blir oerhört förtjust i -- ett möte mellan bildade, väluppfostrade kvinnor. En liknande stämning har jag för min del inte upplevt sedan jag som sagt i ett halvt år bodde på Vadstena nunnekloster och konverserade gamla "fina" damer, medan vi satt och smälte middagen. Utanför fönstren skimrade Vättern. Det var skönt att leva. Agda Holst föddes 2 mars 1886. Föräldrarna var Nils Larsson Holst (*1851) och Elna född Bengtsson (* 1863). De gifte sig 1881 och fick dottern Frida 1884. Hon dog 1896. Året därpå, 1897 föddes brodern Walfrid, kallad Wasa. När Agda var åtta år fick hon en färglåda och ville bli konstnär. Som ung konstnär anade hon föga "vad som pågick nere i Europa /.../ Säkert skulle hon blivit chockerad, om hon hade fått se vad fauvisterna i Paris och Die Brücke i Dresden åstadkom ..." Agda Holst for till Paris första gången 1907-08 där hon kom att leva lite vid sidan om de viktigaste konsthändelserna -- detsamma gällde ett par andra konstnärer Birgit Rausing skrivit om: Tora Vega Holmström och Ellen Trotzig. Tydligen väckte Agda Holst kärlek hos flera män, som friade till henne. Konststudierna fortsatte 1910 -11 i München och hon återkom så till Paris där stölden av Mona Lisa intresserade mer än Picasso och kubismen. Brodern Wasa betydde livet igenom mycket för henne, och hon blev också vän med Wasas vän, skalden Hjalmar Gullberg. Wasa avlade doktorsexamen 1931. Småningom förlöstes hennes svala färger mot en ökad kolorism. Men kriget kom och ledde till isolering från influenser från kontinenten. 45 ställde Agda Holst bl a ut "Flyktingbåten". Båten "gungar under röda svällande segel i bildens diagonal över ett mörkt, upproriskt hav, men vid horisonten skymtar en ljusgestalt, kanske en symbol för räddningen". Agda Holst blev nittio år gammal och dog 21 juni 1976. Hennes sista år utan Wasa och sin sällskapsdam Anna Nilsson, blev ensamma och verkar ödsliga. De flesta vännerna hade dött.

116

Det kan inte ha varit helt lätt att forska på Agda Holst. Hennes starka behov av integritet fick henne att bestämma att breven i hennes ägo skulle brännas, något som man Gud ske lov inte gjorde. Jag tycker att min gamle lärare professor Sven Sandström har formulerat en bra bild av Agda Holst och de övriga i den krets Birgit Rausing skildrat så väl, inklusive hennes far Henry Mayne: "Jag tror att det aldrig funnits en avantgardist i Agda Holst, hennes måleri är bara sunt, hennes anslutning till moderna strömningar aldrig större än hennes personliga behov motiverat.". Jag har många gånger uttryckt min beundran för Birgit Rausings böcker om en rad konstnärer. Hon lyckas gång på gång få dessa hederliga och samvetsgranna målare att leva upp. Den stora, djärva och färgsprakande konsten går dem förbi. De lever sina tämligen lugna och borgerliga liv. Att möta dem är att bli delaktig av en skön livshållning -- kanske den Gabriel Jönsson så ofta och så innerligt skildrar. Var det egentligen inte samma värld som Edvard Perssonfilmerna utspelas i? I en hotfull krigstillvaro runt den svenska igelkotten älskade svenska folket Kalle på Spången -- den runda trygga allmogemänniskan vars bomber var av glass. I min hembygd i Östgötska Åsbo gick vi man ur huse när det kom en film med Edvard. Kopian hade då farit land och rike kring och gick sönder en 3-4 gånger under visningen. Jag trodde länge att det skulle vara en massa plötsliga pauser under ett biobesök ... Men i en tillvaro som blivit alltmer stressad och oförsonlig känns ett gammalt lugnt Skåne som ett ideal. Vi glömmer förstås en massa nackdelar, orättvisor och rent elände. " Runt om är världen välsignad och bred Allt har tid att fullbordas i fred." Tidsandan ändrades när kriget blåste över. En mager borgarmänniska avlöste fete Edvard och stinsen på Lyckås som inte kunde hålla ordning på vare sig tåg eller tidtabell ersattes med klocktid som vi alla är slavar under. Det har blivit mycket ute att vara fet. När en av mina förmögnare skolkamrater svalt sig till döds, var det något man tidigare aldrig hört talas om. Nu är det en vanlig företeelse hos unga flickor. Förr var det bara rika som kunde äta sig feta, då var det fint vara fet. Nu kan alla bli tjocka och fetma är ett socialt handikapp. Själv har jag länge burit på en övervikt. Jag har försökt med motion, kalorifattig mat och att äta mindre av allt. Jag har också besökt dietister. Men inget av detta har hjälpt. Till dess att jag lyssnade på radion en dag i somras. Och fick en upplysning som gick rakt in i min hjärna. Och då blev det ändring!

117

En tjej berättade: -Det är åtta köttbullar i ett enda glas vin. Om man räknar kalorier. För min del har jag alltid tyckt om vin. Inte till övermått och berusning, men som en stunds avkoppling framåt kvällen. Sätter jag mig i min trädgård och tänker på en bok jag ska skriva, är det gott och avkopplande att dricka ett eller ett par glas vin. Så sitter jag där och läppjar och tar in trädgårdens skönhet medan solen sjunker. Säg att jag dricker två glas vin. Mår bra. Tänker så: -Nej, nu börjar jag bli hungrig. Ska bli gott med middag! Det som verkligen hänt är att jag suttit där och knölat i mig 16 köttbullar. Hade jag gjort det "på riktigt" hade jag blivit mätt och tänkt: "Orkar jag äta middag?" Istället har jag blivit HUNGRIG av mitt stora kaloriintag och ser fram mot att få i mig ännu flera kalorier!!! Tänk så många dietister och läkare jag konsulterat om min vikt! Ingen enda av dem har sagt det förlösande: "Ett enda glas vin innehåller åtta köttbullar!" Det gäller för läkare att säga sanningen. Jag hade utan att veta professionen en kvinnlig läkare till bordet på en fest. Jag råkade nämna att jag fick halsfluss väldigt ofta. -Det beror på att du röker, sade hon. -Vad vet du om det? -Du luktar ju pest! Självklart blev jag sur. Men hon sade: -Ditt rökande förstör dina slemhinnor. Det leder till att dina njurar pajar. Då får du komma till mig och få dialys. Jag är njurläkare. Men sedan dör du ganska snart ... Jag blev sur och otrevlig mot henne, men efter ett par dagars funderande slutade jag röka. Tänkte "Detta är min sista cigarrett" och så: "Detta är sista blosset i mitt liv!". Så fimpade jag. Det var 1977. Och som jag hade bestämt mig kände jag aldrig mera nått sug. Så är det. Bestämmer man sig så slutar man. En massa bluffmakare tjänar pengar på kurer som är dyra, fåniga och inte hjälper. Har man karaktär är det inga problem att sluta röka. Om man nu verkligen vill!

118

För några år sedan fick jag hjärtflimmer en kväll. En läkare sade att sådant kan utlösas av whisky. Jag sade att i så fall skulle jag sluta dricka whisky. Hon trodde att de skulle vara svårt att sluta, eftersom jag ju gillade whisky. Efter en vecka ringde hon och undrade hur det var med whiskyn. -Illa, svarade jag. -Det var ju det jag sade! -Sällan. Du sade att jag inte kunde sluta. Nu är det så illa med whiskyn att jag inte dricker den mer. Inte en droppe. Hon sade att jag var duktig. Roligt när någon berömmer men sanningen är ju att det inte är något duktigt med att sluta dricka sprit. Jag hade olika försvar för min fetma. T ex -- "Jag kollade i en tabell. Där angavs hur fet man ska vara om man är si och så lång. Och jag vägde inte ett gram för mycket ... däremot var jag trettio centmeter för kort! Men som sagt vill man sluta med något, är det bara att göra det utan krusiduller. Det man vill, kan man (inom rimliga gränser). Ett par-tre år har gått och jag har avstått från all starksprit. Men läkarna har sagt att ett par-tre glas vin är bra för hjärtat. Det är möjligt att det är så, men för min vikt är vinet definitivt inte bra för. De där åtta köttbullarna per glas är ju livsfarliga. Jag har nu avstått från vin och på några månader redan sjunkit ca fem kilo. Och jag måste undra, varför har ingen berättat detta förut? Förmodligen bråkar vinproducenterna här hemma och utomlands om folk fattar hur förödande det är att dricka vin. Det är antagligen likvärdigt med att äta hamburgare, pommes frites och fett potatismos. All alkohol är fettbildande. Starksprit, vin och öl. Så är det! Det är egentligen mycket enkelt att banta -- man ska göra av med mer kalorier än man tar in. Se på en ekorre. Den äter nästan jämt men är ändå smal för att den rör sig så mycket. Att motionera är alltså jättebra, men det gäller att fatta var kalorierna finns. Hamburgare, pommes frites och alkohol är livsfarligt. Särskilt alkohol eftersom man blir hungrig och inte mätt av de kalorierna.

119

I Strömstads Tidning läste jag med stor behållning en notis: "Se upp för elaka Måns" av Peter B-son Dafteryd. Det fick mig att minnas diverse barnboksförfattare. Astrid Lindgren samarbetade jag som sagt med, när jag chefade för teaterböckerna på Sveriges då största förlag Liber på 80-talet. En minnesvärd dag intervjuade jag Maria Gripe för tidningen Bokens räkning. Hon var en fantastiskt positiv och känslig människa att möta. Det var i slutet på 30-talet och i början på 40-talet när jag var ett litet barn, som jag upptäckte "Pelle Svanslös". Gösta Knutsson läste då ur sina nya böcker i radion. Pelle blev en god vän till mig och jag förfärades över hur elak katten Måns var och hur korkade Bill och Bull tedde sig. När jag i slutet av 1950-talet började läsa vid Universitetet i Uppsala blev jag på Östgöta Nation god vän med "allvetaren" Einar Haglund, en man som sades vara porträtterad i Pelle Svanslösböckerna. Einar var en utomordentlig pianist och jag trodde att han var Laban från Observatorieparken, han som var så musikalisk att han sov middag på en flygel ... Einar var min första kändis. Jag hade åtskilliga gånger hört hans särpräglade röst i radion. Han var med i "Knepiga klubben" och olika frågesportprogram. Jag lärde mig härma honom. När jag nu kom till Östgöta Nation och hörde rösten var det verkligen en aha-upplevelse. Den berömde mannen fanns där på riktigt och obetydliga lilla jag kunde konversera med honom. Einar hade ett fantastiskt komihåg och när jag berättade var min barndom utspelats sade han: -Där var jag 23 maj 1938! Sedan beskrev han i detalj vägen från stationen till skolan och kyrkan. Det var rent otroligt! Einar lär ej ha varit Laban utan bondkatten Murre som tog bussen in till stan från Skogstibble. Och alla i böckerna påstås ha varit godmodiga karikatyrer av människor i Gösta Knutssons egen bekantskapskrets. Blivande radiochefen Olof Rydbeck var en av Bill och Bull. Den elake Måns har inte kunnat identifieras. Någon gissade på professor Erik Ask Uppmark, men forskningen lär ha visat att han inte var aktuell i Uppsala när böckerna skapades. Sven G Svensson, som 1967 kom med deckaren "Mord och lärda mödor", har utpekats som Laban. Förmodligen var Gösta Knutsson själv Pelle -- böckerna är förmodligen de första barnböcker där ett mobbningsoffer är hjälte. När Studentteatern och Uppsala stad 1964 gav mig i uppdrag att sätta upp "Herr Dardanell och hans Upptåg på Landet" av August Blanche, skulle också Gösta Knutsson intervjua mig i en studio i Universitetshuset. Äntligt skulle jag möta min stora idol! Få möten i mitt liv har varit större besvikelser. Jag tyckte den berömde sagofarbrorn i sin för trånga kostym såg ut som en blank skalbagge och var sur och arg. Efteråt har jag försökt glömma detta olyckliga möte. Jag fortsätter att beundra Pelle Svanslös och samlar böckerna i förstaupplagor. Bl a har jag fått tag i en signerad, där han ritat av Pelle Svanslös -- ganska unikt har man sagt mig.

120

I går var det ett stort kulturevenemang på Borgeby slott -- ja, det fortsätter i dag. Man ställde bland mycket annat ut mina akvareller från fälten där jag brukar ta mina promenader. Som jag gått där, har jag mer och mer kommit underfund med att det är ett landskap som i mycket liknar van Goghs kring Arles. Jag plockade fram en gammal bok om den holländske målaren och betraktade bilderna med "nya" ögon. En bonde plöjer med hjälp av en häst. Såningsmannen sprider sina frön över åkern och solen brinner vid horisonten. En bild heter "De gula fälten". Molnen seglar över träd och åkrar. En grupp män gräver -- den bilden har hamnat i Schweiz. På en teckning pågår skörden och där syns en stadssilhuett i bakgrunden. Färdiga skylar ligger i rader på en olja som numera hänger på ett museum i USA. "Pilar i solnedgång" målad i Arles 1888 skulle lika väl kunna visa ett pilkantat och vassfyllt dike vid Bjärred 2010. Ja, nog kunde det vara slätten vid Lund som van Gogh målade. Stranden vid Öresund finns med, med båtar som är förtöjda, ligger på stranden eller seglar. Båtarna ser annorlunda ut nu och jordbruksmetoderna har moderniserats med traktorer och väldiga skördetröskor. De gamla väderkvarnarna snurrade som moderna vindkraftverk. Men annars är det precis samma landskap, samma årstidsrytm och samma drivande moln över samma människor. Målaren van Gogh är en främling där han i augusti 1888 vandrar med sin skugga mot Tarascon. Han iakttar och återger i bilder som ingen utom hans bror intresserar sig för. Men när alla människorna han målar av är döda, då återstår hans bilder och sprids över hela världen för fantasisummor! Visst är det en saga att berätta. Jag går i van Goghs landskap och folk jag möter är goda och vänliga. Härom dagen stoppade en man bredvid mig på vägen och visade sig vara bonden som äger fälten jag promenerar på. Jag trodde förstås att han var sur över att en främling inkräktade i hans revir men han sade: -Jag har stängt av strömmen borta vid dammarna nu. Så du kan gå där utan fara Bolinder! Man tror inte att någon ser en där ute på de ödsliga fälten men det gör de. Och ofta har de läst någon bok av mig. Helt glömd är jag inte. I varje fall inte i bygden. Det var många som kom och såg mina bilder på Borgeby och flera köpte min bok "Poliser i Hultvik" som förlaget erbjöd till nedsatt pris. Folk berättade om relationer som jag inte visste. "Du hade mitt barn i skolan" eller "jag har dina julkort inramade hemma för dem gav du till min son som är den och den" -- sådant är jätteroligt. Berit Tungsten har arrangerat utställningen på Borgeby slott -- hon är en fantastiskt fin kulturarbetare och verkligen kolossalt trevlig. Borgeby slott firade jag min 60-årsdag på och där jag har gjort två filminspelningar. När jag går i de vindlande gångarna tycker jag att jag möter mina gamla elever i spöksyner. Men de är vuxna nu -- några har blivit berömda TV- och skådespelarprofiler.

121

Egentligen känner jag mig Out and down. Vem ska ge ut mina böcker? Jag är i stort glömd och ringaktad. Berömd vill jag inte vara men jag vill kunna verka och få ut böcker! Så mindes jag förra gången jag var out and down. På åttiotalet hade jag tre plattformar att stå på: Liber där jag var chef för teater- och idrottsböcker, Bra Böcker vars deckarstjärna jag var, och Kvälls-Posten som jag medarbetade nästan dagligen i. Alla tre plattformarna rasade genom ekonomiskt obestånd och omändringar. Jag blev strax arbetslös och ingen ville ge ut mig. Det är verkligen så att "Nobody knows you when you are out and down". Folk jag stöttat och hjälpt, hälsade inte ens. Sluta skriva kunde jag inte. Jag skrev rätt ut "Dödisgropen". Inget förlag jag sände den till gillade den. Någon skrev att jag ju var en rätt känd författare och att de inte ville göra mig otjänsten att ge ut något så dåligt. Jag blev mästare i Aftonbladets fem frågor och god vän med redaktören där. Han berättade att han skulle sparkas och jag berättade om mitt elände. Olov Svedelid slog mig och blev mästare och den här redaktören berättade för Olov om min situation. Olov ringde och bad få läsa. Sedan rekommenderade han "Dödisgropen" till Trygve Carlsson som gav ut den på Carlssons 1990. Bibliotekstjänst gav den det sämsta omdöme jag någonsin fått. Inget i boken var bra. Men sedan gick det lysande. Årets bästa deckare, med på listan över de bästa genom tiderna och slutligen framröstad som Alla tiders favoritdeckare på Biblioteken. Så fick jag tre plattformar igen, lektor på Polhemskolan, skrev i Skånska Dagbladet och gavs ut av Carlssons. Nu har dessa tre också rasat: För gammal i skolan, utslängd med andra "gamlingar" av ett par tjejer på Skånskan. En tyckte efter min hjärtoperation att de skulle ha "friskt blod". Carlssons ger inte ut skönlitteratur längre. Jag var visst den siste med min "Djävulen och det egna köttet". Mina promenader på åkrarna fortsätter. På en åker finns ett par "öar" med träd. Jag föreställde mig att de innehöll gräsmark och liknande. En dag tog jag mig till dem. Vilken överraskning! Träden växer kring gyttjiga dammar! Spännande!!! Och plötsligt föddes en Dödisgrops-idé i min skalle. Jag satte mig att skriva en deckare som inte liknar någonting. Och sedan dess har jag skrivit och skrivit i feber. Jag vet inte hur det går. Då jag vankar på fälten kommer jag på nytt. Boken har arbetsnamnet "Målsökande robot" och den handlar om en som barn våldtagen flicka som seriemördar män hon lockar till samlag. Hon beter sig som spindeln Svarta änkan som dödar den hanne som just befruktat henne. Jag inbillar mig inget om boken -- Olov Svedelid är ju död. Men boken ger mig lite livsluft!

122

Ibland tänker jag på de människor som på ont och gott format mig. De manliga lärarna var ofta otrevliga typer som var ute efter att manifestera sin ynkliga manlighet genom att djävlas med eleverna. Men lärarinnor tycker jag att det är något extra med, lite varmt, men mest av allt ödsligt, en kall vind av ensamhet, barnlöshet, sexuellt utanförskap. Jag tänker t ex på Mobergs "Vår ofödde son" med ett manligt oförstående för den ensamma ogifta kvinnan som går och blir med barn. Och gör abort! En tidig "fröken" gjorde inget större intryck på mig och hon lär inte ha varit så förtjust i mig heller. Mina föräldrar som var lagda för att bjuda folk de hade nytta av till slottet och stuka till dem med sina pengar och storartade omständigheter, inviterade min ogifta fröken. Jag tror inte besöket var fullt ut så mycket till min fördel som mina föräldrar trodde. Folk som blev hembjudna till oss kände sig ofta tillplattade. Det var ju naturligt. När jag tänker tillbaka på mina gamla lärare är det flera jag minns med fasa. I klart ljus står dock den just nu vid nära 99 bortgångna, Ingrid Hillar och så Karin Blomberg som var min klassföreståndare i realskolan i Mjölby. Den senare hade den ovanliga kombinationen matematik och biologi. Karin Blomberg var stor och frodig. Hon var frireligiös och hade sitt hår i ett hårnät. Dock var hon oerhört populär och förmodligen minns alla hennes gamla elever henne med glädje. Hon var så positiv och entusiastisk och hade så mycket att lära ut. I en pryd och förljugen tid kunde denna frireligiösa kvinna t ex tala om hur skönt det var med sexuallivet! För mig betydde hon mycket. Hon fick mig intresserad för naturen, för växter, stenarter och djur, något som sedan kom till nytta när jag blev författare. Varje vår tog "Blomman" eleverna med på utflykter till Omberg. Jag har skildrat det i romanen "Grottan" (1996) där Blomberg blev Lomberg /och rektorn blir Adolf Hitler baklänges/: "Vårsolen lyser över lämmeltåget av mellanskoleelever där det sakta tar sig fram över sluttningar, genom gassiga gläntor och under skuggande lövträd. I spetsen går biologitanten, ämneslärarinnan Lomberg, ... kallad ... Omma. Hon är energisk, kunnig, oerhört entusiastisk och brinner av lust att dela med sig av sin visdom till unga östgötar... Eleverna älskar i allmänhet Omma för hennes värme och kompisskap - Hon är unik vid Kommunala Mellanskolan där flertalet med senile rektor Reltih--Floda i spetsen är misslyckade existenser som strandat i den urtrista slättstaden vid Svartån och som uttrycker sin livsleda och frustration genom att på alla upptänkliga sätt försöka plåga de unga människor som anförtrotts i deras s k vård". ("Grottan" 1996) En gång när jag köpte biljetter till en isshow i Malmö, märkte jag att försäljerskan pratade Mjölbyitiska. Vi började snacka och hon berättade att hon haft Karin Blomberg som lärare. -Hon var visst bara där i åtta år och var klassföreståndare för två klasser. Hon var den bästa lärare som funnits! Sedan for hon till USA. Hon lär vara död nu ...

123

En lärarinna blev snabbt populär. Hon var ung, söt och trevlig. När det var "roliga timmen" på lördagen (på den tiden gick man ju faktiskt i skolan halva lördagen!) brukade hon läsa högt ur någon fängslande bok. Jag hade talat mig varm för Mark Twains "Tom Sawyers äventyr" och hon lånade den för högläsningen. En lördag kunde lärarinnan inte läsa, hon bara grät. Hon bad mig ta över och satte själv längst ner och snyftade. Klassen undrade, men ingen vågade förstås fråga. Lärarinnan bodde nära skolan och kort tid efter den där lördagen hade huset svårt eldhärjats. En av de som bodde där hade omkommit. Det var en springpojke och hans "schascykel" stod parkerad framför huset. Jag och mina kamrater var och tittade -- synen av cykeln etsade sig in i mitt minne för evigt. Jag såg för min inre syn hur killen kom hem efter jobbet, parkerade sin cykel och sedan aldrig återvände till den eftersom hans unga liv helt plötsligt tog slut ... Det gav mig både medvetenhet om att man kan dö när som helst och skräck för brand. Om orsaken till katastrofen skrevs i lokala Östgöta Correspondenten: "Branden vållades av en inneboende, som skulle bränna en upp en del papper. Då ingen eldstad fanns i rummet, tände han på pappren över tvättstället. Väggen runt om var klädd med celluloid, lågorna fick fäste i detta och spred sig snabbt runt hela rummet. Att börja med försökte han släcka elden med vatten och då detta inte lyckades, sökte han dämpa elden med sängkläderna ..." Det är en skildring av en förskräcklig händelse där en obetänksam handling får katastrofala följder. Arme man! Enligt vad som påstods var det vår lärarinnas man och man sade också att det var hennes gamla kärleksbrev han brände upp eftersom hon hade blivit kär i någon annan och visst varit otrogen. Kanske var det denna olyckliga äktenskapliga situationen som hade fått henne att gråta på lektionen. På den tiden, cirka 1949, var otro något förfärligt och en skilsmässa en stor skandal. Den som gift sig skulle älska sin partner i nöd och lust, livet ut. Hur trist det än kunde vara. Sexuell otrohet var hemsk! I varje fall om det var kvinnan som "begick hor". Historien med lärarinnan slutade ännu mera tragiskt, enligt vad man sade. Mannen dömdes för händelsen (tror jag) och tog sedan in på ett hotell i staden där han hängde sig. Lärarinnan försvann från skolan och ur mitt liv. Jag tänker ibland på henne. Hon var en lärare jag tyckte om. Nu är hon väl förmodligen död. Hur blev hennes liv? Tom Sawyerboken har jag kvar. Från de hemska åren i gymnasiet i Motala minns jag min franskadjunkt med ömhet. Hon sades ha förlorat kampen om att bli gift med en snuskig och ful adjunkt. Enligt vad man påstod hade en hemsk kristendomstant vunnit, därför att hon var lite småförmögen. Franska lästes på lördagsmorgnarna. Jag som satt längst fram, brukade somna på min bänk. Den arma franskpedagogen klagade sin nöd: -Att Bolinder sover, kan jag acceptera. Men att han snarkar är oacceptabelt!

124

Inför studenten måste jag ha minst B? i franska. Jag skulle tentera för adjunkten i franska. Hon sade vänligt nog: -Det blir antingen stycket 18 eller 19 i boken. Kvällen innan, lärde en kompis mig översätta dessa stycken. Som jag knappt kunde ett ord franska, memorerade jag dem utantill. Tentamen inleddes med: "Jaha Bolinder. Slå upp stycket 18 i boken. Översätt!" Jag rabblade på en stund. Så blev det tyst. Så suckade adjunkten, kikade i min bok där stycket 18 var uppslaget, suckade igen och sade så: -Det där var stycket 19. Vi tar om! Jaha Bolinder. Slå upp stycket 19. Översätt! Sedan gav hon mig B?. Verbet "gav" är verkligen det rätta. På min ålders höst hoppas jag nu innerligt att denna goda och av livet missgynnade kvinna har det bra i himlen. Med en snygg ängel som den älskare livet visst missunnade henne ... Det finns underbara lärare och de gör en massa nytta. Jag minns t ex kantorsfamiljen Rydén i Åsbo Kyrkskola. Hela livet igenom har jag förvånats över allt jag lärde av Sam och Elin Rydén. Det är över huvud taget en minnesvärd familj. Sam och Elin hade tre söner och en dotter som bland mycket annat var enormt idrottsbegåvade. Två av sönerna Hans och Mats blev t ex etta och två i en riksomfattande EM-uttagning 1950 på Stockholms Stadion. Sedan var Hans med i stafettlaget som tog EM-brons på 4x100 meter. 1949 vann han JSM på 100 m före Leif Christensson som sedan vann SM. Hans är numera tandläkare. Äldste brodern Mats som hade östgötarekordet på 200 m är professor i engelska men en av Sveriges absolut främsta botaniker. Honom har jag kontakt med. Han har skrivit flera böcker, bl a om botanik. I sin "Botaniska strövtåg" (2003) skriver han bl a om vår gemensamma hembygd Åsbo socken och om bygdens store son P D A Atterbom. Han berättar om hur han (dvs Mats) den 8 sept 1961 "när dagen led mot sitt slut" plötsligt stod inför den lilla rara orkidén myggblomster (Hammarbya paludosa). Och han skriver: "Ögonblickets upplevelser är ofta inneslutna i det vanliga, det opretentiösa. Gräsets blommor är inte mindre sköna än rosens och liljekonvaljens. Tid är ögonblick, försvunna eller inristade".

125

Som motto på sin "Botaniska strövtåg" har Mats Rydén några rader av den oförliknelige Tomas Tranströmer: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse Mats Rydéns senaste "bok" är ett litet häfte om 46 sidor: "Atterboms boksamling 1804". En sparsmakad karl i sanning! Yngre brodern Lars Rydén var flerfaldig skolmästare. Söta systern Kerstin gick i min klass och hon kom ända till final på 60 m i rikstävlingen Skolungdomens. Dessutom sjöng hon gudomligt. Jag återsåg henne när vår folkskola firade 100 år. Det var trevligt att träffa henne igen efter så många år. Där får vi lämna temat lärare. Jag har gjort ett uppehåll i mitt memoarskrivande. Vem skulle förresten vilja läsa memoarer av en så misslyckad gubbe? Tanken är (var?) att det ska bli en tredelad självbiografi: Urtaget hjärta, Logementskåpet och Retur avsändaren. Del ett är i stort klar (168 s). Del två har jag skrivit 132 s på och del tre 107 sidor. Visst har jag haft ett mycket omväxlande och annorlunda liv -- jag gjorde Världens första spexfilm, tränade med Gunder Hägg och P O Enquist, rådde en blivande nobelpristagare att för f-n sluta med det han sedan fick nobelpriset för. Så var jag nära att bli relegerad från Uppsala Universitet som den förste sedan 1658 -- fast han blev halshuggen ... Det har jag inte blivit -- än. Mycket är svårt att skriva. Vilka hänsyn ska man ta? Jag vill inte som Lars Norén skriva en massa sårande, men vill heller inte försköna. Skriver man inte Sanningen kan det vara. Sanningen är att jag haft ett underbart liv och lärt känna underbara människor men det har också varit sådant som känts svårt och personer som velat mig illa. Jag funderar och skriver på så sakta. Fast just nu är det den där romanen som tar min tid. Och min teater!

126

Min teatergrupp på Petersgården jobbar vidare. I stort sett har alla de gamla eleverna nu bytts mot nya. De gamla hade hållit på upp till tio år och jag sade till dem, att jag inte hade mer att lära dem. Nu är det bara två kvar, Jakob och Eva och så har den mycket duktige Daniel blivit ledare vid min sida. Han är suverän och har en mjukare framtoning än jag. Det är jättebra. Därtill är han bättre på att visa saker än jag som blivit gammal och stel. För ett par år sedan visade jag ett av de stuntfall jag gjorde på film och det gick bra. Utom när jag sedan skulle ta mig upp igen ... Stort skratt blev det då. Senaste repetitionen visad Daniel och Jacob ett fall som fick nybörjarna att häpna. Och jag tjatade om att det viktigaste om man ska falla är att kolla så man inte slår huvudet i. Då kan man få tillbringa hela livet som förlamad. Mardrömstanke! Vi ska spela två pjäser detta spelår. Dels har Daniel hittat och valt en underbar komedi som heter "Bota mig doktorn!" av Alicia Ramsay och Rudolph de Cordova. Jättenyttigt med komedi, eleverna lär sig tajmning, dvs pricka rätt på sekunden. När Daniel härom året spelade huvudrollen i en finsk komedi visade han sig vara suverän på tajmning, så han har verkligen något att lära ut. Jacob och Ida har huvudrollerna. Själv sätter jag upp en aldrig spelad pjäs "Järtecken" av Bertil Falk. Det är ett absurt stycke. Det handlar om en båtfärd och bland passagerarna är skalden Rimbaud som (kanske) hade en cirkus i Sverige. Tre av de rätt nya och begåvade eleverna spelar de stora rollerna Rimbaud (Erik), Kaptenen (Martin) och Han (Harry). Bertil Falk är en intressant skånsk kulturskapare. Han har varit mycket känd redaktör på Kvällsposten och gett ut flera böcker med texter av glömda populärförfattare. Skriver därtill utomordentligt själv, vilket denna fängslande pjäs är ett exempel på. HAN: ... Ni var stallpojke och glömde bort att elefanten inte var tjudrad när hon utförde sitt glansnummer däruppe i trapetsen. Kolossen röt och slet undan en tältstång med snabeln. Hon låg där krossad i blodiga spasmer i tredje raden och självdog. RIMBAUD: Elefanten? HAN (irriterad): Nej direktörens dotter naturligtvis ... Bertil har lovat komma och titta på en repetition. Det ska bli roligt. Jag minns när Evert Lundström kom till Polhemskolan och såg på "Picknick på slagfältet" som han översatt. Då var eleverna väldigt nervösa. Sedan kom Bo Widerberg och såg på en repetition av Strindbergs "Kaspers fet-tisdag". Då var jag nervös!

127

Att vara lärare är alldeles underbart om man bryr sig om eleverna. Den där knekten som är skolminister här i landet vill att elever ska behandlas som jag och andra killar behandlades i lumpen. Plågas av sadistiska och korkade befäl. Jag har varit lärare till och från sedan 1964 och vet hur fantastiskt det kan vara. Jag har alltid älskat (på ett faderligt och moraliskt vis) mina elever, i stort sett alla mina elever. Många av dem har varit glada för mig också medan mina kolleger ofta hatat och förbannat mig. Jag tror att jag inte kände mig riktigt accepterad av mina "kamrater" i skolan och velat ta igen genom att vara kompis med mina elever. Nu när jag är pensionerad (så när som min teatergrupp i en kyrka) så får jag i medeltal ca 3 brev, kort, telefonsamtal per vecka från gamla elever. Förra veckan kom en tjej på besök med sin kille, den här veckan fick jag kort från en tjej som gift sig och var med barn och igår fick jag kort från en kille som skumpade i en buss i Uganda! En tjej stoppade mig på vägen och sade att jag räddat henne. Andra lärare tyckte hon var dum i huvudet och nu var hon läkare ... De forna eleverna och så mina sex barnbarn är min stora glädje. (Ajan och barnen också!!!) En av mina första elever dog till min sorg i förtid. Om hans död skrev jag i SkD 12 sept 2006: "Solen står en bit upp på himlen och fyller vår gata med ljus. Klockan som är kvart över fyra har just ringt. Jag har tagit mig upp och gått ut och hämtat tidningen. Vattnet kokar på spisen, jag brer smörgåsar och dukar brickan. Så balanserar jag in bricka och tidning i sovrummet. Hustrun vaknar och vi äter och läser. En ny dag fläktar in genom de franska fönstren, springbrunnen i trädgårdens inre del plaskar och det har enligt tidningen hänt en hel del nytt i både världen och Skåne. När jag kommer till Familjeavdelningen i tidningen är det ett ansikte och ett namn jag känner igen. Jo, visst är det min forne elev som är där under rubriken "Dödsfall". Jag har väl haft en tiotusen elever och de är alla dyra och älskade för mig. Denne elev var en av den handfull som lyckats allra bäst -- i vart fall i yttre mening. Han blev professor, blev berömd i massmedia, prisbelöntes och arbetade för de goda krafterna i samhället. Denna över alla gränser vackra sommarmorgon läser hans gamle skraltige lärare att eleven är död vid tämligen unga år. Det är förfärande! Snabbt plockar jag fram mer än fyrtio år gamla lärarkalendrar. Redan när jag hade hand om honom och han var i yngre tonåren, så var han påfallande duktig. Jag har antecknat flera lilla a som i stort var det högsta jag gav, och en mängd utropstecken. Han tycks ha fått a i båda svenskämnena, om jag nu kan läsa mina anteckningar rätt. Jag minns honom som en mycket skötsam, väluppfostrad, just och aningen reserverad elev. En gång möttes vi i livet efter realexamen. Det var i Saluhallen i Lund, han kände igen mig och tog kontakt. Jag fick en chans uttrycka min beundran för hans storartade gärning. Så hastade vi båda åt var sitt håll och nu ... nu är han alltså död!

128

Inte vet jag vad som kan ha hänt min döde elev. Jag känner ingen som kände honom som vuxen. Så det är bara att låta livet gå vidare. Jag kör min älskade hustru till hennes arbetsplats där nya små människor tas emot och Livet firar triumfer. Sedan har jag svårt att alltför direkt återvända till min släta vardag. Jag väljer en mindre, mer avskild väg för hemfärden. Klockan är knappt sju på morgonen och dagen pulserar av liv och ljus. Blodröda rosor prunkar på ett staket i Lund, milsvida fält av säd böljar gröngula, vallmo bidrar med orangeröda fläckar intill dikena. Sista biten far jag längs Sundet som ligger blankt och vindstilla. Bron, Turning Torso, Bjärreds långa badbrygga. En segelbåt flyter utan vind på sin omvända bild. När livet är slut ska vi segla ut över vattnet i Styx. Jag tänker att säkert läste vi Bellman på mina svensklektioner då för fyrtio år sedan i en ganska idyllisk skola vid en bäckravin och nära havet: Solen glimmar blank och trind, Vattnet likt en spegel; Småningom uppblåser vind I de fallna segel ... Poängen med att försöka ge eleverna en bra start i livet är att de sedan ska verka och göra gott när jag är borta. Och det är övermåttan hemskt när de dör före sin gamle lärare. Som tänker tillbaka på sina svensklektioner för fyrtio år sedan. Det var då det! Sedan dess har större delen av mitt vuxenliv förflutit. Och hela elevens! Jag har nog haft 10.000 elever, varav 1000 dramaelever. Folk berättar för mig att det är så hemskt att vara lärare och att det ingen ordning är i skolan. När jag säger emot dem får jag höra att det där vet jag inte!!! Folk som inte satt sin fot i skolan sedan dom slutade vara elever anser sig veta bättre än jag. Och de säger att jag inget vet om den och den skolformen. Jag har undervisat i grundskolan, bl a på ett par skolor på Rosengård. Vidare i realskola, friskola, gymnasium och universitet. Som elev har jag dessutom erfarenhet av den urvidriga skola som Jan Guillou skildrar i sin "Ondskan". Nog har jag erfarenhet. Men en sådan som Major Björklund vet bäst! Jag har också erfarenhet av att vara menig infanterisoldat så jag vet en hel del om vad befäl och officerare går för. Så nog har jag grund för att älska elever och tycka illa om militärbefäl!

129

Skånska Dagbladet tycker väl de håller hög klass när de nu gjort sig av med mig som utan ett rött öre i bilersättning åkte runt i landskapet och såg konst. Man ville ha "Friskt blod" sade man. Jag har med spänning väntat på att detta friska blod ska komma men har inte sett att någon ny och frisk kraft satts in. Konstnärerna klagar, när jag möter dem. -Jag ska ha en viktig utställning nästa vecka, sade en kvinnlig konstnär. Du kommer väl! -Det gör jag kanske. Men jag kan inte skriva om det. -Vaa? Varför det? Du har ju skrivit om mig förut? -Jag har fått sparken. De tycker väl att jag inte att jag kan skriva om konst. -Men du är ju jättebra. Du förstår ju konst! -Inte vet jag. -Vem ska då skriva om oss? -Vet ej ... Ja, jag gjorde mitt bästa. Har en gedigen utbildning och målar själv. Så jag vet vad som är lätt och ser bra ut och vad som är jättesvårt och tycks lätt att göra. Så har jag annat att syssla med nu. Dagarna är fulltecknade. Skriver på ett par böcker. Bl a har jag just nu ställt ut mina akvareller på Borgeby slott. Det var många konstnärer där och en riktig folkfest i solskenet. Så vitt jag sett har Skånskan inte varit där och skrivit om något annat än musiken. Är konst bojkottad i Skånskan? Ja inte vet jag hur det är på Skånskan nu. Man lever väl vidare på presstöd. Härom dagen skulle jag titta på Idol på teve som Skånskan skyltade med i sitt teveprogram. Men jag fick bara in ett program med groteskt feta människor som försökte gå ner i vikt. När jag kollade ettan istället var det en intressant partiledardebatt om skolan. Den hade man inte annonserat i Skånskan! De hade fått in fel tablåer ... Mig är det annars bra med. Jag skriver som sagt till och från bl a på en självbiografi i tre delar. Vilket härligt och annorlunda liv jag haft! Dessutom har man bett mig vara med på tre konstutställningar här i närheten. Museiföreningen ska ha mig med på Kraften i Lomma. Sedan var det som sagt Borgeby slott och därpå i oktober ett galleri som heter Opus i Borgeby by som ligger en bit från slottet. Dessutom har min teater på Petersgården i Lund startat! Teater är nog roligast av allt!

130

En dag när jag tankade min bil var det en ung motorcyklist som körde sin motor så högt att det slog lock för mina öron. Jag tänkte säga till honom men såg på hans rygg, att han tillhörde Hells Angels. Då avstod jag -- de för respekt med sig! ALF RONNBY är en författare som allt mer och mer tillvunnit sig mitt intresse. Han törs på ett ovanligt modigt sätt skriva om sådant som andra fegar för. Så t ex i hans "Fördömda stad" som utgavs 2009. Där kommer det heliga, muslimska kriget jihad till en sydsvensk stad. En stadsdel utropas som islamsk republik med gröna fanor vajande i vinden. Enligt ryktet har man infört en muslimsk regim. Nu är det slut på fri kärlek och bögkulturer. Kvinnor får inte fresta män i det offentliga och får inte visa håret och ha bara armar. Pojkar och flickor ska inte längre gå i samma skola. Sharialagar ska gälla ... Det hela känns som ett angrepp på det svenska och vedertagna. Som ett sådant angrepp kan man också se etablerandet av MC-gäng som Hells Angels. Om detta senare handlar Alf Ronnbys nya bok "Inga änglar" (Kronikan-Kom!). Där möter vi några ganska vanliga killar som älskar att åka mc och deras tjejer. Olika klubbar lever under fredlig samexistens -- man mekar, festar och kör omkring. Detta till dess att Hells Angels etablerar sig i Sverige. Om bakgrunden till H A berättar Ronnby att första HA-klubben bildades i San Bernadino i Kalifornien 1948 av soldater som varit med i kriget. De körde gärna militärens gamla Harley-Davidsson-mc. Namnet fick de efter tuffa bombflygare som kallats Hell´s Angels. Första HA-klubben i Europa grundades 1969 i London. Den som vill bli fullvärdig HA måste börja som "hangaround" för att sedan bli "prospect", en provmedlem med väst med emblem och "bottom rocker" typ MC Sweden. Tredje steget är att röstas in som fullvärdig medlem. Alf Ronnby är väl påläst och jag tycker det är intressant att få sina spridda kunskaper om HA ordnade och bättre grundade. Däremot blir jag som historiker och konstvetare alls inte lika övertygad när han om "massmördaren" Karl XI skriver att han hedras "för sina gärningar med en praktfull staty på Stortorget i Malmö". John Börjeson (1835 -1910) har skulpterat den smällfete kungen på sin tjocka häst på Malmö Stortorg. Så praktfullt är det svårt finna ekipaget, men framför allt är det inte Karl XI som sitter där utan hans far Karl X Gustav också han en massmördare av rang. Därtill införlivade han genom freden i Roskilde 1658, Skåne och Bohuslän med Sverige. Men även solen har ju sina fläckar. "Inga änglar" är en mycket spännande bok och det har nog fordrats en hel del mod av Alf Ronnby att skriva den. Själv läste jag den andlöst från pärm till pärm och tycker nu att jag lärt mycket om en verklighet som ligger mycket nära. MC-åkare av diverse slag ser man ju nästan dagligen. Både sådana som är Änglar och Inga Änglar! Boken kan beställas på alf.ron@telia.com

131

Även om Alf Ronby är en intressant författare så lär han inte få nobelpriset. Inga svenskar verkar platsa sedan Harry Martinson och Eyvind Jonsson belönades 1974. Tranströmer nämns som kandidat emellanåt men mer blir det nog inte. Att Astrid Lindgren ej belönades är en skandal. Jag tycker att hon kunde fått dela priset med Tove Jansson. Barnboksförfattare verkar inte vara fina nog för nobelpriset. Det är sorgligt. Sådana figurer som Pippi Långstrump och Mumintrollet har betytt oerhört mycket för många människor. Men vad man låtsas så är barn ringaktade i många sammanhang. Precis som gamlingar. Nu är det nästan bara unga människor som räknas. För att återgå till nobelpriset så var ett annat av många och stora misstag Svenska Akademien gjort sig skyldig till, att man inte gav Anton Tjechov (1860-1904) eller Leo Tolstoj (1828-1910) detta pris. Första nobelpriset i litteratur gick 1901 till den i dag totalt bortglömda franska medelmåttan René Sully-Prudhomme (1839-1907). Nå, det var långt ifrån sista misstaget. Vår störste August Strindberg belönades inte heller! Detta till skillnad från Erik Axel Karlfeldt, som få läser idag. Är barnboksförfattare ringaktade i nobelprissammanhang så är deras kriminalromanskolleger i det närmaste föraktade. William Faulkner skrev visserligen "deckare" men det var inte det man belönade 1950 då han fick 1949 års pris. Föga känt torde det vara att även Tjechov skrev en deckare. Den snabbskrevs 1884 och döptes till "Ett jaktdrama". Om detta berättar professor Lars Kleberg i förbifarten i sin nya Tjechovbiografi "TJECHOV OCH FRIHETEN" (N&K) Det är också enligt Kleberg högst möjligt att Agatha Christie sedan använde boken som förlaga för sin berömda "Dolken från Tunis". Christies "The Murder of Roger Ackroyd" utgavs 1926 och den kom på svenska 1940 under namnet "Dolken från Tunis". Boken blev en jättesuccé redan från början och ännu större uppståndelse blev det när författarinnan, drabbad av minnesförlust, försvann ett halvår efter det att engelska förstaupplagan kom. Det var början till Agatha Christies berömmelse! Själv inspirerades jag av Christies bok till "En detektivroman" (1979) där berättaren, en ung dam läser just "Dolken från Tunis". Hon visar sig givetvis vara mördaren! Om detta skriver professor Johan Asplund i sin "Storstäderna och det forteanska livet" (1992) att "En svensk författare, Jean Bolinder, har lyckats med konststycket att upprepa Agatha Christies trick."

132

Även bortsett från uppgiften om Tjechovs deckare är Klebergs bok av stort intresse. Tjechov var kanske inte någon modernist, dock man kan säga att han är modernare än så. Det förstod inte samtiden i allmänhet, men geniet Vladimir Majakovskij (1894-1930) hyllade honom som en radikal traditionsbrytare och förnyare. Nu spelas Tjechovs pjäser ständigt världen över och hans berättarkonst bärs fram på en våg av intresse. Lars Kleberg är professor emeritus vid Södertörns högskola och han är även författare och översättare. Han har bl a översatt Tjechovs "Fyra pjäser" -- den finns nu att tillgå på Dejavu. Hans bok om Tjechov är ytterst intressant och för oss nära denne lysande konstnär. Och man kan häpna över alla de svårigheter det arma geniet fick genomlida under sina ynka fyrtiofyra år här på jorden. Oförstående kritiker, giriga och hänsynslösa förläggare och en förtärande TBC hörde till följeslagarna. När Tjechovs sista berättelse "Fästmön" kom ut i Ryssland, menade kritikerna att den inte var färdig. Den slutade i en tveksamhet: Nadja lämnar staden "efter vad hon trodde, för alltid." Nu visar Lars Kleberg att Tjechov långt ifrån att inte ha blivit klar, hade blivit detta och sedan arbetat vidare och reducerat till dess det verkade "skiss". Jag tycker som författare att det är ett oerhört viktigt konstaterande. Det gäller inte att skriva läsaren allting på näsan, man ska istället göra läsaren medskapande. Kanske är det filmen som givit Tjechov rätt. En skådespelare på en teater ska med sin teknik kunna lyfta ut sin rollkaraktärer till åskådarna i salongen. Men filmskådisen ska tvärt emot detta vara bollplank för åskådarens egna känslor. När Ingrid Bergman visade upp en naken ansiktsnärbild i "Casablanca" lär hon ha tänkt på vad hon skulle laga till middag eller något lika trivialt. Men för åskådaren uttrycker hennes ansikte en rad komplicerade känslor, som kommer från åskådaren själv. Som dramalektor på Polhemsgymnasiet i Lund, tyckte jag att det var viktigt att lära eleverna skillnad på att spela teater på en scen och agera framför en kamera. I andra ring fick mina adepter skriva en pjäs som de framförde. Sedan fick de göra om den till film och göra samma roller där som på scenen. Det var kolossalt nyttigt för att nu inte tala om hur roligt det var. När jag nu är pensionerad lektor har jag flyttat över gatan och leder en dramakurs i kyrkan Petersgården. Där har jag förstås inte samma resurser. För att eleverna skulle lära film samarbetade jag ett tag med en ung filmare, Tobias, som numera går på filmhögskola i USA. Han var duktig och saknaden är stor!

133

Västerlandet, dvs. Det vita Västerlandet, dvs. Den vita rasen har mycket att be om ursäkt för. Först är det hela upptäcktshistorien då européerna seglade över haven och erövrade andra kulturer. Sedan är det imperialismen då vita brutalt regerade sin kolonier och lät slavarbetare arbeta för sig. På 1900-talet sprack hela den västerländska bubblan. Två "världskrig" rasade och omänniskan Hitler försökte förinta hela den judiska rasen. Vad gäller Adolf Hitler och hans draksådd så kommer det fram nya sidor av det som hände hela tiden. Direkt efter världskriget fick inga tyskar vara med i OS 1948 -- de fick sona för en kollektiv skuld. Ganska förskräckligt! Själv föddes jag innan Andra Världskriget och mitt mänskliga medvetande vaknade medan kriget pågick. Mina föräldrar hatade Hitler och nazismen. När pappa 1941, i protest mot Per Albin-regeringens tyskvänlighet, hissade engelska flaggan på sitt gods, ryckte polisen ut och tog ner denna flagga! Sonen till några vänner simmade över Öresund och blev tysk soldat. Då han vid slutet på kriget sargad kom åter, mobbades han av sin skola till dess han tog sitt liv. I början av kriget fick man ej hålla på Västmakterna, i slutet på samma krig var det dödsstraff på att varit nazist! Det finns en av kriget hårt drabbad grupp, som inte har skildrats så ofta i vår litteratur. De vanliga soldaterna i tyska armén hade tvingats dit, men befann sig på fel sida när kriget var över. De var krigets verkliga förlorare! Om en sådan beklagansvärd person handlar en självbiografisk ytterst intressant bok: LEOPOLD BRUNNER "DEN OFRIVILLIGE SOLDATEN En Österrikare i Hitlers armé" (Natur & Kultur). Översättning och förord av Niclas Sennerteg. Namnet Brunner får nog många att komma att tänka på den framstående författaren Ernst Brunner. Associationen är riktig, Ernst Brunner är son till Leopold Brunner och har skrivit ett intressant efterord. Till de länder som Adolf Hitler lade under sig, hörde hans födelseland Österrike. Leopold Brunner föddes där 1916 och är i år alltså hela 94 år. Han skildrar här sin värnplikt i Österrike, tillvaron i Hitlers Wehrmacht, Östfrontens fruktansvärda helvete, fransk fångenskap och hur han kom till Sverige med hustrun Gertrud. Han bor nu i Visby. Hans skildring innebär en kännbar plädering mot det helvete som kriget är. Det finns några privata foton med i boken och jag fäster mig för ett med en glatt leende hustru Gertrud och en glad liten kille, den förstfödde, Helmut. Berättelsen slutar med pojkens födelse och Leopold skildrar sitt första möte med honom, en liten pojke "i blekt rosa byxor, med klara ögon, ett kärt litet ansikte med inte alltför tjockt blont hår, de små händerna oerfaret tryckta mot varandra." Lillebror Ernst berättar den tragiska fortsättningen. Den 2 nov 1946, ett halvår efter det att bilden i boken togs, kom febern. Halsen svullnade. Medicin saknades. Den lille pojken avled och lades i familjegraven. Hans morfar Karl som avlidit ett år tidigare flyttades till graven för att vila med sitt barnbarn.

134

För mig är den lille pojkens grymma öde en skakande bild av hur hemsk tillvaron kunde vara för dessa krigets stora förlorare. De är glömda i den bild min generation har av det krig som vi på avstånd upplevde. Jag beundrar min far som vågade protestera mot Hitler, mot regeringen och mot polisen och som de facto skulle kunnat få pliktat med livet om Hitler tagit Sverige, vilket då inte var särskilt otroligt. Men jag fattar nu starkt att det inte bara var oskyldiga judar och kriminella medlöpare som drabbades ohyggligt hårt, det gjorde också "vanliga, hederliga medborgare" i Stortyskland. Hitler var en som slogs för att den vita "ariska" rasen skulle härska. Nu förs istället, kanske vad USA:s förre president kallade, ett "korståg" mot Islam. En som verkligen forskat på dessa senare frågor är den i Holland födde IAN BURUMA, som nu är professor i mänskliga rättigheter vid Bard College i New York. Jag har tidigare med beundran läst och positivt recenserat hans två böcker "Occidentalism -- fiendens syn på västerlandet" (tillsammans med Avishai Margalit) och "Mordet i Amsterdam - Theo van Goghs död och toleransens gränser". Om boken Occidentalism skrev jag, att den handlar om att vi "inte får möta våld med våld, inte får stänga våra samhällen som försvar mot dem som stängt sina ... " Ian Buruma menar att de häftigaste striderna kommer att utkämpas inom den muslimska världen. Det är där som revolutionen äger rum och där som den måste stoppas, helst ... av muslimerna själva. Båda dessa tidigare verk har på svenska utgivits av Natur & Kultur. Nu kommer också hans synnerligen intressanta "SKULDBÖRDAN Hur Tyskland och Japan gjort upp med Andra Världskriget", på samma förlag. Översättningen har förtjänstfullt gjorts av Emeli André. Det är lätt för oss att fördöma muslimska tillkortakommanden. Hur reder då Västerlandet upp sina egna konflikter och krigsbrott? I "Skuldbördan" diskuteras Tysklands och Japans vilja att göra upp med historien. Ian Buruma menar att tyskarnas vilja att ta sitt ansvar borde leda till förlåtelse, men han menar att japanerna försöker tysta ner sin roll under kriget. Han har en magkänsla "eller kalla det fördomar" av att människor från olika kulturer reagerar olika på likartade omständigheter. Utan att tycka att han direkt vädrar fördomar, menar jag att man ska beakta hur olika kriget slutade för Tyskland respektive Japan. Tyskland kapitulerade när den vidrige diktatorn Adolf Hitler begått självmord medan Japan fick två städer bombade med atombomber. I Tyskland har man haft en utmärkt syndabock att skylla på. Japan bar sig visserligen illa åt, men drabbades slutligen av ett fruktansvärt brott mot människosläktet. Professor Saika har författat en inskription till en stenkista med atombombsoffer i Hiroshima: "Låt alla själar här vila i frid, för vi ska inte upprepa ondskan". Vems ondska kan man grubbla över, men nog har USA och Västerlandet en stor skuldbörda att fundera över. När ber vi om ursäkt? Boken "Skuldbördan" borde kanske allra främst handlat om den vita rasens enorma historiska skuld. Kolonialismens mord och imperialismens utsugning har skapat ett hat som nu vill slå tillbaka på oss ättlingar av alla som levt gott på u-ländernas olycka. Efter dem syndfloden!

135

Förmodligen är det inte så många i dag som vet vad Gäldstugan var. Men i gamla tider satte man den som var skyldig pengar på Gäldstuga eller i Bysättningshäkte. Där skulle den stackaren vara till dess skulden betalats. Dock var friheten större än i vanliga häkten och den bysatte skulle underhållas av borgenären, när han ej kunde underhålla sig själv. August Blanche -- han med "Ett resande teatersällskap" har skrivit ett skådespel om detta, "En födelsedag på Gäldstugan". Den hade premiär på Nya Teatern i Stockholm 15 mars 1846 -- men har förmodligen ej spelats mer sedan den tiden. Som ofta hos Blanche är det glatt och livat. Det sjungs t ex: Som näktergalar sitta uti buren, Man inom dessa galler sitter här, Och fast man ganska skyldig är, Man liknar dock de oskyldiga djuren. I den nya, sensationellt välskrivna och angelägna deckaren "ÖGA FÖR TAND" av CONNY SVENNING (Soleka Förlag) säger språkforskaren Harry Vertén att Carl Mikael Bellman slutade sitt liv på Gäldstugan. Det är nu inte helt riktigt. Bellman satt visserligen där i slutet av sitt liv, men han dog inte där. Han lämnade slottshäktet den 17 juni 1794. Det blev konkurs 12 jan 1795 och sedan dog Bellman 23 jan 1795. Nå, det är en småsak i detta sammanhang. I dag tycker vi att Gäldstuga är omodernt och inte något som passar in i modern rättsuppfattning. Nu har vi istället Upplysningscentralen UC och Kronofogden. Frågan är om det är så mycket bättre. Jag hade en elev som fått ärva ett hus som var så belånat att det slutade i skuld. Han blev stoppad överallt! Och även om man sagt mig att skulder inte längre ska kunna ärvas, fick jag en föreställning om vilket Helvete en skuld kan ställa till med i det moderna Sverige. "Öga för tand" handlar om "nån jävel som fått nog. Som ser UC som ett slags fängelse för skuldsatta". Och den redan här citerade Harry Vertén säger: "Jag har en vän, som sitter rätt illa till tack vare UC. Jag trodde inte att tumskruvarna var så tajta, som de faktiskt är." Det här är en otroligt spännande bok. Allt börjar med att en rå gangster ur den ryska maffian överfaller en lastbilschaufför och söver ner honom. Sedan använder han bilen som redskap mot en ekonomisk brottsling, vräker makadam över hans dyrbara BMW och krossar hans fot. Det fortsätter med ett attentat mot ett UC-kontor där regionchefen hängs ut genom fönstret och i fötterna. Han förses med en banderoll på vilken står "Gäldstuga". Conny Svenning är docent i Sociologi och har givit ut en rad fackböcker. "Öga för tand" är han deckardebut och som sådan en verklig sensation. Man läser den med stor spänning och den är dessutom ute i ett angeläget ärende -- i varje fall blev jag efter läsningen övertygad om att vår ekonomiska lagstiftning är ytterst diskutabel. Vem som helst kan ha oturen att bli skuldsatt och väl i det läget är man lika hjälplös som folk på den gamla gäldstugan var. Det rör sig inte om något mindre än en modern mardröm! Sonen Andreas Svenning, har tagit en fantasi- och skrämselkittlande omslagsbild.

136

När jag nu börjar bli gammal, minns jag gärna de många intressanta, berömda och på olika sätt viktiga människor jag mött. För att nämna bara en handfull så umgicks i min barndom statsminister Bramstorp i mitt hem, jag har tränat med Gunder Hägg och P O Enquist, rått den blivande nobelpristagaren Kaj Siegbahn att sluta upp med det han sedan fick nobelpriset för, gästats i mitt nuvarande hem av filmen "Bullits" skapare Bob Fish, samarbetat med Astrid Lindgren och varit god vän med Barbro "Bang" Alving. När jag försökte bli filmregissör mötte jag en ung Christina Jutterström. Ett annat möte att minnas skedde 1967. Om en kvinna jag då retade upp, vittnar en staty. En skulptur kan många gånger ha en intressant historia bakom sig. Intill stationen i Lund finns en sådan staty som är skapad av den kände skulptören Jonas Fröding, brorson till diktaren Gustaf Fröding. Den heter "Lekande barn" och visar två nakna ungar, en pojke och en flicka. Det vackra och dyrbara konstverket skänktes till staden av urmakarparet Fritz och Anna Hansson. Anna som överlevde Fritz var mycket barsk och bestämd. Då jag lämnade in en guldklocka till reparation i hennes affär och bad om ett kvitto blev hon rasande. Passade inte galoscherna kunde jag gå min väg! Förskräckt bad jag om ursäkt och fick klockan reparerad. På Iris Blomsterhandel nära urmakeriet, arbetade Anita Löfvendahl. Denna vänliga kvinna lyckades bli god vän med Anna Hansson. Urmakerskan tog för sig av mycket unga Anitas arbetskraft som springflicka och kanske även "piga". Anita var nog den enda som var välkommen till Annas våning med dess samling av värdefulla föremål och mycket god konst. Den insats som Anita Löfvendahl gjorde, var fylld av omtanke och människokärlek. Så ledsagade hon gamla Anna de sista åren, varje kväll från affären till hemmet. Som tack fick hon ibland godsaker -- några pengar släppte Anna inte ifrån sig. I november 1969 hade Anna (född 1879) inte visat sig en dag och Anita och en annan person gick hem till henne. Hon låg hjälplös på köksgolvet. Skyndsamt fraktades hon i ambulans till lasarettet. Hon kvicknade till och efter ett par dagar fick Anita skaffa choklad till personalen. Anna skrev också 13.10 1969 under ett testamente där hon skänkte sina ägodelar till Lunds stad. En stiftelse skulle förvalta tillgångarna och i den skulle Anita Löfvendal ingå. Kort därefter avled Anna Hansson. Behållningen visade sig uppgå till inte mindre än drygt 2,3 miljoner kronor, en summa som sedan har stigit mycket kraftigt. Pengarna går till gamla, handikappade och unga. Den teaterkurs jag leder vid en kyrka i staden har fått åtskilliga tusenlappar till stöd och jag och mina elever har som tack varit vid statyn och blomstersmyckat den. Om "DE LEKANDE BARNENS FOND" har den kände författaren K ARNE BLOM nu skrivit en alldeles lysande bok, läsvärd och intressant. Där berättas sannsagan om den viljekraftiga och egensinniga Anna Karolina Hansson som föddes i fattigstadsdelen Nöden och som arbetade samman en enorm förmögenhet, ur vilken har delats ut miljonbelopp till på olika sätt behövande människor. I boken finns också en serie fotografier från Anna Hanssons hem och färgbilder på föremål och konst där. För min egen del får den mig att minnas mitt dynamiska möte med henne några få år innan hennes död.

137

Det är lätt att idag förtvivla över deckargenren, både den svenska och den internationella. Kriminalromanen har möjlighet vara litteratur, som kunde fira konstnärliga triumfer. Den ska ju handla om brott och det borde göra den samtidsskildrande, psykologisk, sociologisk och moralisk. Tyvärr ser deckarverkligheten inte ut på detta sätt. Som aktiv ledamot av Svenska Deckarakademin och jurygrupper där, har jag varje år att läsa en mängd nyutkomna deckare. Tyvärr är flertalet raffel och sensationer på torftigt klichéspråk och med tvådimensionella pappfigurer som personer. Författarna blir varumärken som gärna skriver om samma bok med allt mera slitet kalkerpapper -- ordbehandlarna gör den processen ganska enkel. Svenska Deckarakademin - där omnämnde K Arne Blom är preses - kämpar mot genrens förfall. Bl a väljer man varje år bästa nya svenska kriminalroman och bästa utländska. Som en motsats kan sättas den serie med frimärken Postverket givit ut. Bland de kriminalförfattare som där porträtteras, finns en sådan kvalitativ bottenkänning som Liza Marklund. Vår kanske störste, Stieg Trenter, saknas. En styrelseledamot i Deckarakademin berättade för mig att han rådfrågats, men att man ej verkar beaktat Akademins sakkunskap. Beklämmande! Är således hela deckargenren numera ett sjukt, kanske döende träd, så kan man bland de nya böcker som kommer dock ännu hitta friska grenar med välsmakande frukt. Jag hoppas t ex att läsarna istället för Marklunds senaste, köper och lånar någon av de fem till svenska översatta böcker som Deckarakademin nominerat inför årets prisutdelning. Det är alldeles utmärkta romaner med klart litterära förtjänster. Som jag är medlem av juryn, presenterar jag dem här i den ordning jag gillar dem. Den bok jag njutit mest av kommer sist! Jag börjar med "DÖDSMÄSSA" av en av mina största deckarfavoriter REGINALD HILL i Ulf Gyllenhaks utmärkta översättning (Minotaur). Jag blev Hill-frälst när jag för ca tio år sedan läste "Dalen som dränktes". Det vore orättvist att påstå att "Dödsmässa" är sämre. Den håller jämn och hög klass samt är rejält spännande. Boken handlar om att Gina Wolfes man försvunnit och att hon går till polisen för att få hjälp. Boken hör till de tjockisar som kriminalförfattarna nu ofta excellerar i. Nära fyra hundra sidors underhållning bjuds man på, det blir några gastkramade nätter. En annan av mina största deckarfavoriter är islänningen ARNALDUR INDRIDASON som vi i Deckarakademin tidigare belönat. Därtill har Indridason fått många toppenpriser, bland andra nordiska Glasnyckeln och brittiska Golden Dagger. Årets bidrag "MÖRKA STRÖMMAR" är en fascinerande bok om de onda, mörka strömmar vilka drar fram genom människosjälen och för ödesdigra händelser med sig. Ylva Hellerud har översatt och Norstedts utgivit mästerverket.

138

Klart ännu fetare än tjocka "Dödsmässa" är "JOHN STONES FALL" av engelsmannen IAIN PEARS. Översättning Nils Larsson och Brombergs förlag borgar för utmärkt läsning i nära 700 sidor! Jag tycker att det är lite som att läsa Dickens igen och försjunka i en annan värld. Det börjar med en begravning i Paris 1953. Sedan reser vi undan för undan bakåt i tiden: London 1909, Paris 1890 och Venedig 1867. I centrum för skeendet finner vi den förste (och siste) baronen Ravencliff, John Willam Stones. John Stones, som är en känd affärsman, faller i London 1909 från ett fönster i sitt arbetsrum och hittas död. Han har testamenterat en förmögenhet till sitt okända barn. Spåret går bakåt i tiden. Den unga änkan, Elizabeth, lady Ravencliff, ger journalisten (som själv inte anser sig vara journalist) Matthew Braddock i uppdrag att söka efter detta barn. Upplösningen är förvånande och skär in i själens djupaste vrår. Jag sätter på grund av detta Ian Pears aningen före de redan nämnda -- den här boken gav mig mer ångest och mer att begrunda efter läsningen än de andra två. Boken hade nog vunnit min toppröst vilket år som helst sedan Barry Unsworth 1995 gjorde mig lycklig med "Döden och gycklarna". Men i år 2010 finns det två böcker jag tycker gör mig mera förtjust än Ian Pears. Vilket sagolikt toppår detta är! Lyckliga läsare som har de här böckerna kvar! En riktig önskebok till jul tycker jag att "DEVILS PEAK" av den sydafrikanske författaren DEON MEYER är, till alldeles utsökt svenska översatt av Mia Gahne (Weyler). Det börjar en lördagseftermiddag med att f.d. ANC-soldaten Tobela Mpayipheli ska tanka sin bil på en bensinmack. Med sig har han adoptivsonen, åtta år gamle Pakamile. På var sin MC har de tränat köra offroad under helgen. Pojkens självförtroende har växt timme för timme: -Titta Tobela, kolla på mig! Då händer det vidriga. Bensinmacken rånas och Tobela försöker skydda Pakamile. Han vräker sig över den skakande pojkkroppen, men det är förgäves. Blodet rinner från det arma skadade barnet och fostersonen dör. Tobela blir en hämnare av allt det våld barn blir utsatta för. Deon Meyer är född 1958 och växte upp i den sydafrikanska Kapprovinsen. Han började som journalist precis som en gång Ernest Hemingway. När jag läser "Devils Peak" kommer jag osökt att tänka på nobelpristagarens "Att ha och inte ha", som jag med ungdomlig entusiasm och beundran i gymnasiet läste ett par år innan Deon Meyer föddes. Ernest Hemingway hyllade den fysiska kärleken, men när jag jämför honom med denna bok måste jag erkänna, att det en professor Wasserman här gör för att bli sexuellt tillfredsställd, det hade varit nästan otänkbart att skriva om på 50-talet. Även om det numera bara känns måttligt egendomligt. I övrigt finns hos Meyer samma friska och rättframma sätt att berätta om hur förfärligt livet är. Man läser och upptäcker att man konstigt nog älskar det förfärliga livet ...

139

Av de fem kriminalromaner som Svenska Deckarakademin nominerat, har jag här bara en kvar. Men vilken bok! Jag sätter den blott 160 sidor omfattande "SISTA BESTÄLLNINGEN PÅ BALTO" av FAIZA GUÈNE främst av årets kriminalromaner (Norstedts)! Översättningen är gjord av Lotta Riad. Faiza Guène är en tämligen ung författare (*1985) vilken på kort tid skapat sig ett aktat deckarnamn. Hon experimenterar vilt med genren och törs verkligen spänna bågen. Här är det t ex olika berättare och förste berättaren är mordoffret självt! Samme döde blir också siste berättare och självklart vet han hur alltihop gick till! Vilket ej hindrade att den serverade upplösningen storligen förvånade mig -- så hade jag inte tänkt mig det hela! Hur törs författaren? En sak är då säker. Kulturklimatet verkar vara ett helt annat i Frankrike än det vi har här i gamla Svedala. Medan myndigheterna i Sverige uppmuntrar skräplitteratur med att hylla Liza Marklund på frimärke, utges "Sista föreställningen på Balto" med stöd från franska kulturministeriet! Det är denna smått geniala bok värd! BÖCKERNA I MIN ORDNING: 1) FAIZA GUÈNE: "SISTA BESTÄLLNINGEN PÅ BALTO" 2) DEON MEYER: "DEVILS PEAK" 3) IAIN PEARS: "JOHN STONES FALL" 4) ARNALDUR INDRIDASON "MÖRKA STRÖMMAR" 5) REGINALD HILL: "DÖDSMÄSSA" När jag gick på litteraturvetenskaplig doktorandkurs vid Lunds Universitet lärde jag en liten tysk ramsa: "Ein Buch - kein Buch." Alltså: En bok är ingen bok. Precis som ingen person kan vara en ö, kan inte en bok existera i sig själv. Det behövs andra böcker att lära av och relatera till på olika sätt. Jag menar nog att ingen författare kan utvecklas utan kritiker som förstår och hjälper -- ja, hela samhällsklimatet betyder mycket. När jag debuterade experimenterade jag vilt men inget av detta fattade det stora gänget usla kritiker något av. (P G Peterson och Barbro Bang Alving, var undantag.) När jag införde Sveriges allra första antihjälte i deckarlitteraturen, sade en ledande kritiker att han saknade en verklig hjälte som detektiv! God dag yxskaft! Nå, det där får jag utveckla i mina memoarer, som jag jobbar med. Det verkar som om man i dagens Frankrike har en helt annan kultursyn! Det har säkert betydelse för utvecklingen av deckargenren. Sveriges i många fall usla kritiker bidrar till att deckargenren ej utvecklas positivt. Tyvärr!

140

Häromdagen kom det ett adressändringskort från en gammal elev. Han hade också skrivit en rad om att han mindes mig som den bästa läraren han haft. För en gammal gubbe som jag, betyder ett sådant meddelande oändligt mycket. Själv kände jag mig mobbad och oförstådd i gymnasiet. Lärarna älskade att göra narr av mig och kamraterna fnissade med för att få bra betyg. -Jag är bekymrad för Bolinder, påstod en geografilärare. Hur ska det gå för Bolinder som har så lite i huvudet? Nu var jag bra på att svara. Och det förbättrade just inte mina aktier. -Jag är också orolig, svarade jag geografiadjunkten. Och jag har tänkt, att kan jag inte bli något annat får jag väl bli geografilärare! Efter det fick jag uselt betyg också i geografi ... När jag själv blev lektor i historia och svenska med drama så tror jag att jag kompenserade mig och blev kamrat med eleverna. Satte visserligen strikta gränser, men höll på rättvisa och lät eleverna komma med sina kommentarer. Vilka ibland var tuffa. Men jag kunde vara tuff tillbaka och komma på dräpande svar. Som när jag själv var elev! -Ditt jävla bögarsle! skrek en ung dam. Nu går jag från din sketna lektion och kommer aldrig tillbaka! -Du bara lovar och lovar! svarade jag och då stannade hon förstås. Och när hon tagit studenten kramade hon mig och sade att hon skulle bli en bra flicka och att det var min förtjänst. För att jag hade brytt mig. Dramaeleverna ser jag ofta på t ex TV. En kväll njöt jag först av Anna Perssons lysande gestaltningsförmåga i "Starke man" och strax därpå dök Fredrik Önnevall upp med sitt fina Kinamatprogram. Anna spelar oppositionsrådet i den förskräckliga kommun som styrs av den starke mannen. Det är ohemult skickligt och roligt gjort och jag är ganska övertygad om att händelserna speglar en verklighet som finns i kommunerna. Serien hör till det allra bästa svensk TV har producerat. Utan tvekan kan den tjäna som en rejäl väckarklocka ute i våra kommuner. Kom gärna med en fortsättning! Fredrik Önnevall lyfter fram människorna i Kina så de blir levande och så att man inser att kineser inte är en sort där alla är lika. Man fattar att de skiljer sig åt precis som vi svenskar. Jag tror att Fredriks program effektivt motverkar rasism.

141

Rasismen har tyvärr en lång historia i Sverige. När jag var pojke läste de flesta killar Bigglesböcker. I dessa speglades tidens syn på olika s k raser. Vit borde man vara, folk med färgat skinn var mindre värda. Särskilt var japaner och "negrer" skumma, liksom "halvblod". Och i Pippi Långstrump blev hennes pappa "Negerkung". Hans kvalificering för detta var, om jag förstått saken rätt, att han var vit. Det var ingen direkt rasism i detta, bara ren och skär tidsanda. Vilket egentligen är ännu mera betänkligt. För egen del minns jag att vår realskoleklass åkte på skolresa till Danmark när vi tagit vår examen. Det var en lång och äventyrlig färd tyckte vi resovana Mjölbyungdomar. Det första vi gjorde när vi kom fram var att åka båt runt om i hamnen. Jag såg då min första färgade människa. Han jobbade på en båt långt bort men syntes tydligt. När jag sedan efter en vecka kom hem till min lantliga bonnasocken, berättade jag om mina upplevelser. Den färgade sjömannen gjorde stor succé. En gång när jag var ute och cyklade blev jag stoppad av en obekant man. Han sade: -Är det du som är Bolinder? -Jaa, svarade jag och steg av cykeln. -Är det sant att du sett en neger? Så lite visste en vanlig svensk om färgade. Kanske inte så konstigt att "rasism" frodades. Den var i allmänhet inte fientlig utan bara nyfiken på något man inget visste om. Nå, jag blev ju äldre och klokare och bl a lärare. Mina elever tyckte jag mycket om och det verkar som om detta blivit besvarat. När jag nu är pensionerad sedan tio år, hör i medeltal tre elever av sig varje vecka. En tjej som bl a varit soldat kom på besök och visade sin nya kille, en kille skickade nyligen kort från Uganda där han just åkte buss, en av mina första elever stoppade sin stora Van när jag gick på vägen och sade att när alla mobbade henne i Båstad och hon tänkte sluta skolan, bjöd jag och min fru hem henne på te och fick henne att läsa vidare. Nu var hon läkare. En dag när jag också promenerade, gled en polisbil upp intill mig och stannade. -Vad har jag nu gjort? tänkte jag. Men det var en gammal elev som blivit polis och nu ville tacka så mycket för undervisningen. Kärt!

142

Mitt förhållande till poliser är annars blandat. Jag tycker att de flesta jag mött varit justa och bra och att poliser borde få kraftigt höjd lön så att deras status stärkes ordentligt. Men jag har också mött poliser som jag tycker hamnat på fel plats. Mitt första minne av en polis är från sommaren 1941. Min sturske far hade ilsknat till över Per Albin-regeringens eftergifter för nazisterna. Som protest hissade han den engelska flaggan på sitt gods. Det retade väl någon nazianstucken nere i byn och denne ringde polisen. En polis kom trampande på tjänstecykel och tog ner flaggan! Det tycker jag fortfarande illa om. Pappa frågade ironiskt om det gått bra att hissa en tysk hakkorsflagga, men han fick inget svar på det. Förstås! När några bankrånare sköt ner två poliser i min barndoms sommarby grät jag. Jag skrev om detta vidriga dåd bl a i en polistidning. Att samvetslöst meja ner människor som tjänar det demokratiska samhället, tycker jag är oförlåtligt. Jag har också hört om hur den ena polisens mycket unga dotter var på resa med en kör i Danmark när dådet hände. På färjan hem hängde löpsedlar med faderns bild ... Mamman säger att flickan sedan aldrig blev densamma! Men jag har också haft erfarenheter av ett annat slag. Och ibland undrar jag vilka dolda mekanismer som finns i samhället. Får man t ex kritisera poliser i det här landet? Själv har jag aldrig varit "känd av polisen" för något brottsligt, däremot har jag som god samhällsmedborgare och kulturdebattör vågat mig på att säga vad jag tyckt om fel som jag tycker att vissa poliser gjort. Frågan är om man kan göra sådant ostraffat. I vart fall så har jag fått en massa konstigt trassel som jag undrar över. En gång i tiden annonserade ordningsmakten om att nu var det slut på "Sörgårdspolisen". Man menade att det där översnälla gamla idealet var överspelat i en värld av stenhård brottslighet. Jag skrev om saken i min spalt i Kvällsposten och påpekade bl a att i den gamla läseboken "Sörgården" som jag hade i folkskolan, fanns över huvud taget inga poliser. Efter mitt inlägg fick jag svar i spalterna vilket gladde mig. Men jag stoppades också stup i ett av poliser som skällde av ingen orsak och hade mig att göra ideliga alkotester. Till sist skrev jag att allt blåsandet var nyttigt för mig och stärkte mina lungor. Sedan slutade man med allt detta kollande. Och jag trodde saken var ur värden. Men ...

143

Sommaren 2004 var jag ute på konstrecensionsrunda. Det var en stor Bengt Böckmanexposé. Efteråt bjöds det flott och en av våra få världsberömda konstnärer som inte ville ha sin drink gav den till mig. Jag ville inte vara oartig och tackade artigt. I ett obevakat ögonblick hällde jag drinken i en toalett. Såg kanske någon fientligt inställd mig ta emot drinken och sedan köra bil? Trodde den personen att jag körde alkoholpåverkad, något jag aldrig skulle göra? Inte vet jag det. Men det är en möjlighet. På väg över Knivsåsen mellan Veberöd och Dalby blev jag ifattkörd av en bilist som höll en hastighet vida över den tillåtna. Han ville att jag skulle ut på dikesrenen eftersom jag körde med den lagstadgade farten. Jag vet att man inte är skyldig köra på dikesrenen och skulle man göra det och köra på någon är det förstås ett allvarligt trafikbrott. Så jag höll mig i min högerfil. Föraren i andra bilen blev uppenbarligen irriterad, för att jag höll lagstadgad hastighet och inte gick ut. Han tutade och blinkade och ville tydligen tvinga ut mig på dikesrenen. Lite senare dök en polisbil upp och gav tecken att jag skulle stanna. De var mycket upprörda och började med att skälla ut min stackars passagerare. Om mig skrek de att jag var full, påverkad av narkotika, kört på fel sida (!) och kört för fort. En bilist hade ringt dem och kommit med dessa grundfalska anklagelser. Jag tycker att rattfyllon ska straffas hårt. Så jag har stor förståelse för att man vill kolla hur det är med en anmäld bilist, men jag har svårt att fatta, att man sedan ska ge sig på denne bilist, som om hans påstådda brott var bevisat. Ordningsmakten bör enligt min mening uppträda hövligt och korrekt och om bilisten är oskyldig, beklaga att han stoppats. Är han full tycker jag han ska hamna i fängelse och inte som en viss svensktoppsstjärna få som straff att läsa sagor för gamlingar och när brottet förnyades, kunna köpa sig fri genom att skaffa alkolås. Jag är ingen svensktoppsstjärna och ingen Kung med rätt att köra som jag vill, jag är bara en vanlig stackars person, som myndighetspersoner kan vara grötmyndiga och maktfullkomliga mot. Därtill spelade det kanske in att jag var en som vågat kritisera polisen. Vad vet jag? Men hur det nu än var så gick det som det gick. Om någon sett mig ta emot drinken och inte vetat att jag hällde ut den är mig obekant. Det skulle i så fall förklara den falska anklagelsen om fylla. Men kanske var det mannen som ville ha ut mig på vägrenen som ringt.

144

Ja, jag hade alltså blivit omkörd av en bilist som var förbannad över, att jag inte gick ut på vägrenen. Strax därpå dök makten upp och stoppade mig. De gav sig först på min stackars passagerare, som bara satt bredvid mig. Varför gjorde de det? Det var ju jag som körde! Passageraren bestyrkte att jag kört lagenligt. Kanske retade det ordningmakten. Jag frågade vad saken egentligen gällde. Jo, det var fråga om rattfylla. Vad då rattfylla? Menade de att jag körde bil berusad? Jo, det hade kommit en anmälan om detta. Jag sade att jag nog visste vem det var -- bilisten som var arg för att jag körde lagstadgad fart. Och jag sade att jag tyckte jag kunde få göra ett utandningsprov, innan vi fortsatte diskutera. Men så lätt ville man inte ge mig chansen visa mig oskyldig. Man tillkallade ännu en polisbil och ett par myndiga poliser till stegade mot mig och poliserna omringade bilen. Nu skulle jag äntligen få blåsa. Jag bad att få dra ner fönstret helt för jag fick solen i ögonen, men det fick jag minsann inte. Polisen placerade sig så att jag blev bländad, där jag tvingades sitta och blåsa bakåtlutad. Jag sade att jag tyckte detta var psykisk tortyr, det är hemskt att behöva titta i solen. Då undrade polisen varför jag var så ovänlig. Jag sade det var illa att inte låta mig veva ner rutan, när jag själv begärt få blåsa. Vad hade nu jag för attityder mot poliser? Alla poliserna slöt sig kring bilen och jag fick en massa ovett. Jag sade att de kanske i alla fall kunde tänka sig att tala om vad provet visade. Mycket motvilligt sade man då, att det inte visat något spår av alkohol. (Som jag inte ens dricker lättöl, så förvånade det mig inte.) -Narkotikan då? undrade jag Ska ni inte ta blodprov? En polis sade, han såg på mina ögon, att jag inte var påtänd. Det verkade inte precis göra honom glad. Det är tydligen inte kul för en polis att se en totalt oskyldig människa i ögonen. Men som nu sprit och knark var avförda, började de klaga på att jag kört för fort och på fel sida. Det hade den i deras ögon tydligen omdömesgille anmälaren sagt. Jag sade jag ville anmäla den där bilisten för falsk tillvitelse. Se det fick jag ju inte! Trodde någon jag var full, narkotikapåverkad osv, så var det hans eller hennes rätt tro det. Hur kan man TRO att en bilist som kör rätt är på fel sida? Hur kan han avgöra att jag kör för fort? Självklart var allt detta lögner och när patrullen inte kunde göra något åt det fräste en av dem "DU FÖREKOMMER I BROTTSREGISTRET!" Det visade sig jag kört lite för fort en gång flera år tidigare och detta var nu det enda trumfkort de hade att komma med. (Fast man hamnar i trafikregistret, inte i brottsregistret som den där polisen kallade det). Sedan skrek han som hade befälet att jag skulle åka. Jag vägrade. Befälhavaren blev rasande och vill veta varför. -Du har ju tagit mitt körkort, sade jag. Då kan jag väl inte köra! Han SLÄNGDE kortet på mig och skrek: "KÖR!"

145

Patrullen hade tydligen bespetsat sig på att kunna sätta dit mig. Detta misslyckades och den bevisat oskyldige bilisten, hade nu därmed blivit ett hatobjekt. De åkte i kortege efter mig med två bilar till närmsta stad för att psyka mig och kanske försöka komma på något fel jag gjorde. Det kunde mycket väl blivit fallet, mina ögon var bländade och värkte och när jag kom hem fick jag ett präktigt huvudvärksanfall. Det är faktiskt farligt att tvingas titta i solen. För att slippa ha bilarna hängande efter mig saktade jag farten på fria raksträckor och höll till höger. Men de åkte inte om. En journalistvän som hörde talas om saken, ringde polisen och ville veta vad som hänt. Han funderade på att skriva om saken i en kvällstidning. -Det blev ju inget, sade befälet han talade med. Det är väl inget att skriva om! Det blev alltså inget -- jo, då det blev det visst. Polisassistenterna hade anmält mig till Länsstyrelsen. Den skildring de gav av händelsen tycker jag är partiskt felaktig. Allt framställdes som en rutinkontroll som jag protesterat mot. Borde inte min version fått föras fram? Att de beskyllde mig för olika brott, inte bara gjorde en koll jag inte har något emot? Att de förhörde mig med solen i ögonen, skrek åt min passagerare. Att passageraren hade en helt annan uppfattning än den anmälaren framförde? Bör i en demokrati den som anklagas och misstänkliggörs inte få föra fram sin åsikt? Man skrev att de när de följde mig observerat att jag gått ut till kanten och minskat farten och att de hade tyckt detta verkade "ganska osäkert". De hade dock ej funnit "skäl omhänderta körkortet på platsen" men fann att "det vore ytterst lämpligt om länsstyrelsen tog ställning till frågan om fortsatt körkortsinnehav" för mig. Att jag hållit till kanten och saktat för att släppa förbi dem fick jag heller inte framföra! Inte konstigt att jag en smula känner mig som Josef K i Kafkas "Processen": "Någon måste ha baktalat Josef K. ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont." (Översättning: Ingegärd Martinell). Jag är ingen rättshaverist och kan klara att bli trakasserad utan orsak, men jag måste undra om det är regel att polisen får komma med vilka påståenden som helst till Länsstyrelsen utan att den utpekade ges minsta chans att uttala sig. Journalistens vilja att skriva om saken stoppades ju också av påståendet att det inget blivit av det hela. Länsstyrelsen var heller inte intresserad av vad jag kunde anse. De ville se läkarintyg!

146

Länsstyrelsen begärde nu alltså utan vidare spisning ett läkarintyg. Jag sände sådant. De höll på det i bortåt fyra månader. En som burit sig så illa åt som jag borde få gå där och undra över om han skulle få ha kvar körkortet, fortsätta bo på landet och kunna försörja sig -- bilåkandet var en viktig del i mitt kulturbevakande. Slutligen avskrevs dock ärendet. Dock har jag i likhet med hundratusentals andra svenskar en lätt åldersdiabetes (diabetes II) som jag tar tabletter för. Denna skulle jag skicka in nytt intyg om efter tre år. Jag har haft denna diabetes i flera år utan att den oroat vare sig läkare eller myndigheter. När jag och min passagerare inte funnit oss i grundlösa beskyllningar blev min diabetes plötsligt ett hot mot trafiken -- och jag får skicka intyg och undra vad reaktionen blir om och om igen. För att ytterligare förpesta mitt liv håller dessa myndigheter i uppåt ett halvt år på ärendena! Det känns som straff för att jag var nykter! Jag sände intyg till länsstyrelsen 2007 och även då höll man så länge man kunde på ärendet. Nytt intyg skulle sändas i augusti 2010. Mina erfarenheter av ordningsmakten hade fram till denna incident i stort varit goda. Som sig bör! Vanliga hederliga människor ska inte vara rädda för polisen och känna att den är deras vän mot de kriminella elementen. Nu tyckte jag det var tvärt om Polisen tog parti för den falske anmälaren mot mig och skulle på något vis sätta dit mig. Länsstyrelsen hjälpte till! Som jag är författare, spelar sådant jag upplever in i mitt skrivande. Jag började fundera på det här med poliser. När jag väl blivit uppmärksam på saken hittade jag mängder av negativa polisskildringar i tidningarna. Egentligen var det häpnadsväckande berättelser. Jag fortsatte att tro att de flesta konstaplar är så okej som jag alltid upplevt dem, men det är ju så att några rötägg kan sprida sin lukt på stora områden. Vilken skada har t ex inte den nyligen dömde polischef som våldtagit småflickor gjort för kåren! Jag samlade alla mina tidningsklipp och begrundade dem. Det blev en hel del. Det är ju också så att polisers övertramp helst utreds av dem själva och då visar det sig oftast att inget finns att klaga på. Olämpligt tycker jag. Det borde finnas en fristående myndighet som tog emot klagomålen och kollade dem. Inte minst för kårens egen skull -- som det nu är kan de många duktiga poliserna få lida för de få olämpligas skull. Alla de nya tankarna tidningarna nu gav mig formade sig till en bok om påhittade poliser i en fiktiv stad: "Poliserna i Hultvik" hette den. Här agerar några olämpliga poliser i en liten stad. Ju mer jag skrev, desto mera kom det att handla om hur illa barn behandlas i vårt samhälle. Om ett sådant barn växer upp och blir polis kan han eller hon bli en olämplig lagens väktare som ger igen för alla upplevda oförrätter. Boken antogs av ett förlag och kom ut 2009. Den fick mycket goda recensioner och jag inbjöds att tala om den lite här och var. -Att du bara törs skriva om usla poliser, sade en åhörare. Det får du nog skit för! Men jag har inte blivit illa behandlad av någon sedan boken kom ut. Vi lever ju i en demokrati där ordet och tyckandet är fritt.

147

Men mitt gamla körkortsärende malde vidare. 2010, dvs i år, skulle jag höra av mig i augusti om min åldersdiabetes. För att vara på den säkra sidan beställde jag i god tid få komma till min läkare och bli undersökt. Men långt innan tiden var inne anlände brev från Transportstyrelsen som nu sköter saken. "Snart dags att skicka in läkarintyg!" skrev de. Och de tillade att skötte jag inte detta "kan ditt körkort eller körkortstillstånd återkallas". Jag måste som sagt ha körkort. Myndigheterna känner sitt övertag. De hotar och använder maktspråk. Detta trots att jag inget ont gjort och har skött allt perfekt. Hade jag varit onykter då 2004 hade jag förlorat körkortet några månader eller fått sätta in alkolås. Men nu var jag helt oskyldig och ska därför plågas och hotas år efter år. Detta i en västerländsk demokrati. Jag är gift med en barnmorska som också är utbildad diabetessjuksköterska. Jag kollar mitt blodsocker varje dag. Enligt min läkare kan inte min diabetes leda till någon direkt fara i trafiken. Dessutom har jag nu blivit friskare än någonsin. Jag tar min lilla tablett och har ett helt perfekt blodsockervärde och min syn är så bra att jag skulle kunna få körkort även utan glasögon. Jag går till min doktor minst ett par gånger om året och får positiva hälsoomdömen. För att vara på den säkra sidan medsände jag ett ögonbottenfoto och ett optikerintyg. Läkaren intygade att jag var frisk och förklarade mig medicinskt godkänd för körkort. Tog Länsstyrelsen övergod tid på sig var det en baggis mot det nya Transportstyrelsen! Jag sände in läkarintyg i början av juni. Sedan väntade jag och väntade ... juni, juli, augusti, september, oktober ... ... och ännu i november väntade och väntade jag ... Den ovanligt vackra sommaren förgick i väntan och gnagande oro och det blev höst. Men jag fick fortfarande gå där och vänta. En bit in i november kom äntligen svaret. Det var en chock!

148

Svaret från Transportstyrelsen efter nära ett halvt år hade rubriken: "Föreläggande att lämna läkarintyg". Man skrev att inget ögonintyg inkommit, det insända var utfärdat av en optiker och inte av läkaren. Alltså hade -- tyckte man -- intyget inte kommit. Och: "Ditt körkort återkallas med stöd av 5 kap. 3 § 8 körkortslagen om du inte i tid kommer in med det begärda läkarintyget." Således fick Transportstyrelsen intyget i juni. Det skulle vara inne i augusti. Var det något fel på intyget hade de två månader på sig att säga det. De väntade ytterligare tre månader och klagade så över att intyget ej kommit i tid. Så nu hotade de dra in körkortet! De skickade med ett intyg att fyllas i av behandlande läkare. Där stod att "Uppgifter om synskärpa med och utan korrektion kan grundas på aktuellt intyg av bl. a legitimerad optiker eller den som är anställd hos optiker. Alternativt kan kopia av sådant intyg bifogas. Uppgifter från ögonbottenfoto kan också användas." Alltså precis vad jag och min läkare gjort! Min läkare sade sig inte förstå vad Transportstyrelsen hakat upp sig på. Läkaren hade lämnat uppgifter av samma slag för andra diabetespatienter och det hade godtagits. Jag tänkte åter på Kafka och "Processen". Den slutar med att den stackars Josef K. förs till en plats som kan likna den vid Dalby där polispatrullen stoppade mig: "Hans blickar föll på översta våningen i huset intill stenbrottet. Som när en ljuslåga flammar upp, så flög fönsterhalvorna i ett fönster isär och en människa, svag och tunn på grund av avståndet och höjden, lutade sig med ett ryck framåt och bredde ut armarna ännu längre. Vem var det? En vän? En god människa? En som kände medlidande? En som ville hjälpa? ... Säkert fanns det sådana. Logiken är visserligen orubblig, men en människa som vill leva kan den inte stå emot. Var fanns domaren som han aldrig hade sett? Var fanns den högre rätt dit han aldrig hade kommit?" Nog påminner det där stenbrottsstället om platsen vid Dalby där polisen stoppade mig! Och byråkratin förefaller vara liknande i "Processens" och verklighetens nu. Har man väl hamnat i byråkraternas garn tycks det vara likgiltigt varför. Man hotar och förnedrar människor som inget ont gjort. Och man använder ologiska argument. Har man på myndigheten själv fördröjt processen är det ändå sedan den vanliga människan som pådyvlas skulden för detta -- hon har ju inte kommit i tid!

149

149 Det var säkert så illa i Franz Kakas centraleuropeiska och mellankrigsvärld. Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att det också är på det viset i det demokratiska, moderna Sverige. Men i mitt fall blev det så att i och med att ärendet kommit i gång fick jag ett telefonnummer till en handläggare på Transportstyrelsen. Jag ringde henne och kanske var jag rädd att få tala med en sur byråkrat. En sådan där arg tant som förr kunde sitta på posten och jäklas. Gud vare lov och tack så var det inte så! Det visade sig nämligen att denna i fallet mycket sent inkomna människa var en trevlig och förstående person som det gick att resonera med. Och det var en lättnad att det stora anonyma Transportstyrelsen fått ett ansikte eller i varje fall en mänsklig röst. Jag tänkte att det kanske kunde vara den människa Josef K såg i det närbelägna huset, den han trodde kunde vara en god människa. Dock avrättades han alldeles efter denna syn. Han dog som en hund som bara skammen skulle överleva. Den handläggare som slutligen blev den som skötte ärendet satte Gud ske lov fart på det. Hon var kompetent, mänsklig och förhalade inte. 23 november fick jag besked. Man tog inte mitt körkort. Men småningom ska jag förstås lämna ett nytt läkarintyg för att undgå att som körkortsinnehavare avrättas som den arme Josef K. Hota måste man förstås i det förtryckta meddelandet: "Om intyget inte kommer i tid kan ditt körkort komma att återkallas enligt 5 kap 3 & 8 körkortslagen (1998:488)". Att man kan bli av med körkortet om man missköter sig behöver man inte upplysas om, det är ju självklart. Det är som när det står i en affär att stjäl man, så anmäler dom. Varför förolämpa människor som inget ont gjort med oförskämda förnumstigheter? Förmodligen är skälet att myndigheten vill visa sin makt! För min del är jag en känslig person och jag tycker att jag fått hela sommaren 2010 förstörd av Transportstyrelsen. Dag efter dag har jag väntat brev från dem och oroligt vittjat min postbox. Det kommer ju inte post på helgen och då har jag känt lite lättnad fram till måndagsmorgonen. Många nätter har jag vaknat kallsvettig och sedan haft svårt somna om igen. Jag har känt hur maktlös en vanlig människa som jag är mot en anonym maktjätte som Transportstyrelsen. En kille jag talade med på Transportstyrelsen sade att denna myndighet över en natt fått alla körkortsärenden över sig. Man saknade folk, tid och erfarenhet. Hur man än slet på kvällar och helger var man ändå hopplöst efter. Oskyldiga människor fick sitta i kläm. Själv tycker jag att poliserna som först angrep mig uppförde sig så att de inte borde få vara poliser. Däremot har alla personer jag talat med först på Länsstyrelsen och sedan på Transportstyrelsen varit vettiga och trevliga. En jag pratade med på Transportstyrelsen sade att om du ska skicka in intyg om ett par år så är jag övertygad om att allt då är inkört och kommer att fungera snabbare, bättre och smidigare. Låt oss innerligt hoppas att det blir så!

150

När goda vänner frågar vad man gör och man svarar: "Skriver memoarer", så säger de ofta: "Nu igen?!" Förmodligen ger ingen ut det jag skriver, så man kan undra varför jag anstränger mig. En sak är i alla fall klar: "När jag dör är det för sent att berätta!" Egentligen skriver jag för att förstå mig själv. Att skriva självbiografi är för mig ett sätt att försöka komma åt det svarta hål som finns i min själ. Ett svart hål eller en kollaps har enligt uppslagsboken (BBL) en gravitationskraft "så stark att ingen materia eller ens elektromagnetisk strålning förmår tränga ut. Allt i dess närhet sugs in och packas samman inom en ytterst liten volym varvid tätheten blir så enorm att materien förlorar sin identitet." Min barndom var exceptionell. "Privilegierad" säger folk som inte fattar vilket helvete jag upplevde. Mina föräldrar var rika, vi bodde i ett vackert slott och allt (nästan) man såg från yttertrappan, var ägt av min far. Hans makt i den närmaste omgivningen var enorm. De flesta jag som barn kände var beroende av pappa. Min vackra mor också, hon var en fattig flicka som gift sig med den rike, betydligt äldre godsägaren. I bröllopskyrkan skrev hon utan att veta vad det var, på ett paktum som skulle göra henne utfattig igen om det blev skilsmässa. Min far tänkte nog att jag skulle ta över hela "härligheten" efter honom. Han hade höga ideal för hur gården och de anställda skulle ledas. Jag fick veta att jag var en "fin pojke" och skulle sköta mig därefter. Andra hade samma uppfattning. När realskolans rektor observerat att jag genat över en rabatt, fick jag höra att så gjorde minsann inte en fin pojke. Människor kallade mig "fideikommissarien" och minsta fel jag gjorde straffades av far. Han beordrade mig att dra ner byxorna och lägga upp mig över hans knä. Han daskade inte så hårt så smärtan var överkomlig. Men förnedringen var stor. Nu är det förbjudet aga barn. Att en arg förälder kan ge en trilsk unge dask tycker jag dock är begripligt men det är tusen gånger värre med det där högtidliga agandet jag utsattes för. Som att ställas inför domstol, dömas och sedan utstå exekutionen med ändan bar ... Det ska ändå sägas att min far var en snäll människa som menade väl. Han var född på 1800-talet i en av Sveriges rikaste och allra mest inflytelserika familjer. Farfar var ibland mycket ömsint och medkännande mot olyckliga människor men mot sin familj var han hård och omedgörlig. Så min far var skadad av en sin uppväxt och präglad av sedan länge utblommad tidsanda. Han ville väl men det blev totalt fel. Han led av svår astma och det enda som gav honom luft var konjak. Dagligt konjaksdrickande gjorde honom alkoholiserad och alltmera gaggig.

151

I mig föddes tidigt en protest mot all auktoritet. Jag var en usel son som inte levde upp till fars godsägarideal. Gårdens skötsel intresserade mig inte, jag kunde inte ens skilja mellan sädesslagen och jag hatade den på godset viktiga jakten -- ville inte skjuta några djur. Far måste ha upplevt det förnedrande att få en sådan blödig eller kanske feg son. Innerst inne ville jag protestera mot min far men det var inte lätt. Mor satt fast i det paktum hon lurats skriva på i bröllopskyrkan och vågade inte gå mot pappa. Blev det skilsmässa sattes hon på bar backe. Alla andra var också på olika sätt beroende av honom. Att på något vis ifrågasätta far var lika otänkbart som att bada i en öken. När jag blev äldre och sade ifrån hade pappa supit sig hjälplös och blev lätt aggressiv. När jag vågade skoja med hans miserabla sätt att köra bil, stannade han helt sonika och vägrade köra vidare. Han ensam kunde köra så där satt vi. Och felet var som vanligt mitt. Jag tror det var Lasse Åberg som citerade någon i ett Skavlanprogram: "Att bli äldre är att komma närmare Helvetet för varje dag." Jag började memoarförfattandet med en tanke om att berätta om alla som varit ondsinta mot mig. Nu skulle sanningen fram om missunnsamma och korkade lärare, mobbande kamrater, ondsinta, militära befäl, baksluga förläggare, svekfulla kolleger och dylika avgrundsfigurer. Nu skulle jag berätta sanningen! Och även memoarerna blev utgivna under mitt liv skulle småningom den dagen komma när de publicerades och sanningen blottlades. Törhända, när tusende år har gått --- det drager i skogen en ryttare fram --- Och då får han se mitt fattiga pränt, med vildpenna skrivet på pergament. Då säger ha: "Se han visste, han, vad nu är känt av varje man ..." Så trodde Frödings fattiga munk från Skara om sitt biktskrivandet. Kanske kunde det med mitt präntande bli som med Johan Gabriel Oxenstiernas "Journal Skenäs 1804" (utgiven 1964), att de gamla liken en sen tid tvingades leva upp och dansa sin sorgliga och skamfulla dödsdans. Jag skrev och skrev och fattade alltmer att jag var fel ute. Var det någon jag tyckte skulle skämmas var det jag själv. En sådan omöjlig människa jag varit.

152

Kampen mot min far slutade med att han gick ut i sin ägandes skog och sköt sig. -Var det ditt fel? frågade en psykolog. Inte vet jag men jag vet att jag fortsatte att kämpa mot min far i nya skepnader. Han var som hydran den grekiske hjälten Herakles kämpade mot. Höggs ett huvud av växte ett nytt strax ut. Jag djävlades med lumparbefälen, de akademiska lärarna, lärarkollegor och litterära personer. Däremot tog jag parti för de som var i underläge -- t ex mina elever. Kanske identifierade jag dem med mig själv i unga dar. På så sätt har jag fortsatt kampen mellan den unge mig -- en kamp jag aldrig kunde vinna eftersom pappa lämnade walk over. Mina ärvda pengar slängde jag till vargarna. Jag ville vara jag och inte en hög guld rövat från utsugna arbetare på Bolinders fabriker. Det kan låta ädelt men jag känner ändå att varje dag är en dag närmare det evigt brinnande Gehenna. Varför skänkte jag inte stålarna till fattiga ungar i u-länderna? Tänk så många magra, döende barn som flugorna krälar på, jag hade kunnat rädda! Istället köpte jag lyxiga sportbilar, hade stående bord på dyra krogar och gjorde bara det jag gillade. Det var en rik man, som klädde sig i purpur och kostbart linne och levde var dag i glädje och prakt. Och det var en fattig, vid namn Lasarus, som låg för han dörr, full med sår och längtade efter att mättas med de smulor, som föllo från den rikas bord. Men till och med hundarna kommo och slickade hans sår. Så hände det, att den fattige dog och vart förd av änglarna i Abrahams sköte. Och även den rike dog och vart begraven. Och i dödsriket lyfte han sina ögon, där han låg i plågor, och fick se Abraham långt ifrån och Lasarus i hans sköte, och han ropade och sade: Fader Abraham, varkunna dig över mig och sänd Lasarus, att han må doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas i denna låga. Men Abraham sade: Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda, medan du levde, och Lasarus sammanledes det onda; men nu har han här hugnad, och du pinas. Lukas 16: 19 -25

153

Och mycket av det jag hatade i min barndomsmiljö har jag fört vidare. Förakt för korkade människor, lust till fagra kvinnokroppar, missbruk av alkohol. Kanske är meningen med livet att man ska genomskåda det ytliga, egoistiska och meningslösa och se andra människor och hjälpa dem. Hur långt ska man ska gå när det gäller sådant. I min roman "Djävulen och det egna köttet" är det en kristendomslärare vid namn Olle Friman som gottar sig åt att han är så from att han ska få komma till himlen. En av hans gamla elever klär ut sig till Djävul och säger till den självbelåtne att han är den som ska vakta honom i Helvetet. Gudsmannen blir galen av detta! "Vad var det Djävulen sagt: -Har herr Friman varit snäll mot sina elever? Mot sin fru? Mot människor i fattiga u-länder? Några elever har Olle inte längre men han beslutar sig för att vara snäll mot Elna -- fast det tycker han förstås att han alltid varit. Människor i fattiga u-länder har han inte gjort mycket för. I Bibeln står om den rike mannen som ej får komma till himlen för han är rik. Att komma in i himmelriket för en rik är lika svårt som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Olle och Elna är inte rika. Inte med svenska mått mätt. Men jämför man med u-ländernas svältande är de förmögna. Mycket förmögna. Där Olle nu sitter i sängen och tvingar i sig maten beslutar han sig för att sälja sitt hus i Knestorp och skänka pengarna till fattiga i u-länderna. Gör han det kommer han säkert till himlen! Idén om husförsäljning har frigjort en hel del latent energi i Frimanska huset ... -Sälja huset! skriker Elna Friman rasande. Och ge pengarna till några djävla negerbarn i Afrika! Är du rent galen!!! Olle Friman har aldrig sett henne sådan. Hans snälla och fördragsamma lilla Elna är som en annan människa. Hon är röd i ansiktet, dragen är förvridna och hon spottar fram orden. -Men Elna lilla. Så du tar i! Du som brukar vara så snäll och beskedlig. -Den snälla och beskedliga Elna kan du säga adjö till! vrålar hon. Nu är jag som en rasande furir! -Furie, menar du Elna lilla. Det är en hämndgudinna. I antikens mytologi steg dessa onda kvinnor upp från Tartaros, d v s Helvetet och ställde till elände på jorden. En av dem hette Tisifone och hade ormar i håret. En annan var Megaera och ... "

154

Någon frid i huset och äktenskap leder inte Olle Frimans "godhet" till. Hustrun skriker: -Jag hatar dig din gamle impotente get och dina förbannade föreläsningar. Jag är så djävla trött på dig att jag spyr! "Olle Friman ser onekligen ut som en gammal dum get där han sitter i kökssoffan och bräker. Hans blå ögon är uppspärrade, hans hy är blek, kinderna insjunkna och han har en stor plåsterlapp i pannan. De flesta äkta män som tilltalades på detta sätt skulle bli rasande och skälla tillbaka men så reagerar inte Olle. Hans ton är mild och förlåtande som var han en präst som ska trösta en botfärdig synderska. -Men snälla lilla Elna. Så du säger! Här har jag drabbats av något förskräckligt och då är det din plikt som min maka att ställa upp. Vi har högtidligen och inför Gud lovat att älska varandra i nöd och lust. Och nu är det nöd och ... -Lust har det aldrig varit! skriker Elna. Jag har fått leva på undantag medan du gnällt om Gud och Jesus. Sex vet du knappt vad det är! -Nu är du grymt orättvis Elna. Vi har väl haft ett fungerande sexualliv och ... -Det tycker jag synd om, gapar Elna. -Nu är jag ju en gammal man och ... -Du har alltid varit en gammal illaluktande gubbdjävel så det är inget nytt. Och nu vill du sälja vårt hus för att din själ ska bli salig. I Helvete att du får det! Du tänker bara på dig själv. Mig bryr du dig inte om. Inte negrerna heller. Det är DIN salighet det handlar om! -Men Elna lilla. Vi säljer huset och blir ... saliga bägge ... -Aldrig! Över min döda kropp! Men vi kan skiljas och dela tillgångarna. Sedan får du göra vad fan dig behagar med dina pengar. Skicka dem till Afrika du och lev på socialhjälp sedan. Då får du ett Helvete redan på jorden! Och jag kan skaffa mig en ny karl som kan knulla mig skönt istället för ditt djävla halvslappa bökande! Hon letar efter ord förolämpande nog och finner dem: -Din lilla äckliga kuk är mosig som en sönderkokt morot! Olle Friman har aldrig hört något så hemskt i hela sitt liv. Han förfäras över att något dylikt kan komma ur en kvinnas mun. Hans kvinnas mun! -Du kan inte mena ... -Visst kan jag det. Vårt sexualliv har det aldrig varit något med. Fy fan!"

155

När Elna väl kommit igång med att klaga på det äktenskapliga sexlivet berättar hon om de snedsteg hon begått och njutit av. Olle blir först förkrossad men samlar sig till sist till ett yttrande: -Elna, du talar som en sköka. Efter detta kan vi inte vara gifta längre. Vi får skiljas! -Så bra då, förhärdar sig Elna och går att sätta på kaffe. Och så kan vi sälja den här kåken. Hälften till mig och hälften till ulltottarna i Afrika! Tystnad råder i köket medan vattnet kokar upp. Sedan skrattar Elna till högt och glädjelöst: -Så blir vi bägge saliga. Var och en på sitt sätt!" Där får vi lämna "Djävulen och det egna köttet" och konstatera att det inte är okontroversiellt och lätt att i ett modernt samhälle leva bokstavligen efter Jesu lära. De flesta moderna präster jag talat med är skeptiska till Helvetet. Nog är det konstigt att en påstått god Gud sänder felande människor till evig plåga! Eller att han skiljer på folk så att den ene duger och den andre inte duger av tämligen oklara skäl. Den bästa beskrivningen av min egen syn på kristendomens kärna har jag hittat i en anekdot om en man som ligger för döden och får välja vart han vill komma, upp eller ner. Innan valet får han besöka Helvetet och Himlen: Först kommer han till Helvetet. Där är det ett stort rum. I dess mitt finns ett ovalt bord. Mitt på det står ett fat med mat som ser mycket aptitlig ut och luktar förföriskt. Runt bordet sitter en rad mycket hungriga människor. De har långa gafflar bundna vid armarna. Med dem kan de sleva upp mat men som gafflarna är så långa kan de inte få in maten i munnen. De är förtvivlade och lider alla Helvetes kval. -Fy så hemskt, tycker han som ska dö. Får jag besöka Himlen också? Det får han. Där är det ett stort rum. I dess mitt finns ett ovalt bord. Mitt på det står ett fat med mat som ser mycket aptitlig ut och luktar förföriskt. Runt bordet sitter en rad mycket hungriga människor. De har långa gafflar bundna vid armarna. Med dem kan de sleva upp mat men som gafflarna är så långa kan de inte få in maten i munnen. De matar varandra.

156

För någon tid sedan hörde en litteraturforskare av sig till mig. Han håller just på att skriva en svensk science fiction-översikt och avsåg att ta med min roman "Grottan" (1996) i den. Boken var en djupdykning i mitt eget just då ovanligt såriga psyke. I baksidestexten stod: "Grottan finns i vårt inre ... ger en mångtydig världsbild där till och med Döden endast är porten till nya grottvindlingar". Många av mina lärare från skoltiden minns jag med skräck, förakt och ibland avsky. Ett undantag var doktor Ivar Alm som själv var personlig lärjunge till C G Jung. Han öppnade mina ögon för den store schweiziske filosofen. När jag nu läser Svenska C G Jung Stiftelsens årsbok "TEMA NEDSTIGNING" Coniunctio 2011 (www.jungstiftelsen.se) med OTTO VON FRIESEN som redaktör slår det mig att denna djupdykning är ett slags raffinerad science fiction. En resa inte ut i rymden utan in i det egna psykets universum. C G Jung skrev: "Mörkrets gåvor är fulla av gåtor. För den som kan hålla fast vid gåtorna uppenbarar sig en väg. Underkasta dig gåtorna och det fullständigt obegripliga. Svindlande broar leder över evighetsdjupa avgrunder. Men låt gåtorna leda dig." Denna årsbok är som vanligt såväl rik som läsvärd. Murray Stein skriver on Jungs Röda Bok, som trots att Jung inte ville så, nu har publicerats. Det är en dialog med sin själ som Jung skrivit. Med stort mod stiger han ned i sitt eget djup och uthärdar där sin osäkerhet i mörker och vilsenhet. Margareta Maya Gustafsson menar det är en kungsväg till befrielse att sätta ord på oron, den skotske psykiatern Maurice Nicoll som var kamrat till Jung i Zürich och bl a skrev en av de första böckerna om Jungs drömtolkning, behandlar det svåra ämnet "Tro". Om det litterära nedstigningsmotivet och resan till det inre skriver professor emeritus David L Miller i en intressant essä: "Kristi två sandaler -- nedstigningen i historien och till helvetet". Den borde läsas av någon sciencefictionforskare -- här finns underbara uppslag i mängd. Gunilla Midbøe behandlar ett möte med Stina Hammar under rubriken "Att väva samman livet och döden". Det rör bl a Stina Hammars son Henrik som 29 år gammal tog sitt liv. Att dö är verkligen att ge sig ut på en sciense-fictionresa. Vi ska alla göra det och ingen kan komma åter och berätta om hur det är. Om färden in i döden handlar årsbokens klart mest intressanta bidrag: "Den sista resan inåt" -- en bildsvit av Lars-Göran "Manne" Mann. Redaktör Otto von Friesen hade skrivit en samling haiku-dikter: "Anno Haiku". Då samlingen skulle utges, bad han vännen och grannen Lars-Göran Mann, att han skulle illustrera boken. Mann målade bilder på en tallrik och fotograferade dem. Sedan diskade han tallriken och började på nytt. Boken utgavs och ett halvår därefter upptäcktes att konstnären hade en långt gången, obotlig cancer. Inför döden på sjukhuset kontemplerade han kring sina bilder. Han trodde att de representerade en omedveten visshet om denna sin sista resa i livet.

157

Resultatet av samarbetet mellan von Frisen och Mann är ett av de tyngst vägande vittnesmål om dödsresan jag mött. Den är i sanning arketypisk vilket jag kan känna, eftersom den ibland tangerar sådana förhållanden som är privata och personliga för mig. Ivar Alm lärde mig att det kollektiva omedvetna är detsamma i alla människor. Arketyperna är desamma i oss alla. Når en text eller en bild ner i dessa skikt i psyket blir de illustrationer av också det som är privat och personligt. Så är det med denna "Den sista resan inåt". Ett par exempel: Vid ett tillfälle i livet hade jag förlorat tre ankarfästen som varit viktiga för mig: 1) Mitt förlag hade fått ekonomiska problem och kunde inte längre ge ut mig. 2) Jag hade efter femton år fått sparken från det jobb jag haft i femton år. 3) Dessutom hade jag halvt frivilligt slutat på den stora tidning jag skrev i. Arbetslös och tämligen olycklig satt jag i fiskarhamnen Vettnet på Nordkoster och såg färjan från Strömstad lägga till vid kajen. Människor strömmade iland och jag tänkte: "Kanske är någon av dessa personer död ..." Tanken blev till romanen "Dödisgropen" som kom 1990 och som av svenska folket i en vid och landsomfattande biblioteksomröstning valdes till bästa deckaren på svenska någonsin. Nu återser jag i Coniunctio det motiv som då dök upp i min hjärna. Under finns en haiku av Otto von Frisen: "Döden går i land Han färdas inkognito Tiden står stilla" Ett av mina sex barnbarn meddelade sin mor att han tänkte måla ett porträtt av Gud. Hans mor som gått ur kyrkan, sade en smula irriterad att ingen visste hur Gud ser ut. Barnbarnet svarade tryggt: -Då får dom vetat nu då! Porträttet han målade, hänger nu vid hans mormors och morfars sängar. Det påminner starkt om en bild Lars-Göran Mann skapade till denna haiku av Otto von Friesen: "Hur målar man Gud Kanske som en övergång Det första steget" PS När texten är skrivet ser jag "Skavlan" på TV och där berättas om ett annat barn som också målar Gud och säger att nu får folk se hur han ser ut. Jag tycker att de stärker mitt resonemang -- kanske har barn i det kollektiva omedvetna en bild av Gud som de har en naturlig tillgång till? DS

158

När man som jag fyllt 75 år är det naturligt att fundera över Döden och vad som händer när man tvingas ut på Den sista resan. Jag har tidigare tyckt att den som berättat mest trovärdigt om det slutliga skymningslandet är Willy Granqvist i sin inför döden skrivna "Natten" som kom 1987. Men det jag nu upplever i Coniunctio 2011 känns ännu mera som en möjlig reseskildring. Den fyller mig med både bävan och förtröstan. Det är en befrielse att man numera kan tala om själen och t o m att man få erkänna att man ibland har ont i sin själ. När jag på 1960-talet sökte min första lärartjänst fick jag intyga att jag aldrig gått till någon psykolog eller psykiater -- så skumt var det då att ens besöka en själsläkare. Senare har jag besökt både psykologer och deras ännu mera meriterade kolleger. Som lärare har jag märkt att det varit en klar fördel. Eleverna har ofta varit hos psykologer och vill gärna diskutera det. Och skolorna har numera skolpsykologer. Det är en helt annan värld än den för ett halvsekel sedan. Och väl är det! Mina besök hos psykologer har givit blandat resultat. Någon använde en manipulativ metod, där det främst gällde att bli av med symptomen. En annan skrev ut ett starkt läkemedel som mest hade det resultatet att man blev impotent. När jag slutade ta de förbaskade tabletterna försvann impotensen -- det gjorde mig glad och det var ju bra ... Till sist kom jag till Lillemor Ericson som verkade i Burlöv. Hon var mycket duktig och satte strålkastarljus på min "privilegierade" rikemanssonbarndom. Får jag ångest nu går jag och tittar på mina föräldrars porträtt och minns alla vidrigheter. Det jagar ut vargarna ur själen. Är själsläkarna "Schamaner" dvs det slags folkliga botare utan att utgå från vetenskap. De tror på andar och kallades i min ungdoms böcker "medicinmän" eller kanske t o m "häxdoktorer". En av mina favoritförfattare professorn och själsläkaren NILS UDDENBERG ger nu en bok om psykiatri. Den heter "SJÄLENS SCHAMANER" (Natur & Kultur). Uddenberg medger att titeln på boken kan förefalla provokativ men han har stor respekt för schamaner -- under 15 år var han faktiskt själv en själens schaman och skäms inte för det. Jag har nu läst ett flertal böcker av Nils Uddenberg och de har alla givit mig stora upplevelser. Professorn är -- som man kan vänta av en sådan -- djupt bildad, men han är samtidigt en god berättare. Man jagar över sidorna med spänning och förväntad som var man 12 år och hade fått tag på en ovanligt spännande berättelse. Så var det när jag uppkrupen i en länstol på mina föräldrars slott läste Baskervilles hund första gången! Uddenberg har ofta åsikter som är överraskande och stimulerande. Den gamla skallmätningen, frenologin, råkade i vanrykte bl a på grund av rasläror. Uddenberg känner sympati för deras försök vara naturvetenskapliga. Han har noga satt sig in i saken och berättar om idéerna. Långt bort i nacken fann man "könsdriftsorganet" och ovanför detta organet för kärlek och vårdnad av barnen. Det första var mer utvecklat hos männen, det senare bättre utrustat hos kvinnan. En barnamörderskas huvud var urgröpt där organet för moderliga omsorger borde sitta ...

159

En idol som dyker upp ofta i Uddenbergs bok är Carl Ulrik Sondén (*1802) som på 1800-talet var överläkare på Danviks hospital. Sondén vårdade bl a Esaias Tegnér när denne blev "galen". När Jenny Lind höll konsert i domkyrkan i Växjö kastade Hans Högvördighet kasta slängkyssar. För att få biskopen att stanna i vården lurade i honom att han var statsfånge. Naturligtvis fel av läkaren men småningom blev biskopen botad. En annan läkare som dyker upp i boken är "Enköpingsdoktorn" Ernst Westerlund. Som jag bott ett par ungdomsår i den staden finner jag detta extra intressant. Dock låg Enköpingsåsen kallad "doktorsberget" på min tid inte "utanför staden" utan mitt i den. Jag brukade rasta min älskade boxer "Lorry där". Uddenberg berättar att Westerlund ville bli åtlydd. Mormor berättade för mig att en grevinna ordinerades kli. "Jag är väl inget höns heller!" protesterade hon. Men så åt hon kli och blev bra. "Jaså kliet gick i hönset!" kommenterade Westerlund. Enköpingsdoktorn ömmade för de fattiga. En gumma som vårdats en längre tid på hans privata klinik, frågade vad det kostade. Westerlund ville var snäll och gå under hundralappen. Han sade: -Vi säger väl 75! -Nej doktorn ska allt ha kronan jämnt, tyckte gumman och gav honom en enkrona. -Rätt ska vara rätt, tyckte Westerlund och gav 25 öre tillbaka. Linné och hans lärjunge Osbeck är även med i Uddenbergs bok liksom min ungdomsförälskelse Kristina av Stommeln vilken jag 1967 som nybliven litteraturstuderande för Victor Svanberg i Uppsala mötte i Petrus de Dacias skildring. Jag fattade inte då att de två var kära i varandra men Uddenberg pekar på det. Nå alltför svartsjuk blir jag inte nu, de två levde på 1200-talet. Om Emanuel Swedenborg får vi också läsa att erotiken fascinerade honom. Därtill var han "en upptäcktsresande i evighetens landskap". Spännande är berättelsen om de unga flickor som på 1840-talet drabbades av "predikosjuka". De botades men en ung, vacker kvinna som unge Uddenberg vakade över på sjukhuset tog sitt liv. Den unge läkarstuderanden återsåg henne vid obduktionen. Det var "en ung, lagom fyllig kvinnokropp. Brösten var vackert rundade; håret vid skötet blont och krusigt." Det måste vara tufft att bli läkare. Av spexarna jag skolade i Uppsala blev en som Uddenberg professor i medicin. En annan som var extra begåvad togs sitt unga liv. När den förre skulle vara med om sin första obduktion upptäckte han till sin fasa att det var spexarvännen som låg där i det kalla ljuset ... Nils Uddenbergs bok föder mängder med tankar hos mig. Den är oerhört rik, inspirerande och intellektuellt spännande. Hade jag varit den där tolvåringen som läste om Baskervilles hund hade jag sagt som en vuxen litteraturrecensent knappast får säga: "Det här en av de bästa böcker jag någonsin läst!"