3 Idoler & snälla barn


I samma tidningsnummer (SkD 1 dec 12) hittar jag dödsrunor över två "kändisar". I högre eller mindre grad är kändisarna
en del av ens eget liv. Man minns saker man läst eller sett om dem, ibland att man haft någon liten kontakt med dem.
Någon som helst kontakt har jag inte haft medakademiledamoten KNUT AHNLUND. Runan över honom handlar mindre om vad han
själv gjort än om att han råkat i luven på andra. Han var litteraturvetare och har skrivit om Henrik Pontopidan och Sven
Lidman. Även om den förre delade ett nobelpris (1917) hör nog ingen av dem numera till de riktigt levande författarna.
Knut Ahnlund kom in i Svenska Akademin 1983 (stol 7). När det blev bråk om Rushdie 1989 protesterade han tillsammans med
Lars Gyllensten och Kerstin Ekman. 1996 blev det en ny kontrovers, nu med Akademiens ständige sekreterare Sture Allén.
Efter den schismen deltog Ahnlund inte i Akademiens arbete.
Man skulle kunna tro att Ahnlund blev glad när hans motståndare Sture Allén slutade vara ständig sekreterare och ersattes
med Horace Engdahl. Men icke då! 1999 kritiserade han den nye och tog ännu tydligare avstånd från Svenska Akademien.
2005 var han ilsken över att Elfriede Jelinek fick nobelpriset. Hon var ytterst otippad och kände personligen mer
förtvivlan än glädje över "att släpas ut i offentligheten". Då kände hon sig hotad, meddelade hon från Wien. AB kollade
om folk visste vem hon var. 96,8 % hade aldrig läst något av henne. Det hade tydligen Ahnlund och han gillade inte det
han läst. Och sade att han ville lämna Akademien ...
2010 intervjuades han 87 år gammal i DN och hade på intet sätt tappat glöden. Han anklagade de övriga i Akademien för att
vara maktfullkomliga och för att i förväg berätta för pressen om vem som skulle få nobelpriset.
Nu är han död och jag beklagar innerligt detta. Utan att ta ställning i de olika bråken känner jag beundran för hans
stoiska ilska mot allt han ogillade. Vi svenskar är ofta konflikträdda och har sällan ett sådant civilkurage som Knut
Ahnlund. Vi knyter på sin höjd näven i byxfickan. Det är synd, det behövs folk som inte jamar med i allt nytt och dumt.
Någon borde verkligen göra som det troskyldiga barnet, tala om när kejsaren är naken.
Det är ytterst förmågan att tänka kritiskt som gör människan till människa. Rådjur springer vilt över trafikerade vägar.
En och annan dödas men de överlevande lär inget av detta. Annat är det med oss människor. Vi observerar och förändrar.
"Det är fel att bara springa! Jag tycker vi ska kolla och se om det kommer en bil innan vi rusar över!"
Jag föreställer mig att Ahnlund var en sådan som tordes ha en avvikande mening. Det är stort!
En kväll för länge sedan hade de ett nytt TV-program. Tre högtidsklädda herrar ledde programmet, i vilket nummerkulor
föll på plats i en blänkande apparat. Tippade man på rätt nummer kunde man tjäna pengar.
Jag var lärare då och en av mina elever hade en pappa som var något slags spelalkoholist. Han kunde inte låta bli att
spela på allt möjligt och det ledde till att alla familjens pengar gick åt. Killen i min klass fick ofta gå utan pengar
och var förstås hungrig.
Jag stack åt den stackaren en och annan tjuga, så han slapp att svälta ihjäl. Och inom mig förbannade jag de giriga
spelbolag som tyckte det var OK att redan rika blev rikare medan fattiga människor berövades sin mat.
Nu skulle teve ta in spelandet i hemmen! Det gjorde mig förtvivlad och jag skrev ilskna brev till de tre programledarna.
Två var för fina att svara men den tredje sände ett långt, vänligt och genomtänkt svar. Det var LARS-GUNNAR BJÖRKLUND som
nu också gått ur tiden. Att säga att vi blev vänner är kanske att överdriva, men vi hörde av oss till varandra, han nämnde
mitt och Libers sportlexikon i något program. När jag nu rotar i mitt hemliga rum, hittar jag hans bok "Sporten I Dag 1988-89"
med dedikationen: "Broder Jean! Det är en glädje att läsa Dig! Få se vad du tycker om mig. God Jul 88. Lars-Gunnar."
Lars-Gunnar Björklund grundade Tipsextra och var marknadsdirektör på Tipstjänst (numera Svenska Spel). Samarbetet med Rolle
Stoltz var legendariskt och Lars-Gunnar var den förste sportjournalisten som tilldelade Stora Journalistpriset i klassen
radio och tv (Det var 1971 för "medryckande, färgstarka, och perspektivrika reportage".)
Jag har lärt känna många berömda personer under mitt liv. Somliga har varit självgoda, snorkiga och stora egoister.
Lars-Gunnar Björklund hade inga sådana later. Han var vänlig, ödmjuk och satte sig aldrig på sina höga hästar. Mycket få
kändisar är sådana genomfina, älskansvärda människor.
En gång på 60-talet träffade jag en av min barndoms idoler -- en människa som jag som gosse beundrade gränslöst. Tänk att
nu möta honom på tu man hand -- nog var jag lycklig!
Jag måste säga att jag inte tyckte karlen såg mycket ut för världen. Liten, tjock och med en åtsittande, blanksliten kostym
på sig. Därtill verkade han vara på ett rysligt humör. Inget som jag sade föll honom på läppen, allt var åt helvetet enligt
honom.
Till sist blev jag nästan rädd för vad jag skulle säga.
Nu har jag läst om hans böcker och är ganska tillfreds med honom igen. Och någon har förklarat att det var det mediala
trycket och det ständiga påpassandet som påverkade hans humör negativt.
Skriva kunde han i alla fall!
När jag började idrotta skaffade jag en ny idol. En framgångsrik idrottsman som jag ville efterlikna. Jag visste "allt"
om honom, sådant lappri som vad hans fru hette som flicka och vad han presterat i en massa försumbara tävlingar.
Jag samlade klipp, ritade av honom och skrev av texter om honom. När jag nu letar fram ett av häftena jag åstadkom ser jag
i en text att han anges ha "fräckhet" och "gåpåarhumör".
Kanske borde jag funderat mera över vad sådant egentligen innebär ...
Hur som helst så fick jag, när jag bodde i Enköping, en dag syn på honom och hans familj. Överlycklig rusade jag fram och
bad artigt om en autograf.
Så sur han var! Jag kände verkligen att jag var ovälkommen.
Många år senare skapade jag Libers idrottslexikon och ägnade honom stor och smickrande plats. Jag sände en bok och skrev
ett brev om min beundran och vad han betytt för mig. Inte ett ord fick jag som tack!
Och varför ska en framgångsrik idrottare vara trevlig? Senare har jag blivit god vän med Gunder Hägg och Kjell Tånnander
och de har bägge varit jättetrevliga. Som kontrast!
Men det kan vara begripligt om vissa kändisar blir tvära. Elfriede Jelinek fruktade att "släpas ut i offentligheten". Den
avundsjuka folk visar är enorm. De ska minsann visa att "en ann är så god som en ann". En kvinna berättade för mig att hon
1950 jobbade i en stor bokhandel i Stockholm. William Faulkner skulle just få nobelpriset i litteratur. Han dök upp, valde
några böcker och bad henne sända dem till Grand Hotel.
-Jaha, vilket namn? sade hon då.
Hon tyckte hon var rolig och kvick, jag tycker hon var löjlig. Det är väl inget att skryta med att man är obildad!
En kille som jobbade på TV och ofta syntes i rutan satt på en krog och åt. Ett gäng dök upp och åt en bit bort. De glodde
snett på kändisen men låtsades inte om honom. När de gick gjorde en av dem en lov till TV-killes bord och väste:
-Du ska inte tro av vi känner igen dig din djävel!
När detta skrivs lackar det mot jul och alla ska vara snälla så att tomten inte blir sur och snålar på klapparna.
När jag var ett litet bläckfläckigt barn och gick i Kyrkskolan hemma i vår socken, läste vi "Sörgården" och "I Önnemo"
av Anna Maria Roos. Miljön i böckerna påminde i mycket om Astrid Lindgrens senare "Bullerbyn". De speglade också den
verklighet vi barn på den tiden levde i och som vi kunde se genom skolans fönster. Gårdar och fält, som förändrades allt
eftersom årstiderna växlade. Våren spädgröna blev sommarens tunga växtlighet, blev höstens bruna och gula blad och så föll
snön från grå skyar och gjorde vägarna svårframkomliga. Vi spelade "I Ruskaby skola" i Folkets hus och gjorde Levande
Charader.
Slutligen kom tomten till "Alla snälla barn".
I boken Sörgården fanns tidigare en flitig bonde som hette Per Olsson. Han fick hjälp av den lille gårdstomten som bar in
på fälten kvarglömda ax i ladan. Detta gjorde Per Olsson lat, han tyckte att eftersom tomten var så duktig, kunde han själv
ligga och lata sig på morgnarna. Det skulle han aldrig gjort! Nu bar den lille tomten ut ax från ladan till fälten och bonden blev allt fattigare. "Då begrep
Per Olsson. hur det var: att blott den flitige blir hjälpt av tomten, men att den late blir straffad. Och när han nu tänkte
på, hur lat och vårds-lös han varit det sista året, blygdes han djupt och beslöt att ändra sig."
Sjuttio år har gått sedan jag gick i småskolan och stavade mig fram i berättelsen om Per Olsson och tomten. Även om den lille
skolgossen finns kvar långt inne i mig har jag ändrats mycket. Somliga av mina gamla kamrater finns inte mer. Till och med
den gråa lilla tomten, som kunde vara argsint nog att skicka en elak pojke hela Sverige runt på en gåsrygg, är helt förändrad.
Han är nu en stor och tjock julman, bullrigt glad, rödklädd, amerikaniserad och han tillverkar leksaker i sin teveverkstad
varje julaftonseftermiddag. -Säg MAMMA! Och när dockan kan det, får hon en godkändstämpel i byxbaken. Både förr och nu gäller det att prestera så tomten blir nöjd. Julen som i kristendomen berättas firas för att människan har
fått en stor gåva som innebär både frälsning och evigt liv, har omvandlats till att söka blidka en dömande makt så man kan få
"Godkänd" stämplat i baken. Sankte Per står vid himlens port och vet allt vi hittat på. Han räknar plus och minus i sin stora
bok. Duger inte våra insatser ligger vi illa till -- i värsta fall kan vi få brinna evigt i Helvetet.
Jag har hört en anekdot om en man som låg och våndades på sitt yttersta. En ängel dök upp vid hans säng och lovade honom
studiebesök både i Helvetet och i Himlen. I Helvetet satt olyckliga runt ett bord med underbar mat. Den såg fantastisk ut och
doftade förföriskt. De som satt där hade långa gafflar bundna vid armarna och kunde ta mat på dem men inte få in maten i mun.
Jämmer och elände!
I Himlen satt man också runt ett bord med fantastisk mat. Den såg underbar ut och doftade förföriskt. Man hade långa gafflar
bundna vid armarna och kunde ta mat på dem men inte få in maten i mun. Så man matade varandra!
Det vi gör för andra, det gör vi för oss själva.
Kanske är det julens innersta budskap ...