Föräldrar och nallar

En gång när jag var ganska ny som författare, hamnade jag på en litterär lunch. Det kan ha varit i slutet på 1960-talet
eller troligare en bit in på 1970-talet och paret Sjöwall-Wahlöö höll just på att bli världsberömda. De var inbjudna men hade
tackat nej. "Barnvaktande" uppgavs som skäl. Folk blev ganska besvikna och ringde och bönade. Kanske skulle man ordna en barnvakt
åt författarparet?
-Du är minst berömd, sade en poet och pekade på mig. Kan inte du sitta barnvakt?
Jag känd mig inte hågad för detta. Den där poeten blev förresten inte särskilt berömd själv, men hade i alla fall vänligheten nämna
mig i sina memoarer.
En annan poet reste sig upp och höll ett anförande om, hur han brukade resa runt på fängelser och läsa sina dikter för fångarna. När
han slutat, frågade han om någon ville komma med en kommentar. Jag sade då att jag tyckte det var tillräckligt synd om fångarna även
utan hans dikter. Han är död nu och jag vet ej om han skrev sina memoarer. Gjorde han det nämnde han nog inte mig, i alla fall inte
positivt.
Mitt emot mig satt en söt flicka, vars far jag kände svagt. Hon var mycket trevlig och skrev romaner. Hade varit gift flera gånger och
hade en massa barn varav ett dött. Jag fick en roman av henne, "Den sjunde vintern" med "Vänskap och uppmuntrande tillrop". Den handlade
om svek och jag läste den med stor behållning. Visst var hon en stor författare! Och en människa värd beundran.
En trettio-fyrtio år senare blir denna författarinna hett stoff i TV och på kvällstidningarnas löpsedlar.
Det handlar om barnauppfostran. Anna Wahlgren blev niobarnsmor och hon skrev 1983 den klassiska "Barnaboken". Miljoner föräldrar världen
runt läste den. Wahlgren ansågs vara en betydande profet på barnuppfostran.
Men så skedde ett omslag. En dotter trädde 2012 fram med en bok, som gav en mörk bild av hennes barndom. Saken har ett par gånger behandlats
i "Skavlan". Och så har man slagit upp alltihop stort i bl a Expressen. Där var både Anna och hennes dotter på förstasidan den 5.2.13:
"Anna Wahlgren: JAG HAR BRUSTIT SOM FÖRÄLDER" braskade rubriken.
Självklart kan jag inte ha någon åsikt om vem som har "rätt" Anna eller dottern. Men jag tycker att Anna gjort en betydande gärning som mor
till alla sina barn. Och barn reagerar olika på sin uppfostran. Strindberg beklagade sig över sin hemska barndom, medan hans syskon inte
fattade vad han var upprörd över.
"Du ska hedra din fader och moder" står det i Bibeln, men jag menar bestämt att det finns föräldrar som inte är värda någon heder. Själv
trodde jag länge att mina dagars upphov var alldeles väldigt snälla och fina (för det var detta de petade i mig). Min barndom sades vara
"privilegierad". Jag växte upp på ett slott med massor av tjänare och hade det materiellt vida bättre än mina kamrater, vars föräldrar
fick sina magra löner av min far.
När jag blev vuxen fick jag svår ångest och gick till en psykolog. Efter ett tag sade hon: "Har du inget medlidande med den där stackars
lilla kille du en gång var?"
Nu växte bilden av ett barndomshelvete fram, ur mina som jag trodde, goda minnen. Jag hade haft en barnjungfru Beth, som jag sedan glömt.
Hon hörde sedan av sig när jag fyllde 60 och vi har sedan dess ringt varandra var och varannan vecka. Nu är hon 93 och fortfarande helt
klar i skallen.
Hon berättade om vårt första möte att när hon som mycket ung flicka sökte plats på slottet kom jag intravande med min Nalle "Martin Luffa"
och en dockpotta.
-Nalle ska sitta på pottan, presenterar jag mig för Beth.
Det är ett frieri och hon svarar "Ja".
Beth blir min Käresta och min Mamma. Nallen vårat barn.
Då hon nära nittioårig kom och hälsade på mig efter nästan sjuttio år hade jag just vernissage på en utställning. Hon trivdes som fisken i
vattnet och sade till pressen: "Han var otroligt söt med sina ljusa lockar ... Han liknade Hagasessorna!" och jag vittnade: "Vi har ett
innerligt förhållande, hon är en fantastisk dam". (SkD 09.09.04).
Min värld, när jag var tre, var Beth och Nallen. Min köttsliga mamma var en vacker, förnäm, iskall dam jag hade föga kontakt med. Min pappa
var maktens hemska centrum.
Min syster föddes när jag var tre. Och ungefär samtidigt försvann min "mamma" dvs den underbara Beth och min älskade Nalle, Martin Luffa.
Med tiden hade Martin Luffa blivit tovig och smutsig av all den kärlek jag gav honom. Mor och far säger något om saken och ger varandra blickar
i samförstånd, högt uppe där lilla jag inte räknas.
En kväll går jag och Martin Luffa till sängs som vanligt och björnen vilar förtroendefullt på treåringens arm. Nattlampan lyser, slottet knakar
och det susar i de höga alléträden. Allt verkar vara normalt.
Så blir det morgon utanför barnkammarfönstret. En jungfru väcker mig och min syster och hjälper oss tvätta och klä oss. Nallen i sängen känns
konstig. Han är äckligt prydlig som en tjänsteman på ett statligt verk. En liten slimmad djävla skattmas. Har långa, icke slitna ludd. Är ren.
Genomren och vit.
Luktar framför allt annorlunda.
-Vad är det med Marin Luffa? frågar jag jungfrun.
Hon tittar på nallen på ett särskilt sätt. Som om hon är invigd i ett vuxenfrimureri och är viktig och mallig och inte låtsas veta någonting.
Någon skådespelerska är hon inte.
-Nä vad då? säger hon och låtsas förvånad så det märks.
Min lilla syster fattar förstås ingenting. Hon är för liten.
Jag har rätt, men är totalt ensam i en värld av medlöpare och lögnare som är rädda om sina egna arslen.
Ingen har sagt mig att jag är förbjuden försöka lista ut saker genom tjänstefolket, men jag vet att så är det. Instinktivt. Jag har lärt
en massa oskrivna Lagar. Ej heller får jag försöka leta efter min riktiga nalle. Många ögon observerar och många är beredda avlägga rapport.
Mamma dyker oväntat upp, då barnen ätit gröt i köket. Hon är ute efter något -- det förnimmer jag, utan att kunna sätta ord på det.
Jag håller fram nallen och säger att den är konstig.
-Men det sade vi ju till dig! Minns du inte det?
Svårt att minnas något som inte sagts. Jag tiger.
-Nalle var så smutsig. Vi tvättade honom igår! Minns du inte?
Jag märker hur jungfrun lyssnar. Anar att det är något som inte stämmer.
-Det är inte Martin-Luffa! Det är en annan som jag inte vill ha! Jag vill ha Martin Luffa tillbaka!
Mamma blir arg:
-Så dum du är Jean! Minns du inte vad du själv sagt! Du ville nallen skulle bli ren!!! Det är din vanliga nalle som blivit tvättad!
Ren och snygg!
Jag gråter och skriker.
En av jungfrurna, Ulla-Carin, Carola, Jeanette, Anna-Stina, Kristina, Elsa. Inga, Camilla eller Eva-Maria ... tillkallas och utfrågas,
himlar med ögonen och säger:
-Javisst Frun! Så är det! Det är hans vanliga nalle.
Mitt inre blir till kaos och förvirring. Min bäste vän är bortrövad, förmodligen slängd på soptippen. Mördad! Alla omkring mig narras!
Jag kan inte lita på någon, allra minst på mig själv. Min barnasjäl störtar samman som en gruva, där takstöttorna bryts mitt av.
Mamma ljuger. Tjänarna ljuger. Världen är orättvis och korrumperad. Hela det förbannade slottet är emot mig. Jag själv kan inte lita på vad
jag ser och uppfattar.
I mitt bröst uppstår ett stort inflammerat sår som inkapslas och sedan sakta ärrar. Jag glömmer hur jag fick det, men skuggan av det som
skett gör mig osäker, misstänksam och orolig. Min evigt aktiva ärr-ångest griper tag i allt och placerade mig som offer ett brinnande livshelvete. Jag kontrollerar allt för att inte medverka
till katastrofer. Det driver mig att skriva och försöka fånga den mara som evigt rider mig. Jag kände att jag ej skyddat min älskade Nalle nog
och har samvetskval för Nalles grymma död. Vad han måste legat och ropat på mig på soptippen!
När jag blivit vuxen berättar mamma stolt att hon och pappa varit så snälla mot mig och bytt den skabbiga nallen mot en ny och fin när jag sov.
Enlig vad hon påstod märkte jag ingenting.
När jag nu berättar min historien för min (f d) psykolog menar hon att det är "kriminellt" att under barnets sömn byta ut ett dess nalle och att
det blir ännu värre om man sedan ljuger och förnekar det som skett.
När jag 1993 skulle vara med i en samlingsutställning på Waldemarsudde lämnade jag två bilder, en konventionell motljusbild från ett fält och
en naken liten flicka som släpper en docka eller nalle i vattnet.
Nu fattar jag att den senare handlar om att överge och döda en nära vän och skyddsling. Givetvis valdes den konventionella, ointressanta bilden
till utställningen.
Den utställda tavlan fick beröm. Det hade nog inte bilden på flickan och dockan fått.
Martin Luffa-sveket, lämnar en skugga i min själ. Jag misstror allt och alla, fruktar för att bli lurad, bedragen, utelämnad. Jag oroar sig
omåttligt för vad jag gjort i sömnen eller på fyllan. Någon skummis har kanske ringt mitt i natten och erbjudit något slavavtal. Som jag
eventuellt sagt ja till i sömnen och sedan glömt.
Jag har sedan i veckor varit vaksam på brevlådan ifall lurendrejarna ska sända avtalet.
Naturligtvis var det fnatt, jag insåg det, men visste inte vad som låg bakom. Till dess jag skrev en bok om "Martin Luffas hemlighet" och
fick ett positvt mottagande av den -- två diplom den vann hänger på min vägg i arbetsrummet.
Så gavs Martin Luffa ut igen, som "Pratbok" och jag åkte runt på litterära sammankomster och pratade om den här och där. Efter mina framträdanden
kom folk fram och en begåvad kvinna undrade: "Men vilken är egentligen Martin Luffas hemlighet? -- Djupast sett?"
Då gick det upp för mig att min älskade vän från sin björnhimmel uppenbarat sig för mig och berättat om det lömska mordet i mina föräldrars
slott för sjuttiofem år sedan.
Den natten utstakades hela mitt liv -- visserligen på ont men faktiskt också på gott. I stort sett alla böcker jag skrivit har handlat om detta
övergrepp. De handlar om människor som fått ett kollektiv mot sig -- om barnasjälar som såras och skadas. Själv har jag i mitt liv kreerat detta
trotsiga barn och kommit på kant med olika kollektiv. Flera jobb har jag sparkats från därför att jag gått emot de rådande normerna.
I hela livet har jag om och om igen tagit parti för de små och svaga, vilket gjort mig avskydd och bortstött av omgivande vuxna, t ex lärarkolleger
med auktoritära ideal.
Man må tycka vad man vill om mig (och gör det också) men allt det här är JAG. Hade jag fått ha min nalle kvar då i slutet på 1930-talet, hade
jag blivit en helt annan person -- mer foglig, välanpassad och "trevlig". Kanske en medelmåttig forskare eller måhända -- hemska tanke -- godsägare
som pappa, värd vid stora älgjakter med glada dryckesslag.
Nu har min kreativitet, protestlusta och empati styrt mitt liv.
När jag nu skriver mina memoarer (för femtioelfte gången) är jag kritisk mot mina föräldrar. De tvingade mig och hotade mig. När jag var
fem-sex år hade de varit på en stockholmsresa. När de kom hem fick jag inte, som jag brukade få, någon present. Barnet kollade i deras
resväska och fann en liten blå traktor.
När jag frågade om present retades pappa med mig och sade att varför skulle jag ha present?
-Ingen traktor? avslöjade fyraåringen sig.
-Han har tittat i vår väska, röt min far och sände mamma att titta. Jo då så hemskt var det. Stor rättegång, gråt och tandagnisslan innan
traktorn sändes till en kusin som present.
Vad jag hatade den stackars snälla och trevliga kusinen!
När jag en annan gång försyndat mig skulle jag sändas till uppfostringsanstalten Bona. Pappa sade att han ringt dem. De var glada att få ta
hand om en så elak unge som jag och hade redan sänt ut en bil. Jag låg vettskrämd på golvet, sparkade med benen och skrek. Jag lovade att bli
så snäll, så snäll och aldrig görs något elakt mera.
Till sist ringde min "snälla" pappa bilen och fick den att besviken vända tillbaka.
Som detta hände i början på 1940-talet måtte bilen varit utrustad med världens första mobiltelefon ...
Stryk på bara stjärten var straff för allt trots. En gång fick jag stryk för något syrran gjort. I dag kallas sådant med rätta misshandel
och är straffbart.
Mina föräldrar satte mig slutligen på den vidriga internatskolan Solbacka. Där praktiserade de kamratuppfostran". Det är ett förskönande
namn för "mobbing".
Alla dessa prövningar till trots blev jag inte den välkammade, duktiga och lydiga lilla gosse mina föräldrar ville ha mig till. När de hade
sin årliga, feodala fest i slottet för traktens folk, var det en nyfiken gäst som gick en privat runda för att se allt fint. I ett av
praktgästrummen hittade hon godsägarsonen i nära naket tillstånd i en engelsk paradsäng. En lika avklädd flicka från socknens fattigare delar
fanns där också.

Mina föräldrar blev rasande. Flickan var en "enkel" flicka. Hon ville bli med barn och bli rikt gift. Troligen hade hon syfilis. Min näsa
skulle ruttna, jag skulle bli galen och paralyserad. Kort sagt skulle Fan ta mig.
De flesta människor från den tiden är döda. Men både den söta tjejen och jag lever än. Hon är gift med en trevlig kille som jag gillar.
Hon har lyckats väl i livet utan att gifta sig rikt.
Under mitt memoarskrivande var det en period då jag hatade mina föräldrar. Blängde argt när jag gick förbi deras porträtt. Men som dagarna
gått har jag mer och mer tyckt att de antagligen var barn av sin tid och denna tids värderingar. De var ju inte elaka utan välmenande och
hade sina ok att bära på. Tidsanda är en stark vind som ingen står emot.
Dock tycker jag att vi som är äldre inte ska sätta vår prestige mot ungarnas. Det är så lätt att som vuxen uttala sig om den unges brister
och klena framtidsutsikter!
När jag gick i motsvarande högstadiet, ansågs jag av de flesta lärarna vara ovanligt korkad och omöjlig. Min geografipedagog suckade:
-Jag är så orolig för Bolinder. Vad ska det bli av honom som inte har något alls i huvudet?
Jag kunde aldrig hålla käften. Så jag sade:
-Det är jag med adjunkten. Jag vaknar på nätterna och oroar mig. Men jag tänker: Går inget annat får jag väl bli geografilärare.
Efter det fick jag även uselt betyg i geografi ...
En av mina idoler på den tiden var radioprataren Pekka Langer. I sina postuma memoarer --utgivna av sonen Johan -- "Radioaktivt avfall"
(1996) berättar han om sin realskoletid. En i klassen vägrade simma på djupt vatten. Den bistre gymnastikkaptenen undrade argt: "Hur ska
det gå för Danielsson här i livet, när han inte vågar simma över de stora djupen?"
Och Langer kommenterar: "Svaret på den frågan fick han först många år senare -- då det i all världens tidningar stod att Bengt Danielsson
tillsammans med fyra norrmän hade flutit över Stilla havet på en balsaflotte vid namn Kon-Tiki. Tala om att vara rädd för 'djupen'."
Nu är en norsk film om Kon-Tiki nominerad för en Oscar. Forskaren och äventyraren Bengt Danielsson spelas av Gustaf Skarsgård. Den självgode
gymnastikkaptenen lär man däremot inte hedra med någon film.
Vad gymnastikläraren tyckte när han läste om Kon-Tiki, kan man undra. Men lärare vill nog inte gärna erkänna om de haft fel. Jag blev
utskrattad i gymnasiet när jag sade att jag ville bli författare. När jag hade lyckats med detta, sände jag några av mina böcker till min
gamla svensktant. Inte ett ord fick jag till svar!
Det finns ett utbrett vuxenförtryck mot unga människor. Jag har som lektor engagerat mig i de unga, tagit parti för dem. Och naturligtvis
märker jag att vuxna gärna skäller ut mina tonåriga skådisar för skitsaker och tycker jag kan ställa in mina repetitioner i en kyrka, när
de kommit på ett annat sätt att använda min bokade lokal. Jag minns en gång när en dam var arg på oss för att teatern störde hennes
Estoniagrupp. Hon klagade hos prästen Anders som var chef. Han sa lugnt: "Men de har bokat lokalen. Blir ni störda får ni väl gå någon

annanstans!"
Heders åt den rakryggade prästen Anders!
Den världsberömde läkaren Janusz Korcak som skrivit boken "Barnens rätt till respekt" (Övers Ros Mari Hartman), försvarade modigt
de ungas rätt in i döden -- ja han följde 1942 faktiskt frivilligt sina skyddslingar till Treblinka och in i gaskammaren!
Korcak skrev: "När läraren en gång blivit bränd hemfaller han åt vilka medel som helst för att få övertaget... Han kommer att göra allt
för att utrota och driva ut trotset och bristen på respekt."
Tiden går och då får sådana lärare och vuxna fel. Vilket nederlag detta måste vara!