6

När man som jag är gammal och skriver på sina minnen, får man besök av människor som varit döda länge. Jag är lite förvånad
över detta, hade aldrig trott att jag skulle bli gammal.
-Jag ska säga dig en sak, har åtskilliga sagt. Om en lever som du gör Bolinder, blir en inte gammal!
På en löpsedel som jag sparat och ramat in, står: "Jean Bolinder söp upp miljonerna". Det är sant, jag ärvde en massa pengar som
mina förfäder sugit ut från sina stackars arbetare. Det kom en dag då jag fattade att alla dessa stålar bara gjorde mig olycklig. Då
satte jag igång att ge ut sekinerna på vin, kvinnor och sång.
Nå ja, ska jag vara ärlig så var jag måttlig med sången. Men irländsk whisky drack jag som vatten, havannacigarrer kedjerökte jag och
jag vräkte ut pengar på lyxkrogar, brakfester och filminspelningar. En rad spännande människor av bägge könen passerade mitt liv. Jag
satt i knäet på statsminister Bramstorp, tränade med Gunder Hägg, räddades av Floyd Paterson från att bli lynchad, rådde en blivande
nobelpristagare i fysik att "ge fan i" det han sedan fick nobelpriset för, var god vän med Barbro "Bang" Alving och Carl-Gustaf Lindstedt,
gästades i Bjärred av Bob Fish som skrev "Bullet", gav ut tre pjäser av Astrid Lindgren osv.
De är alla döda, precis som de där sundhetsivrarna som förutspådde min snara död.
I mitt nuvarande liv umgås jag mest med ungdomar som jag försöker göra världsberömda men jag känner ändå närvaro av en massa döda människor
som jag älskar och saknar. Några exempel:
Jag kände en gång en väldigt trevlig journalist som hette Ingrid Bräutigam-Ericson och som jobbade på en pytteliten tidning. Hon var rund och
glad, skrev utmärkt och var full av roliga historier ur sitt liv som reporter. Ofta utspelades dessa berättelser långt bort i världen -- hon
tycktes ha varit nästan överallt. Nu är hon död sedan länge, men i mitt hjärta lever hon kvar som en värmelåga och en solglimt.
Ingrid berättade att hon sänts till öppnandet av något nytt kulturhus. Prins Bertil skulle inviga och klippa band. Barnen skulle få ballonger ...
Den utsända reportern kände sig måttligt road där hon knallade på mot evenemanget.
Som vanligt kom hon i samspråk med alla möjliga på vägen. Denna gång var det en trevlig gubbe och det visade sig att han skulle till kulturhuset
han också. Vårsolen lyste över sta´n, fåglar kvittrade och det började bli lite varmare i luften. Samtalet flöt lätt och Ingrid sa sitt hjärtas
mening om ballonger, kultur och prins.
Snart kom de fram och sällskapet tackade för trevligt samtal. Så dök de upp några allvarsmän och försvann med gubben. Ingrid tyckte det var tråkigt
skiljas från en så trevlig person, men hon fick snart syn på honom igen. Han klippte band ...
Sommaren 1963 bodde jag och min nyblivna och älskade fru Ajan i hennes farfars efterlämnade hus i Helsingborg. Det var en förtrollad sommar jag
aldrig glömmer.
En dag skulle jag handla i en affär. När det blev min tur struntade biträdet i min person och tog istället tanten bakom. Jag var ung och hetlevrad
och tänkte anmärka på saken. Så tittade jag på den lilla tanten och tyckte hon var så söt och såg så snäll ut att det fick vara.
Först efter en stund såg jag vem det var: Sveriges drottning Louise!
Året därpå fick Ajan och jag en dotter den 13 juli. Det råkade också vara Drottning Louis´ födelsedag och när vår flicka fyllde ett år hissade
hela Sverige flaggan i topp. Det var stort! Sedan dog tyvärr Louise och livet gick vidare i både slott och koja.
När Prinsessan Lilian begravdes såg jag på det i TV. Jag kom att tänka på de här historierna. Lilian var ju gift med Prins Bertil och därtill
hade hon stora likheter med Louise. Bägge var från Storbritannien och bägge verkar ha varit vänliga och blygsamma personer som älskades av sin
omgivning.
Men det intressantaste är ändå att Sverige för femtio år sedan var ett öppet, fridfullt, civiliserat samhälle där våra kungligheter och andra
ledande personer kunde gå fritt och obevakat. Sedan mördades Olof Palme och Anna Lindh och livsstilen blev en annan.
Nog är det en djupt beklaglig utveckling!
Apropå svensk idyll: Två skånska poliser skulle senhösten 1951 göra en tjänsteresa. Denna företogs per tåg i en barnkupé. En man skulle till
Frösöns mentalsjukhus. Den yngre polisen skulle sova först och när han vaknade låg hans äldre kollega och sov på andra britsen. Fången var
försvunnen!
Skandal hotade. Tjänstefel var en allvarlig sak!
Plötsligt steg fången glatt in: -Tjänare pojkar. Nu har jag tagit en promenad på perrongen! Den som återger denna händelse är den yngre polisen, Rune Skarvik i sin bok "Mitt liv som snut". Här berättas också om när Rune 1952 snuvades
på ett vikariat i Uppåkra.
Den som fick vikariatet hette Tore Hedin och hade visat upp lysande betyg. Men en kväll gavs Skarvik order fara till Uppåkra, avväpna Hedin och
omedelbart ta hand om honom.
Fortsättningen är svensk kriminalhistoria. Polisen Tore Hedin begick en serie mord, deltog själv i spaningsarbetet och dränkte sig till sist i
Bosarpsjön. Och givetvis var de fina betygen förfalskade ...
En god vän till Rune var konstnären Gösta Werner. Rune arbetade hårt för att skapa ett museum över sin vän. När "Museum Gösta Werner och havet"
invigdes 1993 blev Rune dess första intendent. Kanske var han för duktig -- om den jobbiga fortsättningen berättar han i boken "Artes, scientia,
veritas" (2008). Den berättelsen upprör mig mycket. Jag tycker få personer jag känt har behandlats sämre än hedersmannen Rune.
Rune var en vänlig, mångsidigt begåvad människa med mycket civilkurage. I mitt liv har han satt positiva spår som få andra -- jag beundrar honom.
När han nu är borta för alltid får jag trösta mig med hans många fina böcker t ex den Piratenroliga "Kommunalnämndens studieresa till Hamburgs
glädjekvarter", samt de lokalhistoriskt intressanta "Böste Det var en gång..." , och "Revhusen ... fiskeläget som försvann".
I sista boken "Blandat och gott" berättelsen om de f d sjömännen som bosatte sig i det gamla fiskeläget. En vän från de sju haven, knackade på.
Han hade sprit med sig och det blev ett rejält supande till dess vännen föll död i golvet. En berusad läkarvikarie lös den döde i ögat. Inte en
blink, så dödsattesten skrevs ut.
Nästa morgon väcktes bröderna av den döde, som ville ha frukost.
Att han inte blinkat berodde på att han hade porslinsöga!
Få känner nog till att den berömde amerikanske skådespelaren JAMES WHITMORE har spelat in film i Sverige. I slutet av 1950-talet hade han
huvudrollen i en B-film, där Enköping maskerades om till en amerikansk 1800-talssmåstad. Filminspelningarna skedde nattetid och vi som var unga
passade förstås på att beskåda detta ovanliga spektakel. Whitmore var en vänlig, charmig och på intet sätt högfärdig världsstjärna som gärna bjöd
på sig själv. Och jag glömmer aldrig hans enorma yrkesskicklighet!
I en scen skulle stjärnan komma vandrande runt ett gathörn och stanna vid ett blomsterstånd. En ung dam gav honom en nejlika, som han satte i
knapphålet. Och så promenerade han glatt vidare med halmhatten i en djärv vinkel på huvudet. Enkelt nog kan man tycka, men den unga motspelerskan
var nervös och fumlade. 17 gånger gjorde hon fel och man fick ta om. 18:e gången klarade hon sin uppgift väl, men då slog ljudet från en knattrande
moped in i 1800-talsscenen! Jämmer och elände!
Jag iakttog Whitmore under alla tagningarna. Han var lika avspänd, vänlig och oberörd, tagning för tagning. Han gjorde på pricken likadant varje gång
och ändå såg det ut som om han bara improviserade i stundens glädje. På slutet tog han när de beordrade "Kamera", hatten på pekfingret, snurrade den
och kastade den i en elegant båge så att den hamnade i exakt rätt vinkel på huvudet. Rena cirkusnumret!
Jongleringen skedde runt hörnet, så flickan stördes inte av den. Så gick han sina steg exakt och precis och sade sin replik som om han just kommit på den.
Det var rent vidunderligt!
För mina dramaelever brukar jag berätta om det här. En stor skådespelare måste ha en enorm yrkesskicklighet in i minsta detalj, men detta får aldrig synas.
James Whitmore var perfekt!
James Whitmore nominerades två gånger till Oscar, 1949 och 1975. De mest kända filmer han medverkade i var "Nyckeln till frihet" och "Apornas planet".
En mindre känd filmstjärna var den legendariske Uppsalaspexaren Gunnar Carlswärd som 1959 spelade huvudrollen i "Världens första filmspex". Gunnar, under
Uppsalatiden kallad "Comp", föddes 1935 och växte upp i Skänninge, där föräldrarna drev en affär. Han tog studenten i Motala och läste sedan språk vid
Uppsala universitet. Under ett jullov skrev han spexet "Erik XIV", som handlade om en kung som ville men inte kunde. När detta spex inte fann nåd hos
moralens väktare vid Östgöta Nation, författade Comp raskt ett nytt spex: "Sigrid Storråda" som i nationens historia "Acta Ostrogothica VII" förmodas
vara inspirerat av Skänninge Marknad. Inför jublande publik gjorde "Sigrid Storråda" stor succé vårvintern 1960. Det var här som Olof Sköt-konung år 1000 (!)
drog fram en pistol och verkligen sköt konung Olav Tryggvason, vilken å sin sida dog så storartat att publiken vrålade "Da Capo!" till dess den skjutne steg
upp och dog på nytt!
Själv spelade Comp Sven Tveskägg och tog i finalen av sitt pampiga, tudelade skägg och sjöng:
"Skägget var av plastic-bast
satt med mastic fast
var fantastiskt vasst!"

Spexet blev det "sista stora på nästan ett kvartssekel" konstaterades 1996 i nationshistoriens fjortonde del. Men Gunnar Carlswärd blev ungefär samtidigt
som spexet, berömd för sin huvudroll i världens första filmspex "Hjernas Storhet och fall" där han spelade en misslyckad gangster som intog Uppsala, sålde
domkyrkan, rånade cafégäster och upplevde fyra olika slut: Ett Lyckligt, Ett Våldsamt ā la Vilda Västern, En Pajkastningsorgie där han själv hamnade i en
tårta och ett Sorgligt där gangstern på sin ålders höst såg vita (porslins-) katter överallt ...
Den soldränkta Ingo- och getingsommaren 1959 skrev Comp och spelade huvudrollen i den seriösa "Flykt" som filmades i Skänninge (bl a på marknaden), Nässja,
Vadstena, Motala m fl östgötska platser. Filmen fick pris och representerade Sverige i en holländsk festival.1999 firades 40-årsjublieét av Hjernans Storhet
och fall med offentlig visning i Linköping.
I min skälmroman "Poliser i Hultvik" står Gunnar Carlswärd staty i en park. Det borde han göra på riktigt, denne geniale spex- och filmskrivare, scen- och
filmskådis, levnadskonstnär och vän!
En av Comps spexkompisar på Östgöta Nation i Uppsala var Stefan Liljeblad. Han blev känd i en succérevy kallad "En konstig blandning -- Östgötsk hopkok".
Där fick han förtjusta recensioner i mängd. I en av dem skrev "Zeke":
"Speciella applåder kammade Liljeblad hem med den fantastiskt roliga Vilda Västern-parodin Tålöse Jim, som han framställde med verklig artistisk finess. Tålöse
Jim berättar om sitt liv i gamla Wichita, ett liv som förbittrats genom hans rent fenomenala snabbhet med pistolen, ty: 'jag räknar till tre, men skjuter på två,
och därför har jag tappat så gott som varje tå!' Denna visa om 'Mannen som sköt innan puffran lämnat hölstret' hör till de allra roligaste parodierna i
Västerngenren och skulle säkert mycket väl kunna lanseras i större sammanhang."
Stefan och jag möttes i Uppsala redan vid inskrivningen i Universitetet 1957. Som jag minns det, gick vi sedan på Gunnars Conditori och löste världsgåtorna.
Vi genomled kort därpå vår recentiorsgasque (traditionell mobbning på nationen) som akrobaterna "Bröderna Hepp". Sedan internerade de militära myndigheterna
honom på Fårö, men vi höll kontakten via den suspekta föreningen "Tänkarna".
Stefan återkom till Uppsala och var Hovpage i Nationens stora spex "Sigrid Storråda". I Sigrids stab av anställda fanns även en kammarjungfru som hette Birgitta
Nilsson, vilken med tiden blev fru Liljeblad. Vid sidan av nationsspexandet utnyttjades Stefans exceptionella scentalang på Studentteatern där han mycket
övertygande spelade boxare i Tennessee Williams "Det kan man kalla kärlek". Som regissör satte han så upp Ingmar Bergmans: "Trämålning". Nationstidningen skrev:
"Speciellt imponerar den enhetlighet och stramhet med vilken Stefan Liljeblad byggt upp sina statiska grupper av vilka slutscenens linjesköna 'dans' var magnifikast".
Nästa stora kontakt vi fick i livet var när jag som historiker på 70-talet engagerats skriva Motalas officiella historia. Baltzar von Platen tänkte sig en stad som
var symmetriskt byggd. Gatorna låg i bågar eller utgick från en punkt i Motalaviken -- Platens Punkt.
Då jag skrev om detta var jag en ofta sedd gäst hemma hos familjen Liljeblad eller ute med dem i deras båt. När stadens historia kom ut 1981, pryddes den av ett
foto som visade Motala från sjösidan. Mitt på bilden syntes familjen Liljeblad i sin vita båt just på "Platens punkt". I bokens förord står bl a: "På vår båtfärd
i juli 1980 letar vår skeppare, motalaadjunkten Stefan Liljeblad, fram Platens punkt, hjulets nav."
Varken Comp eller Stefan nådde en berömmelse utöver den lokala. Det gjorde däremot en annan av mina vänner, författaren Olov Svedelid.
"I kroppen finns fortfarande känslan kvar av hur man rinner ner för trapporna från översta planet till porten, ibland jagad, men för det mesta för nöjes skull.
" Så skrev Olov i berättelsen om sin barndom: "Världen som var Kungsholmen". I den boken skildrar han hur han var en äventyrslysten och nyfiken kille på 30- och
40-talet. Familjen bodde i en liten lägenhet på S:t Eriksgatan. Man hade en Bolinderspis och kanske var det den som gjorde Olov och mig till vänner, när vi skrev
kriminalromaner och hamnade i Deckarakademin.
Svedelid hade en förmåga att få allt att verka trevligt och bussigt, men i barndomsskildringen finns även mörka stråk från ett Sverige som var orättvist och
missunnsamt. Sommarkolonin på Väddö jämförs med ett Gulag, där de mindre och svaga skulle tvingas till absolut disciplin.
Kampen mot det destruktiva blev sedan ett tema i Svedelids böcker om Roland Hassel, polisen som var en modern motsvarighet till den medeltida hjälten Roland,
en av Karl den stores riddare. Hassel kämpar för det rätta mot det onda. I "Nödens handelsmän" sätter han sitt liv på spel för att hjälpa utnyttjade, kränkta,
förslavade kvinnor mot samvetslösa handelsmän som menar sig kunna köpa vem som helst för sina pengar. Vad spelar då Roland Hassels sprattlande för roll? När han
fångat några av svinen fortsätter sattyget med nya aktörer som om inget hänt. Det är människans eviga kamp mot omänskliga makter ...
Svedelid skrev också historiska romaner om Catarina på 16- och 1700-talen. Serien börjar med "En dufva i Stockholm" och fortsatte med en rad böcker om denna
modiga och sant företagsamma kvinna. När Olov måste sluta serien, sade han till mig att han saknade Catarina lika mycket som om hon varit en levande person och
detsamma tror jag att många läsare med mig kände.
Tillsammans med Leif Silbersky skapade Olov Svedelid en serie böcker om den urgamle judiska advokaten Samuel Rosenbaum. Det är en av svensk kriminalromanshistorias
få verkligt originella hjältar, genomskinlig, en utåt sett mild bärare av ett bittert europeiskt arv från nazisternas utrotningsläger, gaskamrar och brännugnar.
Från Olovs och min vänskap minns jag när vi tog mot den världsberömde engelske författaren Julian Symons i Stockholm och jag blev osams med personalen på en
guldkrog, sedan jag försökt betala med Olovs bensinkort. Dagen därpå skulle Olov inhandla "kaviar" till Julian från mig, men tänkte inte på att jag menade
rysk kaviar. Få människor har begåvats med så mycket Kalles Kaviar som stackars Julian! När mitt förlag övergav mig på åttiotalet räddade Olov över mig till
ett annat och i en av mina senaste böcker, fick jag publicera ett vänligt brev från min välvillige kollega. Han var alltid hjälpsam och ville väl i lika hög
grad som Roland Hassel och Samuel Rosenbaum.
Sista åren blev svåra med en envis käkcancer. Han fortsatte skapa, skrev lysande romaner om HC Andersen och Greta Garbo och skildrade med galghumor sitt möte
med vården i "Riden av Maran Besatt av Demoner Helad av Änglar".
När han fick cancerbeskedet tog han det med fattning "en av mina få dygder är att ta var sak som den kommer". Olov var en av våra största författare. Hans liv
var fyllt av hårt arbete, men också av smittsam glädje. Det var som när han sprang nerför trapporna på Kungsholmen i sin barndom: "I kroppen finns fortfarande
känslan kvar av hur man rinner ner för trapporna från översta planet till porten, ibland jagad, men för det mesta för nöjes skull."
Konstnärer har jag känt många och jag har ofta köpt bilder av dem som nu hänger på mina väggar. När jag som ung tillbringade sommarveckor på Österlen, fascinerades
jag av den för mig okända skånskan med dess mjuka ljud och rytm. En förtjusande ung flicka jag tyckte mycket om sade, att den och den var "lyn" och det och det var
"lynt". Som jag fattade det betyder "lyn" ungefär bra och trevlig. Som vuxen och konstkritiker mötte jag en målare som kallades LYN. Det var egentligen initialerna
i hans namn Lars Yngve Nilsson, men det var också en väldigt bra karaktäristik av hans älskliga "lyna" akvareller med skånska motiv.
Våren 2001 hade Hörby museum en mycket uppmärksammad retrospektiv utställning över LYN:s konstskapande. Den omfattade målningar från porträttet av "Far" 1957
till "Seklets sista självporträtt" drygt 40 år senare. Där finns t ex "Melankoli" där den mentalsjuke med krum rygg och dolt ansikte riktar all sin kraft inåt.
Och "Snöröjare" arbetar oförtrutet på i en kall och död verklighet. "Den bortglömda sparken" väntar tålmodigt på blank is och vårblå glädje. Halmbränningen
förmörkar himlen i ett utbrott av "Förspilld energi".
Under de senare åren såg jag de flesta av LYN:s utställningar. Hans förmåga att måla Skåne var enorm, närmast var han en bildkonstens Gabriel Jönsson. En fiskebåt
lyser av färg utanför Ålabodarna, allt är skimmer av vatten, himmel och reflekterat ljus. Snön ligger kvar på fälten i vårbräckningen, men jorden tittar fram i
bruna strängar. Just så ser det ut i mars-april när solen börjar fräta på snötäcket. Det doftar jord, multen växtlighet, vinden är frisk och blå.
Gabriel Jönsson skrev:
Då giver den växande solen besked
att livet på nytt är uppståndet,
men aftonens bleknande stjärna ser ned
till alla som kallades från det.
Min förtjusning för Lyn var så stor att jag samlade en rad små landskapsbilder av honom. Jag står ofta och begrundar dem. Den försynte, blygsamme LYN har
kallats från livet, men hans besjälade och "lyna" bilder består och ger vittnesbörd om det Skåne som är och var.
Någon vecka innan konstnären Sune Rudnert, Limhamn, gick bort sände han mig en liten färgskiss han gjort på sjukhuset. Den föreställer en solros mot en blå
himmel. Blomman flammar i gult och orange som en riktig sol -- det är en genial bild av Livet när det är som bäst, när solen gassar från en molnfri
himmel och blommorna sträcker sig upp mot den. När jag vände på pappret såg jag en mörk baksida i Payne´s Gray. Dock kan man ana en ljusning i allt det
mörka, kanske tunneln i en Nära Döden Upplevelse, den passage som ändar i det eviga ljusets glädje och lycka.
Dag och Natt, Liv och Död sammanfattade på ett ark papper. Sune Rudnert dyrkade verkligen Livet och hyllade det alltid i sina målningar. Särskilt
attraherades han av kvinnan och skildrade om och om igen förföriska och åtråvärda kvinnor. Likt den antike skulptören Pygmalion från Cypern, blev han
djupt förälskad i sina skapade kvinnor.
"Pygmalion´ rum" heter en av dessa magiska bilder där en naken kvinna med en målarroller håller på att rolla/trolla fram sig själv. Kring henne ser man
halvt genomskinliga kulisser eller målardukar på vilka ett rum med en kanape´ och speglar i ovala ramar syns mot tapeten.
I bakgrunden svallar ett blått hav med loja småvågor. I förgrunden ligger ett ljust brädgolv med ett par röda äpplen -- den nakna Evas medel att förföra
Adam i Paradiset.
Sune född 1937, kunde sitt hantverk från grunden. Han började som yrkesmålare och var alldeles extra skicklig på marmoreringar i trappuppgångar. Som konstnär
nådde han stora framgångar, han är t ex representerad på Nationalmuseum, Malmö Museer, Gävleborgs länsmuseum; Ystads konstmuseum och Statens konstråd. Han var
därtill fil doktor i konsthistoria. Avhandlingen heter "I historiemålarens verkstad C G Hellqvist - liv och verk" och disputationen ägde rum 21 sept 1991.

I Lukasgillet i Lund var Sune Rudnert "ritmästare" sedan 1989 och ledde det gäng konstnärer vilka varje jul presenterar planscher, som visar de olika medlemmarnas
mer eller mindre spektakulära göranden och låtanden under det gångna året. Denna nu mer än hundraåriga tradition har avsatt en inte minst kulturhistoriskt
värdefull samling. På en av dessa målningar framställs den mångsidige Sune som en bläckfisk som har så många armar, att han kan göra en rad olika saker samtidigt.
Privat var Sune storögt ödmjuk som ett barn och häpet intresserad av allt han kom i kontakt med. Han var ständigt generöst beredd dela med sig till andra av sin
förälskelse i Livet. Det här var några få av mina många döda vänner. Jag vill sluta med en som var föga känd person som varit en ledstjärna för mig livet igenom -- min tiokampstränare
i ungdomen, Karl-Erik "KEJ" Jonsson från Motala. KEJ är en av de personer som betytt mest för mig, en man som kunde bekymra sig om att hjälpa en ung människa --
även en protesterande och rebellisk kille, som tyckte han visste bäst om det mesta.
I det Motala där jag gick i gymnasiet och ansågs urbota dum av vissa lärare, kände jag mig olycklig och misslyckad. Idrotsföreningen MAIF blev ett välkomnande
hem och jag hängde på idrottsplatsen min mesta fritid. Jag skulle minsann visa omvärlden att jag var något -- t ex världens främste tiokampare, en Bob Mathias
eller Kjell Tånnander som tog OS-guld och satte världsrekord!

Jag har gjort ett tacksamt återbesök på MAIF för att träffa alla gamla vänner där och KEJ och jag har skickat kort till varann, t ex när hans hustru gick bort
för några år sedan. Ett oväntat möte skedde 1987 då jag av Hemmets Journal sänts att göra reportage om Vadstena. Då satt KEJ på landsarkivet och släktforskade.
Enligt en av mina bildtexter hade han hittat en anfader som stupade vid Lützen 1632.
KEJ insåg förstås att jag aldrig skulle bli någon berömd sportfantom, men han rättade vänligt mina många teknikfel och gav mig goda råd. Därmed gjorde han det
som är viktigast i all uppfostran -- han SÅG den unge. Människor som i likhet med KEJ ser unga i en positiv och välvillig dager, räddar liv, förhindrar brott
och bidrar över huvud taget till en bättre framtid.
Då jag nu är nära 80 har livet lärt mig att "KEJ-människorna" är de allra viktigaste och de som mest förtjänar att hedras.