+ Senaste noteringen

220

Fick en av dessa evinnerliga enkäter Den utgick från Sahlgrenska sjukhuset och hette "Hälsa och livskvalitet". Man utlovade total sekretess.
Man ville i stort veta allt om mig, hur ofta jag knullar osv. Men med följde också ett "Samtyckesformulär", där jag skulle uppge namn och
personnummer. Detta var lömskt märkt med samma kodnummer som min enkät. Snacka om sekretess! En fiende som tar Sverige kan få tummen i ögat
på den som svarar. Jag har läst sociologi och kultursociologi, det senare på forsningsstadiet. Så här får man inte göra! Jag beslöt att inte delta.
Det fanns två nummer som jag alltid var välkommen att ringa. Pyttsan! Den ena var "inte anträffbar" och den andra "hade gått för dagen"!!! Jag
ringde dagen därpå och fick tag på en tjej som inte verkade veta ett smul om sociologi. Hon var lärd att säga: "Tack för dina synpunkter. Då
stryker vi dig i studien." Det kväkte hon ur sig sex gånger! Mina synpunkter fattade hon inget av!!!!
I ett förhandsmeddelande skrev man "Om Du väljer att inte delta i studien har detta inte någon som helst betydelse för Din vård och behandling
vid framtida kontakter med sjukvården." Samt: "Om Du i framtiden kommer att behöva vård kommer Din medverkan i denna studie inte på något sätt
att påverka den vård du får."
Det är ju rena galenskapen! Tror de att jag är så djävla dum att jag inbillar mig att de säger åt mig: "Ja du har en tumör i skallen men du ska
inte tro att vi gör något åt den eftersom du inte svarade på Sahlgrenska enkäten!"
Jag sade åt dem att när en fänrik (Officerare!!! Fint Folk!) som fick nobben av sin flickvän hämnades genom att skjuta ihjäl en fem-sex flickor,
så opererade läkarna honom trots vad han gjort. Läkareden ger dem inget val! Men jag undrar hur många med förföljelsemani som uppfattar
formuleringarna som ett förtäckt hot?
Hon tackade för min synpunkt och skulle stryka mig från enkäten.

221

Ovetenskaplig smörja! Bygger svensk sjukvård på sådana "forskare" är den ovetenskaplig, korkad och farlig för patienterna.
Här i skrivandet ringer min forna lekkamrat Solveig och berättar att hon fallit på en isgata. Hon ringde sjukvårdsupplysningen
och fick lugnande besked.
Blev bara sämre och åkte till doktor i Boxholm, vidare till röntgen i Mjölby och sedan för besked i Motala.
Foten är bräckt, hon går med skena, äter smärtstillande tabletter och får ont magen!
Över till trevligare saker.
Ett utländskt förlag vill ge ut två av mina böcker på tyska. Det innebär lite juridiskt krångel, men min gamle agent hjälper mig,
så det blir nog bra. Även Författarförbundet har ställt upp med en duktig jurist.
Det är ju roligt att inte vara totalt bortglömd. Men glömskan äter upp allt som ej är purfärskt.
I "På spåret" (som var bättre på Björn Hellbergs tid), kände de båda lagen ej igen vare sig Isaac Grünewald eller min gamla vän
Barbro "Bang" Alving. Gissade på Selma Lagerlöf och Myrdals!!!
Så fort verkar glömskan!
En man förälskade sig i min "månadsutställning" i Biblioteket och ville köpa. Tavlorna är ej till salu men jag erbjöd varianter
jag gjort. Han köpte fyra! Det håller svälten från dörren ett tag ...
Funderar på att göra om min utställning nästa år. Har ritat en bild för januari och jobbar på en för februari. Ger gamlingen lite
sysselsättning.
Andra gamlingar har andra sätt att få tiden att gå. Somliga sitter på hem och stirrar i en vägg. Hu!
När jag var på "Posten" var det en gubbe som var ilsken och sade att dom var "dumma i huvudet". Sedan slängde han ett hopskrynklat
papper på en av dem.
Ingen av de mjäkiga bjärredsborna runt omkring sade ens flaska. Vilket civilkurage! Jag sade åt gubben att han bar sig åt. På det
svarade han bara "Ja!" och gick!

222

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord har givit ut en antologi som har fått titeln "LITTERÄRA KAMRATER" Redaktören heter Lennart
Högman och utgivare är MBF Bokförlag i Bromma. Sådana manifestationer brukar i allmänhet innehålla både vin och vatten och så är det också
med den här. Ett Förord ska vara kort, berättar Lennart Högman och håller på denna regel. Men att skriva kort ställer stora krav på skribenten.
Det klarar inte Högman.
Redaktören ägnar egenkärt mycket utrymme åt sig själv. Så t ex har Ulf Broberg av någon svårbegriplig anledning arrangerats att presentera Lennart
Högmans väg från Göteborg till Sollentuna. Man får bland mycket annat högst ointressant veta att han inte haft eller har studielån och minsann
varit parallellklasskamrat till Jan Eliasson ...
Vi undfägnas också med Högmans bibliografi. I antologin medverkar han dessutom med ett par texter, den ena om Dagermans självmord. Andra
Högmanessän heter "Mata änder och starta ett nytt liv". Där skildras en situation jag känner väl. Plötsligt är man gammal och anses inte
längre duga till det man varit/är bra på. Det enda folk väntar sig av en är att man ska dö.
Den lilla mata-änderna-betraktelsen är ett existentiellt mästerverk och gav mig en kick. Stort beröm!
Övergår vi till Lennart Högmans "Litterära kamrater" finner vi att en hel del ganska erkända författare medverkar med den äran. Till dem jag
tidigare läst med stor behållning hör Helena Sigander, Kurt Salomonson, Sven O. Bergkvist, Ulf Durling och Kjell E. Genberg. De har alla högst
läsvärda texter med här.
"Författarlegenden" Kjell E. Genberg behandlar en annan författarlegend, Anderz Harning (1937 - 1992). Harning växte upp i överklassen och hade
en hemsk barndom. Han kämpade emot makten, var emellanåt ohemult rolig och kunde verkligen skriva. Genberg mötte honom i Hälsinglands vilda
skogar. 184 cm lång och 115 kilo tung var denne store författare. Han dök upp en dag, hade fått kulturstipendium, bjöd på hembränt och var i
full färd att skriva "En skatteindrivares död".
Under vistelsen hos Genberg skrev han för Aftonbladet en superrolig krönika om hur unge sonen Johannes Genberg (2 år) dirigerar runt sällskapet i jakt på matvaror. I Los fanns t ex god korv och i Nianfors en väldigt sällsynt sorts
sega råttor. På så sätt beses hela det underbara landskapet ...
Senare, när Johannes var 9 eller 10 år gammal, blev Harning ett par dagar barnvakt. När pappa Kjell kom tillbaka, berättade sonen att han slutat
röka!
Det visade sig att Harning först lärt gossen röka. Hur skulle gossen annars kunna lära sig att sluta? Efter sin förtidiga död spreds Harning i
form av aska över Öresund. En minnessten placerades i Hudiksvall. På den står: "Vad var det jag sa".
Genbergs porträtt av Harning är rättframt och ärligt men samtidigt ömsint och skrivet med kärlek. Dag Öhrlund mötte Harning en mörk novemberkväll
1991 på en krog i Göteborg. Han berättar om mötet. Mycket sprit, pladder om könslivet och kladdande på en stackars servitris, skildras i en text
som känns totalt onödig.
Allra bästa bidraget är inte överraskande skrivet av den lysande författaren Ulf Durling. Det handlar om "Det blåser på månen" av Eric Linklater.
Jag har satt upp den som pjäs och har vaga planer på att göra en ny uppsättning. Durling som är både författare och psykiater, visar att pjäsen
handlar om de två flickorna Dina och Dorindas vuxenblivande. Mina skådespelare och elever är oftast i de besvärliga tonåren. Det är verkligen
inte konstigt att "Det blåser på månen" passar dem så sällsynt väl -- den gäller ju den mognadsprocess de just är inne i.
Sammantaget får man ganska många goda (och några mindre goda) läsupplevelser om man skaffar boken.
Adresser till MBF Bokförlag är Box 141, 161 26 BROMMA, telefon 08-25 64 78, www.mbforlag.se

223

2009 utkom "DEN SISTE IGUANODON" av Sture Lönnerstrand (1919-1999) på Zen Zat Förlag. Lönnerstrand skrev på 1940-talen en serie
utomordentliga sf-noveller för Levande Livet (1943-45). Tillsammans blev det hela 65 berättelser. Han var mångsidig, diktade lyrik
som var före sin tid och skrev lärt om indisk filosofi. Därtill komponerade han elektronisk musik. År 1954 vann hans roman "Rymdhunden"
förstapris i en tävling utlyst av Bonniers. Den världsberömde avantgardisten Öyvind Fahlström (1928-76) hörde till beundrarna.

Sf-kännaren Bertil Falk gav 2009 ut 10 noveller i "Den siste Iguanodon" på bokförlaget Zen Zat. Falk passade då också på att presentera
den skicklige illustratören Allan Löthman (1900-1969), som utbildats i USA, bl a vid samma konstskola som Walt Disney.
Nu utger Zen Zat och Bertil Falk ytterligare tio av Lönnerstrands fascinerande historier: "DET HOPPANDE FENOMENET SPLUNKNIG". Jag har
läst dem med en lustfylld glädje som jag unnar många att få uppleva. Om möjligt ännu större nöje har jag haft av det porträtt John-Henri
Holmberg presenterar av Lönnerstrand. Holmberg talar om den uppfordrande rösten som gärna väckte honom tidigt på morgonen, helst en söndag.
"Vakna nu, jag vill prata med dig!"
Sture Lönnerstrand var enligt Holmberg "en lindrigt sagt komplex människa. Gudabenådad berättare och samtidigt häpnadsväckande fri från ens
den mest elementära självkritik. Han var självgod intill det absurdas gräns ...".
Han föddes 1919 i Jönköping, blev student 1937 och begav sig så till universitetet i Lund. Debuterade med diktsamlingen "Ung mans gåtor".
Han försörjde sig på att skriva noveller för veckopressen. 1952 skadades han svårt i en bilolycka i Tyskland. 1954 var han med och startade
en ny sf-tidskrift "Häpna!". Lönnerstrand var som person dominant, ibland kolerisk och hade svårt att kompromissa. På 1990-talet drabbades
han av ett slaganfall och blev delvis förlamad. 1999 fick han ett nytt anfall som tog hans liv.
Bakpå "Det hoppande fenomenet Splunknig" finns ett verkligt njutbart fotografi. Där stoltserar och kråmar sig en ung Lönnerstrand vid en
fantastisk bil, en Graham av 1939 års modell. Dess kylare går fram i en spets och kallades "sharknose", dvs hajtryne.
Vem som helst skulle kunna vara stolt över en sådan kärra.
Men bilen tillhör inte ynglingen Sture utan hans mor ...
Jag vill inte stjäla den upplevelseglädje mina läsare kommer att finna i "Det hoppande fenomenet Splunknig", genom att berätta om novellernas
innehåll. Lönnerstrand är lika charmerande barnslig som han ser ut på omslagsbilden med mammans bil, så poserande och därtill helt och fullt
övertygad om sina berättelsers bärighet och styrka.
I första novellen "Ödesradion" blir kanske barnsligheten i magstarkaste laget medan den nästföljande, "Inspärrade i evighetstunneln" sätter
ens hela existens i gungning. Hur skulle det kännas att vakna i en annan tid som en Rip van Winkel? För egen del hör en av mina värsta mardrömmar
ihop med tanken att vakna och upptäcka att hustru, barn och barnbarn är döda för länge sedan. Det förstör effektivt Livets innersta mening.
Att sätta sig i en skön fåtölj och läsa en Lönnerstrandare har tycke av att plocka fram en dammig bordeauxflaska och konsumera något som mognat
för många solvarv sedan. Kvinnorna på 1940-talet skulle i stort sett bara utstråla skönhet medan männen borde vara modiga (eller verka vara det).
De förväntades rädda damerna med risk för eget liv. Sedan är det underförstått att paren skulle leva lyckliga i all sin tid.
Det låter kanske inte så feministiskt men vi får inte glömma att Lönnerstrand också skrev om superkvinnan Dotty Virvelvind, som även blev en
tecknad serie.
Någon superkvinna är knappast den vackra Jack Ready i "De enögda jätteaporna på Uranus", som är med i den nyutgivna samlingen. "Henne släppte
man inte där man tog henne, det var ett allmänt ordstäv i trakten."
När hjälten kysser henne med våld säger hon: "Hur kan ni bära er åt så där mot en alldeles obekant flicka! Ni borde skämmas. Så skamlig ni är!
Usch, så elak!"
Stackars söta Jack, råkar ut för värre elände än att bli kysst. Hela hennes fars gård sugs upp och skickas till Uranus. Denna planet bebos av
brutala, enögda gorillor som i medicinskt syfte dödar såväl varelser från jorden, som långörade marsianer och blå venusbor med vingar ...
Ska man sedan rädda hela surven inklusive fröken Jack, bör man komma ihåg att vrida om startnyckeln till rymdskeppet ...
Adress till ZENZAT: Västra Alstad PL 59, 23195 Trelleborg E-post zenzat@telia.com telefon 040.485418

224


Fysikerna och astronomerna som placerade Jorden på rätt plats i universum, motarbetades av Makten. Man brände folk, som sade hur det var,
på bål. Detta fenomen att straffa dem som har rätt, tycks vara allmänt.
Tittar man en smula på litteraturhistorien märker man snart, att de författare som varit uppburna och beundrade under sin livstid, ganska
sällan är desamma som lever kvar och äras i framtidens litteraturhistoria. Ta den svenska romantiken som exempel! Per Daniel Amadeus Atterbom
var visserligen omstridd men ärades på många sätt och blev både professor och medlem av Svenska Akademien. E J Stagnelius var däremot föraktad
och dog ensam, glömd och anonym.

I dag betraktar många Stagnelius som vår kanske största lyriker. Atterbom är däremot nästan bortglömd.
Bellman dog utfattig och skuldsatt. Han kom aldrig in i Svenska Akademien men däremot i Gäldstugan.
I den första Akademigruppen fanns de nu bortglömda A. af Botin, C. G. Nordin och J. Murberg. De gick alltså före Bellman!
Första nobelpriset tilldelades nollan Sully-Prudhomme. Svenske August Strindberg belönades däremot aldrig. När det gällde förbigångna svenskar
finns också geniet Astrid Lindgren bland dem. Varför lät man inte Astrid dela ett pris med Tove Janson?
Det är naturligtvis inte lätt att avgöra vilka levande författare som är störst. Det är självklart, men jag tror att det också finns en annan
förklaring.
En författare bör vara en "visslare". Någon som går sin egen väg iakttar sin samtid, är före sin tid och berättar om sina iakttagelser. Kan säga
ifrån om orättvisor och missförhållanden. Alla sådana visslare retar upp människor som vet "hur det är". Inom måleriet såg impressionisterna
att skuggor har alla möjliga färger. De är inte bara svarta som man trodde. "Betydelsefulla" personer, makthavare och vanligt "vettigt" folk
känner sig marginaliserade, utpekade och hotade.
I Sverige gör man mos av de flesta sådana sanningssägare.
Säger man det flertalet tycker, blir man betraktad som klok och intressant. Men vad är det för intressant med att säga det alla redan vet? Det
är att fromt bräka med de andra fårskallarna om oväsentligheter.
Svenska författare som vill lyckas och bli berömda gör som förlagen vill. De klumpar ihop sig i TV-sofforna. Nosar efter tidsvinden och ylar i
den som en vargflock.

Deras böcker skrivs ibland av andra. De tackar dem alla för hjälpen i ett företal. Det kan bli en halv sida med tack!
Författare som har något nytt att berätta försöker att inte skicka sina bokbarn till horhusen där de blir prostituerade. De trasslar och krånglar
och får de ut sina verk på något litet förlag dödas de snabbt av kritikernas arga kråkflock.
När jag gick i gymnasiet i Motala fanns där en snygg och bussig tjej som hette Elisabet Peterzén. Hon var född i Stockholm 1938 och dotter till
lektor Ingvar Peterzén och hans fru som var teckningslärare. Var jätteduktig i skolan och förväntades bli lärare.
När vi tog studenten 1956 var hon och jag de enda två som skrev engelsk uppsats istället för det vanliga provet. En av oss fick högsta betyget
A -- jag fick det lägsta C. Faktiskt blev vi sedan författare båda två. Och Elisabet har sänt mig en essä "En femtioårig författarkarriär" --
den skildrar hennes liv och utgör tillsammans med "Författaren själv" (1993) en av källorna här. Liksom hennes böcker med flikar och baksidor.
Direkt efter studenten begav sig Elisabet inte som man förväntat till universitetet. Nej, hon ville inte uppfylla alla tanters förutsägelser att
bli lärare. I ungdomligt trots mönstrade hon på en båt och gick till sjöss. Studerade shipping i London. Bodde i England och Kanada. Födde dottern
Christina, besökte Sudan fyra gånger och läste arabiska. Såg alltså världen, bl a Afrika. Orädd har hon alltid varit.

225

Elisabeth Peterzén skriver 1956 -62 en roman och en novellsamling. I "Författaren själv" berättar hon att bägge refuserades, men att hon blev bjuden
upp till Gerhard Bonnier som gav "faderlig uppmuntran och goda råd".
Hon fick in en saga i Kamratposten. Och tidningen Vi publicerade en novell som hette "Kalmar".
1964 kom debutboken "Marmor och Ebenholtz" -- en " schejkroman" på Rabén & Sjögren. Alla recensioner var bra utom en. 1967 kom "Njutning" -- ensam
och gravid i Kanada och fick även den genomgående goda anmälningar med ett undantag. Elisabet var lektorsdotter och vågade svara sina kritiker.
Henne satte man sig inte ostraffat på!
Nu började hon bli ett kulturellt namn. Hon bjöds på litterära fester och hade en gång -- det var på Hasselbacken -- Gunnar Myrdal till bordet och
Staffan Beckman på andra sidan. Flera av hennes noveller trycktes i Femina. 1968 kom "Trygghet" och året därpå "Äktenskaps brott". Den legendariske
förläggaren Per Sjögren sade till Elisabets far, att hon var ett av 70-talets stora namn.
Denna period är egentligen på ett sätt toppen på Elisabet Peterzéns författarkarriär. Tidsandan förändrades. Den våldsamma 68-revolten vände upp
och ner på allting. Alla skulle plötsligt vara marxister, göra revolution och bryta med allt det deras föräldrageneration stått för. Det var som
en sunamivåg som sköljde fram och sopade undan allt i sin väg.
Själv var jag med om att ställa till ett djävla oväsen på min konsthistoriska institution och retade gallan på min professor. Det var som en
uppblåst röd ballong som inte sprack men sakta släppte väder, till dess den var en liten skrumpen murkla. Den stora revolutionen avsatte inga
enorma mästerverk. Få böcker från perioden är fortfarande stora lässuccéer, milstolpar eller biblioteksklassiker.
Men mycket tycktes drunkna i det gyttjiga vattnet. Elisabet Peterzén fångades inte av revolten utan for istället till Sudan och fann "en kultur
som inte är socialistisk utan just det, kultur, muslimsk dessutom." Det fann inte nåd hos det svenska kulturetablissemanget. Rabén & Sjögren
refuserade en reseberättelse från Sudan. Manuset finns inte längre kvar. Tyvärr!
Det är lätt att få den tanken att hon väckt krafter i den litterära världen, krafter som fann henne alltför begåvad, uppkäftig, inopportun och
obekväm. Därtill var hon kvinna, ett alldeles väldigt handikapp i en mansdominerad värld.
Elisabets fall blev stort.
Hon vandrade ett tag i öknen och fick inte den tid hon önskade för sitt barn. Så skrev hon "Den konstgjorde mannen", en debattbok som gavs ut av
Norstedts. Här ifrågasattes "friheten i dubbelarbete, låglön och lösa förbindelser för kvinnor". Först var mottagandet positivt. Men så släpptes
kopplet lös och Elisabet brännmärktes offentligt som "Quisling".
I "Författaren själv" berättar hon om nästa bok: "1974 vinner P första pris i Forums tävling om Bästa utlandsroman, anonymt förstås, med Mustafa
Said: En mans liv, som utgavs vara skriven av en man från Sudan. "Stort jubel, nordafrikanska män identifierar sig helhjärtat. Mustafa är dagens
hjälte tills hans identitet blir känd. Då förstår man att det är fusk!"
I fortsättningen har Elisabet Peterzén kämpat i uppförsbacken. När hon varit anonym har hon vunnit priser och framgångar, men när man vetat att
det var hon som skrev, har hon mobbats. Forum refuserade hennes, "Rōman" vilken som hon tycker själv, är hennes "största och viktigaste verk" där
konflikten i Palestina flyttats över till svensk mark.
Ingemar Björkstén på Forum var den som refuserade "eftersom den var politiskt känslig och araberna skulle kunna ta illa upp". Författarförlaget
(som var "lyckligt ovetande om Peterzéns identitet") gav ut den 1976 och 2010 återutgavs den på Deja Vu.


Jag har själv läst boken och imponeras av den. Den är levande, spännande och en upplevelse att läsa. I grunden finns en lysande idé, väl genomförd.
FN bestämmer att ett landområde i Sverige, på Södertörn, ska avstyckas och användas för en stat för romerna. I första omgången flyttar c:a 28 000
"zigenare" dit. I FN protesterade Sveriges delegat. Sabotage genomförs. Polska zigenare uppmanades flytta till "sitt eget land". Läger fylls med
hemlösa. Svenska spaningskryssare patrullerar innanför tremilsgränsen.
De tre första åren kommer 165 000 romer och bosätter sig på Södertörn. Staten Romān växer sig starkare. Svenskarna opponerar sig på diverse vis
och till sist ger FN upp alla försök att få ordning. Mycket urartar, liv spills och hatet blossar.
Utan att förstöra andras läsglädje genom att berätta färdigt i detalj måste jag säga att detta är en stor svensk roman, en av dem som borde
betraktas som milstolpar i vår litteraturhistoria. Där finns något av den ödsliga allmängiltighet som utmärker nobelpristagaren Pär Lagerkvist
i t ex "Bödeln". En bra roman kan man som sagts, läsa flera gånger. Det har jag gjort med Romān.
" 'Om svenskarna bara ville inse att Roman kommit för att stanna, istället för att egenmäktigt motsätta sig FN:s beslut och försöka historiens
visare bakåt', skrev Le Figaro. 'Två tusen franska zigenare har fått nya hem och håller på att skapa sig en egen framtid i sitt eget land, Roman.
Franska folket kan inte stillatigande åse hur deras bröder och forna landsmän utsätts för terrorism och övergrepp i sitt eget land. Det är rimligt
att Sverige inser att ett av FN fattat beslut inte går att godtyckligt rubba och sätter sig ned vid förhandlingsbordet.'
" 1976 refuserades "Lura livet" av många förlag. Den handlade om abort/dödshjälp. Elisabet P gav ut den på Författarens Bokmaskin. Detsamma gjorde
hon med barnboken "Ljusnatten". Hon skriver: "Bokmaskinisterna behandlar P som en vän och kollega".
Därpå skrev hon en feministisk deckare, Sista Sticket, där sju män mördades. Fyra stora förlag refuserade den: Trevi, Prisma, Bonniers och Bra Böcker.
Brombergs gör senare detsamma. 1983 ger hon själv (som Katrin & Erik Skafte) ut den på Författarens Bokmaskin. Johan Asplund SvD och Mårten Blomqvist
Expressen berömmer. På Bibliotekstjänst görs den ner av Bo Lundin -- boken sägs sakna person- och miljöskildring. Efter detta underkännande köper
biblioteken endast sju exemplar!
Denna enligt Lundin så genomusla bok ges -- hör och häpna! - sedan ut i USA 1988. "The Last Draw" fick därtill bra kritik.
Efter USA blev det succé i Tyskland. På Fischer Verlag i Frankfurt kom "Der Letzte Stich" i sammanlagt fyra utgåvor och 65 000 exemplar!
Själv känner jag igen mycket av detta - jag har t ex också fått nedgörande recensioner av Bibliotekstjänst och Lundin. När jag presenterade
svensk deckarlitteraturs förste antihjälte skrev Bo Lundin: "Avsaknaden av en detektiv värd namnet känns en smula störande".
1986 vinner (delat pris) Elisabet ännu en romanpristävling. Det är på Bra Böcker och boken heter "Mamsell Caroline".
Den kom i bokhandelsupplaga på Trevi, översattes till finska och blev en stor läsarsuccé. Boken är dedicerad till Elisabets far, lektor Ingvar
Peterzén som bidragit med grundforskning i släktens historia. Prästdottern Caroline Maria Lindhagen var född 10.10.1809 och dog 1890. Hennes
olycka var länge att hon inte "blev gift" utan förblev en mamsell. Dock gifte hon sig 1843 och fick tre söner.
Förlaget (Boj Kewenter?) skriver på fliken att Elisabet "förmått förmedla kontakt med en människa, som visserligen dog i slutet av förra seklet
men som nu stiger fram -- varm, intensiv och levande. En människa som med sitt skratt, sin gråt och sin obändiga livslust får oss att känna
närheten till dem som var före oss."
Det är en bra beskrivning av denna underbara bok. Mamsell Caroline lever verkligen, man tycker efter läsningen att man mött och känt henne.
Så ser verkligt stor litteratur ut. De som inte begriper detta borde inte vara litteraturvetare, förläggare eller kritiker.
Man skulle tro att Elisabet Peterzén nu fick det genombrott hon så ärligen var värd. Så blev det förstås inte. Hon skrev en uppföljare till
"Sista sticket", kallad "Sista ordet". Inga förlag vill ge ut den. Agenten Bengt Nordin refuserar den.
Så bestämde sig Hanavedens Förlag för att göra ett försök. 1993 kom denna dråpliga, bok och den fyllde mig med entusiasm. Detta är en härlig,
humoristisk och siande bok. Den fick fyra entusiastiska recensioner bl a min, innan vinden vände.
Det handlar om hur förlagsjätten Valhall håller en överdådig fest för sin amerikanska storsäljare Molly Malone. Hon består av "tre manliga
journalister i fyrtiofemårsåldern, som går ut med omfattande marknadsundersökningar innan de börjar skriva ... Två är flintis, en har cancer
och en har HIV". Om ekvationen inte verkar stämma må man betänka att man kan ha flint och HIV samtidigt ...
Det blir en lysande fest för folk som låtsas skriva böcker och framför allt för kändisar, människor man sett i veckotidningar och på TV.
Nu bestämmer sig fyra etablerade men ej inbjudna författare för att gå på förlagsfesten. En av dem kan vi nog känna igen. Det är Kaja Englund,
vars dåvarande förläggare kallat henne "Ett av 70-talets stora namn".
Vad ska författare på förlagsfest att göra? Det hela exploderar i bråk och våld.
Givetvis väckte denna bild av den svenska förlagsvärlden raseri.
Lilian Fredrikssons recension hos BTJ var så pass mördande att hela biblioteksförsäljningen i Sverige blev 6 (sex) exemplar! För de flesta
författare är det biblioteksförsäljningen som får deras böcker att gå runt och förlagen att våga satsa på nästa bok.

226

Sex biblioteksexemplar av en bok som jag är helt övertygad kommer att citeras i framtidens svenska litteraturhistorier! Kjell E Genberg
skrev en bra artikel om alla turerna kring "Sista ordet" -- han hör till de få som är klarögda i deckareliten.
Där tar det i stort slut för Elisabet Peterzén. Det har kommit lite mera, bl a medverkan i antologier. I en av dem, som Bromberg gav ut,
var hennes namn felstavat ...
Själv har jag läst två sena böcker utgivna på det lilla Sivart Förlag. 2006 kom "Sikta på framtiden flickor". Det handlar om tre flickor
som tar studenten med A i betygen men som när de är medelålders finner att den ljusnande framtiden inte blev så ljus.
Det är en varsam bok även om den skildrar hur hemskt kvinnor kan ha det. Själv minns jag bäst lite stänk från mitt Motala och skildring av
en döende åttionio år gammal kvinna som varit ensamstående lärarinna och förblivit jungfru.
"Brita, spion på Hammersta" är en ungdomsroman från 1450-talet. Verket utgavs 2007. Liksom i "Mamsell Caroline" handlar det om en historisk
person, en kvinna som verkat och andats. Fru Brita på Hammersta levde på 1400-talet. Inspiration har också kyrkmålningarna i Ösmo kyrka givit.
Några av dem återges också i boken. Den unga danskan Brita blev bortgift med den gamle Erengisle Nilsson Natt och Dag som var svensk troman hos
kungen. Hon var sexton år, han fyrtiotvå.
I Ösmo kyrka målar Albertus Pictor. Han blir en kär vän till Brita som nu blir inblandad i stormansstriderna utan att riktigt fatta vad det
egentligen rör sig om. Hon är nära att brännas på bål, men klarar sig.
Det är en spännande historia med mycket doft av medeltiden. Till skillnad från den mesta medeltidshistorian spelar här en kvinna huvudrollen.
Så är också Elisabet Peterzén för det allra mesta en utomordentlig skildrare av kvinnor, deras kynne och värld.
En ganska ansenlig tid har jag nu ägnat mig åt att läsa och begrunda fenomenet Elisabet Peterzén. Jag imponeras av hennes oemotsägliga storhet
som författare och förvånas av att man i så hög grad har motarbetat, för att inte säga mobbat henne. Det är märkligt att förlag, kritiker och
forskare betett sig på detta hemska sätt. Det finns mycket av Brita på Hammersta i Elisabet Peterzén. Hon har oförskylld dömts till bålet och
spärrats in i andlig husarrest.
En gång kom jag och ett par kamrater på en idé till en bokserie som ett förlag nappade på. När ett par böcker kommit ut, meddelades att en av
förlagets mer säljande författare fått samma ide´. Han gavs företräde.
Elisabet Peterzén har drabbats av samma öde. Förlag tycks "överföra" goda idéer till sina bästsäljare. När Peterzén nu refuserats med en roman
om bl a flykt över Dödens Medelhav, ska det bli intressant att se, om inte detta uppslag snart kommer med annat författarnamn ...
Jag tror dock inte att det existerar något slags sammansvärjning eller svartlistning. Istället kan jag tänka mig att den litterära världen är
full av personer som kämpar för sin existens. De är själva inte tillräckligt begåvade, självständiga och intressanta för att kunna skapa något
som kan överleva in i en kommande tid.
De försöker kompensera detta genom att söka stöd hos andra, bilda celler där man gör reklam för varandra. Snacket går och massmedia hänger på.
Man "vet" vad som är bra och är livrädd att bli misstänkt för att inte veta "rätt". Man skapar sådant som är inne -- uttrycker tidsandan.
Publiken som vill vara litterär och kulturell, apar efter och förlagen tjänar pengar på bästsäljare. Inga barn tillåts säga att kejsaren är naken.
Kommer en begåvad ung författare fram, vill många förlag ge ut henne eller honom. Är den unga då envis med sitt eget, tappar förlagen intresset.
Blir kanske negativa. De vill ju bara hjälpa till och göra böckerna säljande ...
När jag sitter och skriver eller målar, spelar jag gärna klassisk musik. Till mina favoriter hör "Drottningholmsmusiken" av Johan Helmich Roman.
1743 valdes Adolf Fredrik till svensk tronföljare. 18 augusti året därpå vigdes han med Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika. Vid
"Bilägers"-festligheterna (då de kungliga firade biläger, dvs kröp i säng med varandra) spelades så Romans "Bilägers Musique" i, som det står
i Ingmar Bengtssons text till min skiva: "vaxljusens fladdrande sken".
Men Adolf Fredrik hade med sig ett eget kapell till Sverige och Lovisa Ulrika introducerade nya musikidéer. Roman ansågs snart passé och lämnade
1745 sin tjänst vid hovet. 1758 dog han av kräfta.
När det gäller konstnärlig smak finns det en domare som är strängare, konsekventare och på alla sätt överlägsen alla andra och det är TIDEN.
Tiden har plöjt ner de "moderna" musikidéer som det nya kungaparet tog med från kontinenten. Romans musik står sig däremot och spelas ofta nu
nära trehundra år senare!
Min tro är att Tiden kommer att jorda mycket av det som TV-soffornas folk skapat. De flesta som är kändisar nu, blir bortglömda. Men jag kan
tänka mig att den litterära framtidsvärlden i vårt land, kommer att veta vem Elisabet Peterzén var!

227

"Solen håller på att gå ner bakom de gröna kullarna. Processionen av trötta män, kvinnor och barn följer den stilla flytande ån. Det enda
som hörs är de hasande stegen och käpparnas skrapande mot stenarna. Hur många är de? Människor klädda i trasor med bylten över axlarna och
vandringsstavar i händerna. Kvinnorna bär på sina spädbarn, de äldre syskonen på de yngre och männen stöder gamlingarna. Ingen pratar. Det
som skall sägas är sagt, det är bara den allt överskuggande tröttheten som är kvar."
Så börjar HÉDI FRIED:s "Skärvor av ett liv - Vägen till och från Auschwitz". Jag håller på att läsa om hennes böcker och jag blir alltmer tagen.
Det tycks mig, att om bara ett fåtal nutida litterära stjärnor kommer att få överleva till en oviss framtid om t ex tusen år, så vill jag att
Hédi Frieds författarskap ska få finnas kvar. Där berättas övertygande om det allra värsta som hänt mänskligheten, men också om denna mänsklighets
förmåga att utstå, kämpa och överleva snart sagt vilka vidrigheter som helst.
På historielektioner i den svenska skolan, brukar det sägas att Sverige förhöll sig neutralt under Andra Världskriget. Vi höll varken på den ene
eller den andre och undgick på så sätt att dras in i krigshandlingarna. Detta till skillnad från våra grannländer som utkämpade krig eller
ockuperades. Det är knappast ens en sanning med modifikationer -- det är snarare ren lögn.
Under de första krigsåren -- fram till västmakternas invasion på Sicilien juli 1943, ställde vi på många sätt upp för Tyskland och nazisterna --
därefter för de allierade. Jag har skrivit en aldrig framlagd avhandling om Tidsandan i Aftontidningen 1942-56 och där framgår tydligt detta
skifte av paradigm som inträffade sommaren 1943.
Sveriges nazitoleranta hållning i början av kriget dokumenteras tydligt i "Heder och Samvete" av Maria-Pia Boëthius. Över två miljoner tyska
soldater forslades på svensk järnväg till och från Norge och Finland fram till augusti 1943. Det högklassiga svenska järnet såldes till tyskarna
och många allierade soldater dog med svenskt stål i sina kroppar. Svenska studenter, akademiker, arbetare, tjänstemän, aristokrater och riksdagsmän
försökte rädda landet undan "judeimport".
M-P Boëthius konstaterar i sin bok (s 75): "Den svenska rasen skulle hålla ren och svenska jobb skulle förbehållas svenskar".
Karl Gerhard och Torgny Segerstedt, som vågade gå mot strömmen, utsattes för censur och när min nazistfientlige far därhemma, sommaren 1941
hissade engelska flaggan, rev polisen i Per Albins Sverige ner den -- jag var själv åsyna vittne och har skrivit om händelsen i min bok "40-tal"
(1978). Boken tillägnades "min far, flagghissaren".
Många svenskar höll på nazismen. 2002 kom Tobias Hübinettes vägröjande bok "Den svenska nationalsocialismen" ut med listor över svenska
nationalsocialister -- en skrämmande läsning!
I slutet av kriget -- när det stod klart att Tyskland skulle förlora -- var det en annan svensk anda. Folke Bernadottes vita bussar förde
överlevande från koncentrationslägren till ett fritt och nu positivt Sverige. En av de som på detta vis överlevde var Hédi Fried född 1924.
"9 juli 1945. Vi har anlänt till Sverige. Var det Ystad eller Malmö? Det måste ha varit Malmö. Jag minns bara att vi gick i land och möttes
av uniformerade kvinnor, lottor fick jag senare veta, som bjöd på varm mjölkchoklad. Varm mjölkchoklad är det som för mig alltid kommer att
representera Sverige. Välviljan, omsorgen, omhändertagandet av de fysiska behoven. Men vår längtan efter närhet, gemenskap, en smekning, den
fanns också där och jag trodde att även detta skulle komma att tillfredsställas."

228


Hédi Frid föddes i staden Sighet i Transsylvanien (i Ungern -- i dag är det norra Rumänien.) Den lilla staden ligger nära där floden Iza
"tömde sina leriga vattenmassor i den källklara Tisza-floden och vattnet flöt sedan i två armar runt staden som låg som på en ö. Luften var
tunn och genomskinlig och fick allting att komma nära."
I staden levdes ett sömnigt småstadsliv där människor var "på väg till kyrkan, till biografen, till apoteket, till banken, till skolan, till
slaktaren, till konditoriet".
Det bodde ca 30 000 människor i Sighet och av dem var nära hälften judar och bland dem var åtskilliga köpmän. Mitt i staden fanns en park och
där spelade om eftermiddagarna en militärorkester. "Hembiträden drog barnvagnar och höll ett öga på de äldre barnen medan de bekantade sig med
soldaterna. Småpojkar i sjömanskostymer sprang efter sina tunnband och småflickor i vita sockor och lackskor vyssjade sina dockbarn."
Det var med andra ord en fredlig idyll. Men så fick det inte förbli. 1938 regerade bondepartiet som förde en antisemitisk politik. Nu hörde
stenkastning, handgripligheter, trakasserier och orättvisor till vardagen.
Hédi växte upp i Sighet och drömde om att bli läkare och resa omkring i världen. En dag förälskade hon sig i en gymnasist med ett vackert,
mjukt leende ansikte. Det tycktes vara som det står i Studentsången att den ljusnande framtiden var Hédis.
Men så en söndag berättade väninnan Anna: "Kriget har brutit ut!" Väninnorna ristade in sina namn och datumet 1 september 1939 i en grind.
När kriget var slut skulle de komma tillbaka och rista in datumet för freden i samma grind.
Men när kriget var slut fanns ingen av flickorna i Sighet och grinden hade man eldat upp under kriget. Då var det ont om ved.
Hatet mot judar steg. Pojken som Hédi förälskat sig i, såg äntligen på henne och då spottade han på den lilla judeflickan! Och en rad dekret
mot judar trummades ut: De fick inte ha radio, deras juveler beslagtogs, de fick inte åtnjuta högre undervisning o s v. Det betydde bl a att
Hédi inte fick ta studenten i Sighet.
Hédi fick nu flytta till Transsylvaniens huvudstad Cluj där det fanns ett judiskt läroverk. Efter studenten blev det folkskollärarseminarium
i Miskole. Med lärardiplom i handen återvände hon sedan till Sighet och fick ta hand om ett judiskt daghem. Det öppnad i augusti 1943. I mars
1944 annekterade tyskarna Ungern. Så fick alla judar bära den gula stjärnan på kläderna och så föstes de ihop i ett getto.
Sedan fraktades judarna iväg som boskap på ett tåg med en avträdeshink som svämmade över och stank av svett, urin och avföring. Vattenförrådet
sinade och vakterna röt. I Auschwitz sorterade Doktor Mengele bort Hédis mor till avrättning. Hon såg för gammal ut att orka arbeta.
Naken fick Hédi allt hår på huvudet, i armhålorna och mellan benen bortklippt och sedan väntade Helvetet. Min präst tror inte att det finns
något Helvete efter döden, men på jorden kan man hamna i Helvetet. Auschwitz var ett sådant Helvete som människlig ondska tänkt ut -- bara en
sådan sak att man inte hade toalettpapper! Och värre kunde det bli, vid ett flyglarm trillade Hédi ner i latrintunnan och blev nersmetad med
avföring över hela kroppen.

229

Det som sker i Auschwitz fyller mig med avsky och skräck, kanske också hat. Och utifrån mitt eget kråkvinkelperspektiv i det trygga Sverige
finner jag det hemskt att när min far som sagt protesterade mot den regim som skapade detta, så rev polisen ner den engelska fanan. Hade Hitler
tagit Sverige skulle far (och kanske hans familj) ha avrättats.
Han ärades aldrig under livstiden för sin medmänskliga och modiga protest och lär väl aldrig få den staty han är innerligen värd. Men Sveriges
myndigheter har aldrig velat erkänna hur attityden till nazismen var under krigets inledning. Och man försöker låtsas att man inget visste om
utrotningslägren. Boëthius skriver: "Sverige var det första land som fick vetskap om förintelsen av judar i de tyska koncentrationslägren. Men
Sverige valde att tiga."
Omslagsbilden till "Skärvor av ett liv -- Vägen till och från Auschwitz" (av barnbarnet /?/ Mikaela Fried) visar en sönderslagen kruka. Skärvor
som passar in i det trasiga finns på de följande böckerna "Livet tillbaka", "Ett tredje liv" och "Livets pendel". Det är en genial illustration
av hur den judiska kulturen slagits sänder men ändå spritts över efterkrigsvärlden.
Nobelpristagaren Elie Wiesel skrev om "Skärvor av lycka":
"Denna bok är mer än en personlig dokumentation; den är ett vittnesbörd, djupt gripande och skakande."
För egen del kan jag vittna om att jag blir omtumlad varje gång jag läser Hédi Fried och måste gråta över det vidriga som drabbat henne, hennes
familj och sex miljoner förintade judar. Hédi Fried är nu över nittio år och jag hoppas verkligen att Svenska Akademien hinner med att ge henne
Nobelpriset för ett existentiellt författarskap som svävar fritt och högt ovan litterära stilar, prålande fjärilar, trender och dagsländor i
parnassens landskap.