+ Senaste noteringen

210

Det går bra med julpjäsen vi gör. "Vem tusan rövade bort Tomtefar?" Spelas i Lunds Stadshall 20 dec kl 15.00. Fritt inträde.
Då vi hade audition, dök två små tjejer upp, 10 och 11 år gamla. Jag trodde de var småsyskon till någon som ville pröva, men
jag körde upp dem på scenen -- mest på skoj. De visade sig vara jätteduktiga och senare fick jag veta att de gjort succé´ i TV.
Teater är ett himmelrike här på jorden. En besvärjelse av det Helvete Livet annars kan vara.
Apropå Helvete: Min psykiska kollaps i somras bleknar allt mera. Det finns nog inte något Helvete -- om det nu finns något alls
efter Döden. Helvetet lär vara påhittat på 1600-talet. Men jag tror att det är framför allt Jean-Paul Sartre som påverkat oss med
sitt skådespel "Inför lyckta dörrar" (Huis clos, 1944).
Troligen har det präglat många människors föreställning om Helvetet - antingen de sett pjäsen eller ej. Gamla syndare utan ögonlock
måste vara vakna ständigt och älta sina synder. Det är hemskt -- man kan ligga vaken för mindre, trots att man har ögonlock.
Mindre skrämmande är de många vitsarna om Helvetet. De känns inte som om det var "på riktigt". Jo, somliga är hemska, de flesta
halvsimpla och några få riktigt djupsinniga.
Jag minns en teckning. En direktörstyp får kalla handen av Sankte Per. Mannen skriker:
-Men läste du inte min dödsruna i SvD!
En man kom till Helvetet. Han skulle själv få välja bland straffen. En bit bort stod ett gäng till knäna i avföring och drack kaffe
med kaka. Mannen valde detta straff. Han ställdes i skiten och fick kaffe och kaka.
Då kom en djävul med piska i handen in och gav order:
-Rasten är slut. Ställ er på händerna igen!
En USA-president ansågs vara vidlyftig sexuellt. Det sas att man frågade amerikanska kvinnor om de kunde tänka sig att ligga med
presidenten. 80% svarade: "Nej inte en gång till!". Så dog presidenten och påven samma dag. De blev felsorterade. Presidenten kom
upp i smöret och Påven hamnade i Helvetet.
Påven blev förstås sur av detta och det bestämdes att dagen därpå skulle de bli utväxlade.
Påven sattes på en skiva som gick uppåt, Presidenten på en för nedfart. När de passerade varann frågade Presidenten Påven vad han
såg fram emot mest.
-Att möta Jungfru Maria!
-Sorry. To late!
Usch ja! Men den här är bättre:

211

Andersson låg på sitt yttersta. Han var orolig för hur det skulle gå. Var skulle han hamna? En ängel dök upp och sade att det var fritt
val. Han kunde först få kolla hur det var på de två ställena.
Ja, han for då till himlen, där det sjöngs psalmer jämt, dracks genomgående mjölk och där tjej-änglarna var fula och sippa.
-Värre kan det inte vara, sade Andersson och valde att prova Helvetet.
Där var det som en nattklubb, svängig musik, kulörta lyktor och god sprit. De söta kvinnliga djävlarna hoppade gärna säng med honom
och visade sig vara underbara älskarinnor.
När Andersson sedan fick välja, valde han Helvetet. Vem hade inte gjort det?
Han återvände till sitt dödsläger, dog lugn och kom till Helvetet.
Där var folk nedlåtande och aviga mot honom. Han fick diska och städa. Toaletter skulle rengöras och golv svabbas. Han kände sig
diskriminerad, motarbetad, utnyttjad och föraktad. Till sist klagade han sin nöd för en olyckskamrat.
-Gå till Fan och reklamera, sade kamraten. Han lär vara en resonabel man.
Sagt och gjort! Fan hade ett flott kontor, ett stort skrivbord och hade lagt sitt ansikte i vänliga veck. Han hörde lugnt på Anderssons
tal om falsk marknadsföring. Först jättetrevigt och sedan hemskt!
När Andersson klagat färdigt, sade Fan:
-Men käre vän! Du måste ju förstå! Först var du ju Turist och nu är du -- Invandrare!
Det var väl en tänkvärd historia? Om hur illa vi behandlar våra stackars invandrare.
Här är till sist en djuping -- den säger mycket om vad den kristna tron går ut på.

212

Pettersson låg för Döden. Ängeln in från höger: Du får välja själv. Himmel eller Helvete.
Och göra studiebesök dessförinnan.
Han började i Helvetet.
Där kom han till ett ovalt rum. Där satt människor kring ett ovalt bord. Där stod ett ovalt fat med underbar mat. Det såg läckert ut
och doftade fantastiskt. Personerna hade meterlånga gafflar fastbundna vid armarna.
De kunde ta mat på gafflarna men inte få in den i mun.
De hungriga stackarna led verkligen alla Helvetes kval!
Usch så det var i Helvetet!
Pettersson skyndade sig till Himlen.
Där kom han till ett ovalt rum. Där satt människor kring ett ovalt bord. Där stod ett ovalt fat med underbar mat. Det såg läckert ut
och doftade fantastiskt. Personerna hade långa gafflar fastbundna vid armarna.
De kunde ta mat på gafflarna men inte få in den i mun.
Så de matade varandra!
Helvetet på jorden rådde väl i Sovjet på Stalins tid.
En gång berättade min vän "Lopp-Olle" (så kallad för att han forskade på loppor) om en resa till Ryssland på Stalins tid. Mannen han
var med, sade till ryssarna att Lopp-Olle var svensk kommunistledare. Det gav gratis mat och sprit i veckor! Bl a kände gänget en
kommunistisk ledare som just dött.
Det blev stor begravning, kaviar och vodka i mängder. En viss oro spred sig när ledaren ej begrovs i Kreml utan i Kremlmuren. Kunde han
ha råkat i onåd hos Stalin?
Det söps hur som helst kopiöst och till sist låg alla skitfulla på golvet. Då dök det upp en vän till Lopp-Olles kompis och sade att de
två skulle sticka Bums. Lopp-Olle for hem till Sverige och fick senare veta att den i muren begravde ledaren verkligen hade råkat i onåd
och att hela begravningsgänget avrättades. Så var det på Josef Stalins tid.
Den käre, numera bortgångne, Lopp-Olle ställde en gång ut min "Manet och Flugor" som nyckelroman på Lunds Universitetsbibliotek.
I Katalogen skrev han att författaren envist förnekade att det var en nyckelroman och att detta var det främsta beviset för att det verkligen
var det ...
Vilket det ju var.

213

Nu sitter det romer och tigger i alla traktens gathörn. Jag har hört allt snack om romer som plockas upp med Mercedesbilar och att de
dirigeras av någon liga. För min del resonerar jag som så att ingen vettig människa sitter på kalla gatan och tigger om hon har det bra
hemma. Så jag ger en och annan tia till dom.
Dessemellan kommer det hem folk och tigger. Jag har PRIVATSKYLT och en text om att jag inte vill bli störd när jag skriver. Detta skiter
folk i liksom de stuntar i postlådans text om EJ REKLAM.
I ett större perspektiv kan man tycka att det är EU som gjort det möjligt för Rumänien och andra att skicka oförsörjda och utmobbade
medborgare hit för att bli försörjda här. Illa av Rumänien men synd om de stackars romerna.
EU är en djävla inrättning som jag röstade emot. När Quisling rannsakades inför sin dödsdom, sade han att han velat skapa ett Europas
Förenta Stater, så han är EU:s fader. Nu tycks som om huvudsyftet är att hålla icke vita borta från Europa. Man låter dem drunkna i Medelhavet!
Det är SKAMLIGT!
Poesi har ej intresserat mig så kolossalt. Jag var några år god vän med Johannes Edfeldt och läste då honom. Skrev en 2-betygsuppsats om
Erik Lindegren och hade kontakt med honom. Jag beundrar Stagnelius, Almqvist och Harry Martinson -- den senare upplevde jag live i Botan,
Uppsala.
Det är prosa som fascinerar mig. Framför allt amerikansk. Faulkner, Sherwood Anderson, Scott Fitzgerald ...
Jag läste med glädje utskåpningen av Stefan Löfven i Dagens Industri 7 nov. Sveriges kanske svagaste statsminister någonsin ... Och jag såg
Presskonferensen om u-båten. Vilken sorglig röra! Vår nya utrikesminister var inte där -- det skulle ha varit Bildt det! Och en intervjuad
Kristdemokrat uppträdde med treårig dotter i famnen! Vilka signaler sänder det till Putin?
För min del tror jag att Putin känner sig inringad av USA och det kan ju vara farligt nog. Blir det ett Tredje världskrig (vilket jag inte
tror att vi får utstå) kan det utkämpas över Sverige om Ryssland tar Balticum. Och inte är det någon styrka för oss att ha vår kanske svagaste
statsminister någonsin!
Min tillvaro är så där. Som bokmarknaden blivit rent kommersiell och massan inte längre bryr som om kvalitet är det ingen idé att låta
superkommersiella förlag ge ut mina böcker. Ett förlag fick lov att återutge två gamla noveller. Till bokmässan sade man.
Boken har inte kommit än - flera månader senare!

214


Skriver gör jag fortfarande. Skrivbordslådan är min hederlige förläggare. Själv tycker jag att jag skriver bättre nu än förr när jag slipper
anpassa mig till bokklubbar och annat. Mina böcker lägger jag i vackra askar i mitt "Hemliga rum". Där ligger de bra.
Härom dan träningscyklade jag för hårt, fick ont i ryggen och när Ajan hade lövkrattarparty (?) blev min insats försumbar. Vår sons svärfar
har blivit änkeman och Ajan bjöd hit honom att kratta löv. Han var bra på det och efteråt drack vi vin och åt gott. Jag var en riktigt usel
lövkrattare men kom mig på upploppet när det blev vin och godis.
Hur det än blev så blev det trevligt. Idag ska Ajan åka till soptippen med mig och löven ...
På radion rapporteras i dag att Japan står inför en ekonomisk jättekris och att Storbritanniens premiärminister hotar med allmänt ekonomielände.
Så skönt att svenska folket sparkade Anders Borg som rensade ladan och valde Magdalena Ladulås istället! Ute i världen vet man tydligen inget.
Den urusle Anders Borg har fått en jättefin post helt oförtjänt. Hur ska det nu gå med Världens lador? (OBS! Ironi!)
Nu väntar vi bara på att Magdalena får ekonomipriset!
Och Putin fredspriset!
Klas Ingesson är död. Han var från östgötska Ödeshög där jag hade en stor filminspelning 1961. Många lokala ungdomar deltog och jag tänkte
att kanske var han med. En koll visade dock att han var inte född då. Fy fan så gammal man är!
Nu blir det snart gås, rödkål, svartsoppa, leverkorv ... Jag har hittat ett lockande S:t Emilon-vin att ha till. Och så läser jag som vanligt
om döde vännen Carl Greeks: "Ljugande malm" från 1973. Sveriges kanske bästa deckare genom tiderna.
Har man mycket att göra går tiden fort. Nu är det Julafton 2014. En lycka att få vakna med underbara Ajan -- den finaste present livet givit
mig. Vi har ätit frukost och ska förbereda oss för att fira julen hos vår äldsta dotter Carro. Hon har fyllt femtio och härom dagen gjorde
hennes man detsamma.
Sonen Magnus var vi hos igår. Våra ungar är fina! Och de sex barnbarnen!!!

215

Jag sitter i mitt arbetsrum och lyssnar på en nittonårig Connie Francis. Stupid Cupid. Hon är/var fantastisk!
December har fört med sig en massa utmaningar för den nästan 80-årige gubben.
Min årliga hjärtundersökning skrämmer mig alltid. Det kan bli ny operation! 8 timmar djupt nersövd. Bröstkorgen sågas upp
och en hjärt-lungmaskin påkopplad. Vakna i händerna på en elak sjukskötare.
Ajan och Carro vakade första gången och Magnus såg till sjukskötaren försvann -- för gott hoppas jag. Sådana sadistiska gatekeprar
ska inte jobba i vården!
Nu tyckte doktorn att hjärtat fungerade väl.
Det kändes som att bli frikänd tack vare bristande bevis.
"Betyder det att jag får behålla klockan?" sade Tjuven till Domaren.
Luciadagen skulle Petersgårdens Drama framföra mitt Luciaspel i Klosterkyrkan i Lund och det har vi gjort flera gånger med stor framgång.
Nu skulle en grupp från Lunds stad medverka och givetvis fick de bästa omklädningsrummet med toalett.
Vi kunde glömma att få kissa! De fick också pepparkakor och apelsiner som mina elever förbjöds att ta av. Gratisbiljetter gav publiken
plats, mina elevers föräldrar fick inga.
Sedan Daniel sagt till på skarpen, erbjöds föräldrarna ta sig upp på läktaren.
En mamma sade att hon höll på att slå sig fördärvad i den branta trappan.
Slutligen meddelade en funktionär att nu skulle vi ändra slutet på vår pjäs. Jag sade att vi vägrade med så kort varsel. Han blev
rasande.
Så gick jag in i kyrkan för att kolla. Då satt Lunddeltagarna på stolarna vi skulle ha i vårt framförande. De kördes iväg och så
började vi det hela med Angela Ye som mörkhårig Lucia.
Efteråt fick jag höra att vi var bra! Vi var bäst trots att vi varken fått kissa eller äta några pepparkakor.
The Show must go on! Under snart sagt vilka omständigheter som helst!
Vi har nu meddelat att detta var sista året vi ställer upp på detta! Stor jämmer från Funktionären men det kan han gott ha.
Slutet för mig var jag famlade runt på Klosters kolsvarta kyrkogård utan att hitta ut. En av mina gamla och argaste kritiker lär
ligga begravd där.
Han spökade inte för mig.
Den 20 dec skulle vi framträda i Lunds Stadshall med vår egenhändigt skrivna "Vem tusan har rövat bort Tomten?". Till generalrepet
fick eleverna pepparkakor som kompensation till Lucia. "Kissa får ni klara själva!"

216

I Stadshallen tränade vi hela dagen den 20 dec. Vi fick en publik på ca 300 pers trots att marknadsföringen som en samarbetspartner
skulle klara, varit bristfällig.

Turistbyrån visste t ex inte ens om evenemanget!
Det blev en besjälad och jätterolig föreställning, vid sidan av "Spöksonaten", vår bästa. Vilma inledde med att genomlyst spela hur
våren kom för tidigt till staden och snöade in. Våren hade dött om Tomtemor inte snubblat över henne och tagit hem henne och givit
henne ett varmt bad.
I spelet ingick också bl a en massa Tomtar, Påskharen och inte minst Tandfen med vidhängande Tänder och Fluortant.
Otto Matz var den bortrövade Tomtefar, Erik Tandfen och mångbegåvade Frej både Påskhare och Fluortant. I den senare rollen hade hon en
väldig kjol som dolde Påskharens underdel. På så sätt kunde hon byta klädsel blixtsnabbt.
Jonatan och Ida var bovarna. Ida jagade julmust och är så jäkla rolig att man vrider sig. Kanske en framtida ståuppkomiker!?
Allra bäst var de två redan nämnda systrarna Kring: Rebecka 11 år och Elise 10. Flickorna är klipska, tar regi utmärkt och har egna goda
idéer. Samt en smittande spelglädje som bär föreställningen och gör en glad. De är de mest lovande elever som jag någonsin haft! (Och jag
har haft 10 000 varav flertalet i Drama).
När vi övade smög någon vänligt sinnad själ in och stal en dator. Sådant kulturintresse gör en rörd och tacksam!
När jag var ung och satte upp Blanche i Uppsala gick vi morgonen efter premiären till UNT och fick ett korrektur på recensionen. Det var
självklart att tidningarna skulle recensera på den tiden och i den staden. I Lund skickade nu inte en enda tidning en recensent.
Jag mins hur vi satt i en trappa på tidningen, alla ivriga att se vad det stod om dem. Många av mina dramakompisar då blev framgångsrika
kulturpersoner. En blev professor i juridik och berömd deckarförfattare. En Expressens kulturchef. En av recensenterna blev chefredaktör
på DN med mera.

Nog var det viktigt att vi uppmärksammades!
Lund är en korkad och kulturlös skitstad med slöa tidningar och ett kulturomedvetet klimat. Fy Fanken!!!
Det hela var ett "samarbetsprojekt" med en Lundaförening. Denna förening kan nog inte ens stava till samarbete. Mina elever säger sig
ha fått nog av att slita själva utan att få nästan ett handtag från denna partner. Så vi har "samarbetat" färdigt.
Innan vi startade skröt de med att de skulle ha flera sidors annons i Lokalpressen. Jo då, men denna text handlade knappt om oss. Det stod
att vi brukar ha ett julspel varje år och att jag är känd som deckarförfattare!
Något julspel har vi aldrig någonsin haft och man kan undra vad mitt författande har med saken att göra!!! Det är mina elever som är viktiga!
VIKTIGA!!!
För de flesta självgoda, obegåvade, trångsynta vuxna (och sådana är det stora flertalet) är barn och ungdom inget att intressera sig för.
Ändå är det de unga som ska ta över när vi är gaggiga, döda och längesedan glömda. När Jean Bolinder är spridd för vinden och ingen minns
hans deckare, då gör kanske Rebecka Kring succé i TV.
Och Vilma Andersson spelar Nora i Ett Dockhem på Dramaten. Med Otto Matz som den oförstående äkta mannen.
Och Angela Ye har egen TV-show ...

217

Till mina livsförhöjande nöjen hör den bok som förlaget Zen Zat ger mig varje jul. Det började 1998 med "De fyra flintskallarna"
som trycktes i 100 ex. Året därpå kom "Drakblod" i 99 ex och sedan har upplagan minskat med 1 ex varje år.
Förra året utgavs 2005 års bok om Gardar Gåtlösaren (93 ex) i en bokhandelsupplaga och blev mycket populär. Den fick väldigt
fina recensioner och för min del tyckte jag det var årets bästa svenska deckare.
I år heter "Zen Zats Jul 2014" "FRAMTIDSKÅSERIET" (84 ex) och innehåller bidrag till en tävling i Stockholms-Tidningens 1946. Det
gällde att skildra Sverige om hundra år, dvs 2046.
Det är Bertil Falk, en gång utgivare av DAST som sammanställt boken. Han har skrivit ett förord och kallar sig då "Rymdluffaren".
Som ett av 22 kåserier skrivits av signaturen "Rymdluffaren", gissar jag att det är Bertil Falk som var den "12-årige yngling" som
sänt in bidraget. Det "står sig gott i konkurrensen med de vuxnas framtidsskildringar", skriver redaktören och det kan man hålla med om.
Mycket i den framtidsvärld vi nu närmar oss handlar i de olika berättelserna om atomer. En massa rymdskepp far hit och dit. I en berättelse
har H M Konungen rest till Mars för att jaga "kroksnabliga titanödlor".
Tidningen delade ut pris till de bästa. Segrade gjorde "Min måndag" av "Var och en sin HG Wells". Där kunde man beställa hormoner till
sina barn, t ex Karl Gerhard- Lasse Dahlqvist- eller Wigforshormoner. Folk är styrda nästan som i Kallocain -- Karin Boyes framtidsroman.
Bertil Falks favorit är "Radionyheter" av B A. Där utbildas inga fler läkare sedan professor A Sprutgalens universiallavemang visat sig bota
alla sjukdomar ... Och en tjänsteman försvann sedan han gick vilse i avdelningen för gröna cirkulär.
Själv gillar jag "Grottmänniskor" av James där Jorden blivit skadad av en atomexplosion. James Standarson överlever med en Venus. De är
klädda i djurhudar och lyckliga över sitt lilla barn. Kanske är de ensamma om att ha överlevt.

Den är väl inte så originell men klart tänkvärd, tycker jag.
v

218


En helt annan litterär klass präglar en bok jag ägnat många jullovstimmar åt. Deckarakademin lägger ju varje år på mig oket att läsa ca
100 till svensk översatta kriminalromaner. Många är välskrivna, mycket få originella och knappt någon en sann själslig upplevelse. I
jämförelse är det en glädje och stor upplevelse att fördjupa sig i "Jupiters öga" (2010), av Oline Stig. Den är författad på ett stilistiskt
högtstående språk med personlig rytm och kraft. Klart en av de bättre böcker jag läst i mitt liv.
Redan omslaget är ett äventyr. Det är en filmaffisch från 1940-talet, målad av den italienske konstnären Rauol Chareun, som dog 1949.
Det känns närmast som en futuristisk skapelse. En högborgerlig miljö med en lampa, ett bord och en divan utgör centrum. Över det ovala bordet
ligger en lång blå schal slängd. Tre till synes förtvivlade människor agerar. En går framåtlutad in i ett landskap med en fullmåne i skyn, en
stirrar vanmäktig ut genom ett fönster och en blond kvinna gråter i divanen.
En klocka visar tio i två. Jag antar att det är sommarnatt. Kvavt. Himlen i Payne´s Gray är lika oförlöst som de tre olyckliga människornas själar.
Boken uppges bygga på Oline Stigs farmors och farfars liv. Spelplats är Oslo på 20- och 30-talen. Sedan när det blivit världskrig och Norge
kuperats av tyskarna, blir många norrmän med i nazistpartiet Nasjonal Samling. Hur kunde de?
Själv är jag född 1935 och minns kriget. Sverige var under statsminister Per Albins tid nazistiskt så länge det gick bra för Hitler. Läser
man "Heder och Samvete - Sverige under andra världskriget" av Maria-Pia Boëthius (1991) reser sig håren på ens huvud. Sverige släppte igenom
tyska trupper och exporterade järnmalm och kullager till Tredje Riket.
Många engelska och tyska pojkar dog med svenskt stål i kroppen.

219

Pappas mor var Invandrare. Hennes flagga var Union Jack. 1941 hissade Pappa Union Jack framför sitt vackra slott i Atterboms Åsbodal i
södra Östergötland. Jag minns ännu hur den fladdrade glatt mot den blå himlen och de ulliga vita molnen.
Någon i socknen ringer polisen. En av Per Albins poliser rycker ut per cykel. Han trampar över den slingrande Åsboån och kämpar sig
uppför den sega Laggarpsbacken. Svänger in i lindallén till Slottet och beger sig till Stora Trappan. Pappa kommer ut och lille Jean-Adolf
dvs jag.
-Godsägaren har hissat flaggan! meddelar regeringens svettige utsände.
Pappa tittar upp på flaggan och ser ut som om han inte har en aning om att den hänger där.
-Jaaa ..., medger han.
-Det får man väl inte göra? tycker polisen argt.
Far ser förvånad ut.
-Får man inte hissa flaggan?
-Men det är ju krig ju ...
Far ser förskräckt ut.
-Har det blivit krig i Sverige? När skedde det?
-Det är krig ute i Europa ju ... och det där är en utrikisk flagga ju ...
Pappa tar sig en ny titt och medger:
-Ja det är det. Det kan jag se.
En lång och talande tystnad vidtar och jag håller andan. Är man fem år håller man som bäst på med att upptäcka världen. Jag gör
nu upptäckter som kommer att forma min världsbild för ett helt liv.
Till sist har polismannen tänkt färdigt och undrar:
-Varför har godsägaren hissat den där utrikiska flaggan?
-Det är en engelsk flagga. Den är för att fira min engelska mor. Hon har födelsedag i dag.
Polisen tycks åter tänka. Hans tänkande förefaller trögt. Till sist får han fram:
-Får jag tala med godsägarens mor?
-Nej, det går inte. Hon dog 1922.
Polisen går nu ilsket fram till flaggstången och halar med fart och kläm ner flaggan. Patron frågar om det hade gått bättre att ha
en hakkorsflagga men bevärdigas inget svar. Jag får därför undra ett helt liv om Lagens Representant handlar på uppdrag av en
nazivänlig makt eller av en myndighet som är allmänt avog mot invandrare. Kanske bägge sakerna. Jag har blod från åtminstone sex nationer i sina ådror. Engelskt, Holländskt, Belgiskt, Danskt, Svenskt och kanske några droppar Skotskt kungablod. Hela livet känner jag mig varken som svensk eller invandrare. Jag är Europé.
Antingen myndigheten/polisen var för Hitler eller mot invandrare så formas, när flaggan tas ner, för alltid min syn på Den Svenska Polisen.
Och min bok "40-tal" tillägnade jag Min far - flagghissaren.