7

Jag börjar närma mig de 80 och kan tänka att jag inte hinner bli så mycket äldre än vad jag nu är. Min vän och välgörare
Kurt Nelson förberedde noga sin 80-årsdag och jag och Ajan köpte en silversked från 1700-talet, vi tänkte ge honom. Men
dessförinnan skulle vi få komma på kräftskiva, sade Kurt. Han var oerhört gästfri och bjöd och bjöd. En av de snällaste
människor jag känt.
Så hittade de honom död i hans hall. Kurts goda men inte så starka hjärta hade lagt av.
Man får vara glad för alla dagar Gud ger en -- särskilt om de är så fina som de senaste. Vår son och hans underbara sambo bjöd
i förgår hem Ajan och mig på en räkmacka. Vi åkte dit och fick veta att han och hans Gundela just gift sig. Så fantastiskt
roligt!
Dagen därpå -- samtidigt som prinsessbröllopet -- hade jag premiär på min "Lundaväninnor" som jag på beställning skrev till
(ett av) Lunds tusenårsjubileer. Det var 1990. Pjäsen har spelats över tusen gånger landet runt. Nu regisserade jag fyra
jätteduktiga tjejer: Yasmin, Ida, Vilma och Oda och hade hjälp av en femte, Frida, som är ovanligt lovande.
Jag tycker själv att de två föreställningarna var den bästa jag regisserat i hela mitt liv. Flickorna är lysande. Synd bara
att pressen som vanligt sviker dem som kanske står på Dramatens scen om några år. Och likt flera av mina tidigare elever, kommer
att dra folk till biofilmerna.
Pressen intresserar sig inte för unga som jobbar hårt med kulturella verksamheter, pressen använder sina resurser på de unga
som stjäl, slåss, bränner ner och mördar.
I min värld väntar dock mera roligt. I morgon tar en dotterson -- mitt äldsta barnbarn Calle -- studenten. Livet känns helt
fantastiskt!
Men som sagt. Man vet aldrig hur länge ens liv varar. Rätt som det är hittas man på golvet, begravs och glöms för alltid.
Är man som jag författare kan man kanske hoppas att någon läser en bok av en och undrar vem man var.
Men de flesta författare glöms lika totalt som alla andra. Och de ytterst få som blir "berömda efter sin död", får ju aldrig
reda på det.
Vad är det som gör att en bok eller författare lever vidare? C F Scheffer, M v Hermansson, G J Adlerbeth, A af Botin, C G Nordin
och J Murberg blev alla "odödliga" genom att tillhöra den första uppsättningen i Svenska Akademien -- men den samtide C M Bellman
fick inte vara med.
I dag vet alla bildade svenskar vem Bellman var, men de andra är bortglömda. Senare struntade Akademien i flera verkligt stora som
Stagnelius, Almqvist, Strindberg och Taube. Första nobelpriset i litteratur gick till den nu i övrigt totalt bortglömde fransmannen
Sully Prudhomme. Bland de författare som negligerades var Mark Twain, Lev Tolstoj, Ibsen, Anton Tjechov. (Och Strindberg ...).
I min barndom läste alla ungar böckerna om Tvillingarna på Loholm. De var skrivna av en Birgitta Claeson-Bohman. Jag har sparat mina älskade exemplar och ser nu att de är tryckta i bortåt 20 000 ex. På baksidorna citeras ytterst berömmande omdömen skrivna i tidens
stora tidningar och av deras mest kända recensenterna.
Jeanna Otterdahl i Göteborgs handelstidning ansåg: "De är uppfinningsrika som vanligt och har som vanlig stor förmåga att råka ut för
alla möjliga fataliteter. Denna gång finns det dock en del andra inslag i berättelsen som onekligen verkar mycket välgörande: det är
inte bara halsbrytande galenskaper. Förf. har en ledig och trevlig stil, och vilka upptåg hennes rustibussar än ger sig in i, finns där
aldrig något tarvligt hos dem, och det är man glad över."

Bland de berömmande citaten på baksidan av Tvillingböckerna finns ett från Eva von Zweigbergk i DN som om "Tvillingarna och Sniffi"
bl a skrev: "... efterlängtad fortsättning ... den unga läsekretsen kommer att finna en serie precis lika övertygande upptåg som senast."
Men när denna Eva v Z 1965 samlade ihop sig till att skriva det stora verket om barnböcker "Barnboken i Sverige 1750 -1950" - 520 s -
finns av registren att döma inte en enda rad om vare sig Tvillingarna eller Birgitta Claeson-Bohman!
Ganska obegripligt!
Några dagar i början på juni 2013 skyller jag på ett stukat knä, lägger mig på sängen och läser om de fyra tvillingböckerna. Det ger
ett oväntat och märkligt resultat. En reva öppnas i mitt psyke och barndomens friska vatten rusar in. Jag blir djupt rörd och gråter
floder -- varför vet jag egentligen inte. Men jag känner att tvillingarna Hans och Märta var mina gamla kompisar och att deras liv var
mitt. Jag lider och glädjs med dem och deras valp Sniffi.
Bara en sådan sak som att de sitter i isdösen och tänker över viktiga saker! Även vi hade en stor låda med sågspånstäckt is att på sommaren
ta in i islåren -- den tidens kylskåp. Jag minns att jag 13.8.1948 satt där i dösen och tänkte djupa tankar när Sverige tagit OS-guld i
fotboll.
I dag vet inga unga vad en isdös är.
Inte heller vet dagens ungdom något om Tvilling-böckerna och när Lena Forsberg m fl på mitt ambitiösa bibliotek i Bjärred forskar efter
Birgitta Claeson-Bohman, finns det mycket lite skrivet om henne. Av Svenskt författarlexikon framgår att Claeson-Bohman föddes 7 dec 1910
som dotter till ingenjören Oscar Karlowitch Larsson och Anna Lindberg. På 1930-talet kom hon med ett par böcker, bl a en "modern
självförsörjande flickas dagbok". Hon gifte sig med köpmannen Börje Claeson och det slutade med skilsmässa. Tvillingböckerna kom 1941 -44.
Hon verkar ha anställts på radion och uttalar sig ofta i "Barnens röster" (2000) av Ingegerd Rydin. Tvillingarna kom i radio 1950. Där
ville Hans bli läkare ...
Birgitta Claeson-Bohman måste ha varit en jättekändis och hennes författarskap mottogs stormande. Annat var det med den samtida Astrid Lindgren
som refuserades av Bonniers, skrevs ner av bl a professor John Landquist och var allmänt utskälld.
Den uppburna Tvillingförfattaren är nu totalt bortglömd.
Astrid L däremot har gått till historien och är världsberömd. Hon är en författare som ärats stort: avbildats på frimärke, sedel o dy. Till
skam för de många Jantebor som inte såg hennes storhet utan bara kom med avundsjuk kritik: Du ska inte tro att du är något. Du ska framför
allt inte tro att du är förmer än vi ...
Vad är det som gör att en författare överlever, men en annan inte gör det? I första boken "Tvillingarna i Loholm" börjar det -- under Andra världskrigets dagar -- med att 10-åriga tvillingarna Hans och Märta Lerner
i Loholm får ett syskon till. De har redan en storasyster, den 12-åriga Lisabet som gärna retas med dem. Hans vill ha en bror och hans far
ingenjör Lerner önska också att det blir en grabb. Lisabet säger att hon vill ha en syster fast inte en som är "så tjock och klunsig som Märta".
Det blir en flicka med svart tott på huvudet. "Hottentott", säger ingenjören med samma tidsanda som gjorde Pippi Långstrumps far till "Negerkung".
Ingenjören är chef för fabriken i orten Loholm. Den utvinner sjömalm i Tångsjön med Loholm på ena sidan och kyrkbyn Tånge på den andra. I sjön
ligger Tjutö. Bruket ägs av greve Crona på Croneholms slott som ligger fem mil söder om brukssamhället. Hans dotter Isabel är ett år äldre än
tvillingarna. Hon hade "ljusblå dumma ögon och ett ansikte som liknade vattgröt". Ibland bjuder hon över tvillingarna till slottet och det får
katastrofala följder.
Närmare Loholm ligger Lerdala gård med en bonde som är nästan lika vrång som farmare Jenks i Richmals Cromptons Bill-böcker.
Familjen Lerner är den ledande i brukssamhällets sociala liv. De bor i Ingenjörsvillan med "Blå salongen" som paradrum. Närmast på sociala
byskalan kommer lekkamraterna Olle och Georg, söner till en ritare på brukskontoret. Lägst står familjen Pettersson i Sotiga Huset. De har 8
ungar och får snart en till.

Ingegerd Rydin skriver i redan omnämnda "Barnens röster" att det gäller: "En i grunden harmonisk medelklassfamilj med glada, frimodiga och
käcka barn. Den vuxne är sympatisk och har en självklar auktoritet, men barnet är frimodigt nog att våga sätta sig upp mot denne. Pappan har
ett borgerligt yrke, han är ingenjör."
Tvillingarna skryter gärna för kamraterna som blir avundsjuka. Hans är ledare och idéspruta, Märta hänger beundrande med och bägge får då och
då stryk med käpp i baken av ingenjören -- som är "illmarig" och gärna skojar med dem på ett sätt som nu känns grymt och förlegat.
Så vill Hans i "Tvillingarna och Sniffi" gärna ha en hundvalp som annars ska avlivas. Det får Hans inte för ingenjören. Fru Lerner vågar inte
säga mot sin man.
Så krafsar det i en garderob. Och vem finns väl där om inte Sniffi? I dag tycker jag att detta är ett dumdrygt sätt att "skoja" med sina ungar.
Men så gjorde mina föräldrar med mig som är ungefär jämnårig med Hans och Märta. Då de varit på resa, brukade jag få någon liten present.
En gång -- jag var väl fem -- uteblev presenten. Jag kikade i resväskan och detta gjorde mina förädrar rasande. Presenten sändes till en kusin!
Över huvud taget ligger tvillingböckerna nära tidsandan på 40-talet. Det gör minsann inte Pippi Långstrump! I en tid då barn och kvinnor inte
räknades, tog hon sig ton mot lärare, socialarbetare, poliser och diverse myndigt manfolk. Hon gjorde som hon ville och fick inte stryk, ens
av sin far. Pippi var en vällustig dröm i två förtryckta och ensamma barns fantasi, en rebell som satte hela samhället i gungning.
Det gör att hon först sågs som något nästan farlig. I en tidstypisk insändare kallades böckerna för "samhällsvådlig smörja".

På 70-talet jobbade jag som chef för Libers teaterböcker och gav då bl a ut tre pjäser av Astrid Lindgren. Även så sent - 30 år efter första
Pippi-boken - angreps hon av avundsjukt folk. När jag försvarade henne i pressen blev hon nästan orimligt glad. Jag fick mig t ex en Pippibok
dedicerad till hennes "ridderlige försvarare" och hon hoppades en annan gång att en angripare skulle "få knottror på kroppen" när han läste mitt
inlägg.
Varför glömdes Tvillingarna men inte Pippi? För min del tror jag det beror på att de förra trots sin vildhet är ganska normala rerpresentanter
för en glömd, realistiskt skildrad tidsanda. Nu är det bara gamla stötar som jag som bryr sig om vad som hände i isdösarnas avlägsna värld.
Pippi är däremot underdog. Hon är rebellen som respektlöst anfaller allt i ett välordnat samhälle. Vi, något så när laglydiga medborgare i
en civiliserad tillvaro, beundrar gärna rebeller som Robin Hood, Huckelberry Finn, Che Guevara, Jeanne d´Arc ...
... och Pippi Långstrump!
Men i stort glöms alla böcker bort. Somliga blir knappt utgivna.
Som t ex "Journal" av J G Oxenstierna. Den utgavs (av Holger Frykenstedt) först efter mer än hundrafemtio år i arkiv. Författaren hade då
varit död i 146 år.
Varje sommar återkommer jag till denna bok. I varje fall har jag gjort så sedan 1964 då min unga hustru gav den till mig. Det är ingen bok
av det slag jag ser att andra människor har med på badstränder eller resor. Det är alltså inte någon Mankel, Lang, Christie, Marklund eller
motsvarande trivialfiktioner. Min bok tycks jag vara tämligen ensam om, trots att den är så outnötlig och ständigt aktuell.
Boken heter alltså helt enkelt "JOURNAL" och har underrubriken "Skenäs 1805". Den är skriven av Johan Gabriel Oxenstierna och utgiven av
Bokvännerna. Av en blyertsnotering på smutstitelbladet framgår att min hustru betalat 26:- för den. Sällan har något så värdefullt kostat
så lite!
Boken är som titeln anger en journal över en vistelse på gården Skenäs. Den sträcker sig från den 10 Julii 1805 till den 25 Augusti samma
år. Knappa två månader ur ett liv, en knippe sommardagar som skalden och riksmarskalken Oxenstierna tillbringade med sonen Gösta som gäst
på den sörmländska gården Skenäs. Hans hustru var kvar i Stockholm och krasslig, det är egentligen till henne han skriver sina dagboksanteckningar
och hans kärlek och omsorg går som en röd tråd genom berättelsen.
"Vad spelar det för roll om hundra år" brukade en av mina barnjungfrur säga när jag var liten. I stort har hon rätt, men denna bok trotsar
denna sanning. Här lever sommaren 1805 evigt med ljus och skuggor, oro och glädje, nöjen och bekymmer. Vackra dagar och regniga skiftar.
Människor kommer och far och ges snabba porträtt, så att man tycker att man träffat dem. De är som malar som kommer in från mörkret utanför
fönstret, fladdrar omkring i ljuset några ögonblick och sedan försvinner ut i svärtan igen och för alltid.
Varje sommar jag läser "Journal", lever de längesedan döda upp så här, nog är det märkligt. En evig sommar. Kommer någon att läsa en Mankellbok
på detta sätt om hundra år?
Skalden möter t ex fd Viveca Bonde, "som Salig Gref Carl Bonde så gärna skänkt åt mig, och som var klädd och putsad en gång på Säfvestaholm
för mig allena. Men Gud hjälpte mig den gången. Efter jag skulle succedera (efterträda) Gref Carl Bonde, så var af två onda, lyckligare att
det blef i hans ämbete än i hans afföda, och af de två lika raka och stela saker som han efterlämnade, var det bättre att ärfva hans
Riksmarskalkstaf än hans dotter."
Familjen Bonde tycks inte höra till Oxenstiernas favoriter. Han berättar t ex att Gref Gösta Bonde ska visa sin fästmö Charlotta (född Bonde)
sina egendomar på Säfvestaholm. Det är "som när djäfvulen frestade Christus och ville visa honom all världens härlighet: Alt thetta vill jag
gifva tig, om tu vill falla neder och tillbedja mig. Fan blef likväl bortkjörd: men fröken Bonde säger ej: gack bort Satan."
En av de omständigheter som gör denna bok så kär för mig är att jag märker, att sådant jag tänkt på, upptar också denne författares tankar.
Det kan vara rena bagateller. I en av mina böcker använde jag ordet "hundglädje" för den ihåliga glädje vi människor känner när något
förts gått fel och sedan ordnat sig. Det är som att göra en hund glad genom att först stänga in den och sedan släppa ut den. J G Oxenstierna
är inne på liknande tankar när sonen Gösta först tappat sin kråsnål i höet och man sedan återfunnit den.
"Om han ej haft detta bekymret i går, så hade han ej haft denna glädje i dag. Är det då en nödvändighet att man ska lida för att äga
möjlighet af en jämförelse med det lyckliga."
Något som jag känner igen från min barndom är firandet av alla bemärkelsedagar. Min far fyllde år vid midsommar och både han och jag
hade namnsdagar i anslutning till det. Även min syster var född på sommaren. Dessa dagar firades alla om inte storståtligt så dock
med omtanke och kärlek som värmer även minnet.
"Den 19 Julii. Fredag. I dag var min Mors namnsdag Sara, som firades med att vi åto och passerade dagen hos henne. Du vet hur mycket
alt intresserar mig som angår min Mor, och hur ömt det är för mig när tillfället medger att uttrycka mina tänkesätt.

Johan Gabriel Oxenstierna avled 1818 och var då 68 år gammal. Hans son Gösta som han knöt så stora förhoppningar till och vars sonson
förväntades finna denna "Journal" och ge ut den, dog barnlös. Och alla de malar som fladdrar genom sommarljuset på Skenäs 1805 är för
länge sedan borta och glömda. Som jag, mina kära och alla ni läsare snart är borta i det svarta mörkret utanför fönstret som står
halvöppet mot sommarnatten.
"En tid skall komma, då man hittar våra knotor /.../ Sekler hafva då förbigått, och de mödor, länge varit förgätna, som nu tvinga våra
korta ögnablick."
För författare finns ett litet hopp om att bli läst efter sin död (vad nu detta ska vara bra för). Den geniale Fröding uttryckte detta
i "En fattig munk från Skara":
"Törhända, när tusende år har gått
Som skyar hän över kojor och slott,
det drager i skogen en ryttare fram
och binder sin häst vid björkens stam
och gläntar på dörren och tittar in
på torftigheten i hålan min.
Och då får han se mitt fattiga pränt,
med vildpenna på pergament.
Då säger han: "Se han visste, han,
vad nu är känt av varje man,
men kostat så långan långan strid
på jorden i långan långan tid
-- och ändå var han bara
en fattig munk från Skara!"
Faktiskt har Fröding själv, som dog 1911, fått nytt liv och t o m hamnat på Svensktoppen, tack vare gruppen Mando Diao som sjunger
bl a hans "Strövtåg i hembygden":
"Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring mig står den härliga skogen så grön
bakom ängarnas gungande gräs"