+ Senaste noteringen

180

Mitt trägna läsande i Deckarakademins jury för bästa översatta deckare 2013 resulterade i följande lista: BOLINDERS LISTA Poäng 0-10 där 3 är godkänt och 10 bäst. Dror Mishani: UTSUDDADE SPÅR (Tik Neédar) Övers Nils Larsson Brombergs. Man läser hundratals översatta deckare. De kan vara dåliga, de kan vara otroligt bra men ... De är alla tämligen lika.
Genren har egentligen trånga gränser. Ytterst sällan kommer man med något som är genuint originellt. Det här är en sådan
roman med verkligt stora och unika kvaliteter. Den kryper in under skinnet på en och blir där länge. Kan i början påminna
om TV-succén Broadchurch men blir sedan sig själv nog.
Vuxenlivet har sina ok för både poliser och oss andra. Barn kan bli ett slags lackmuspapper på hur Vuxenlivet känns. En mycket
läsvärd och kanske också en nyskapande roman!
10 Gillian Flynn: GONE GIRL ("Gone Girl") Övers Ulla Danielsson (Modernista)
Med boken följde en reklamlapp fylld med smickrande omdömen från DN, SvD, TV4 m fl. Samtidigt anges 14 sept 2013 som Första
recensionsdag!. Hur går detta egentligen ihop? Gäller recensionerna engelska utgåvan? I så fall struntar man helt i bokens översättare Ulla Danielsson, som är en av våra skickligaste!
Lotta Olsson i DN skriver "Årets bästa deckare, utan konkurrens". Hur kan hon veta det? Hon kan omöjligen ha läst alla som
kommit och framför allt tagit del av de som ännu inte har kommit? Vad är det för mening att vi i Deckarakademin läser och
läser, diskuterar och röstar och sedan utser bästa deckare?
Jag retar mig på att man gör så här. Dessutom tycker jag illa om att de nya deckarna ska tävla med "Krig och Fred" i omfång.
Den här tegelstenen är på 560 sidor.

Följaktligen är jag inte speciellt välvillig och förväntansfull när jag öppnar boken och börjar läsa om det mycket amerikanska
paret Nick och Amy Dunne.
"Jag hade arbete under elva år, och så plötsligt hade jag inte det, så fort gick det. Över hela landet började man lägga ner
tidskrifter; de hade drabbats av en plötslig sjukdom som berodde på den kraschade ekonomin. Skribenter (sådana skribenter
som jag, förhoppningsfulla romanförfattare, grubblande tänkare, folk vars hjärnor inte fungerade tillräckligt snabbt för
att de ska kunna blogga, eller använda Twitter, för det mesta gamla, envisa skrytmånsar) var ute. Tiden är ute för oss,
precis som för modister eller folk som tillverkar ridspön."
Detta kommer redan på sidan tretton och jag blir djupt imponerad av denna tidsskildring som verkligen perfekt beskriver det
paradigmskifte vi alla lever i.
Fortsättningen av denna övertjocka bok läser jag i ett andetag nästan och fascineras av det levande språket, de fina
iakttagelserna och de förödande människoskildringarna.
Slår den "Utsuddade spår"? Jag tycker inte det för "Utsuddade spår" har en nakenhet och mänsklig andning som känns
angelägnare än all briljans i "Gone Girl". Men visst är "Gone Girl" en värdig priskandidat!
9,5
Elizabeth George: AV TVÅ ONDA TING (Two of the Deadliest) Övers: Ulrika Jannert Kallenberg. Norstedts.
Novellsamlingar har ett eget Deckarakademipris. Jag föreslog att "Av två onda ting" skulle få detta pris. Det är en
lysande bok. Allt är viserligen inte genialt, men väldigt mycket är det. Enbart kvinnliga författare deltar, somliga
debutanter. George menar att det här ger dem chans att visa upp sig för hågade förläggare. Det är stort att en
världsberömd författare ställer upp för andra på detta sätt. Så borde flera göra.
Jag har läst en novell per kväll och somnat nöjd och glad. Alla berättelerna har inte samma klass, någon är genial,
många är bra, ingen är platt.
Bland de många utomordentliga och originella texterna finner man deckardrottningens egen: "Begäret efter Jenny, den
uppochnervända". Hon besitter en enorm berättartalang, klurighet och förmåga att skildra miljöer och människor!
Dessutom handlar det om ett frimärke jag drömt om att äga när jag var pojke. Njutbart!!!
9,5
Arnaldur Indridason: DEN STORA MATCHEN Övers Ylva Hellerud. Nordstedts. Förra året fascinerades jag av "Den kalla
elden" och jag har dessförinnan varit djupt imponerad av Indridason. Han är bäst i Norden och en av världens
absolut bästa. I skuggan av giganternas schackkamp sker här ett föga uppseendeväckande biobesök med dödligt slut.
Vi skulle kunna ge islänningen vårt pris år efter år men ... jag tycker vi ska avstå från det.
9
Peter Robinson: I MÖRKRETS SKUGGA (Watching the Dark) Övers Jan Malmsjö. Minotaur. Jag älskar Peter Robinson och
jobbade förra året hårt för hans sak. Den här utflykten till Estland är bra men inte lika mänsklig som "En förgiftad
man". Vi kan inte låta vare sig Indridason eller Robinson prenumerera på priset, så det får vara i år tycker jag.
(Hur pass rättvis den tanken är kan diskuteras ...)
9
Andrea Camilleri: KRUKMAKARENS ÅKER (Il campo del vasaio) Övers Barbro Andersson. Modernista. Bortsett från att
boken börjar med en spektakulär dröm, är den väldigt fängslande. Och kanske var drömmen inte så spektakulär när
allt kommer omkring?
9
Vem vann? Jo, jag hade "rätt" -- det blev Dror Mishani: UTSUDDADE SPÅR!

181

Det finns en massa roande, lärorika och spännande böcker som tyvärr drunknar i den strida bokfloden där storförlagens
många gånger spekulativa skräpromaner flyter omkring som hungriga krokodiler. Många, många slukas av krokodilerna och
läser folk någon av de udda romanerna är det mest en slump. 2008 kom boken "Den gråtande bussen" ut. Författare var
ANNA LISA CALISSENDORFF som levt nästan hela sitt långa liv i Texas, men som på gamla dar flyttat hem till det Sverige,
där hon föddes 1924. Det var en superoriginell sannsaga om hur fyraåriga Anna Lisa, 1928 av sin far fick en gammal
skrotbuss att ha som lekstuga. Att jag fick kännedom om boken berodde på min älskade barnjungfru Beth som nu är 94 år,
men i god form. Bussen hade nämligen -- när den var en buss -- ägts av hennes far.
I juli 1952 inbjöds Anna Lisa av en farbror och faster till Texas i USA. Hon for över med "Gripsholm", som på 11 dagar
tog henne till New York. Man seglade förbi Frihetsgudinnan och såg det nya italienska skeppet "Andrea Doria", som
något senare kolliderade med svenska "Stockholm" och sjönk.
Anna Lisa utbildade sig och sökte platser. Hon jobbade bl a som mottagningssköterska och fick sedan en fin befattning
på en stor kemikaliefabrik. Det var inget hinder i Texas att vara invandrare, det var tvärt om "något fint som alla
respekterade".
Men allt var inte idyll. Vid en konsulatfest blev Anna Lisa våldtagen och med barn. Att göra abort var det fängelsestraff
på. Hon skrev sig ur krisen och det hon skrev finns med i boken.
1948 mötte hon mannen i sitt liv --även han svenskfödd. Gusten (August) hette han och var från Dalarna. Han hade
tjänstgjort vid svenska flottan och blivit svårt brännskadad vid en brand på det svenska lastfartyget Sveaborg.
Valentindagen 1975 gifte de sig efter diverse förvecklingar. På bröllopsdagen sa Gusten flera gånger: "ÄNTLIGEN!".
Därför heter boken så.
Att komma in i USA hade varit lätt och alla hade varit välvilliga och hjälpsamma. Annat var det när paret beslöt sig
för att återinvandra i Sverige. En nitisk tjänsteman i Linköping var full av tvivel och t o m deras tjugoett år gamla
äktenskapsbevis misstrodde han. Jag måste säga att jag skäms både som svensk och Linköpingsfödd!
Men till sist fick de svenskt medborgarskap och nya födelsenummer 2002. Året därpå brast Gustens aorta. Han klarade
sig men fick en liten hjärtattack 2006. 2009 fyllde han nittio år och sade: "Jag är en lycklig man som lever idag."
2010 blev han sjuk igen och dog 23 mars. Anna Lisa fick honom balsamerad. Hon behöll honom så i hemmet till begravningen.
Den 18 juni 2010 sänktes på Gustens önskan urnan i Östersjön.
"Äntligen!" är en ovanligt intressant bok, full av erfarenheter, andligt mod och livsvisdom. Den är lätt att läsa och
har mycket tröst att ge och kunskap att dela med sig av. Jag har gråtit, skrattat och lärt mig behärska livet bättre.
Jag känner mig stärkt inför motgångar. Boken är värd en stor läsekrets!
Boken är en Aliberta-bok utgiven av Atremi AB, Axstad Södergård 59594 Mjölby.
E-post: info@atremi.se
www.atremi.se

182

Den svenska bokmarknaden är stereotyp och förutsägbar. Några få stora förlag väljer vilka manus som ska utges. Man
har synpunkter på hur långa böckerna får vara och vad de bör innehålla. De ska framför allt sälja bra och mycket.
Sedan recenseras de efter mall i de stora tidningarna och omnämns i populära radioprogram. Författarna får sitta i
någon tevesoffa och tycka om sådant de vet föga om. Så läggs dessa innehållslösa, anpassade skräpböcker i stora
travar på bokhandelsdiskarna. Och bokköparna nosar upp dem som hundar andra hundars kisseskvättar.
I dagens Boksverige hade Kafka förblivit en okänd kuf om han debuterat här. Ett förlag som tyckte mitt manus var för
kort sade att de nog hade refuserat den ungefär lika långa "Den gamle och havet", också om en okänd sänt dem den.
I hela mitt liv har jag kämpat mot det där. Bl a har jag som recensent försökt leta upp det som är originellt, begåvat
och som tillför min själ något. Många okända jag skrivit om, har använt citat från mina recensioner, när nästa bok kommit.
Har de sedan blivit kända, väljer deras förlag klipp från stora tidningar.
Ett par lovande författare jag observerat med nyfikna förväntningar är: PER OLAISEN och MATTIAS HOLMESSON. Per är
ledamot av Svenska Deckarakademin och utgivare av novelltidningen CDM. Han har bl a skrivit utmärkta dikter och på
Prisma utkommit med en av de skarpsinnigaste svenska böckerna om deckare: "Tankar om kriminallitteratur" (2003).
Mattias har signerat originella noveller bl a i en antologi på Piratförlaget 2002. Han är översatt till japanska och
publicerad i Japan 2009.
Nu kommer dessa två med en liten samling i CDM-Biblioteket: "FEM BERÄTTELSER". Boken är blygsamt utstyrd, ser mest
ut som ett litet tunt häfte. Den är på 96 sidor och kan beställas från Per Olaisen Förlag Box 81, 311 21 Falkenberg.
www.olaisen.se
"Ett nytt ansikte" heter Holmessons första novell. Det är fascinerande science fiction med tycke av mardröm och lätt
doft av Kafka.
Per Olaisen presenterar "Minusmördaren". Vem kan man egentligen lita på i denna i grunden obegripliga värld, där vi
lever? Jag kommer att tänka på Thomas Quick-fallet. Här en lika mångtydig historia som den och med djupa skuggor kastade
in i medvetandets bakgård. En spännande och mästerlig novell.
Sedan följer en berättelse var av de två skickliga författarna, som slutligen förenas i "Mer av allt", som handlar
om en frossarmiddag som bokstavligen tar knäcken på den fromme, timide och djupt lärde dr Thomas Angelicus. En
suverän berättelse med många bottnar och en trots förvarning, överraskande slutpoäng.
En till det yttre anspråkslös bok för verkliga finsmakare!

183

Min far gick ut i sin skog och sköt sig. Det var 1956 och jag var 21 och låg i lumpen. Som det var en lördag hade jag
permission och var med och letade efter honom. Minnet av min fars död har levt med mig hela livet och jag har noterat
för mig själv när någon jag känt har tagit sitt liv. Varför gör man egentligen det?
När jag läste i Uppsala hade jag en mycket begåvad vän som vi alla trodde skulle bli berömd. Vi kan kalla honom Olle.
Han skrev fantastiska visor som han sedan framförde briljant. Han spelade spex, revyer, film och även allvarlig teater.
Fick alltid beröm av kritiker och var till och med, med i ett populärt barnprogram i radio.
En av mina andra vänner läste medicin. När han en gång skulle vara med om en obduktion fick han en chock. Då man vek
undan lakandet över den döda kroppen var det Olle som låg där. Han hade fått en depression och hade hängt sig. Obducenten
är professor nu, men Olle är glömd av de flesta.
Då jag blev klar med mina studier blev jag lärare. Om en av mina elever har det berättats att hon senare tog sitt liv.
Jag har känt skuld. Kunde jag gjort något?
I min släkt är det förhållandevis många som tagit sina liv. Ett par kusiner och ett kusinbarn hör till dem. Kanske är
det ett Bolinderskt arv. En av dem var industriägare och hans fabrik kom på obestånd. Han kände ansvar för alla sina
anställda, sökte stöd hos sosseregeringen men fick inget. När han var död vaknade regeringen till och gav stöd ..
. Mannen till en av mina lärare hängde sig sedan han av våda orsakat en dödsbrand. En pojke vars föräldrar var avlägsna
bekanta till mina, enrollerade sig i tyska armén på 40-talet och blev sedan så motarbetad att han kastade sig för tåget.
En av min fars godsägarkollegor lär ha blivit så förbannad av att Sverige i TV förlorade en landskamp i fotboll, att
han gick ut på slottets trappa och sköt sig!

Den unga dottern till en av mina barndomsvänner, blev olyckligt kär och tog sitt liv. Över huvud taget tycks det var
ganska vanligt att flickor i puberteten blir suicidala. Jag hade en elev som flera gånger skar sig i handlederna.
Jag hade ett samtal med henne och sade då att ett självmordsförsök kunde sluta på tre sätt:
-Du kan dö och det vore ju bra, eftersom du vill det.
-Du kan räddas till livet och det vore ju också bra, för då får du det medlidande och den uppmärksamhet du vill ha.
Hon sög en stund på dessa sura karameller och frågade sedan:
-Det tredje sättet då?
Jag förvred ansiktet i en gräslig grimas, dräglade och sade:
-Du kan vakna sådan här ...
Så vitt jag vet gjorde den söta flickan inga fler självmordsförsök.

184

Det stora för mig just nu är att jag bestämt mig för att sluta vara författare. Jag sände min "självbiografi" till
ett förlag, som är fristående och har bra utgivning. De höll på den i tre månader och sände den tillbaka utan
motivering. De verkar inte ens ha öppnat manus: Jag ringde min snälle gamle utlandsagent och han klargjorde för att
situationen på bokfronten är sådan att bara böcker som väntas sälja för miljoner har en chans.
Det borde inte vara någon överraskning för mig, jag förutsade vad som skulle hända i "Janus" nr 2.1981.

"Månglarna i Templet" hette min essä. Jag konstaterade att det var omöjligt att kämpa mot marknadskrafterna,
bakåtsträvarna och törnrosasovarna. "Det finns seriösa författare som framhärdar men hur länge kan man umgås med
prostituerade utan att själv bli ett luder?"
"Det gäller att sälja efter samma principer som man säljer amerikanska hamburgare. Inga hembredda knäckemackor med
kalvstek och ättiksgurka göre sig besvär."

Min uppsats väckte avsky och raseri. En nu död kritiker, sade: "Jag hör att du återigen har kräkt ur dig en massa
skit om genren." Jag svarade: "Jaså. Vad är det då du inte gillar?" Han glodde argt på mig: "Inte vet jag. Så´nt
skit läser jag inte!"
En stor tidning recenserade omsorgsfullt Janus-nummret, men skrev inte ett ord om mitt inlägg.
I dag har jag fått helt rätt. Men de som då mobbade mig är döda och de unga känner inte till vad jag skrev. Och
när jag skriver om saken i min "självbiografi", vill ingen ta i den ens med tång.
Om en bok är väl eller illa skriven, har ingen betydelse numera. Månglarna har tagit över templet. Folk käkar
hamburgare och minns inte hur knäckebröd med kalvstek och ättiksgurka smakar.
Och de år jag lagt ner på min "självbiografi" har gjort mig helt glömd. För femton år sedan räknades jag som
Sveriges bäste deckarförfattare, nu är jag en okänd nolla. "Nobody knows you when you are out and down" finns
det en blues som konstaterar. K Arne Blom och Bertil Falk har stöttat mig och Kurt Nelson gjorde det. Sedan
hade jag en förläggare som lovade utge "Målsökande robot" men efter att ha hållit på den i ett drygt år "upptäckte"
hon plötsligt att den var rå och burdus. Jag gav ut den på nätet och det blev den totala katastrofen.
Den fick viserligen ett par jättefina recensioner, men nästan ingen ansåg sig ha råd med att lägga ut 30:- för
boken. Mina gamla klass-"kamrater" avstod med ett undantag trots att jag sände inbjudan. Deras intresse för mig
i skolan var ett mobbingsoffer och jag tror inte att något har ändrats.

Man har sagt mig att det i alla fall var "Målsökande robot" som gav mig Sveriges finaste deckarpris, Grand Master.
Min Grand Master blev den sista ljuspunkten i detta tätnande mörker.

185

Men jag är inte den som varnat starkast och råkat mest illa ut.
1993 kom Elisabet Peterzén med den helt geniala "SISTA ORDET" (Hanvedens Förlag) genrebetecknad som "Satirisk kriminalroman".
Den handlar om förlagskoncernen Valhall med storstjärnan Molly Malone som gästar Sverige och firas med ett dunderparty.
Objudna gäster är några "riktiga" författare som infinner sig. Givetvis blir de utkörda! Vad har författare på ett förlagsparty
att göra?
Elisabet Peterzéns bok är fruktansvärt rolig. Författarinnan möttes med raseri av det obegåvade och fega deckaretablissemanget
och stoppades effektivt av marknadskrafterna och deras äckliga medlöpare. Författarinnan slaktades och berättade i ett brev 5
dec 2013 för mig, hur hon refuserades oläst av en agent.
Hon råkade ännu mera illa ut än jag. Kanske för att hon är kvinna ...
I dag dansar deckargenren kring den gyllene kalven. Ska man vara med får man sälja sin själ och det ville inte Elisabet Peterzén
-- hon slutade. Det gör jag också. På så sätt hamnar vi i den totala glömskan och tystnaden. Jag skrev ett brev till en gammal
medhjälpare:
"Jag har tänkt igenom våra samtal i onsdags kväll/natt och kommit till klarhet. Efter alla års kämpande med mitt skrivande slutar
jag ...
Mitt författarskap har egentligen aldrig varit lyckat och framgångsrikt. Jag har haft andra mål än dem en författare i Sverige
(Världen) bör ha och därtill är jag inte tillräckligt begåvad. En adjunkt i Mjölby Samreal undrade 1949 'Vad ska det bli av
Bolinder som inte har något i huvudet?' Nu vet jag det: en misslyckad skräpförfattare som ingen -- orkar läsa.
Nu när striden är över känner jag en djup lättnad. Jag kan strunta i alla som jag skulle fjäska för och behaga. Nu är jag bara
en privatperson som kan ägna mig åt min underbara fru, mina två fina barn och sex härliga barnbarn."
Som sagt känner jag mig lättad. Jag har ärligt slagits för litteraturen och tänker tillbringa min sista tid som en okänd privatman.
Ajan, barn och barnbarn är tusen gånger viktigare än litterärt beröm och priser.

Jag skrev min första bok 1965 och fick den utgiven 1967. Nu lägger jag av 110 egna böcker och nära 60 år senare. Ett slut!
I dag tycks författare skriva böcker som är sålda till översättning och filmning redan innan de
påbörjats. Blom och jag och Moen jobbade mot detta i Skånska Deckarsällskapet men vi sveks och motarbetades av människor som
inget förstod. Sedan förråddes vi av två personer vars namn jag inte vill nämnas. De flesta av våra belackare är döda. När jag
med mina memoarer ville säga "Vad var det vi sade?", så blir de inte utgivna.

186

Jag lägger alltså memoarerna i malpåse. Förmodligen blir de kvar där i evighet så att alla berörda får undra vad jag skrivit.
Snopet efter sex års jobb.
Men jag lever ju i alla fall. Detta till skillnad från många av mina jämnåriga vänner som nu dör med oanad fart. Den aktade
Malmögalleristen Alf Holm och konstnären Bengt Böckman, hör till dem. Jag skriver dödsrunor. Men i övrigt har jag i princip lagt av.
Skönt eftersom mitt hjärta flimrar. Det gör mig lite trött. En vän hade detsamma. Han sade att det inte var något att oroa
sig för. Sedan hittade de honom död i hallen ...
Förutom att skriva böcker, har jag slutat att vara med i Lukasgillet och att medarbeta i Strömstads Tidning.
Lukasgillet är ett drygt hundraårigt konstnärsgille i Lund. Det är "fint" att vara med där anser borgarna. När jag kom med
där 1978 var Sten Broman ålderman och fy sjutton vad kul det var! Bara hans äreröriga parentationer var värda avgiften.
Julgillet var sådant att man nästa dag vaknade döende.
Nu är det helt annat. Några konstnärer ser man inte till, däremot en massa direktörsassistenter och liknande figurer. Så
har Lars Wilks blivit med och i hans följe kommer en hel hög poliser. Blir man full på julgillet är det risk att poliserna haffar en!
Nu krävdes jag som vanligt på redan betald avgift och ringde och sade mitt hjärtas mening om hela gillet. Samt gick ur.
Någon polisklubb vill jag inte vara med i!
Jag har skrivit i Strömstads Tidning, vars kvinnliga, östgötska chefredaktör, jag är god vän med. Nu slutar hon och så
gör även jag. Min ungdomsteater fortsätter jag kanske med och mitt målande. I övrigt blir jag en okänd gammal gubbe som gör som han vill. SKÖNT!!!!
Så nu är jag både FRI och BETYDELSELÖS ...
I dag flödar solen över Skåneland. Underbart!
Min sons trevliga svärmor Marga hade besvär med hjärtat och blev opererad i höstas. Sedan har hon haft besvär till och från och jag har
sagt att det hade jag också efter min operation, så det är nog inget farligt, men nu har hon plötsligt dött och hela familjen är ledsen.

Hon var så snäll och trevlig och all barnbarnen älskade henne. De har tagit hennes död hårt -- det är nog första gången de konfronteras
med döden i sina unga liv. Jag skrev en dödsruna över henne -- vad mer kan man göra? Fast en av tidningarna strök ett Shakespearecitat
från MacBeth. De ville inte "ha med några dikter"!!!
Sju mig närstående människor har dött i år -- inga släktingar utom Marga, men folk jag gillade. Det känns hemskt ödsligt och ensamt.
Själv har jag ju bara som sagt haft problem med mina luftrör och sviter efter det. Min doktor säger att jag är för fet. Jag ska
försöka magra. Få se hur det går!
Annars blir man kanske "uppritad i tidningen" som min gamla, goa inackorderingstant sade.

187

I går fick jag veta att en berömd vän ska skiljas från sin söta och mycket yngre fru. Trist! Hon brukade stryka mig över håret och
säga att vi hade lika fint hår hon och jag. Nu är mitt hår vitt och glest. Av tidningsbilderna att döma är hennes fortfarande lika fint ...
Inte helt muntert alltså men det roliga är att våren är här, soligt, lite varmare och ganska skönt. Då känner man sig ung igen.
En annan god vän skrev ett brev där han bl a berättade att han läst en bok om en berömd kvinna jag kände. Hon var underbar och jag
älskar henne (anständigt). En gång berättade hon för mig att hon som ännu ej tonårig, drabbades av blindtarmen. Mamman stack åt
henne en 25-öring och sade: "Ta spårvagnen till sjukhuset. Säg åt dem att du ska opereras! När du blir utskriven är du välkommen
hem igen!"
Kanske inte så konstigt att hon blev en tuffing?! Och inte tar barn i allmänhet skada av att det ställs krav på dem. Själv blev
jag bortklemad. Med uselt resultat.
Kanske är jag en sur gammal gubbe som menar att det var bättre förr, men när det gäller den svenska deckargenren är jag benägen
tycka så. Många i min generation jobbade för att höja en föraktad genre till litterära förtjänster, t ex Sjöwall-Wahlöö,
Ulf Durling, Elisabet Peterzén, K Arne Blom, Jan Moen och Tomas Arvidsson.
De kämpade tydligen helt förgäves, nu har den inhemska kriminalromanen blivit en mjölkko för profitörer. Författarna är
varumärken. Någon sade till mig att många av de nya författarna skriver böcker på beställning. Böcker som är sålda till en
mängd länder och film redan innan de ens är skrivna.
Inte är det kreativt skapande utifrån en själ, utan fabrikation, där författaren bara är en kugge i verket! Usch, säger jag
och spanar efter något nytt som är äkta och värdefullt.
Det känns som att leta på en soptipp men även där kan fynd göras. Förra året läste jag med stor förtjusning en triologi
thrillers om Viktoria Bergman av författarduon Jerker Eriksson och Axlander Sundquist: "Kråkflickan", "Hungerelden",
"Pythians anvisningar" (Ordupplaget).
Minns jag rätt så belönade vi i Deckarakademin böckerna som hade geniala parafraser på Carl Larsson-målningar som omslag.
Incest är vad det handlade om och på "Kråkflickan" syntes en spritt naken dotter till Carl Larsson, försedd med mask för
ansiktet. Många deckare i dag har långa tack till alla som "hjälpt" de s k författarna att få ihop boken. Sist i "Kråkflickan"
står: "Tack till: Inte en jävel."
Det är en underbar känga till alla bokfuskarna som knappt kan skriva själva.

188

Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist återkommer nu som Erik Axl Sund med "GLASKROPPAR" (Ordfront). De kan verkligen
skriva utmärkt själva, även om de faktiskt denna gång tackar en (1) person. De skriver en njutbar prosa som värmer en
inifrån som irländsk whisky.
De två författarna har tidigare bl a sysslat med musik. De har tillsammans gjort en rad turnéer med elektropunkbandet i
love you baby i Vitryssland, Ukraina, Ryssland och Polen. I den nya boken "Glaskroppar" handlar det om enmansbandet Hunger
vars musik kanske har del i en våg av självmord som drabbar unga människor i Sverige. Kriminalkommissarie Jens Hurtig
utreder självmordsvågen.
Jag läser "Glaskroppar" med aldrig mättad aptit. Den är meningsfull, välskriven och berättar väsentligheter om villkoren
för vårt liv. Vad väntar oss?
"Jag var sex år när Fabians fru hittades i garaget och pappa sade att självmördarna hamnade i helvetets sjunde krets
tillsammans med mördarna. Medan mördarna kokas i blod växer självmördarna fast i träd så att de inte kan skada sig själva."
Det påstås att självmördare kan längta efter sin gärning. Att de sina sista dagar bärs fram av en inre lycka. Jag tror
inte på det, snarare tror jag på hur det framställs i början av denna bok:

"Att nå botten är en dålig liknelse. Det är en sörja, ett gungfly av meningslöshet och ju mer man försöker kämpa sig
upp, desto djupare sjunker man." Svensk kriminallitteratur befinner sig i en sådan sörja. Mankell skriver om samma bok, Stieg Larsson spekulerade i
grotesker och Håkan Nesser har stagnerat. Den ende som nu försöker på allvar tycker jag är Kristian Lundberg, men s
om deckarkritikerna klent begriper vad han skriver, tycks han ha kommit av sig. I det läget är en bok som "Glaskroppar"
ett flammande ljus i mörkret: Den är originell, nyskapande, läsvänlig och djupt gripande intill den avslutande begravningen

som verkligen tog mig hårt.
Min och Daniels teater på Petersgården kämpar sig vidare. Här om dagen gjorde Skånskan ett reportage.Det var Joakim
Stierna som jag känner som en duktig och samvetsgrann reporter sedan tidigare. Artikeln blev bra. Han skrev om eleverna,
inte om mig, som usla journalister gärna gör. Daniel Feltborg jobbar med "Inte alla tjuvar kommer för att stjäla" av
nobelpristagaren Dario Fo. En jättelustig historia om en tjuv vars fru ringer när han är på "jobbet".
Själv sätter jag upp BJÖRNEN av Anton Tjechov Översättning David Belin. Uppspel blir det först på Petersgården i
Lund och sedan på en kulturförening i Råå 31 mars. Föreställningen tar ungefär fyrtio minuter. PETERSGÅRDENS DRAMA är en teaterskola som lär tonåringar att spela professionell teater och att kunna samarbeta i
grupp. Den leds av Daniel Feltborg och mig och har existerat i ca 12 år. Gruppen har presenterat ett 30-tal uppsättningar
bl a en uppmärksammad av August Strindbergs "Spöksonaten". I den spelade Daniel Feltborg huvudrollen. Sedan dess har
han avlagt lärarexamen och leder nu gruppen tillsammans med mig. Vi jobbar ideellt och gratis.
Just nu behöver vi nya elever! VÄLKOMNA!

189


För eleverna är undervisningen kostnadsfri, de har bestämmanderätten och kan sluta när de vill. Vilket senare inte
är så vanligt att de gör. Den grupp Daniel tillhörde höll på i tio år och måste sedan sluta när de tog studenten och
flyttade från Lund.
-Det blir för drygt pendla från Umeå, suckade en begåvad ung man.
PETERSGÅRDEN tillhör Svenska Kyrkan i Lund och har generöst öppnat armarna för dessa ungdomar som även sponsras av
"De lekande barnens fond". Pengarna går främst till att köpa pjäsrättigheter. De flesta föreställningar kostar oss
tusenlappar.
Grunden i undervisningen är sceneri, dvs hur man står och går på scenen. Om man jämför två föreställningar av samma
uppsättning ska man finna att skådespelarna rör sig på centimetern lika och även lika i tid. Det är svårt och hör
till det som skiljer detta skådespelande från barn- och amatörteater.
Jarl Kulle sade att man ska lära teater i Thalias famn. På Petersgården lär sig eleverna att spela teater genom att
-- spela teater. Nybörjare och välutbildade spelar mot varandra och publiken fattar sällan vem som kan mest. Det är
spelet och att tala tydligt som är det viktiga på Petersgården, men kulisser, smink, dräkter och ljus är bisaker
som vi oftast struntar i.
För eleverna innebär kurserna att de får självförtroende och lär sig att jobba tillsammans. Några elever blir sedan
proffs och syns på teatrar, bio och i TV.
Ryssen Anton Tjechov (1860-1904) var ursprungligen läkare, men blev en världsberömd författare. Han skrev lysande
noveller och är mest känd som en av världens allra främsta dramatiker, bl a för Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar
och Körsbärsträdgården. Han har också skrivit humoristiska småpjäser som t ex Björnen. Teaterhistoriskt är att
märka att Anton Tjechov samarbetade med den betydande regissören Konstantin Stanislavskij (1863-1938). Tidigare
småpratade aktörerna med publiken, nu tänkte man sig en fjärde vägg mellan scen och salong. I Björnen har
regissören här tyckt att Tjechov inte har någon fjärde vägg och låter därför godsägare Smirnov agera på det gamla sättet.
ROLLISTAN för BJÖRNEN år:
Jelena Ivanovna Popov, änkefru, godsägarinna ... FRIDA OLSSON
Grigorij Stephanovitj Smirnov, godsägare ........... OTTO MATZ
Lukas, fru Popovs betjänt ..................................... JONATAN PUPP
Jag nämner dessa okända personer för att jag tror att en och annan av dem kan komma att bli berömd med åren.
Som andra av mina elever blivit. Anna Persson såg jag spela i Tjechovs "Körsbärsträdgården" på Göteborgs Stadsteater.
När jag och Ajan åkte till teatern hade taxin en stor reklamskylt på taket med en bild på Anna!
Flera av de tidiga eleverna har blivit proessionella. Sanna Persson spelade bland mycket annat mamma i TV:s
julkalender 2012, och haft en stor roll i Jan Troells underbara film "Vit som en snö". En lysande begåvning.

Det är spännande att se vad det blir av gamla elever!