170

Som medlem i Deckarakademins jury för bästa till svenska översatta kriminalroman, vet jag att de översatta böckerna i allmänhet
är själsdödande stereotypa. Författarna är numera oftast utmärkta stilister, kan snabbteckna godtagbara psykologiska porträtt och
har pluggat in miljö och polisteknik på ett föredömligt sätt.
Ändå läser man med dessa böcker utan att bli berörd, omtumlad och berikad. Det känns som om någon tyckt sig ha hittat på en bra
födkrok, inte som om det är en person som skriver för att själsligen överleva. Positiva och lysande undantag finns, bland dem geniet
Joyce Carol Oates. Hon är i nobelprisklass!
Men jag läser ca 100 böcker om 2- 600 sidor med mediokert berättande varje år. Slutligen ges pris till den minst usla boken.

Alltemellanåt snavar jag över svenska böcker. Under julen hittade jag en hög böcker från de senaste åren. Den svenska deckaren har
genomgått en kraftig utveckling under mina år i branschen. Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö är trappsteg i trappan. So far so good.
Men nu har uppåtstigandet ersatts med en översvämning där en hel rad, framför allt kvinnliga författare, mutar in olika orter. De
åstadkommer oftast ganska välgjorda böcker, men de är doft- och själlösa som gamla tvålar hittade på en vind.
Bodil Mårtensson tycker jag är bäst, Liza Marklund sämst.
CARIN GERHARDSEN kommer med sin fjärde bok om Hammarbypolisen. Jag äger två böcker om "Hammarbymordet" 1913. "När länkarnas brista"
heter de och min far sade att den ena delen pekade ut en person och därför beslagtogs. Böckerna trycktes 1924.
Gerhardsens bok heter "HELGONET" och handlar om hur en helgonlik person mördas efter en trevlig kväll på Långbro Värdshus. Som man kan
gissa är han inte så helgonlik, när det väl kommer till kritan. Hans synder är nattsvarta och kanske har han gjort sig förtjänt av att
avrättas -- om nu någon någonsin kan anses värd en dödsdom.
En del i bokens bakgrund kommer mig att tänka på en av mina favoritkriminalromaner, "Eldätaren" (2004) av Kristian Lundberg. Den boken är
en av dem jag har valt i Akademins senaste samling "221 bra deckare du bör läsas innan du mördas". Något motsvarande val skulle jag aldrig
göra med "Helgonet". Det innebär ej att det är något direkt fel på den men den har heller inga särskilda förtjänster som gör att man jagar
vidare, trivs eller får något viktigt att sysselsätta sina tankar med.
Trots att boken är välskriven, har god miljöskildring och trovärdiga personer, är jag betydligt mera likgiltig än jag skulle vara, om jag
läste om en gammal Maria Lang. Tyvärr!

171

GÖSTA UNEFÄLDT är gammal i gårde. Listan över hans böcker inleds med "Den röda flugan", en samling fiskeberättelser från 1965. Det är nära
ett halvsekel sedan! Nu kommer den åttiofemårige Unefäldt med en bok som har en med debuten matchande titel: "Den röda nyckeln".
Jag tänker innan jag börjar läsa att man inte kan begära av en så gammal man att han ska kunna skriva en riktigt fängslande bok. Så öppnar
jag romanen och sugs snabbt in i texten.
Det hela börjar in media res, dvs mitt i handlingen. Som t ex "Gösta Berlings saga" där prästen äntligt stod i predikstolen. Här är det
lagmannen som träder in i Strömstads Tingsrätt och får sorlet att avbrytas tvärt bland åhörarna, som trängs på de fåtaliga stolarna. Spelet
kan börja!
Fascinerande är att följa hur Unefäldt med små medel och utan att höja rösten berättar om de olika personer som samlats och det mål de ska
avhandla. Det är som att se ett gammeldags foto att sakta framträda i framkallningsbadet. Lagmannen är t ex ganska ur slag av olika skäl, han
har bl a skurit sig i mungipan vid rakningen och varit tvungen att stoppa blödningen med ett plåster. Detta plåster hotar ramla av och näsduken
han fått med är solkig.
Unga och okunniga deckarförfattare tror att läsarna blir fascinerade i förhållande till hur mycket blod som rinner, till detta lägger de även
övriga kroppsvätskor som svett, tårar, urin, avföring och sperma. Kräks någon som grädde på moset tror man att berömmelse vinkar runt hörnet.
"Han visste att blodet och saliven skulle få plåstret att lossna när som helst och en tunn strimma av blod skulle rinna nedför hakan."
"En tunn strimma av blod ..." -- ja, det räcker och Unefäldt har belönats för Årets bästa svenska kriminalroman, samt med Sherlock och Grand
master. Flera av hans böcker har därtill filmats för TV och blivit stora succéer.
I denna hans femtonde kriminalroman hålls det rättegång mot en äkta man, som anklagas för mord på sin hustru. Läsaren fattar att han ej gjort
det och följer andlöst försvarsadvokaten Jens Paulssons kamp för rättvisa.
Utan tvekan är detta är ett stort mästerverk. För att skriva så här måste man ha en inre drivkraft och glöd som ligger bakom ord och meningar.
Eftersom jag själv varit författare sedan 1967 har jag ofta funderat på vad det är som gör en bok/författare läsvärd och vad saknas när en i
och för sig välskriven text inte fascinerar.
Jag tar tag i "Den röda nyckeln" och hittar mig själv och min vardagliga verklighet först några intensiva timmar senare.
Så är det faktiskt!

172

Skånska är ett för de flesta svenskar obegripligt läte. Liksom bl a Bohuslän är det en erövrad provins. I Skånes fall
var tillhörigheten dansk ända fram till 1600-talet och dialekten bär spår av danska.
Vad sägs ex om följande anekdot -- är den begriplig?
"En gång då det brann i Ystad gick larmet till frivilliga brandkårens medlemmar.
En av de som yrvaket sätter sig upp i sängen var just frivilligsoldaten Karl Persson. Han skakar om den sovande hustrun.
-Du Bengta, hårr e hjälmen?
Bengta lyfter ena ögonlocket, och säger sömndrucket, samtidigt som hon vänder sig om för att sova vidare:
-Unner sängen, men dradda ente."
Denna dråpliga situation står bakpå "ABD-BOK PÅ SKÅNSKA" av PER ERIK TELL och BÖRJE BERGLUND (Bokpro). Varför då denna
egendomliga boktitel? Jo, Per Erik Tell, som är född i Ystad, har kommit att minnas det språk hans farmor och farfar använde
när han var barn. Men skånskan är ett talspråk och har aldrig varit skriftspråk. Så det finns inga C, Q, W eller Z. En skånsk
ABC-bok blir därför med nödvändighet en ABD-bok!
Paret Tell-Berglund är välkända i deckarkretsar. De kom tidigare med en kriminalroman, "Whisky Blues". Där är en skotte övertygad
om att han lyckats framställa världens absolut bästa whisky. Ett hemligt konsortium ropar in denna Cask 1692 på whiskyauktion i
Aberdeen och det blir upptakten till en verkligt spännande berättelse.
Men nu handlar det om skånska ord. Urvalsprincipen är att Tell i första hand presenterar ord som han hört eller använt som barn.
Det är ord som brukats söder om landsvägen, dvs den gamla riksväg som går mellan Ystad och Malmö. Den delar som bekant Sverige i två
likvärdiga hälfter.
Stackare som bor uppe i norr vet kanske inte att aletudor är träskor, drul är lymmel, en flased flicka är fräck i mun. Edvard Perssons
hustru Mim var inte tjock som han. Hon var "liten, nätt och nim". Nim betyder nätt, passande.
Börje Berglund som är en känd konstnär har bidragit med luftigt lätta illustrationer som ska hjälpa oss att förstå, vi stackare som är
oppadlanned dvs från uppåtlandet. Skillnaden mellan oss och skåningar är:
"Sill och potäter
är vad svenskarna äter
Men på skånska gillen
kräver sillen
-panntofflor!"

173

Två av landets främsta deckarexperter, det äkta paret KARL G och LILIAN FREDRIKSSON -- bägge verksamma i Svenska Deckarakademin, är
desslikes bl a experter på staden där de bor, Uppsala. De har nu slagit sig samman med författaren LARS-ÅKE SKAGEGÅRD, som skrivit ett
tiotal böcker t ex "Livvakten -- roman om Dag Hammarskjöld". Nu kommer de tre med "ETT TIOÅRIGT DUNDRANDE KALAS Om Gluntarne och Gunnar
Wennerberg".
Gluntarne är en sångcykel med 30 sånger. De skildrar studentlivet i lärdomsstaden Uppsala på 1840-talet. Huvudpersoner är Glunten och
Magistern. Författare är Gunnar Wennerberg (1817-1901), en västgöte som kom till Uppsala 1837. Han blev med tiden lektor i Skara och skrev
då de flesta gluntarna. Senare blev han ecklesiastikminister, medlem av Svenska Akademien och landshövding.

Själv har jag studerat (eller låtsats studera) först i Uppsala och sedan i Lund. Jag tog examina i bägge städerna och tycker för min del
avgjort att Uppsala är bäst. Det bästa med den svårligen högfärdiga bondhålan Lund är Piratens fantastiska skildringar t ex "Tre terminer".
Gemensamt för bägge städerna är att där har unga överklassynglingar supit och svirat och levt livets glada dagar. Man kan tycka att det står
ett skimmer av ungdom och glädje över detta, men också att det mest är ett intressant socialt fenomen.
När jag för några år sedan installerades som hedersledamot på min Uppsalanation mötte jag unga studenter, vars liv låg ljusår från hur det
var på min tid. Däremot tycker jag nog att skillnaden mellan mitt och Wennerbergs Uppsala inte är så kolossalt stor.
På en bild ser man Betty Pettersson, som var första kvinnliga studenten vid Universitetet. Hon skrevs in 1872 och kom från Gotland. Efter
avlagd examen blev hon lärare. Bettys liv blev kort, hon levde mellan1838 och 1885. Det blir bara 47 år!
Uppsala är en kulturstad -- men det är icke Lund! Sedan 12 år driver jag Petersgårdens Drama, där ungdomar lär sig spela professionell teater.
Under alla dessa år har vi haft fåtalig publik. När vi i slutet av 2013 spelade Tennessee Williams "Utdömd egendom" en helg, kom det knappt
någon utom de agerandes familjer och kompisar. Positivt undantag var två pensionerade KvP-kulturjournalister, som ej bor i Lund.
Föreställningarna annonserades bl a på Lunds Stads hemsida. Lunds befolkning struntade blankt i den en halv timme långa gratisföreställningen.
Ännu märkligare är, att ingen som läser litteraturvetenskap eller Drama-Teater-Film på Lunds Universitetet kom - inte nu heller!
När jag själv studerade litteratur vid Universitetet i Uppsala gick jag på allt kulturellt som gavs. Jag hörde bl a Harry Martinson och
Erik Lindegren och på Studentteatern såg jag en pjäs av Dario Fo -- ca 40 år innan han fick nobelpriset. När jag sedan själv satte upp teater
kom det alltid många intresserade, bl a minns jag Universitetets rektor Torgny Segerstedt och nobelpristagaren Kai Siegbahn.
Men i Lund bryr man sig inte det minsta om kultur! Jag tycker det är illa!

174

När jag växte upp på 1940-talet, lyssnade föräldrar och lärare inte så mycket på barn. Ungar var andra klassens människor och deras
"vilja hängde i skogen och växte till sig". Barn visste inte sitt eget bästa. Det ansåg däremot de vuxna att de gjorde. I mitt vuxna
liv har jag mött och fostrat säkert tiotusen unga medmänniskor. Visst måste man sätta gränser ibland, men jag har alltid tyckt att det
är viktigt lyssna på vad mina unga vänner tycker och vill.
1946 var jag tio år gammal. I ALLERS kom då en följetong som hette "Invit i dimma" och var skriven av Carter Dickson (Pseudonym för
John Dickson Carr 1905- 1977). Den suveräne tecknaren Ib Thaning (1916 - 2007) hade gjort illustrationerna -- jag minns att en av figurerna
var mycket lik vår omtyckte gårdssnickare Ernst Larsson.
Det hela kretsade kring ett låst rum i ett gammalt hus i London. Det hade varit förseglat sedan slutet av 1800-talet "emedan flera dödsfall
av oförklarlig natur hade inträffat där".

Nu skulle huset rivas och dess ägare lord Mantling ville dessförinnan komma underfund med rummets hemlighet. Så iscensatte han ett experiment
där en människa skulle vistas ensam i rummet i två timmar. Man drar lott med hjälp av en nyinköpt kortlek vars förpackning är obruten. Den som lottas in i rummet heter Ralph Bender. Man ropar till honom en gång i kvarten och han besvarar ropen. Ändå återfinns han död i rummet när tiden förgått. Det hela är ett Låsta-rummet-mysterium där någon mördas i ett inifrån låst rum.
Historien fascinerade mig enormt -- alldeles för mycket enligt vad de självgoda vuxna kring mig tyckte. Jag pratade en massa om följetongen
och skrev också en uppsats om den. Detta läsintresse tycks ha skrämt mina föräldrar och lärarna. De slog sina förment kloka huvuden ihop och
bestämde att jag inte fick läsa fortsättningen i Allers!
Jag blev förtvivlad och protesterade vilt men det struntade man i. Det var minsann inte nyttigt för mig att läsa om mord och våldsam död.
Därmed basta!
När jag trettio år senare som vuxen forskade för mina böcker "30-tal" (1977) och "40-tal" (1978) på Universitetsbiblioteket i Lund, beställde
jag också gamla Allers och letade efter följetongen. Men jag mindes inte vad den hette eller vilket år den hade publicerats och fann den därför
inte.
"Invit i dimma" kom heller aldrig ut i bokform med svensk översättning.
På 70-talet jobbade jag för Liber och Bra Böcker. De senare anlitade Ib Thaning och jag såg honom ofta på Gamla Väster i Malmö -- han bodde
då där.
Den orättvisa behandling jag utsatts för skapade ett trauma hos mig och när jag inte fick läsa den där låsta-rummet-deckaren, satte jag igång
att göra en själv. 1967 debuterade jag som deckarförfattare. I första boken finns en antydan till låst rum, men i några senare böcker har jag
skapat egna varianter av denna specialitet. Min allra första novellsamling som kom 1977, heter förstås just: "Ett låst rum". (Titelnovellen
där lär komma till bokmässan i en antologi "Slutna rum och öppna landskap" som Bertil Falk redigerat.)

175

I "Tio till att följa dig ..." (1974) placerade jag det låsta rummet i mitt barndomshem. "Blå gästrummet" med sina engelska paradsängar, har
spelat stor roll i mitt liv, där överraskades jag med en tjej på en feodal fest för folket och där låg min far lik efter sitt självmord 1956.
"Tio till ..." är min mest översatta bok och klart inspirerad av följetongen i Allers.
Det skulle dröja 65 år av mitt liv innan jag fick läsa vidare i "Invit i dimma". Då skänkte mig den redan nämnde Bertil Falk Allers nr 42 från
den 13 okt 1946. Vilken glädje!
På omslaget finns en liten flicka med röda äpplen i förklädet. Orson Welles, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman och Kar de Mumma är tidens kändisar och
det görs reklam för Samarin, Luma (lampa), Radion (tvättmedel), Albyl-tabletter, Läkerol, Hermods, Palmolive, Linguaphone (språkkurs) och rakbladet
Matador.
Stackars Ann-Mari är förtvivlad. Hon har dålig andedräkt och väninnan upplyser om att särskilt herrar är känsliga för det. Tandläkaren säger
detsamma och Ann-Mari börjar borsta tänderna med Colgate. Sedan slåss männen om att få dansa med henne. Så jätteglad hon blir! Serierna minns jag de flesta. Trollkarlen "Mandrake" med sin betjänt den färgade prins Lothar och prinsessan Narda gör upp med den ondskefulle
d:r Cyklo. "Tina" sköt in sig på den i USA allt starkare konsumentgruppen tonåringar. Kinesen Ming Foo klämde ur sig något "djupt" i varje avsnitt.
"Stor bedrövelse följes av stor glädje" är det denna gång men jag minns en bättre sentens: "Dåren bränner sig på samma eld som värmer den kloke".
Äventyraren "Jim" är på en kinesisk djonk och Willy upplever "Nya äventyr", och är just fånge i ett ökenfort. Svenske "Hr Karlssons fataliteter"
roade mig aldrig liksom barnserien "Nalle och Lisa". "Cap-Olle" var som vanligt ute efter att sälja kola ...
Allers som detta år firade sin 70:e årgång skulle innehålla något för alla, ung som gammal. Jag minns hur man väntade på tidningen, klippte
och klistrade, samlade bilar och idrottens stjärnor ...
Ib Thanings illustration till "Invit i dimma" är numrets absoluta toppunkt. En professor Tairlaine far runt när en förgiftad pil träffar hans
haka. Pilen är fäst i en tråd som gör en elegant sväng kring hans av ångest grönskimrande ansikte.
Någon översättare till följetongen anges inte.
Jag slår mig ner i mitt lönnrum och läser. John Dickson Carr hade en tendens att krångla till sina pussel, till dess man nästan storknar.
Början på den här berättelsen var lysande men när han -- som i detta avsnitt -- ska förklara blir det mindre charmigt. Jag kan förstå varför
storyn inte kom ut som bok här i Sverige.
Hade jag som ung fått läsa vidare, hade jag nog tröttnat på följetongen. Och hade jag gjort det hade jag kanske aldrig blivit deckarförfattare ...
Det hade nog varit bra.

176

Jag har i mitt liv mött många människor som mästrat:
-De ska jag säga dig Bolinder att lever en som du, bli man inte gammal! Dessa välmenande och oftast ytterst skötsamma personer är nu i allmänhet döda. Men jag som av en orättvis försyn begåvats med tåliga gener, stor
tur och en omtänksam fru, lever vidare betydligt längre än jag kunnat tro.
Vilket har sina sidor. Jag kan inte ringa min mor och diskutera olika personliga spörsmål. Kan inte utbyta erfarenheter med kompisar som nu är
döda och borta.
Dessutom är världen -- min värld -- mitt uppe i en av sina största revolutioner genom tiderna. En gång för mycket länge sedan kom nomader på,
att frö som sått sig på en tillfällig rastplats kom tillbaka. Petade man ner frön och stannade kvar slapp man resa runt för att klara sin
livhank. Den agrara revolutionen gjorde det mänskliga livet enklare för de flesta. Men för några stackare som inte kunde -- eller ville --
ställa om, blev det ett helvete.
Många tusen år senare uppfanns en mekanisk vävstol som gjorde vävarens jobb. Nu kunde man få kläderna enklare och billigare! "Toppen!" tyckte
alla utom vävarna vars kunskap och jobb plötsligt var obehövliga. Från att ha varit ett yrkesstolt skrå blev de totalt värdelösa.
Mina förfäder var alerta när den industriella revolutionen kom. De startade Bolinders som nu är "B" i Volvo BM och blev berömda och rika.
Satt i rader på matsalsväggarna hemma och tittade med som det skulle visa sig, berättigad misstänksamhet, på lille fånige Jean.
När en tredje revolution - datoriseringen utbröt, fattade jag ingenting och hörde till dem som förpassades till historiens skräphög.
Datarevolutionen gjorde mig arbetslös, kunskapslös och löjlig. För min del började det med att man på Liber där jag jobbade, köpte en datamaskin.
Det var nog i början av åttitalet. Apparaten stod för sig själv i ett rum och sände utskrifter till ett rum femtio korridormeter bort. Där fanns
en skrivare som lät som en trampad anka när den gick i gång. Jag betraktade alltihop med den korkades djupa misstro och klippte ut och satte upp
en tidningsnotis om ett japanskt passagerarplan som följt sin dator och flugit rakt i marken. Det hade kostat över etthundra japaner livet.
Jag tyckte att jag funnit en poäng, men så var det inte! När jag några år senare (1989) läste Informationsteknik vid Lunds Universitet ingick
bara ett par timmar datorkunskap -- dvs i praktiken ingenting.
Världen datoriserades i ilfart. När detta skrivs är den som inte gillar uppkopplade datorer utestängd från nästan allting. Man får inte ens
åka buss. Den som har tillgång till nätet kan, enligt vad tidningarna skriver om, luras med bluffakturor, meningslösa prenumerationer och
få allt de har på sina konton stulet.
Allt jag läst vid Universitet och Högskolor är nu värdelöst. Tioåriga barnbarn kan lätt ta reda på mycket mera, med hjälp av en läsplatta.

177

Ingen verkar längre intressera sig för den kultur jag ägnat hela mitt liv. Jag avsattes i en skånetidning som konstrecensent och på många
tidningar har dessa specialister ersattes av allmänreportrar som inte verkar veta något om konst. Gnissel och klagan från gallerister och
konstnärer, men det struntar makthavarna i.
Senast härom dagen ringde en betydande konstnär och tjatade. Jag kan ju inget göra åt saken. Har man fått sparken, har man.
Bara föräldrar och anhöriga ser mina teaterföreställningar med ungdomar i en Lundakyrka.
-Vilken hög klass ni håller, sade en man som av en händelse slunkit in. Varför skriver tidningarna inget?
Tidningar skriver inte om unga som använder fritiden till kultur. Däremot spaltkilometrar om unga som mördar, stjäl, våldtar och tuttar på.
När jag av Deckarakademin fick Grand Master, bestämde jag mig för att sluta skriva böcker. Jag målar tavlor men tavlorna recenseras nästan
aldrig om någon gallerist ställer ut dem.
Helt ensam är jag inte biltog, det har mina författar- teater- och konstnärsvänner berättat.
Datarevolutionen har ändrat nästan allt!
Man ska aldrig säga aldrig -- rätt som det var uppmärksammades den Dramaverksamhet jag driver i Lund av en elevs mamma. Hon nominerade
mig och min medhjälpare Daniel Feltborg till Lunds "Förebyggandepris". Hon skrev väldigt snällt om oss och tog fram att vi försöker bygga
upp våra elevers självkänsla och att vi ser var och en av eleverna.
Vi fick inte priset men jag njuter av att någon ser mig och Daniel och bygger upp vårt självförtroende. Det är inte helt lätt tro på sig
själv om tidningar och massmedia struntar nästan helt i oss. Den där nomineringen har gjort mig glad och stolt!
Många skolor tar dåligt hand om sina elever, tycker jag. På internatskolan Lundsberg gick "kamratfostran" så snett att Skolinspektionen

beslutat stänga skolan omedelbart och skicka iväg alla eleverna. Rektorn har fått sparken och styrelsen har ställt sina platser till förfogande.
Sedan ändrades visst allt som det numera görs i svenska domstolar men Jag har för egen del bittra erfarenheter av att gå på ett internat. Det var
inte Lundsberg utan den skola som Jan Guillou skildrat i sin bok "Ondskan". Mina föräldrar förtvivlade över sin omöjlige son och betalade dyrt för
att jag skulle gå på skolan. Förmodligen fattade de inte vilket helvete de sände mig till. "Kamratfostran" tillämpades vilket betydde att mobbing
sattes i system.
I en skolkatalog skolan sände, stod fädrens yrken noterade för att visa att det var "fint folk" som använde skolans tjänster. Bl a gick
där en Bernadotte. Jag hävdade mig tämligen väl bland kamraterna, bl a genom att vinna en tiokamp. När några sanna busar hoppade på mig,
knockade jag den störste och elakaste. Och jag åt vid middagarna med god aptit, även när de så kallade kamraterna sade att det var en
självdöd tupp som serverades som söndagsmål.
Men visst mobbades även jag. När jag läste tidningen brände en hånflinande rikemansson sin cigarett genom den och mitt te vågade jag
inte dricka, för man hade förmodligen lagt tobak i det. Det var småsaker mot vad andra råkat ut för. En judepojke fick krypa på alla
fyra och äta gräset, medan man sparkade honom där bak och kallade honom "judesvin". Det var bara knappa tio år efter det att nazisternas
gaskamrar för judar hade avslöjats för en chockad värld.
Droppen som fick min bägare att rinna över var, när jag kallades till vice rektorn. Jag blev utskälld för något och när jag undrade vad
detta var, sade han att det visste jag bäst själv!
Småningom fick jag veta att jag stulit en ring på ett elevhem. Jag sade att jag aldrig ens satt min fot där och då ställde rektorn mig i
ett hörn av rummet med en lampa i ögonen. Sedan fick över hundra elever från elevhemmet gå förbi och intyga att de ej sett mig där. Jag
var en tuff kille, men då grät jag! Och när den utpekade "tjuven" hittades klarade han sig med att han bara hade lånat ringen.
Inte ett ord fick jag som ursäkt och jag meddelade omgående min far, att jag tänkte sluta.
Skolan är Gudskelov nerlagd. Men efter detta är jag en av inte så många svenskar som verkligen vet vad en internatskola med kamratuppfostran
innebär. Det är hemskt om Lundsberg konserverat denna unkna pedagogik och den bör då läggas ner ...
Men inte med omedelbar verkan, som en hjärtlös Skolinspektion försökte. Det är att kollektivt bestraffa alla elever, även de helt oskyldiga.
Jag antar att något sådant innebär ett brott mot grundlagen och lagen om mänskliga rättigheter. Och beslutet ändrades ju till sist ...
Man kunde ha straffat de elever som burit sig illa ut, avskedat rektor och styrelse samt meddelat att skolan stängs nästa år, om man inte
bättrat sig. Det hade varit rättvisare. Och betydligt mer konstruktivt!
Kollektiva bestraffningar är annars inte helt ovanliga i vår svenska, omänskliga skola. Hur många lärare skäller inte ut elever som
plikttroget kommer, i ilska över att andra ungdomar skolkar eller är sjuka?
"Bara 15 av 32! Det här går inte an!", berättade en av mina elever att en lärarinna sagt till dem som kommit som de skulle. "Jag varnar
er för att göra så här mera! När klockan ringer ska ni vara här! Inte ränna kring på sta´n! Hör ni det?"
Hur vidrigt vuxna i dagens Sverige kan behandla unga människor, ser man om och om igen i TV-programmet "Idol".
Där trakasserar framför allt "stjärnan" Alexander Bard psykiskt, unga med drömmar om att bli artister. Jag driver en teaterskola och
gläds åt att se forna elever på professionella scener, i teve och på film. Det jag framför allt syftar till är att ge alla mina elever
självförtroende.
Bard gör tvärtom, river ner det mödosamt hopsamlade självförtroendet hos stackare som sedan kanske får dras med psykiska skador i all sin
tid. Arma ungdomar! (Men en dag kramade han om en ledsen flicka och visade att han har en bättre insida än han vill låtsas om).
I Sverige har vi en f d major som skolminister. Det säger en hel del om vår skolsyn. Logiskt nog behandlas också unga svenskar i teve och
i skolan som jag och mina generationskamrater gjorde i "lumpen"-- Illa, illa!

178

Att vara skapande författare eller konstnär i dagens Sverige är ingen sinekur. Författaren Bodil Mårtensson fick en dator med isittande
nyskriven roman stulen. Hon vädjade i pressen, men vare sig tjuvarna eller andra brydde sig -- hon tvingades skriva om hela boken! En
konstnär hade skapat en skulptur i koppar. Den stals från trädgården och smältes förmodligen ner! Vi lever i ett kulturfientligt land.
Konstnären Lars Vilks hotas till livet för att hans verk provocerar somliga.
En annan konstnär på väg in i ett galleri som ställer ut Vilks, slogs sönder och samman av poliser som trodde ett konstverk han bar på,
var ett vapen! I en tidning, beskrivs hans skador: "Skrubbsår i ansiktet och på benen, ett blått öga, blåmärken i sidorna, en krossad
mobiltelefon och dito glasögon". På en bild ser man hur den arme konstnären ser ut, blodig och omplåstrad.
Man kommer att tänka på hur en konstnär (lekare) behandlades på medeltiden. I äldre Västgötalagen från 1200-talet, stadgas: "Om en lekare
blir sargad, då ska man ta en otämd kviga, raka allt håret från svansen och smörja den; så skall lekaren, iförd nysmorda skor, hålla
kvigan om svansen, medan man slår kvigan med gissel. Kan han hålla den, då skall han hava kvigan och njuta den som hund gräs." Det innebär
att man fritt fick klå upp en lekare och att han sedan i praktiken aldrig kunde få rätt. Det är över 800 år sedan, och inte mycket tycks
ha blivit bättre i svensk lagstiftning!
Och det är inte bara konstnärer som är rättslösa i dagens Sverige.
När jag växte upp kunde man i allmänhet känna sig juridiskt trygg så länge man var laglydig. Nu har världen förändrats och det påverkar
också Sverige. I dag hotas vi vanliga människor i stort alltid. Vi kan råka ut för skojare på datorn, per brev, i telefon, vid ytterdörren
och när vi ger oss ut på sta´n.
Någon skurk sände ett brev från Hongkong om att en man med samma efternamn som jag dött och lämnat en massa miljoner efter sig. Han tänkte
tydligen presentera mig som arvinge och kräva pengar i arv. Jag ringde polisen, som sade att jag skulle slänga skiten. Vänner som kan en del
om saken, säger att den döde miljonären är påhittad. Hade jag nappat skulle jag snart fått saltade räkningar på "kostnader" i sammanhanget.
Men miljonären kan ju ha funnits. Om skojaren åker dit skyller han förstås på mig. Kanske blir jag hängd i Kina ... Vilket praktfullt slut på
mitt liv!
Min nya idol, den unga Malala Yousafazai sade i "Skavlan": "Då är det bättre prata först och sen bli dödad. Jag föredrar i alla fall det!"
I mobilen fick en vän veta att han vunnit 2 miljoner dollar -- svarar han, kan han få sina konton länsade eller tecknas för någon svindyr
prenumeration. Jag hörde i Rapport om någon som attackerats på gatan av en försäljare. Denne spelade in delar av vad personen sade och så
var hon vips mot sin vilja fast för en ny, dyr elleverantör. Ringer någon man inte känner, ska man inte uppge sitt namn och aldrig säga "ja"
-- det kan spelas in och kopieras in på fel fråga.
När jag en mörk vinterkväll gick ut med våra sopor mötte jag en kvinna som trots Privat- och Förbudsskyltar gick omkring i trädgården. Hon
ville intressera mig för ett nytt som hon påstod, jättebra telefonabonnemang! Jag menar att Sveriges Regering ska sätta stopp för detta. I
Sverige ska svensk lag gälla och lagen får ej kunna tänjas så att högsta rätt -- för att tala med Olaus Petris Domareregler, blir största orätt.
Faktiskt känner jag mig som fåglarna på min gräsmatta. Spanar åt alla håll om kanske en rovfågel hotar. "Land skola med lag byggas, och ej med
våldsgärningar" stadgade Upplandslagen för över sju hundra år sedan.
Jag har skrivit brev om detta till två regeringsmedlemmar, men inte fått något som helst svar. En tredje, Göran Hägglund svarade i alla fall
vänligt. Man jobbar på saken. En gång skrev jag till Olof Palme och klagade på orättvisa kontokortsregler. Han svarade prompt att han skulle
tillsätta en utredning. Så blev det också strax och reglerna ändrades till det bättre.
Nu är situationen en annan. I en tidning citeras en rånad butiksägare som säger: "Sverige är de kriminellas paradis". Några rättegångar är på gång mot skojarna. I en av dem gjorde rättens ordförande en sådan klantig miss att alltihop måste tas om!
(SkD 23 jan 14). Och straffen är låga och föga avskräckande. Så mycket elände som dessa fräcka kriminella skapar, borde straffen vara
kännbara. Och vårt samarbete med utlandet borde stärkas. Tänk om man kunnat säga till mig om det där otrevliga Hongkongbrevet: "Skicka hit
brevet, ska vi kontakta kinesiska polisen!"
När jag var ung struntade Sveriges Radio blankt i min generation. Vi gillade jazz och det var inget som Sveriges Radio offrade tid på.
Jo, en sen kväll i veckan kom ett program som hette "Jazzbiten", det var allt. Och i dag är det lika illa för oss trettiotalister. Jag
och många jämnåriga med mig, tycker (fortfarande) om jazz och därtill om klassisk musik. Men det är ont om sådan musik. På trean har man
ibland bra sådana program, men de byts snart mot en massa främmande språk, som i varje fall inte jag begriper. Varför ska dessa i och för
sig viktiga program sändas just på "vår" programtid? Varför inte ibland låta dem komma när de unga har sina favoriter?
Pop och Svensktoppen och annan ungdomsmusik dominerar så totalt, att de gott kan få dela med sig. Förut fick vi stå tillbaka för äldre
generationer, nu försummas vi till förmån för ungdomar. Vad har vi gjort för ont egentligen?
När radiosporten jubilerade, var det ett väldigt skrytande om hur bra den är. På min tid blev Ingemar Johansson världsmästare i
tungviktsboxning. Det är nog den största idrottsbragd en svensk gjort, men matchen sändes inte av Sveriges radio. Man var tvungen
lyssna på Radio Luxemburg om man ville höra!
"Skavlan" är enligt min mening bästa programmet med en rad helt fantastiska gäster. Bäst var den unga flickan Malala Yousafzai som jag
redan nämnt. Hon har ett formidabelt civilkurage.
"Stjärnorna på slottet" är också tänkvärt. Där bjuder många kändisar på sitt innersta. T ex Leif André som var mänsklig och levande.
Någon skrev en insändare och klagade argt över att stjärnorna grät för mycket. Nu handlar det om kreativa människor och kreativitet
är något som utvecklas under psykiskt tryck. Ett slags försvarsmekanism helt enkelt.

179

Nu är det mycket sport i TV och radio. Bra, tycker jag som är sportintresserad. När Sverige spelade utomordentligt i JVM i ishockey,
slutade matcherna i kodade betalkanaler. Snacka om antiklimax! Och OS får vi visst inte alls följa. Trist!
Hur kunde man f ö lägga ut pengar på att köpa den förfärliga nyinspelningen av "Sound of Music"? Det var i allt uslare än originalet.
B-skådisar, usla kulisser och ingen känsla alls, tyckte jag som i och för sig inte är någon större beundrare av succéfilmen.
Nu tar man betalt för datorer också. En man spärrade sin dator mot TV, men fick betala ändå. Det är synd och skam!
Men istället för att se på TV kan man krypa upp i soffhörnet och läsa en god bok. Eller en god serie!
Stieg Trenter hör till mina svenska deckarfavoriter -- han är nog vår allra främsta vid sidan av Sjöwall/Wahlöö. Klart bäst var
han i början -- "Lysande landning" som kom redan 1946 är min älsklingsbok. 1950-talet och framåt tycker jag att han mattas. Ofta
hittar han på ett begåvat första kapitel och trampar så vatten. Efteråt lever de där bländande inledningssidorna kvar och sedan har
man saligen glömt resten.
Av "Färjkarlen" från 1961 har jag kommit ihåg hur Djurgårdsfärjan plötslig herrelöst vänder av ut mot skärgården. Kerstin Almark
är enda passagerare och hon upplever en förskräckligt otäck manöver:
"Så med ens fick hon för sig att något var galet. Något hade inträffat som fyllde henne med ängslan, en gåtfull förändring som trots
att den måtte vara påtaglig inte genast gick att bestämma. Hon reste sig så häftigt att väskan föll i durken. Hon böjde sig ner och tog
upp den, och när hon rätade på ryggen, fattade hon vad som inte stämde.
Det var akteröver Slusskarusellen skimrade med alla sina ljus. De syntes mjölkaktigare för varje sekund. Djurgårdsfärjan hade vänt och
stävade nu ut mot Saltsjön."
Det är verkligen så långt, en ruskigt spännande, arketypisk och mångbottnad berättelse med sug från den antika grekiska mytologin där
färjkarlen Charon ror de döda över den första av dödsrikets Hades fem floder: Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lehte. Den senare är
den barmhärtiga glömskans flod vars vatten får den döde att glömma livets alla minnen.
Det är starkt, men vad följer sedan? Jag har kanske fått i mig en slurk från Lethe, för jag har nästan inget minne av det och när jag i
"En bok om Stieg Trenter" (Jury) slår upp Lilian Fredrikssons redogörelse för "Färjkarlen", finner jag bokens fortsättning tämligen vag.
Nu kommer till alla Trenterälskares glädje ett seriealbum med "Färjkarlen" på Kartago Förlag.
Det är Jakob Nilsson som 2008 gjorde en serie av Trenters "Roparen" från 1954. Där är det på Kastellholmen som man hittar ett lik.
Öppningen på Jakob Nilssons "Färjkarlen" förvånar mig. Den handlar om bärgningen av Vasa utanför Beckholmen 1959. Fartyg ligger på vattenytan,
Vasa vilar i svärtan där nere, dykare promenerar omkring på botten och några nyfikna abborrar simmar omkring. Så finner en dykare en skattkista.
Han diskuterar detta med sin "skötare" och de kommer överens om att spara fyndet till senare.
Så börjar äntligen berättelsen om flickan som åker med Djurgårdsfärjan.
Min första tanke är att Nilsson gjort om historien genom att blanda in Vasa i den. Jag tittar i
Lilian F:s bokreferat och hittar där inte ett ord om Vasa. Kan man lägga till något eget när man överför en bok till serie.
Filmskapare utövar ju en stor konstnärlig frihet så varför inte?
Jag beslutar mig för att varken lita på mitt minne eller "En bok om Stieg Trenter". Letar fram Trenterromanen i mitt bibliotek.
Hittar en upplaga utgiven på Bonniers 1963 och läser den. Och se! På sidan 216 finner jag följande passage:
"Det började våren 59 när korpralen och dykaren Ralph Turner travade omkring på blyfötter i skeppet Vasas yttre innanmäten och
plötsligt fann en kista, som han bröt upp en bräda på, och kom upp till ytan med några koppar- och silvermynt i näven."
Det är alltså helt riktigt av Nilsson att blanda in Vasa i historien. Han redigerar bara på ett modernare sätt än Trenter, som
smyger igång sin berättelse. Under det dryga halvsekel som gått sedan Trenterboken kom, har tempot i samhället och litteraturen
ökat betydligt.
Jakob Nilsson har åstadkommit en mycket övertygande serie. Några år i slutet av 60-talet och i början av 70-talet promenerade
jag omkring i huvudstaden och sökte miljöer för ett par böcker. Nu känns det som att komma tillbaka i den atmosfär jag upplevde
då med t ex gamla praktportar och rymliga trappuppgångar. Spruckna högreståndsmiljöer. Naturligtvis kan jag inte veta exakt hur
det såg ut på de olika Trenteradresserna, men jag kan föreställa mig, att Nilsson gått runt och letat samt även granskat fotografier
-- så övertygande är miljöerna.
Det är överhuvud taget mycket Trenterskt. Historiska Stockholmsnotiser duggar tätt. God mat serveras. Och tidsandan är delikat.
Skrivmaskiner. Ett föråldrat sätt att telefonera. Poliser med svartvita bilar och uniformer som luktar Anno dazumal. Portvakt.
De läckra krogarna. Det "trevliga" rökandet. Ojämlikheten gentemot taxichaufförer, hotell- och restaurangfolk. Sover en man över
hos en kvinna ligger han anständigtvis på en soffa. Kvinnor är statister.
Här och var finns små blinkningar till den observante. På väggen i Studio Friberg hänger en berömd bild som K W Gullers tog på en
rökblåsande Stieg Trenter i hatt. En båt heter M/S Gullers. Och finsmakaren Vesper Johnson bjuds på "Äkta tysk fuskfärgad torskkaviar".
Det kostar som det kostade 1961. Polletter till en färja: 60 öre -- 30 öre för barn. Man säger oftast "ni" till varandra.
Det hela är gediget, välgjort och underhållande. Ska jag ändå klaga på något skulle det dels vara på att Harry Friberg inte
påminner om K W Gullers och att seriefigurerna ofta har vita ögon utan pupiller. Det får dem att se blåsta och själlösa ut. Men
i övrigt blir betyget högt!
Välkommen tillbaka! Gärna med "Lysande landning"!