Teater

5 Jag har funderat över mina föräldrar och berättat en del, inte så smickrande, om dem. Helt självklart har jag samtidigt tänkt
över om jag har rätt att ge mig på dem efter deras död. De kan ju inte försvara sig!
Plötsligt får jag svar på mitt gubbel. Det kommer en recensionsbok av poeten KRISTIAN LUNDBERG och kulturjournalisten CRISTER ENANDER
-- en brevväxling, kallad för "HAT & BLÄCK" och med undertiteln "En dialog om klasshat, litteratur och människans värde" (h:stöm - Text
och Kultur).
Kristian Lundberg tar upp sin mamma. Hon var ensamstående mor till fem barn och "lika galen som våren var frisk". Det fanns inte pengar
till mat och hon samlade det lilla hon ägde och köpte för det tennklumpar. Dem skulle hon använda för att spå sin framtid.
Denna moder hade ett speciellt sätt att få mat på bordet. Hon sände barnen att handla på krita. "Säg att jag kommer ner och betalar!" Istället
för att uppfylla detta löfte flyttade familjen oftast.
Kristian Lundberg frågar nu Crister Enander om han har mandat att skriva om detta och på så sätt kanske förtala sin mor. Enander svarar klokt
att Lundberg givetvis har rätt och skyldighet att berätta det som är hans egen historia. Gör han inte det sviker han sin viktigaste uppgift
som författare.
Skavlanbråket om grälet mellan Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia visar hur svårt infekterad en avslöjande berättelse om en mor kan bli.
Själv tycker jag att Lundbergs mor strävade beundransvärt för sina barn men också gav fantasin och det vidunderliga en liten plats. Det är
beundransvärt.
Att berätta ärligt är att ge den döda livet åter. Att bre på med goda sidor som inte fanns, är att slutgiltigt döda en människa.
Jag har några antologier med skildringar av antingen fäder eller mödrar. Sara Lidman ansåg att "det är de ofödda som tvingar folk till
älskog och föräldraskap". En av de människor som imponerat mest på mig, Lena Persson, berättade på en krog i Köpenhamn om sin mamma som
var städerska i Lund och dog i bröstcancer. Hon bad om och om igen lilla dottern känna om bröstet blivit större och barnet sade det
förväntade "Nej". I en dedikation till min hustru och mig, skrev Lena att vårt samtal kanske gav henne mod att skriva om detta.
Jag minns plötsligt Lena och läser vad hon skrivit i "Folkhemsprinsessorna" från 1987 och "Pappa - en kärlekshistoria (1986). Lenas far
var byggnadsgrovarbetare, hade eksem, och hade i ungdomen slukat eld på Kiviks marknad. Därtill var han alkoholist. Lena mindes med värme
att han tyckte att hon var "ett mirakel och alltid värd att älska".
Jag tycker att den osminkade bild hon ger av sina föräldrar ger dem liv och gör dem värda att älska också för mig som aldrig träffat dem.
På så sätt skiljer de sig markant från en massa berömda och ärade människor som fått böcker som reser äreminnen över dem. Det är svårt tro
att sådana överduktiga personer har levat. I vart fall är de stendöda nu. Till skillnad från sant skildrade människor som Lena Perssons föräldrar.
Som gammal tiokampare glädjs jag åt att Sverige nu åter börjar få ganska bra friidrottare. Många är "nysvenskar" och jag tror att detta kommer
att positivt inverka på synen på de som invandrat i Sverige -- och på deras barn. Att se Abeba Aregawis springa är en fantastisk njutning.
Jag hade en gång i Motala en "träningskompis" som sprang så vackert att man blev lycklig. Han hade slagit en massa världsrekord en gång i tiden
och hette Gunder Hägg. Nu är denne generöse och juste person död och jag undrar om dagens ungdom ens vet vem han var.
Han slog 13 världsrekord!
Att ungdomen saknar historiska perspektiv på idrotten tycker jag är sportkommentatorers och -journalisters fel. De är obildade och ser bara
en tio år tillbaka. Ta t ex Erica Jarder som kom med en jätteöverraskning i inomhus-EM. Nästan okänd tog hon brons i längdhopp. Jag har inte
någonstans sett att man kommit att tänka på en mycket snarlik svensk bragd. Det var när göteborgskan Ann-Britt Leyman satte svenskt rekord och
med 5 milimeters (!) marginal tog OS-brons i längdhopp.
När var nu det? Jo 1948 och det anser nog våra obildade referenter är detsamma som rena rama stenåldern. Och Ann-Britt Leyman hoppade 5.57,5 cm.
Liksom för Gunder Hägg står sig de gamla resultaten klent mot vad dagens profstränade stjärnor presterar.
Historielösheten i Sverige är över huvud taget förfärlig. När man hör på frågeprogram visar det sig att i övrigt kunniga personer knappt vet
ett dugg om vår historia. Då jag var lektor i detta ämne lät jag mina elever lära kungalängden seda Gustav Vasa. Detta inte för att jag är så
värst intressera av de många gånger tveksamma figurer som suttit på år tron.
Nej, det är istället så att har man kungarna som spikar att hänga upp vår historia på så får man med en massa annat och intressantare på en
gång. I mitt favoritprogram "Ring så spelar vi" med den jätteduktiga Mjölbyflickan Lisa Syrén, frågade man om ett världsarv på Lovön. "Silvias
höjdhoppare" var rubriken. Det blir ju Drottning -Holm! Just nu spelar jag (som jag ofta gör) Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman. På
omslaget till skivan finns en bild av det pampiga slottet.
Musiken uruppfördes 1744. Om man går in i kungalängden ser man att den barnlöse Fredrik I regerade men att hans efterträdare Adolf Fredrik var
nyvald kronprins. Just 1844 gifte han sig på Drottningholm. Då tillkom musiken! Och läser man på skivomslaget får man veta att Adolf Fredrik
förde med egna musiker och att Roman som ansågs omodern fick sparken ...
Utifrån kungalängden med två usla kungar öppnar sig 1744 en hel värld som är högst aktuell i dag. Nog är det härligt!
Jag har gjort mycket i mitt liv (och inte varit så särskilt duktig på något). Att vara lärare har hört till det roligaste. Det är så
inspirerande att ha kontakt med unga människor som, får jag hopas lever, när jag varit död i en sextio år. Kanske minns en och annan mig
som jag minns Ivar Alm, Karin Blomberg, Erik Sandstedt och makarna Rydén. Och min dynamiske och arge dramaguru Paul Patera.
Patera var från Österrike och han drev Kammarteatern i Uppsala. I staden vid Fyris fanns dessutom Studentteatern men Patera tyckte att även
icke studenter skulle få vara med och spela teater. Jag hade efterträtt Tage Danielsson som Teaterföreståndare på Östgöta Nation. Där hade
jag också 1958-59 producerat och regisserat (samt spelat med i) världens första filmspex "Hjernans Storhet och Fall. Sedan regisserade jag
scen-spexet Sigrid Storråda. I det spelade jag också en "småkung" som hette Jostur av Gårdarike. Någon historiskt kunnig kom på att Gårdarike
var Ryssland så Jostur var minsann ingen småkung, tyckte jag. Därpå gjorde vi på Östgöta sensation och succé med en revy som hette "En konstig
blandning".
På Kammarteatern blev jag Pateras assistent då han satte upp August Strindbergs "Kaspers fettisdag" för en tysk teaterfestival. Jag gick en
massa teaterkurser för Patera och satte sedan upp scenurpremiären på Vilhelm Mobergs "Jungfru Maria på fattigården". Därpå blev det Studentteater
och sedan Uppsala stad.
Så blev jag lärare i Båstad och startade en livaktig skolteater där. Därpå blev jag chef för Libers teaterböcker och gav ut bl a Astrid Lindgren.
Som lektor på Katedral- och Polhems-äroverken i Lund lärde jag tusentals unga spela teater och film. Flera av dessa elever är nu berömda och syns
i teve. Själv skrev jag radioserier som spelades i svensk, finsk, norsk, tysk och italensk radio.
När jag pensionerades 1999 fick jag chansen att (utan ersättning) lära unga spela teater på Petersgården i Lund. Och det gör jag fortfarande.
Jag närmar mig de åttio och krämporna tilltar. Mina jämnåriga vänner dör som flugor i en lampkupa. Det kan nog vara klokt att inse att rätt som
det är ligger också jag med näsan i vädret.
Då är det för sent lära ut det jag kan.
Därför har jag nu plockat ut fyra toppenduktiga tjejer + en lovande reserv -- att spela min gamla (1990) Väninnor (Lundaväninnor). Jag begär det
omöjliga nästan av dem och visst blir det lysande! Pjäsen beställdes när Lund fyllde år och har sedan spelats i Lund om och om igen. Därtill har
den givits i en mängd föreställningar över hela vårt land.
Svenska Kyrkan är det inne bland alla låtsasintellektuella att skälla på. Om dessa i allmänhet mycket svagt begåvade kritiker såg längre än näsan
räcker skulle de upptäcka att kyrkan i dag kan vara väldigt bra. Visserligen tycker jag mig ha mindre goda erfarenheter av en kyrka
nära där jag bor, men jag har "upptäckt" en otroligt bra kyrka i Lund -- Klosters kyrka med Petersgården. Trevliga och vettiga präster och över
huvud taget en underbar anda.

När jag fyllde hela 65 år verkade man i Lund och på Polhemskolan tycka att jag var för senil och åldersbruten för att få fortsätta vara lektor
där. Själv ansåg jag att historia och svenska kunde väl vara OK att sluta med, men både jag och mina elever ville att jag skulle fortsätta med
drama. Men nej då, stan hävdade att jag hade skyldighet att avgå! Jag beklagade mig i en tidningsintervju och då ringde prästen Anna Alebo och
undrade om jag ville leda en teaterkurs för ungdomar på Petersgården. Underbart! Det har den urgamle och utlevade gamle gubben gjort i tretton år
nu! Och jag har trivts med alla där inklusive de utmärkta ledarna Anders Nihlgård och Peter Wickström. Medel har vi fått av "De lekande barnens
fond".
En elev i den första gruppen, Daniel Fältborg blev först min medhjälpare och är nu i praktiken den som leder kursen. Vid det här laget kan han mer
teater än jag. Jag har visserligen varit stuntman på film och även om jag i stort behärskar de gamla konsterna är risken när man närmar sig åttio,
att något ben går av. Men Daniel kan falla så att alla blir vettskrämda. Och lära ut konsten.
Jag tycker att folk som klagar på kyrkan ska betänka vår verksamhet. Här lär sig unga människor att bli säkra på sig själva, att kunna samarbeta
i lag samt -- dessutom!: Att spela professionell teater! Det borde de som klagar på kyrkan ta till sig!
Men ingen bryr sig om att uppmärksamma sådant. Pressen i Lund mobbar oss. Jag har bjudit in till våra gratisföreställningar och repetitioner,
men ingen kommer numera. En gång ringde jag en redaktör om en repetition och hon sade irriterat:
-När är det?
-I kväll!
-Men det förstår du väl att jag inte kan komma med så kort varsel!
-Nehej. Men då är du välkommen om en vecka. Vi repar då med.
-Hur dags?
-Klockan 18.00 börjar det ...
-Så sent!!! Då jobbar jag verkligen inte!!!
-Ja, ungdomarna har ju sin skola. Så de kan inte komma tidigare. Somliga hinner knappt äta.
-Ja jag kan inte då. Det borde du fatta.
Det slutade med att hon lovade ringa och intervjua. Efter ett år ringde jag och hörde hur det skulle bli med den där telefonintervjuen.
Då hade hon slutat ...
På den tiden då det fortfarande kom en och annan journalist ville de veta om min nästa bok och sådant. Sade jag att det intre gällde mig utan
eleverna så tappade de det lilla intresse de hade. Och skrev en halv, totalt ointressant spalt ...
Jag har stoppat all annan spelning av "Väninnor" för att vi ska vara ensamma. Det kostar mig en 20-30 000 kronor. När jag spelas runt om i
Sverige skriver tidningarna men när vi håller på i Lund är det inget intresse.
En elev sade att han borde råna någon. Då skulle han minsann bli rejält omskriven. Men att han spelade teater var inget pressen brydde sig om.
Snacka om att forma ungdomen!
Kanske trodde jag att Maria Lang (Dagmar Lange (1914-1991) var helt ute i deckargenren. Hon debuterade 1949 med "Mördaren ljuger inte ensam"
och avancerade snabbt till svensk deckardrottning, en av de tre stora kriminalförfattarna, Stieg Trenter och Vic Suneson var de andra -- H K
Rönblom hade ännu inte debuterat.
Nu har Norstedts den goda smaken att börja ge ut vår enda verkliga deckardrottning igen. Samtidigt går "Mördaren ljuger inte ensam" upp på bio
med Ola Rapace, Tuva Novotny och Linus Wahlgren.
Tre böcker har jag hittills sett och de har försetts med 50-talskongeniala omslag i pastellfärger och med en lätt stilisering. Studio E står för
dem och illustrationerna är signerade Lucy Davey /The Artworks.
På "Mördaren ljuger inte ensam" går solen ner och färgar Bergslagssjön Uvlången rosa, medan måsar flyger omkring bortom mörka granar. Första
mordoffrets röda scarf hänger på en gren och ser ut som en lockande pussmun. Mästerligt!
Den som berättar historien är professorsdottern Puck Ekstedt (i senare böcker Bure) från Uppsala. Hon är djupt förälskad i Einar Bure. Hos
Maria Lang korsar en rad kärleksintriger varandra. Hela historien är en moden variant av Shakespeares sagospel A Midsummer Night´s Dream
från 1600. Puck som är namne med huvudpersonen hos Shakespeare, får ett brev av fadern/professorn: "Sköt om dig och njut av sommaren, Puck,
det är din årstid!" Hon konstaterar: "På mig verkar det som någon slags Midsommarnattsdröm, där var och en är kär i fel person", och om sig
själv tillägger hon att hon är "En Puck som ingenting begriper av det som försiggår på scenen."
Bokens tid är slutet av 1940-talet. Man röker friskt, har askfat, ringer med hjälp av (nyfikna) telefonister, titulerar varandra till dess
man lagt bort titlarna, kallar på en fjärdingsman, har vevgrammofon, saknar TV och dator men lyssnar på radions Eko och Gammeldans. En bil
från Stockholm är en A-bil. Nylon i tält och strumpor (á 16 kronor paret) är nytt och häftigt.
Kända skådespelare är Bob Hope (1903-2003), Greer Garson (1904-96) - och svenske Erik "Bullen" Berglund (1887-1963) -- den senare numera
ihågkommen mest för sin "pilsnerkorv" på burk. Skalden Erik Lindegren (1910-68) hör till det bildade människor bör diskutera. Jag minns att
jag en gång som mycket ung såg Bullen på Stockholms Central. Lindegren skrev jag en 2-betygsuppsats om och pestilerade på telefon ....
Det var ett manssamhälle även om Lang verkar kritisk mot det. Puck känner ett "husmoderligt ansvar" och hennes Einar kommer till undsättning
och försäkrar "att ingen ansvarskännande man någonsin skulle våga gifta sig med en kvinna, som hade sådan smak för vådliga kulinariska
experiment". När en feminin är duktig på att ro visade det att "hon hade större kroppskrafter än man skulle trott om en kvinna". Einar
kallar Puck "Kära barn" och "Liten" men mot det står att Puck reagerar mot att avhandlingen "Fredrika Bremer och männen" blir utskrattad,
medan det är OK med "Goethe och kvinnorna" och "Kvinnorna kring Tegnér".
Att nu åter hålla en "ny" Lang i nävarna känns både spännande och roligt. Jag återförs till tiden innan jag blev författare. 1949, när
"Mördaren ljuger inte ensam" kom, var jag 14 år, ganska okritisk och läste i stort sett allt jag kom över. Och Maria Lang läste snart "alla" ...
När jag nu börjar läsa "Mördaren ljuger inte ensam" igen efter dryga sextio år, fattar jag varför Lang blev populär. Och jag tycker att boken
också fungerar som "deckare". Det är en riktigt bra intrig och överraskningen på slutet är, så vitt jag vet ny, i svensk deckare. Men i mycket
är det en ganska traditionell pusseldeckare som utspelas i överklassen.
De agerande är mer eller mindre lyckade akademiker från Uppsala. De har god råd att köpa det mesta. Rutger Hammar är doktor i litteraturhistoria
och äger en "sportstuga" som ligger på en ö i en Bergslagssjö. Bland gästerna i stugan finns den berömde modernistiske poeten Carl Herman Lidensjöö,
ett par vackra filmmänniskor, en deckarförfattare och en skulptris.
På bokfliken sägs att Maria Lang jämförts med Agatha Christie. De är verkligen av samma skola. Men den svenska efterföljaren intresserar sig
mer för sex än sin engelska förebild.
Fil doktor Dagmar Lange hade skrivit sin doktorsavhandling (1946) om "Pontus Wikner som vitter författare". Man kan tänka att det var med en
viss tveksamhet hon gav sig in i den över axeln betraktade deckargenren -- kanske var det därför hon skrev under pseudonym.
Det finns en del anspelningar på deckargenren i boken. Einar har skrivit en deckare (som ibland blir flera) och när Puck upptäckt första mordet
påpekar hennes "halva hjärna" att "det här inte rörde sig om en av Einars detektivromaner". När hon vandrar på en hård och fast stig konstaterar
hon, att det ej lönar sig söka fotspår som en poliskommissarie gjorde i en deckare hon en gång läst. Rutgers lillasyster Pyttan säger att hon "i
åratal slukat hundratals dåliga deckare ... och så ramlar man plötsligt in i en av dem. Underskön kvinna mördad, liket försvunnet, känd
detektivförfattare befinner sig bland de misstänkta, stilig poliskommissarie dyker upp på platsen ...".
Maria Lang raljerar på detta sätt med sin egen bok, men hon verkar ha högre tankar om den längre fram: "Det öser ner. Som i en bättre roman,
du vet. Naturen deltar i våra känslor."
Annars är sällskapets känslor av det slag som var vanligt i gamla deckare. Man träffas, någon mördas och högreståndslivet flyter tämligen
obekymrat vidare med trevligt umgänge och god mat. Till dess nästa person hastigt avlider ...
Den fjärdingsman som först larmas, Guss Olsson, är en grinig gubbe med små, ettriga ögon. Han hatar "Stockholmare" och tycker Puck är
"överspänd, inbillningssjuk och hysterisk".
Men han är bara en statist och den verklige detektiven är givetvis en övermänniska med enorm slutledningsförmåga: kommissarie Christer Wiik,
piprökande och med storrutiga sportkläder. Det är inte svårt att lista ut vem som stått modell för honom. Och det får väl betraktas som en
brasklapp att han inte var någon "Sherlock Holmes, som omedelbart fann hårstrån och tygrester, vilka inga andra sett".
Den polisrutin som blev högsta mode ett par årtionden senare avfärdas i några meningar:
"Det är mest vanligt rutinarbete, som polisen har utfört. De har införskaffat en del upplysningar om de inblandade, men jag tror inte det
var något nytt."
Förutom syftningarna på "En midsommarnattsdröm" finns det en annan höglitterär symbol i historien. Det är en liten statyett, som första
mordoffret skulpterat: Eros-Thantos-- en dödsgud som bär kärlekens drag. Den utgör ett delikat spår till mordgåtans upplösning eftersom
homosexualitet i det antika Grekland var "den form av kärlek som ... var den enda riktiga och värdiga".
Det som gör denna i mycket konventionella bok djupt originell och nyskapande är just motivet. Den som mördar är homosexuell och hennes
svartsjuka gäller inte en man som alla, säkert även läsaren tror, utan en kvinna. Och man måste säga att detta 1949 infekterade ämne,
behandlas skickligt.
Fram till 1944 (bara fem år innan boken kom ut) var i Sverige alla homosexuella handlingar straffbara och sedan försvann straffbarheten
successivt fram till 1969 då endast förbindelse med underårig kvarstod. Men i den allmänna meningen var homosexuella "onormala".
En överkonstapel säger att han är "rädd att vi letar efter en mycket lite normal människa". I slutet på boken diskuteras homosexualiteten.
I mördarens spädaste barnaår finns kanske "fröet till det träd, som nu har burit så onda frukter". Hon behandlades "alltid mera som en pojke
än som en flicka" och tror att hon "hyste ett visst förakt" för sitt "eget kön". Hon förmodar att hennes "instinkter redan från början var
(vad de andra skulle kalla) abnorma".
Vid en gymnasistbal fick hon sin första kyss av en pojke och kände "äckel och avsky" och blev sedan kysst av en kvinnlig kamrat. Hon berättar
att denna andra kyss tände "en fullkomlig feber i mitt blod". De sociala konsekvenserna kunde bli förödande. Fick man i hennes hemsocken
veta hennes läggning skulle fadern, prosten "snart vara tvungen att lägga ner sitt prästämbete i den församlingen".
Det som sägs om homosexualitet är starkt, nytt och vägröjande. Jag tycker att det gör "Mördaren ljuger ensam" till god litteratur.
När jag nu läser om boken tycker jag mig finna "spår" till mitt eget liv också. Personerna hör hemma i det akademiska Uppsala. Några av dem
planerar resa till Båstad.
Sju år efter det boken kom skrev jag in mig vid litteraturhistoriska institutionen i Uppsala och läste sedan också historia där. Femton år
efter Langs debut kom jag till Båstad och blev extra, extra adjunkt. 1965 hade jag obetalt sommarlov och satt på min balkong mot Hallandsåsen,
drack mängder med whisky och knackade ner en deckare på en skraltig reseskrivmaskin. Den gavs ut 1967 och ansågs lansera den första svenska
deckarlitteraturens första antihjälte.
Då var Maria Lang stor i branschen. Hon såldes, lästes och satt i Svenska deckarakademin där hon hade stol 12. Men hon var en person med
både åsikter och humör. 1973 blev hon vid ett möte i Deckarakademin så rasande att hon lämnade sällskapet och stol 12.
I småländska Kronobergaren skrev en av den tidens främsta deckarkritiker "Markus" (Inge Ekbrant) den 2 maj 1974:
"Det blev en konflikt i Svenska Deckarakademin i höstas. Maria Lang lämnade sällskapet i vredesmod över valet av bästa översättningsdeckare,
vilken hon ansåg vara alltför våldspräglad. Senare uttalade hon sig mycket nedlåtande om polisrutinerna. Hon tycks endast vilja acceptera den
traditionella pusseldeckaren.
Nu har Jean Bolinder valts till Langs efterträdare på stol nr 12 i Deckarakademin. Därmed får yngre generationen författare sin första
representant i det sällskap som värnar om deckarkulturen. Bolinder har verkligen kommit i ropet nu ..."
Det är ju några år sedan jag var i ropet och räknades till de yngre författarna, men den gången inställde jag mig trots stor tvekan
på Akademin och intog där stol nummer 12. Bredvid mig vid högtidsmiddagen satt Barbro Bang Alving och det var nog främst hon som fick
mig att känna mig hemma.
Nu är allt detta mycket avlägset men "Mördaren ljuger inte ensam" håller än!