+ Senaste noteringen

190

Nu är jag en urgammal, fet gubbe som sätter i mig ett tjugotal tabletter vareviga dag för att överleva. Mitt ganska långa liv ligger i stort
bakom mig.
Jag tänker inte ge ut nya böcker och "Strömstads Tidning" var min sista papperstidning. När chefredaktören, östgötafödda Kerstin Karlsson
pensionerade sig lade jag av. (På nätet medarbetar jag dock i dast nu).
Det mesta jag gjort är bortglömt och jag har numera ytterst få arbetsuppgifter kvar. Skolorna, Lumpen, Universiteten (Uppsala och Lund),
Arbetslivet som bl a förlagsredaktör (Hermods och Liber) samt skollärare (bl a Lunds universitet och Polhem- och Kattedralgymnasierna) är
förbi, Författarskapet är glömt, regisserandet och målandet sinar ut.

Kvar är mindre uppgifter, Dramaundervisning på Petersgården, akvarellmålande för bl a en årstidsskiftande utställning på Bjärreds bibliotek
(jan 2015), mina handmålade jul- och påskkort, ett och annat föredrag.
Det enda stora i livet som återstår är väl Döden.
Jag gläds åt min familj med hustru, barn och barnbarn, mina elever på Petersgården och en och annan läsare och gammal elev som minns mig.
Och än värre är det när "skolungar" jag haft går bort! Det är så orättvist att jag överlever dem!!!
Några läsare som tycks minnas mig mer än andra, är de som läste mina böcker om Tjejlaget. De hör av sig emellanåt.
Jeanette Rosengren lät mig medverka i en bok när MFF: damlag fyllde 30 år 2000: "De söta ljusblåa kickande kickorna". Mitt bidrag handlade
om "Skånsk flickfotboll för ett kvartsekel sedan". Min dotter Carro var med i Bjärreds flickfotbollslag och blev riksmästare 1979 och det
var en av mitt livs stora händelser.
Mamman till Vilma, som är en av mina elever på Petersgården, Annika Landfors, var en annan av flicklagsböckernas läsare. När vi hade
årsavslutning på teatern våren 2014 kom hon och hämtade några av eleverna och berättade då för mig om hur mycket Tjejlaget betytt för
henne som flicka. Det grep mig mycket.
Så underbart att mina böcker kan ha berört människor så! Ännu flera har hört av sig om Tjejlaget och jag blir så glad varje gång.
Jag minns de där tjejerna som skrev brev och undrade om jag hade en vandrande pinne eftersom de hade en sådan i en glasburk. Istället
för honorar fick jag till dels ex av mina böcker av förlagen och kunde sända böcker till dem som skrev. Vips skrev 10 tjejer till från
samma lag! Sedan hade hela det laget böckerna!

191


Mina elever (de är väl 10 000) är oerhört viktiga för mig.
Jag brukar säga att jag i stort älskar dem alla men på ett icke straffbart sätt. I år är det 50 år sedan jag började min allra första
lärartjänst.
Nu har jag ett dussin tjocka pärmar med brev, kort, teaterprogram mm i mitt "hemliga rum".
Säkert en 5000 objekt.
Början gjordes för ett jämnt halvsekel sedan, 1964 i Båstad, på Samrealskolan där.
Jag var extra extra, extra adjunkt och gjorde allt på mitt sätt -- till elevernas glädje och vissa lärares harm.
I Båstad spelade jag en massa skolteater med ungarna. För att det skulle gå fick jag köra dem hem över hela Bjärehalvön och en bit in
i Halland. Vad kul vi hade!
"Spöket på Canterville"(Wilde), "Kalle Blomkvist"(Astrid Lindgren), "Kaspers fet-tisdag" (Strindberg) och "Jenny eller Ångbåtsfärden"
(August Blanche).
FRIHERRINNAN: Ack min Gud. Ta oss då på armarna!
LEJONET: På armarna? Hur skall jag då kunna röra armarna för att simma? Släpp mig, menniska!
FRIHERRINNAN: Den omensklige! Hörde ni han kallade mig för menniska?
Söndagen den nittonde juni 1966 ges sista föreställningen av August Blanches "Jenny eller Ångbåtsfärden" på Pershög i centrala Båstad.
Pjäsen har inte spelats sedan 1845 då den uppfördes för första och förmodligen dittills sista gången.
Sammanlagt fem föreställningar spelas i Båstad, de sista fyra som friluftsteater för allmänheten med ekonomiskt stöd från Turistföreningen.
Skolans utomordentlige musikdirektör Leif Ahlberg har lyckats få fram originalnoterna från Kungliga Musikakademien. Han sätter även
tidstrogen musik när vissa av sångerna saknar sina noter.
"Lyckad föreställning" skriver Hallandsposten 8.6 om premiären som uppmärksammas i lokalpress som Laholms Tidning och Nordvästra Skånes
Tidning men även i Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad.
Radions Gunnar Ollén har sänt en reporter och spelar in för sin teaterkrönika. I Nordvästra Skånes Tidningar recenserar signaturen "Sell"
grundligt och entusiastiskt. Både Leif Ahlberg och jag prisas -- den senare sägs ha "använt mycket av sitt stora regissörskunnande".
Pershögsskogens lummiga bokgrönska och Laholmsbuktens blånande vatten /bildar/ en underbar kuliss". Bodil Stefansson som salongslejonet
får extra mycket beröm men alla aktörerna lovordas.
Men 11 juni hade NST redan berättat att man avtackat mig "som med detta läsårs slut lämnar skolan".

192

Båstad framstod länge som den kanske mest idylliska perioden i mitt omväxlande liv. Jag har till och från haft kontakt med elever därifrån,
främst Bodil Stefansson, som bl a skrivit ett par utmärkta böcker. Kanske var jag lite självbelåten med Båstadåren. Så bra det gick! Men för nu många år sedan fick jag veta att en elev i min klass senare tog livet av sig. Det gav mig ångest.
Såg jag honom inte tillräckligt? När jag nu underrättas om att två andra av dessa "ungar" dött, har det skakat mig i grunden. Så orättvist att jag får leva vidare!
En av dem var son till en charkhandlare. Jättetrevlig kille som gifte sig med sötaste tjejen i klassen. Hon spelade Eva-Lotta i Kalle
Blomkvist. Två barn fick de innan han dog i cancer.
De andre av de två, spelade en stor roll i en Strindbergspjäs jag satte upp.
På den tiden rökte jag mycket. Lärarna hade ett rökrum och där satt jag och blossade. Eleverna var däremot strängeligen förbjudna att
röka. Vi lärare skulle gå rökvakter efter ett schema.
Rektorskan var fanatisk motståndare mot rökning. Bland annat fick vi alla se en amerikansk upplysningsfilm med operationsscener och
allt!
Jag och många andra mådde pyton av den där filmen. Men ung, dum och omogen som jag tyvärr var, rökte jag ändå vidare till dess en
läkare berättade hur illa ute jag var. 1977 slutade jag för gott.
Jag fick inte KOL men mina luftrör är ändå lite skraltiga. Mitt eget fel!

En dag var jag högst motvilligt rökvakt och gick min plikt likmätigt ner på herrtoaletten. Där stod killen från Strindbergspjäsen i
ett moln av rök och med en cigarrett i munnen.
-Hej Jean! sade han vänligt och tänkte inte på att han rökte.
-Hej X, sade jag. Sådan tur att du inte röker för i så fall hade jag varit tvungen anmäla dig. Och då hade du kunnat bli relegerad!
Han blev likblek och fimpade under ursäktande.
15 år senare åt jag lunch på Rådhuskällaren i Malmö. Hovmästaren bad att få bjuda på efterrätten. Jag undrade varför och han sade
att han var X och ville tacka för att jag inte anmälde honom.
En solskenshistoria men ...

193

En solskenshistoria?

Njaa ... nu dog han i lungcancer. Kanske mitt fel? Hade ett hårt straff räddat honom? Han hade varit krögare. Nu ville han att hans
aska ska spridas i en asiatisk flod.

Att vara lärare är ett ansvarsfullt jobb. Man får aldrig vara elak mot eleverna, men kanske inte för snäll heller ...
Mina älskade "ungar" dör och gamla jag lever vidare! Orättvist och hemskt. Sorgen över dessa (och tidigare döda) bedrövar mig djupt,
men lyckan över nya, levande, glada, duktiga elever dränker mina sorger. Det gör vittnesbörd om tjejlaget också.
En kändis berättar i TV för svenska folket att nu ska han minsann komma med "en bok". En annan kändis berättar att det har han redan
gjort. Han ger rådet: "Förlagen vill ha flera böcker, så skriv flera. Och så få man hoppas att du får en bra förlagsredaktör!"
Vad böckerna ska handla om är perifert. Vad de vill uttrycka är ett skämt eftersom de inte uttrycker någonting. Huvudsaken är att en
kändis "författat" dem -- helst med hjälp av en skrivkunnig redaktör. Det är som i min roman om löparen "Hostan" vars "självbiografi"
skulle skrivas av en stackars författare på dekis.
Men i vår nutida verklighet säljs böckerna i massupplaga. "Riktiga" författare göre sig inte besvär. Allt är som i Elisabet Peterzéns
"Sista ordet" från år 1993. Den blev nersablad av deckaretablissemanget när den kom och den klarsynta författarinnan tvingades till tystnad.
Nu borde det vara dags för en äreräddning av denna geniala bok! Men nutidens parnass tycks så förgiftad av den sköna nya värld som har
skrotat all kultur, att den tiger still.
Åsbosonen Jean utgavs några år av vänner som trodde att är en bok bra nog, så slår den. Så är det inte längre i Sverige. Efter mitt
sista och publikt/kommersiellt misslyckade försök med "Målsökande robot" (som dock sägs varit avgörande när jag fick Sveriges finaste
deckarpris "Gyllene kofoten" av Deckarakademin), vände jag mig till ett aktat och fristående förlag med den självbiografi jag ägnat
sju års arbete. De höll på den i tre månader och returnerade den utan kommentar och till synes oläst.
Likt Astolf i Åsbofödde Atterboms "Lycksalighetens ö" hamnade jag i en Hyperboreisk Republik där man inte ser författarens bevingade
häst som en diktens pegas som en omöjlighet:
"FLERA.
Si, en häst med vingar! --
Nu bär den af uppöfver tak och torn!

PROFESSORN.
Omöjligt, vänner! -- Prat! -- En luftballon!

ALLA.
En häst-lik luftballon! Åh, magnifikt!"

194


Det sägs att författare i dagens Sverige har en agent som styr allt. De får order att skriva en bok som redan är såld till ett tiotal
länder och kontrakterad för filminspelning. Detta alltså innan boken är ens påbörjad!
Boken läggs sedan i jättestaplar på bokhandelsdiskarna och går åt som smör i gassande sol. Författarna visas i TV där de sitter i soffor
och pratar skit om allt möjligt. De intervjuas i radio och presenteras i korsord. Vad de skriver bryr sig ingen om, huvudsaken är att
de är kändisar.
Det är kanske datavärlden som tagit över och som gör att gammaldags, tryckta böcker totalt värdelösa. Hela den hyperboreiska republiken
tycks befolkad av en ny sorts människor som gör sig urarva all kultur. Ingen går i dag på konstutställningar och olje- och akvarellmålande
har ersatts med provokationer och installationer. Att reta upp en massa islamister genom att kränka Muhammed anses ytterst begåvat.

Att jämföra detta med att 1800-talets borgare blev förargade på impressionisternas tavlor, är ren enfald. Impressionisterna målade inte
för att provocera, utan för att skildra på ett nytt sätt.
Datavärldens triumf ser jag dagligen exempel på. På den lugna skånska gata vid vilken jag i större delen av sitt liv har bott, promenerar
dagligen många människor. Jag kan betrakta dem från mitt köksfönster. Många har en hund i koppel eller skjuter en barnvagn. I högra
handen har de i allmänhet en mobil som de antingen talar eller fånstirrar i.
Vad barnen ska tro om den värld dit de just anlänt och där man talar rakt ut i luften till helt osynliga personer, kan man undra.
Hundarna är klokare än sina ägare. De antingen hälsar på andra befintliga hundar eller sänder doftbrev till icke närvarande. Därtill
upplever de starkt den idylliska gatans ljud, ljus och dofter.
Kultur får deras ägare genom TV. Det är en styrd kultur som har kommersialismens starka vindpustar i storseglet.
Den "vanliga" kulturen göre sig ej besvär i Sverige. Jag talade i ett kulturhus. Fem personer kom för att lyssna. Personalen behandlade
Ajan och mig snorkigt. För första gången i dylika sammanhang fick jag ingen blomma. Jag hade ju misslyckats dra in pengar.

Min teater presenterade en gratisföreställning av Tennessee Williams "Utdömd egendom" -- kanske världens bästa enaktare. Två utomstående
orkade komma.
När en sedan länge planerad utställning av min akvareller gick av stapeln, dök en gles publik upp på vernissagen och inte en kotte dagen
efter. Enbart ca fyra tavlor såldes och en ensam recension flöt in. När jag berättade för mina kolleger om mina tillkortakommanden fick
jag veta att så var det för de flesta av dem också. Konstnärsvännerna blev avundsjuka. De hade ännu sämre resultat och blev nästan aldrig
recenserade.
Vad intresserar sig människor då för? Jag skrev som sagt en rad böcker om flickfotboll och ägnade då lång tid åt att gå på sådana matcher.
Det var i allmänhet en lugn och nästan familjär anda på de olika fotbollsplaner jag besökte. Visst tycker jag att det är OK att intressera
sig för fotboll, hålla på ett lag och uppleva spänning över hur det ska gå i en match.

195

Men de här nya människorna som aldrig går på konst, teater eller läser en originell bok, tycks ofta vara fotbollsentusiaster. När detta
skrivs 2014 har nyligen en omskriven match ägt rum i Helsingborg här nere i Skåneland.
Man har sagt att staden belägrades av entusiaster som söp upp sig inför det spännande som skulle hända.
Folk som höll på de två lagen var så förbannade på varandra att de rök ihop och slogs. En tillrest supporter dog!
Även om jag som sagt tycker att fotboll är en trevlig sport tycker jag att detta är ett sätt att bete sig som är ytterst okulturellt och
primitivt. Och vad ska man säga om en "världsstjärna" som i VM biter en motståndare. Är det att ge termen "fotbollsbiten" ett ansikte?
Det är vettigare att studera en Shakespearesonett än att veta allt om hur en straffspark ska läggas ...

Eller att läsa en bra bok. Gärna en som storförlagen inte lägger ner förmögenheter på att lansera.
Härom dagen läste jag en nyutkommen novellsamling "#Älskanoveller -- 26 nyanser av Sverige" (Ordberoende förlag). Jag skrev om den:
Ordberoende Förlag har haft den goda smaken att ge ut en originell och klart läsvärd novellantologi, kallad "#ÄLSKANOVELLER - 26 nyanser
av Sverige".
24 etablerade och debuterande författare berättar vad som hänt i Sverige den 10 oktober. På olika platser och under olika år. Journalisten
och författaren Dag Öhrlund har skrivit ett förord. Där menar han att "En novell är som en komprimerad roman". Det är något som jag inte
kan hålla med om.
Ett romanbygge är ett långdistanslopp. Det gäller att knyta näven och inte ge sig, börja på nytt om och om igen, bygga på en rad idéer som
är mer eller mindre bra.
En novell däremot är ett sprinterlopp. En enda, men lysande idé som bär från början till ett helst överraskande slut.
Stefan Lagrosen uttrycker en sådan idé i "Ett dilemma till havs":" 'Pappa, är du helt galen! ', Sven var desperat. 'Den kommer att döda
oss allihop. Ska du offra dina egna barn för några judesvins skull. Mamma skulle aldrig förlåta dig.' "
"Novellerna" i denna antologi är ibland snarare korta berättelser än vad jag kallar regelrätta noveller. Initiativtagaren till detta
novellprojekt heter Jenny Jacobsson som skrivit ett Efterord och bidrar med två utmärkta historier, som verkligen speglar svenska
situationer. En handlar om ett åldrande par och den skräckvärld ett sådant kan hamna i.

Dag Öhrlund har suttit i juryn och själv skapat ett av de bästa bidragen: "Stalin, snuten och jag". Den syn han har på polisen liknar
den jag demonstrerade i romanen: "Poliser i Hultvik". Hos Öhrlund finns den där geniala idén som jag menar att en novell ska innehålla:
Hunden Stalin börjar prata med sin husse och det orsakar allt som sedan händer.

196

Med i juryn för "# Älskanoveller" har även "Sveriges mest publicerade författare" Kjell E Genberg varit. Han vet naturligtvis hur en novell
bör skrivas och han bidrar med hela två mästerstycken. "Att hinna först" läser man andlöst in i det överraskande slutet och "Den sorgsna
modellen" får mig att vakna med ångest mitt i natten.
Bästa novellerna enligt min mening: "Brinn din djävel!" av Rose Tillberg Mattsson. Sverige med ljuv utsida och ond insida på pricken!
Samt: Annika Melin: "Monstret under min värld". En gastkramande mardröm med oväntad och psykologiskt underfundig upplösning.
Jag har läst och begrundat alla berättelserna och det märkliga är att dom är bra hela högen. Alla deltagarna kan bli författare. Det är
väl sensationellt! Kanske blir den här boken ett minnesmärke i svensk litteratur!?
Jag tycker att du som läser det här ska prova att läsa "# Älskanoveller" och på så sätt stödja den svenska litteratur som inte har
kommersialismens vind i seglet. Blir intresset stort kan kanske någon begåvad och okänd författare få lite extra hjälp bli känd.
Det finns också udda litteratur för yngre läsare.
För någon tid sedan recenserade jag "Samvetsmakaren" (Wela Förlag) av KG JOHANSSON. "Det är en drygt 700 sidor tjock roman och den
kommer att följas av ytterligare två tegelstenar "Under den döende stjärnan" och "Omega".
Jag kunde konstatera, att det "står redan klart att KG Johansson är en ytterst begåvad författare, som vågar göra rymdresor i psykets
alla hemligaste avkrokar. Han når främmande och okända världar som vi alla kan känna att vi bär i vårt innersta."

På den tiden jag själv höll på att bygga upp mitt författarnamn skrev jag en ledig sommar en ungdomsbok om en 1800-talsby, där man
lurade skepp i sank och plundrade dem. Båtarna såg en gungande lykta färdas fram inåt land och trodde att ett skepp for där. När de
kryssade åt det hållet gick de på sandrevlar och förliste.
Lykteffekten åstadkoms av att en man red med lykta på en halt häst -- det tyckte jag var knepigt och fascinerande.
Jag sände manuset till ett aktat förlag, men blev till min förvåning refuserad. Man förklarade att man gillade mina vuxenromaner,
men inte tyckte att jag kunde skriva för barn. Det sved men jag fick foga mig och fick flera år senare en ungdomsframgång med min
se1rie böcker om flickfotboll.
Nu gör KG Johansson som jag en gång gjorde. Han kommer med en ungdomsroman. Den heter "Nivå 13" och är tidigare utgiven i en lättläst
version på ett annat förlag (Hegas).

Det handlar om Jim som mobbas i skolan. Han flyr in i ett dataspel Odyzeus, vars högsta nivå (13) han vill nå. På detta sätt slipper
han plågoanden Olle, men förlorar också vännen Fredde. Men de människor som han på så sätt missar, dyker upp i spelet. Det är originellt
och intressant tycker jag.

197

Jag finner att "Nivå 13" om en ultramodern miljö har mycket att berätta om människans sätt att förhålla sig till tillvaron. Vi flyr
in i något men kan, när det verkligen gäller, inte fly från oss själva.
... i mig själv är nitat gallret
och först när själv jag krossas, krossas gallret
skriver Gustaf Fröding i "En ghasel".
Det är spännande att en modern författare och gamle Gustaf Fröding uttrycker detsamma. Boken imponerar på mig, den har något
väsentligt att säga och gör det på ett modernt och originellt sätt.
Men jag är ju urgammal och provade den därför på Vilma, en av mina tonåriga dramaelever. Hon är inte så intresserad av dataspel,
men fann i övrigt boken läsvärd och intressant. Särskilt fascinerade det psykologiska spelet henne.

När hon pratat om boken ville fler i dramagruppen låna den.
Så det blir det tummen upp!
På Wela Fantasy kommer KJ Larsson så med en bok för yngre läsare. Även han har skrivit för vuxna tidigare.
2013 kom den absurdistiska dystopin Xlos Delden som uppges ha fått "mycket beröm".
"Den magiska lådan", heter den nya boken och den handlar om unge Malte Krumel som snickrar och tänker ut saker. Han är vän med en
lemur från Madagaskar.
Jag sätter mig och läser förväntansfullt men blir besviken.
KJ Larsson verkar likna den unge mig på så sätt att han nog kan berätta för vuxna men inte för barn. Det blir för omständligt och
vuxenaktigt. Man tröttnar fort och läser vidare av recensentplikt.
Men kanske är jag för gammal för boken. Min svärdotter högläste för mina barnbarn, de åtta år gamla tvillingarna Klara och Lukas.
Tyvärr blev resultatet negativt. Klara ledsnade snabbt och Lukas ville heller inte fortsätta läsningen.
Tummen ner för "Den magiska lådan".

198


Sveriges kanske märkligaste bokserie är de "förvuxna julkort" som BERTIL FALK på ZEN ZAT AB sänt sina vänner sedan 1998. Den
exklusiva serien av julkortsböcker inleddes med "De fyra flintskallarna" som var Zen Zats Jul 1998. Bland bokens huvudpersoner
är kommissarien Roland Franzén och den indiska sakleterskan Poornima Prakash. Handlingen utspelas i en hel rad av exklusiva miljöer:
Palmprydda havskanter, New York States snödränkta landskap, Irlands karga västkust, San Louis Valley i Klippiga bergen samt franska
huvudstaden.
Som julhälsningarna inte varit till salu, har bara ett fåtal personer kunnat läsa dem. Nu har en av dessa svåråtkomliga verk något
omarbetad, utgivits av Orda Förlag. Det är "GARDAR GÅTLÖSARENS SAGA" som ursprungligen var julkort 2005. Nu heter den "GARDAR GÅTLÖSAREN".
Första julhälsningen trycktes i 100 exemplar. 1999 kom nummer två, "Drakblod" i 99 ex och sedan sjunker upplagan ett ex varje år.
Senaste boken en översättning av en liten del av James Joyce´ "Finegans Likvaka" kom 2013. Nu var upplagan nere i 85 ex.
Fortsättningen är (tills vidare): 2000 Infranet (98 ex), 2001 Östan om solen (97 ex), 2002 Besök i Allahs hus (96 ex), 2003 Den
laxfärgade blodlukten (95 ex), 2004 Under Slormors gröna sol (94 ex), 2005 Gardar Gåtlösarens saga (93 ex), 2006 Påtänd av naturen
(92 ex), 2007 Falkenering i Indusdalen (91 ex), 2008 Ungdomssynder (90 ex), 2009 Liksom i en dröm (89 ex), 2010 Den trepanerade
verkligheten (88 ex), 2011 Järtecken & The Deep-Frozen Spark of Life (87 ex), 2012 Amforor (86 ex), 2013 Finnegans Likvaka (85 ex).
Får Bertil Falk hålla på så äter serien upp sig själv.
Flera av dessa julkort är originella berättelser men inte alla. "Falkenering i Indusdalen" behandlar "världens största äventyrare
genom tiderna, sir Richard F. Burton (1821-90). Bertil Falk har skrivit förord och översatt.

Burton tog sig bl a förklädd till Mecka, spionerade åt de brittiska myndigheterna på indiska pojkbordeller, skrev en lysande bok
om Island och närstuderade mormonerna i USA. Han "upptäckte" Tanganyikasjön och översatte Tusen och en natt för att nu bara göra
ett urval.
Kanske kan man säga att han var sin tids Bertil Falk, vilken senare är mycket vittberest, oerhört allmänbildad och har verkat som
dagstidnings- och TV-journalist, dokumentärfilmare, närradioproducent, föredragshållare och översättare.
"Ungdomssynder" - Zen Zats Jul 2008, innehåller två ungdomssynder av kända författare, "Besöket" av Jane Austen och "Sökandet efter
lyckan" av Charlotte Brontë.
Både Austen och Charlotte Brontë hör till mina favoriter, men de här verken är nya för mig. Det är alltid spännande att läsa verk
av författare som sedan blivit berömda. Hade man kunnat ana den kommande berömmelsen om man inte vetat?

199

Apropå ungdomssynder så skrev Bertil Falk 1953 vid 20 års ålder ett skådespel "Järtecken". Det handlar om att den franske skalden
Rimbaud (1854-1891) haft en cirkus i Sverige och nu far vidare med den på atlantångare till Amerika.

Båten går över de vatten där Titanic förliste, vilket skapar oro ombord -- trots att Titanic byggdes mer än tjugo år efter det att
Rimbaud gick ur tiden. Och efter att ha legat ospelad i 58 år, uruppfördes skådespelet 2011 och gjorde succé vid Petersgårdens Drama i Lund.
Två lovande skådisar Erik Persson (Rimbaud) och Harry Thorfinn (Han) agerade i den surrealistiska fartygsvärlden. Samma år kom
Järtecken som Zen Zats Jul 2011.

I "Amforor" 2012 får vi möta Bertil Falk som diktare i t ex "Judinna i Belsen:
"Nästan svart
lyste eldstämpeln på hennes arm
och hennes blinda ögon sökte landet.
I hennes minne smalt ett ghetto bort."
Senaste julkortet kom 2013. Det var en översättning av "Finnegans Likvaka av James Joyce Bok 1 Kapitel 1". Detta gjorde för min del
att jag äntligen tyckte mig få lite hum om en av världslitteraturens mest känd böcker -- en som nästan ingen läst!

Att få en sådan julbok varje jul har varit en stor glädje och jag har år efter år fått sätta mig in i nya världar och idéer. "Inte
bara istället för ett banalt julkort utan också undertecknads litterära lekstuga där jag gör vad jag vill, vilket ibland kan vara
hänsynslöst mot läsaren", skriver Bertil Falk i julkortet 2005.

Som julkorten inte varit till salu har bara ett fåtal personer kunnat läsa dem. Nu har en av dessa svåråtkomliga verk alltså utgivits
av Orda Förlag. Det är "GARDAR GÅTLÖSAREN" som ursprungligen var julkort 2005.
Jag läste den och blev djupt fascinerad. Det handlar om vad man skulle kunna kalla en detektiv från vikingatiden. Nå, "detektiv" är
ett senare begrepp som första gången (har man sagt mig) fanns i Charles Dickens´ Bleak House (1852 - sv 1942). Men Gardar beter sig
som en modern deckare och klurar ut diverse gåtor.


Gardar Gåtlösaren bor i det danska Skåne för tusen år sedan. Han kommer från trakten av Trelleborg (som Bertil Falk) och är både
kompetent och klipsk. Första äventyret gäller en gård där boskapen dödas i smyg. Han anländer till brottsplatsen skuggad av en oerhört
vacker ung kvinna, som sägs vara den mest eftertraktade inom fem dagars hästritt.
Vad gäller kvinnor bör man inte låta sig bländas utan att först kolla vad slags svärmoder som medföljer. Och frågan är vilket som ger
störst njutning, att spela schack eller ha samlag. Jag har faktiskt prövat bägge förlustelserna och känner att det är för privat att
avslöja vilken som behagade mig mest. Ett tips kan jag dock ge: Det var inte schack.
Vi får oss en rad porträtt av gårdens folk och mördaren fälls på närmast psykologiska grunder.
Det är spännande och överraskande och när domen faller inser man att den är logisk och riktig samtidigt som man lär sig en hel del
om den mänskliga naturen.

Själv gammal lektor i historia njuter jag av författarens kunnighet när det gäller att riktigt och kunnigt skildra miljö och människor.
Utan tvekan skulle man kunna låta gymnasister läsa en bit för att lära sig vikingatidens historia och förhållanden.
När den första gåtan är löst och Gardar klarat sig (för tillfället) undan den vackra kvinnans kärleksränker, drar han vidare till Birka,
Gotland och det avlägsna Miklagård dvs nuvarande Konstantinopel (som Bertil Falk besökte som recherch). I Birka som skildras helt magnifikt,
har en mördare ritat ett kors på offrens bröst. Denne mördare är som det ofta är i deckare, den minst trolige. Mordvapnet är också av ett
slag som ingen kommer att tänka på.
Dessutom dödas banemannen av en person han aldrig trott skulle göra något sådant mot honom. Och med en formulering värdig Frans G Bengtsson,
rullar mördarens huvud nerför kullen "med ett förvånat uttryck".

Det gamla julkortet om Gardar avslutas ganska abrupt. Ett tänkt slutkapitel "bidde inte". I den nya och allmänna utgåvan ges ett spännande
 slutkapitel som handlar om Miklagårds falskmyntare. Jag läser med samma förtjusning som jag njutit resten av boken och känner att Gardar
Gåtlösaren, när han nu sprängt upplagan på 93 numrerade exemplar och kan bli var mans egendom, kommer att älskas av många. Enligt min mening
är det den bästa svenska historiska deckaren sedan Carl Greeks "En ljugande malm" (1973).

Utan tvekan är denna originella, spännande och ytterst läsvärda roman en bok som har alla chanser att bli en stor svensk klassiker! Jag hoppas
innerligt att den snart får en fortsättning, kanske efter de riktlinjer som skissades i julkortet om Gardar Gåtlösaren en gång.