+ Senaste noteringen

200

När det nu är eftersommar 2014 är det ett par saker som förvånar mig. Det rör fotboll och konst.
Fotboll först:
Brasilien har förlorat stort i sitt hemma-VM i fotboll mot Tyskland. 1-7. Jag kan förstå att den som håller på
ett lag blir ledsen och bedrövad om det går i väggen. Men enligt vad massmedia raporterar så har det blivit
kravaller och man har tuttat på hus och bilar i ilskan. Jag vet inte om detta är sant eller bara en skröna men
att sådant förekommit runt om i världen när något idrottslag förlorat, berättas ibland i press och TV. Stämmer det
tycker jag det är meningslöst, naivt och spill av tid som kunde användas bättre.
Hur många hus eller bilar man än bränner så ändras ej fotbollsresultatet för det.
Vi får aldrig se rubriken: BRASILEN VANN MED ETT MÅL OCH ÅTTA BRÄNDER MOT TYSLANDS YNKA SJU MÅL.
Gick det illa för Brasilien i fotbolls-VM så gick det ganska bra för Argentina. De blev silvermedaljörer. Det borde
gjort dem glada. Men icke då! Några firade men andra ställde till upplopp. (SkD 15.7). Butiker plundrades och vandaliserades.
T o m ambulanser som skulle ta hand om skadade attackerades!
En bekant sade till mig att man i många sydamerikanska länder har ett helvete under korrupta eller odugliga regeringar
och brutala poliser och myndigheter samt att ilskan över det dämpas med fotbollsintresse. Den som är fattig, maktlös,
förtryckt på jobbet (om han nu har ett jobb), kan vara kung på läktaren och skrika sig hes på världens bästa lag!
HAN ÄR BÄST I VÄRLDEN!
Och istället för att göra Revolution jublar han över landslagets segrar.
När detta lag förlorar då är suportern ingenting. Ett tomt hål, en nolla, en FÖRLORARE.
Från att ha identifiera sig med laget, varit ett VI med det, blir laget plötsligt tredje person DE som burit sig illa åt
mot suporterns JAG, skändligt svikit honom och rent av gjort honom till åtlöje. Laget förenas med Regeringen, Myndigheterna,
Polisen, Makten och Rikedomen och blir ett hatobjekt.
Nu gör man en oordnad revolution och går till storms mot makten i form av Laget.
Jag läste någonstans om en fotbollsspelare som gjort självmål i en "viktig" match och sedan mördats för detta.
I Sverige har berömda ishockeyspelares barn mobbats och plågats när Tre Kronor "svikit" men i stort brukar det ej urarta i det
demokratiska och ickekorrupta Sverige som i vissa länder. Som väl är!
Själv har jag undgått att blandas in i sådant här elände men vid ett tillfälle hejade jag på Landskrona som mötte ett "storlag".
Jag satt på en bänk bredvid vad som såg ut att vara en invändrare. Han hade en Landskronatröja på sig.
Framför oss satt ett gäng feta fans för storlaget. De hade med sig brännvinsflaskor och läskade sig flitigt ur dem. Gud ske lov gick
det gediget illa för Landskrona. Vi slapp bli offer för ilska men när storlaget gjorde mål tog killarna munnarna fulla med Renat, vände
om och sprutade eldvatten på oss.
Det var tur att jag inte hamnade i en poliskontroll på hemvägen för jag stank sprit. Ingen polis i världen hade trott på min förklaring.

201


Från Sport till Konst. Fotboll kan också vara konst men nu menar jag sådan konst som målas och ställs ut.
Det har alltid varit så att oförstående människor retat sig på den konstnärliga friheten och gått till storms mot den. När de
franska impressionisterna var i full färd att i grund ändra på själva målarkonsten och vårt sätt att se på tavlor, gick franskt
borgerskap i härnad mot detta och angrep utställda objekt med paraplyer och käppar!
Det känns löjligt och omodernt men vad ska man säga om behandlingen av nutida svensk konst?
Lars Wilks har ritat Mohammed som en Rondellhund. Själv tycker jag illa om att kränka människor i deras tro, men i det kulturella
livet i en demokrati som vårt Sverige ingår en konstnärlig frihet, där man t ex kan skildra Jesus som homosexuell, låta Gud stå och
såga ved eller Mohammed vara en illa tecknad rondellhund.
Man kan titta på konstverken och säga sitt hjärtas mening om dem men i en demokrati får man acceptera dem. Om man ställer till bråk
och försöker skada eller döda konstnären så sätter man ett skarpt ljus på verket. Det blir plötsligt intressant, diskuterat och
konstnären blir berömd och hamnar i konsthistorien.
Jag kan inte fatta att man på detta sätt vill höja upp ett verk och en konstnär som man ogillar.
Man gör ju den man hatar en riktig tjänst. Varför vill man det?
Nu håller man också på att göra gatukonstnären Dan Park berömd och rik. Man konfiskerar hans verk och griper honom misstänkt
för hets mot folkgrupp. Och man går ännu längre! Även galleristen Henrik Rönnkvist misstänks och förhörs. Han är -- hör och häpna
¬¬¬¬¬¬ -- misstänkt för medhjälp till hets mot folkgrupp!
Hur rimmar detta med vår yttrandefrihet?
Det råder ingen tvekan om att den svenska demokratin håller på att undergrävas. En man som hade en japansk serie i datorn, försökte
man t ex fälla och fallet gick ända upp i Högsta domstolen. I serien visades på en bild en naken flicka. För några år sedan gav
svenska staten ut ett Carl Larsson-frimärke men liten naken tös. Ingen bråkade om detta på den tiden men nu råder andra idéer. Vad
hade hänt med Carl Larsson om han levat och verkat nu?
Istället för att bråka med konsten så borde polisen ge sig på de verkliga bovarna. Riktiga pedofiler som har jobb med barn och våldtar
småungar. Hur kan en sådan få verka fritt i en förskola utan att kollegerna ser vad praktikanten "praktiserar" för något!
Ska man utreda sådant så ger man sig på domaren för att han låter dokumentera det som visas i förhandlingarna!!!
Jag har varit författare i bortåt 50 år men jag saknar ord ...

202

Åter till konsten och Lars Wilks. Vi var båda med i Lukasgillet i Lund. Det påstås vara ett konstnärsgille men jag har
sällan sett några konstnärer där. Däremot en massa direktörer, direktörsassistenter, docenter och liknande.
Inga kvinnor får vara med på dessa urfåniga suporgier där de billiga skämten står som spön i backen. När jag blev med för
en fyrtio år sedan var legenden Sten Broman ålderman. Han var fruktansvärt rolig när han höll prentationer över avlidna

visade årets bildskörd. Ritmästare var Sune Rudnert en underbar konstnär och människa, representerad bl a på Nationalmuseum.
Själv fick jag aldrig vara med och måla trots att jag ställt ut på Prins Eugens Waldemarsudde. Med var istället rätt många amatörer
som aldrig dokumenterat sig utanför gillets väggar. Och nu är mina vänner Sten Broman, Erwind Andersson och Sune Rudnert döda och
Gillet har totalt förlorat sin charm.

Lars Wilks är också en trevlig karl men han tycks inte kunna röra sig utan att ha en hord poliser i hälarna. De sista åren har
det som ska vara ett konstnärsgille förvandlats till ett konstapelsgille. Har sekreteraren inget att göra verkar han fördriva
tiden med att skriva till mig och klaga över att jag inte betalat årsavgift -- detta trots att jag plikttroget betalat år efter
år. Man får riva i sina räkenskaper, uppbåda sin revisor och sedan ringa Den Vördnadsvärde Herr Sekreteraren och påpeka att

betalt då och då.
Den Vördnadsvärde Herr Sekreteraren är då inte på plats. Man pratar i hans telefonsvarare och ber honom ringa. Men någon Ringa
tjänare är inte Den Vördnadvärde Herr Sekreteraren. Tiden går och proceduren upprepas flera gånger.
Nu senast blev jag till sist så förbannad att jag sade upp mitt medlemsskap.
Poliser och konst verkar numera höra ihop. När gatukonstnären Dan Park ställde ut sina verk kom polisen och konfiskerade tavlor och
konstnären greps misstänkt för hets mot folkgrupp. Han blev anhållen! Därtill blev (enligt SkD 6/9) även galleristen Henrik Rönnquist
misstänkt för medhjälp till hets mot folkgrupp!!!
Den svenska yttrandefriheten är tydligen död. Polisens ingripande är märkligt särskilt för mig som upplevt att när min far under
nazismens blomningsår hissade den engelska fanan hemma hos oss så kom polisen och rev ner den!
De som då hetsade mot folkgrupp var sannerligen nazisterna och jag antar att det var dem far protesterade emot. Han hatade nazismen!
Men då fick man inte det för polisen!
Vad jag tänker om detta håller jag inne med. Annars åker kanske också jag i sinkabirum.

203

Jag har (och har haft) en rad kusiner. En av dem som jag gillade mest dog härom dagen. Hon var jätterar.
När jag var fem år och mina föräldrar kom hem från en resa, hoppades jag att som vanligt få en present. Pappa retades och
sade att det skulle jag inte få. Jag kollade då i väskan och hittade en liten traktor. Mina föräldrar kom på att jag gjort detta jättehemska och meddelade den
gråtande femåringen att traktorn skulle sändas till kusinen. Minsann!
Jag skrek och tjöt, lillasyster blev rädd och fick komma upp på mamma - elaka jag fick stå nedanför och gråta.
-Ja, sade mamma till syrran. Så går det om man är olydig!
Sedan hatade jag kusinen helt orättvist. Den stackarn hade ju inget gjort. Hon fick en traktor och visste inte bakgrunden.
Nu är hon död.
På ett egendomligt sätt flätar jag ihop mina bilder av människor jag mött eller hört mycket talas om med platsen där jag nåtts
av budet att de dött. Min ungdomsidol Ernest Hemingway "dog" på Tjällmo gästgivaregård när jag spelade in min olycksaliga film
"Ur Askan I Elden". John F Kennedy sköts mitt under en teaterrepetition i Uppsala. Vi övade Tennessee Williams: "The Strangest Kind of Romance", när en
förvirrad yngling kom infarande och berättade.
Författaren Sten Selander dog i Skänninge stationshus. Den underbara sångerskan Alma Cogan i mitt garage, innan det blev skrivarstuga.
Ungefär där jag sitter nu och skriver.
Min far sökte jag i skogen hemma på godset Laggarps Säteri. Då jag kom tillbaka ut på vägen berättade arbetarna att de funnit honom död.
Mamma dog via ett telefonsamtal till paradiset Nordkoster. Min bäste vän Stefan i ett brev hans hustru skrev.
I går på fredagen är Ajan och jag i Lund och ska köpa en irländsk krabba i Saluhallen vid Mårtenstorget. Jag sneddar förbi en löpsedel
om att Ralf Edström sparkats från TV. Runt om mig är det mängder med jäktade människor. Bredvid mig för en sopmaskin ett väldigt liv. Då
ringer min mobil. Livet är en trasmatta vävd av bitar ur ens liv, sönderrivna fragment som egentligen inte hör samman men som bildar ett
nytt mönster, en förvirrande helhet.
Det är min syster som ringer. Jag blir glad men det hon berättar är hemskt. Vår älskade kusin är borta för alltid.

204


204 Kusinen var ungefär jämnårig med mig. Från min tidiga barndom minns jag hur jag fick följa med Mamma till Enköping på tåg efter ånglok
och hälsa på Släkten. Kusinen var i min ålder och en trevlig bekantskap, mormor Elin var snäll och morfar John visade mig sin verkstad,
en gubbe på gatan var full ...
Femton år senare kom mamma, syrran och jag till Enköping när vår tillvaro fallit samman. Far hade tagit livet av sig och vi visste inte
om vi kanske var utfattiga. För mig var det en djupt olycklig period av mitt liv. Jag minns den i ett ensamhetens giftgröna ljus.
Mina kusiner var med ett undantag, för unga för mig. Undantaget var kusintjejen som nu träffat en trevlig fotografkille. Han och hans
medhjälpare Kaj blev trygga punkter i mitt liv liksom friidrottslubben EAI.
En dag berättade Kaj att det skulle bli en amerikansk filminspelning i Enköping. Man skulle spela in en B-film med storstjärnan James
Whitmore i huvudrollen.
Filmen hette "Face of Fire" ("Mannen utan ansikte"). Det handlade om en man i en USA-stad på 1800-talet: Vid en brand fick han ansiktet
svårt förstört och såg sen ut som ett monster.
Det förstörda ansiktet var om jag minns rätt, en mask som gjorts med stor konstfullhet och såg grymt äkta ut.
För att få autentisk miljö maskerades Enköping om till en amerikansk 1800-talssmåstad. Inspelningarna skedde nattetid och de som var unga
passade förstås på att beskåda detta ovanliga spektakel.
Whitmore var en vänlig, charmig och på intet sätt högfärdig världsstjärna som gärna bjöd på sig själv. Och jag glömmer aldrig hans enorma
yrkesskicklighet!
I en scen skulle stjärnan komma vandrande runt ett gathörn och stanna vid ett blomsterstånd. En ung dam gav honom en nejlika, som han satte
i knapphålet. Och så promenerade han glatt vidare med halmhatten i en djärv vinkel på huvudet.
Enkelt nog kan man tycka, men den unga motspelerskan var nervös och fumlade. 17 gånger gjorde hon fel och man fick ta om. 18:e gången klarade
hon sin uppgift väl, men då slog ljudet från en knattrande moped in i 1800-talsscenen! Jämmer och elände!
Jag vars högsta dröm var att bli filmregissör, iakttog noga Whitmore under alla tagningarna. Skådespelaren var lika avspänd, vänlig och
oberörd, tagning för tagning. Han gjorde på pricken likadant varje gång och ändå såg det ut som om han bara improviserade i stundens glädje.
På slutet tog han, när de beordrade "Kamera", hatten på pekfingret, snurrade den och kastade den i en elegant båge så att den hamnade i exakt
rätt vinkel på huvudet. Faktiskt rena cirkusnumret!
Jongleringen skedde runt hörnet, så flickan stördes inte av den. Så gick Whitmore sina steg exakt och precis, svängde runt hörnet och sade
sin replik som om han just kommit på den. Det var rent vidunderligt!
När jag blev lektor i scenisk gestaltning brukade jag för mina dramaelever berätta om den här inspelningen. En stor skådespelare måste ha
en enorm yrkesskicklighet in i minsta detalj, men detta får aldrig synas. James Whitmore var perfekt!
2009 avled James Whitmore i lungcancer i sitt amerikanska hem. Han nominerades två gånger till Oscar, 1949 och 1975. De mest kända filmer
han medverkade i anses vara "Nyckeln till frihet" och "Apornas planet".
"Mannen utan ansikte" brukar inte nämnas.

205

Jag blev Enköpingsmästare i kula. "Bluff av en kändis" skrev en lokal besserwisser för några år sedan. Men jag hade gammalt klipp som
visade att jag verkligen vann den ganska betydelselösa tävlingen. Sedan fick jag kontakt med min gamla kulstötarkompis Lage Lundin. Vi
brevväxlade fram till hans död. Kontakt har jag nu också ibland med släktingen Dan Larsson, en intressant författare.


Efter Enköping gick mitt liv vidare. Kusinens fotografkille och jag fick ny kontakt när jag gjorde ett av mina viktigaste jobb, redigerade
den svenska utgåvan till den amerikanska professorn Daniel J Levinsons "Mannens åldrar". Killen tog den fina omslagsbilden till Albertus
Pictors Livshjulet i Härkeberga kyrka.
Den imponerade stort på professor Levinson, som fann omslaget bättre än det amerikanska.
-Så gjordes ju bilden innan Amerika upptäcktes, sade jag.
Detta hände 1979. 35 år sedan! Under tre och ett halvt årtionde har våra Livshjul knirkat vidare. Jag ska regera -- det är ungdomens uppgång.
Jag regerar -- Livets topp. Jag har regerat: Nedgång och Död.
Det är Livets obönhörliga gång. Till sist klämtar klockan. John Donne skrev att man aldrig ska fråga vem klockan klämtar för. Den klämtar
för dig! Nu har den klämtat för kusinen. Och därmed för mig.

206

206 Vad är då Livet? Jag föreställer mig att det är detsamma som Tiden. Gud existerar utanför Tiden och det har vi gjort också. Så föds vi in i
Tiden. När vi dör, lämnar vi Tiden och blir snabbt glömda.
Jag tror på Gud och tror att Jesus berättade om honom. Jngfrufödsel, gå på vattnet och Helvetet tror jag inte på. Jo, det senare finns här
på jorden.

Under värmeböljan i slutet av juli 2014 kände jag att jag hamnat i Helvetet. Gamla synder poppade upp.
Dem 28 juli 2014 skrev jag "I HELVETET" i min almanacka.
Jag talade med psykologen Lillemor och prästen Anna.
Anna trodde inte att Helvetet finns annat än här på jorden. Jesus dog för våra synder. Gud ger nåd, är förlåtande.
Lillemor och jag var överens om att det är min stränge far som blev en hård gud i min fantasi. En gud som klår upp mig och hotar skicka
mig till en evig uppfostringsanstallt. Jag borde förstå detta samband och inte oroa mig för sådana fantasier.
Rent praktiskt fick jag hjälp av min gamle elev Jens som ordnade air condition-fläkt och körde ut extra och servade den. Även barnbarnet
Calle hjälpte till med fläkten. Och min älskade Ajan sade att "kommer du till Helvetet ska jag köpa en fläkt åt dig"!

Men min ångest för Döden och Helvetet blev jag inte av med. Den poppade upp om och om igen. Jag kom ständigt ihåg nya synder jag begått.
Prästen Anna sade att jag skulle skaffa ett krucifix och en samling stenar. När jag kom på en synd jag gjort, skulle jag lägga en sten vid
krucifixet och säga till Jesus att han fick bära min synd.
Jag köpte ett Franciskuskrucifix på "Arken" i Lund och polerade stenar från "Sök& Finn" i Malmö. Lade alltihop i Hemliga rummet bredvid
modellen av Åsbo Kyrka, jag fått av Solveig.

På väggen fanns en bild av min mentor Erik Kugerlbergs grav på Malexanders kyrkogård. Stenarna skulle läggas i en polerad matskål från
Burma, som jag fått av min dramaelev Harry Thorfinn.
Jag gjorde som Anna sagt.
Inget speciellt hände. Jag fortsatte att må illa. Jag blev otålig och bad Jesus uppenbara sig på något sätt.
Den 30 augusti 2014 glimmade guldet i krucifixet till och jag kände att Jesus var intensivt närvarande. Han sade någonstans inne mig:
-Jag är ingen sträng pappa. Du ska inte bli inlåst en evighet i slottets vinkällare. Jag är din kompis och ställer upp för dig!
Jag tänkte att han var som min mentor Erik Kugelberg.
Två saker fann jag förvånad. Jesus pratade vardagssvenska, inget bibliskt och uppstylta. Och vinkällaren i mina föräldrars slott skrämde
mig tydligen när jag var barn.Det har jag nog inte tänkt på.
Den låg längst bort i den stora källaren. Man fick gå genom en lång stengång och kom till en låst ståldörr. Där inne var det gallerfönster.
Att bli inlåst där var verkligen en vision av Helvetet.
Nu fyllde frid mitt sinne.

Om nu detta verkligen var en "uppenbarelse" vet jag inte. När jag har berättat om saken för vänner säger somliga att de tror att det
verkligen var en uppenbarelse och andra att det är märkligt att begåvade personer kan tro på så´nt larv.
För mig var det en viktig händelse i alla fall ...

207

När jag nu är inne på det eventuella livet efter döden, kan jag dröja vid "Himlen". I mina memoarer som ingen vill ge ut har jag en
skildring av Himlen. Här är den:
Slutet på ett liv är bara ett: Man dör. Sedan är det definitivt slut. Man finns inte. Folk minns en några år men så dör också de.
Om någon någon gång läser ens böcker så vet man inget om det.
På Universitetsbiblioteket i Lund fanns det registerkort på mina böcker där mitt namn och födelseår stod och så ett streck till en tom
plats för dödsåret. Jag föreställde mig att när jag dog skulle någon medhjälpare sitta där och skriva i det kompletterande årtalet.
Men så blir det inte. De har data nu och trycker förmodligen bara på en knapp så ändras det.
Jean Adolf gjorde sig ibland rolig: "Ja, vi ska alla dö. Utom möjligen jag!"
Men visst dog också han. Och just som han dog tänkte han: "Men jag dör ju! Och det minns jag nu att jag gjort förut. Jag känner igen att
dö!" Någon Styxflod såg han inte till, men däremot var det faktiskt som det påståtts, en tunnel av ljus. Han sögs in i den och kände sig som
Alice på väg till Underlandet i Kaninhålet. Vad skulle nu hända?

Plötslig var han framme vid Himlen. Eftersom han inte råkade ut för någon avvisande arg konstapel antog han att det var Fritt Inträde
och att ingen skickades till något Helvetet. Hade sådant funnits hade han säkert hamnat där. Han hade brutit mot de flesta av Guds bud
utom det där om att man inte ska ha begärelse till Nästans Åsna.

208


Framför honom stod Frun och Patron. De såg Megasura ut. Patron var också full som vanligt. Han hade tydligen konsumerat kvällsgroggen.
-Hur kan man ljuga som du! inledde Frun. Bara lögner och beskyllningar. Mot dina goda föräldrar som gjort allt för dig!
Jean Adolf tiger. Han vet att man inte får SVARA.
-Inte ägde Pappa allt man såg från trappan, fortsätter Frun. Lögn!
-Allt och allt, mumlar Jean-Adolf. I princip så ...
-Och du förtalar tjänstefolket! Helt orättvist! Det var UTMÄRKT tjänstefolk som JAG anställt! Att du bara understår dig!
Patron säger ingenting men verkar fullare och fullare. Faller det månne alkoholhaltig manna från himlen?
-Vi försökte uppfostra dig till en fin pojke och du blev en --- riktig skit! Det var vad det blev av dig Jean Adolf! En riktig skit!
Jean Adolf börjar undra om han kanske har kommit till Helvetet i alla fall. Trots att han aldrig känt begär till den åsna hans nästa
inte hade.
-Pengarna du fick, söp du upp. Och använde på flickor som var ena riktiga slampor. Du har inte lämnat ett öre till dina stackars barn.
Att du inte skäms!
Hon sticker sin arm under Patrons och gör sig beredd att försvinna. Men innan hon går säger hon:
- Du är sjuk i hjärnan Jean Adolf och finner upp perversa saker. Det är HEMSKT!
Så rycker hon med sig Patron och de går iväg. Han har käppen med silverknopp. Trots att ett av Jean-Adolfs barn på uppmaning av honom,
sålde den på Blocket.
Nu känner sig Jean Adolf vilsen. Han har dött innan Ajan som alltid tog hand om honom. Vad gör man när man är död och ens föräldrar
som ska ta emot en, är arga på en?
En bit bort står en gumma som han svagt tycker sig känna igen. Han går fram till henne.

-Mormor!
-Jean! säger hon och ler på det där underfundiga sättet som är hennes.
Det märks att hon är glad att se honom. Hon kramar om honom länge och gråter en liten mormorsskvätt.
-Kommer du ihåg hur roligt vi hade när vi åkte sportbil? Jättefort åkte vi.
-Var är Morfar?
-Han har förälskat sig i någon lösaktig ängel och försöker väl få henne i säng.
-Gör man sådant här?
-Är man i himlen får man göra det som är roligt. Och ingen blir arg. Vet du vad? Skaffa dig en sportbil så vi kan ut och åka!
-Det gör vi! säger Jean och skrattar.
Faktiskt är han riktigt lycklig!

209

Här på jorden är jag i alla fall satt att bedöma årets till svenska översatta böcker. Här är vad jag i mitten av oktober kommit fram till
(De fem bästa presenterade i bokvänd ordning):
GILLIAN FLYNNs förra roman på svenska, Gone Girl var lysande och blev nominerad bland sitt års bästa. Nu kommer hon i år på Modernista
med sin debutroman VASSA FÖREMÅL (Sharp Objekts) i svensk "nyöversättning" av Rebecca Alsberg. Gillian Flynn har ett sätt att skriva
som jag känner som ett personligt tilltal: "Frank Curry tror att jag är blödig av mig. Kan bero på att jag är kvinna. Kan bero på att
jag är blödig av mig."
Som läsare får man inte vara blödig -- slutet får mig att må illa. Men visst är det gastkramande och äckligt närgånget. Ingen bok jag
gillar, men ett fruktansvärt spännande verk.

Finska deckare är man inte bortskämd med. En ny stjärna är MATTI RÖNKÄ vars VÄNNER LÅNGT BORTA (Ystävät kaukana) från 2005, vann
Glasnyckeln som årets bästa nordiska kriminalroman. Boken kommer nu ut i svensk översättning av Janina Orlov på Lindelöws bokförlag.
Det är en bok skriven på ett suggestivt språk -- en bok där man genast kommer mycket tätt intill personerna. Finland ligger nära Ryssland.
När mobilen ringer och det enda som hörs är ett ödsligt brus vet Viktor Kärppä, med ett sovjetiskt förflutet att det är "rysk tystnad".
När Viktor och hans kompis kriminalkommissarien Teppo Korhonen kör mot gränsen i öster är det för att ta upp jakten på den ryska maffian.
Spännande, tufft, något att begrunda.
Från Finland till Ryssland är vägen kort. Ryska deckare hör till ovanligheten i Sverige. "MOSKVA, JAG ÄLSKAR DIG INTE" av SERGEJ MINAJEV,
*1975, utges nu på 2244 i översättning av Johanna Lindbladh. Författaren har givit ut fem romaner som uppges vara storsäljare i Ryssland.
Det börjar på taket till et niovåningshus där två uteliggare hukar under Moskvas påträngande natthimmel. Den ene räknar stjärnor som faller.
När den tredje stjärnan dalar får man önska sig något.

Vad ska man önska? Vodka? En cykel? En tjej? Käk? Massor med pengar ...
Man kan komma att tänka på luffarna som väntar på Godot.
Våra önskedrömmar förverkligas sällan. Men ...
Vi bjuds på en fantastisk färd genom Moskvas stenhårda undre värld. Det är mera en litterär roman än en tuff deckare. Jag kommer att tänka
på Sherwood Andersons skildring av Ohio-staden Winesburg från 1919. "Moskva ..." är en bok som hör till de få i juryuppdraget jag kommer
att spara. Den är värd en omläsning.
Kanske är PETER ROBINSON världens just nu bäste deckarförfattare -- i konkurrens med Arnaldur Indridason. Bok efter bok är lysande och
minnesvärd. Vad gör en jury? Ger honom priset vartenda år? Nej, några som prenumererar på priset tjänar inte branschen.
I år kommer Robinson på Minotaur med "REVOLUTIONENS BARN" (Children of the Revolution) översatt av Jan Malmsjö. Överkommissarie Alan
Banks går på ett övergivet järnvägsspår. Just där det passerar under en gångbro arbetar en grupp poliser och tekniker. En man ligger
död på spåret. Kanske hr han ramlat ner från bron, eller är det självmord?.
I fickorna finns förutom "det vanliga" ett kuvert som innehåller femtusen pund.
Mannen som dött heter Gavin Miller. Han har en liten stuga nära bron.
Banks undersöker stugan och finner vissa tidsbundna likheter mellan Miller och sig själv.
Hans tankar blir ibland existentiella: "Han mindes att /---/ W.C. Fields inte kunde sova om det inte regnade och att han låg ganska länge på sin dödsbädd, tills det började
regna. Då dog han. Banks trodde nog att han skulle vilja dö till ljudet av regn."
Peter Robinson skriver om riktiga människor med en själ -- det gör honom vida mer läsvärd än alla de där sensationsromanerna som skriker
sig hesa för att överrösta de andra.
En bok som gjort mig övermåttan förtjust, är fransk, även om författaren OLIVIER TRUC är bosatt i Stockholm. Hans "FYRTIO DAGAR UTAN
SKUGGA" (Le Dernier Lapon), på Piratförlaget är spänstigt översatt av Maria Björkman.

Det hela inleds i Mellersta Lappmarken 1693. Gamle Aslak jagas av män med hundar. Med den lutherska pastor Noraeus i spetsen bränner
de honom på bål. Det är en oerhört skakande, mänsklig läsning som är långtifrån raffel på ett kittlande deckarsätt. Istället rör orden
vid ens själ, vid ens existens. Att läsa är ett slags katharsis, rening.
Olivier Truck skriver över huvud taget en lysande prosa och Maria Björkman ger den en konstnärlig svensk tolkning. När man äter märgben
av ren kommer jag att tänka på en måltid med kall spagetti i Hemingways "Farväl till vapnen". Miljön är påver och den enkla maten smakar
fantastiskt. Man blir hungrig.
Intrigen är också superb. Vi förflyttas till modern tid. Just som solen äntligen ska visa sig efter fyrtio dagars kompakt mörker, stjäls
en flerhundraårig trolltrumma från ett museum. Den används till att tala med de döda. Samtidigt mördas en renjägare och hans öron skärs
av. Renpoliserna Klemet Nango och Nina Nansen klarar ut alla gåtor på ett helt acceptabelt vis.
Trots att min tid inte tillåter det, har jag läst boken tre gånger. Den kommer att bli en klassiker som höjer deckargenrens status!