2 Mer eller mindre glömda

I dag, när det är höst 2012, får jag ett vredgat brev från en väninna som är författare. Hon klagar över hur hemskt det är att vara "avdankad"
(vilket är synd, så bra som hon är) och hon har träffat en gemensam vän som också är ledsen över att vara före detta. Hon hade läst min senaste
och kanske är hon en liten smula avundsjuk, för att jag ej lagt mig på sofflocket att dö.
Byggnadsarbetare jag känner har i allmänhet varit glada över att pensionsåldern äntligen kommit, så att deras slitna kroppar inte längre behöver
pallra sig upp i morgonväkten för att sedan utstå isig kyla eller dallrande hetta på något pågående bygge. Författare och konstnärer vill däremot
ofta fortsätta till dess de dör. Deras skaparlust finns kvar och deras lata kroppar trivs bra vid ordbehandlare eller staffli.
Radio- eller TV-folk ersätts ofta mot sin och allmänhetens vilja. Och när någon tid gått är de alla mer eller mindre glömda. I vissa fall är det synd.
Jag kommer nog alltid att sakna den vänlige, djupt bildade och varsamme Vassilis Bolonassos på söndagsmorgnarna. Han spelade klassisk musik i sitt
"Alltid på en söndag". Sista gången var 30 sept 2012 -- så nu är det aldrig mer på en söndag.
Ersättningen "Tidigt" verkar sakna hans vibrerande personlighet.
När jag av gammal vana förväntansfullt sätter på radion söndagsförmiddagar, hamnar jag ibland i det flasiga skräpprogrammet Mannheimer&Tengby. Det är
precis tvärt emot den ödmjuke Bolonassos. Han höll sig själv i bakgrunden och hade fokus på de mästare han spelade. Mannheimer&Tengby fokuserar hela tiden
på sina egna, ointressanta personligheter och saknar över huvud taget skärpa. Värst tycker jag en mamma till en av programledarna är.
Denna "Mamma Karin" verkar ha fått sitt jobb på grund av släktskap. Hon tycks inte veta några mängder om böcker och det skulle ha kunnat varit en poäng om
hon nyfiket plöjt fram i bokfloden och tyckt till om alla möjliga bokfiskar hon mött.
Men nej då! Mamma Karin leker expert. Hon pratar inte gärna om konstiga böcker på små eller egna förlag. Icke! Dessa böcker kunde behöva den reklam vilken
"Mamma Karins" maktställning i radion om söndagsmorgnarna de facto innebär. Hon mal beskäftigt på om storförlagens bästsäljare som redan ligger i höga travar
på bokhandelsdiskarna. Tröttande!
Och programmet bara fortsätter och fortsätter, söndag efter söndag, månad efter månad, år efter år ...
Det är söndagsförmiddag i oktober då detta skrivs. Jag avstår från radion. Spelar CD-plattor. Just nu "Drottningholmsmusiken" av Johan Helmich Roman (1694-1758).
Förutom att det är oändligt skön musik, har den mycket att berätta om konstnärens hårda villkor i en värld av pretentiösa makthavande amatörtyckare.
1743 hade man valt tyske Adolf Fredrik till svensk kung och året därpå skulle han vigas med Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika. Förste hovkapellmästaren
Johan Helmich Roman skrev då sin vidunderliga Drottningholmsmusiken. Men de kungliga som ansågs veta bäst, gillad inte Rohmans musik. Fredrik hade ett hovkapell
som följde honom till Sverige. Han och Lovisa Ulrika tyckte inte att Rohmans musik var modern nog! Så det så!
1745 lämnade Rohman sin tjänst och 20 november 1758 dog han "af kräfwetan".

Det är mer än 250 år sedan. Och här spelar jag (och tiotusentals andra) den av makten nertrampade "Drottningholmsmusiken". Jag vet inte vad det antagligen
förträffliga tyska hovkapellet skapade och inte hur den då modernas musiken lät. Det är för länge sedan bortglömt -- men Drottningholmsmusiken lever!
För att travestera Tegnér:
Vad makten må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
TV tittar vi föga på. Ett av våra barn såg till att vi fick en TV vid sängen -- det gör att vi kollar på något program då och då. Det brukar vara klockan åtta när vi jobbat
färdigt för dagen. Ett program vi tyckt väldigt bra om är det med Kalle Moraeus och han olika gäster vid Siljan. Programledaren är genommusikalisk, chosefri
och bjuder på sig själv.
Toppen av toppen denna sommar var när han gästades av Katie Melua. Hon sjunger enligt min mening bättre än någon av våra svenska stjärnor, möjligen med undantag
för ABBA-Agneta. Dessutom var hon opretentiös, hade något att berätta och smälte in perfekt. En sann högtidsstund!
Sämst var en orkester med frackklädd dirigent och ambition att spela så att de som sjöng drunknade i allt fiolgnidandet. Bl a den klart begåvade Agnes som var
värd ett bättre öde.
När Den svenska nationalarenan invigdes 27/10 skedde det med en helt underbar show. Moraeus var med och Agnes fick framträda utan att bli överkörd av ett
frustande ånglok. Tommy Körberg har jag sett flera gånger i "Jazz under stjärnorna" i Brantevik. Han är bland det bästa vårt land någonsin fått fram. "Till
havs" sjöng en sensationellt bra operasångare. Men när Jussi Björling sjunger finns en skillnad. Bägge strävar högre och högre och når ett tak. I Jussis fall
tycks taket brista och rösten breder ut sig i en evig rymd där ingen gräns finns.
En ung finsk skådespelare som hette Oskar någonting agerade i en Duvemåla-scen. Jag är övertygad om att detta geni med förödande scenisk närvaro,
blir världsberömd.
Det hela slutade med Roxette och jag blev lycklig över att Marie är tillbaka. Vi älskar ju alla henne!
I programmet därpå "Intresseklubben" var man "rolig" genom att prata om utsöndringar: bajs, snor, kräkningar -- Brrr sade Kasper, när han såg en naken häst ...
Mannheimer&Tengby får tydligen evigt förpesta radions söndagsmorgnar för mig men i TV byter man friskt. Doobidoo tyckte jag var kul med superskicklige skådisen
Peter Harryson men den geniale Lasse Kronér är minst lika bra. Bäst är Kronér i programmet där folk tävlar mot niondeklassare -- han kan konsten att prata med
ungar okonstlat och utan vuxenprestige. Det verkar över huvud taget som om han tycker om människor. Det värmer!
Ett sämre byte gjorde man när man ersatte ledarna för "På spåret". Det var länge ett av mina favoritprogram, nu ids jag knappt se det. Vänlig och anspråkslös
charm har bytts mot tempo, arrogans och trist opersonlighet.
Bästa programledaren är norske Skavlan. Hans "knep" är att lyssna intensivt på alla sina gäster. Hur gör han förresten för att få sådana supergäster? Bara att
äntligen slippa de vanliga, pretentiösa svenska ankdammskändisarna, som ska vara med i varteviga program, är en lisa. För mig personligen kan de kännas som en
flock vilken kommer tjattrande och låtsas gilla varandra.
Annat är det med Skavlan. Senast jag såg hans program hade han Ola Rapace där och Wenche Myhre och Robert F Kennedys dotter Kerry. Lägg därtill en av mina största
favoritförfattare John Irving, som sade en massa klokt om Livet och om Författarskap som kontrast till vad hjärndött, nyskilda svenska "deckardrottningar" brukar
kväka ur sig.
Eller de uppblåsta, unga popstjärnor som Gun Bergbring i Radio Malmöhus verkar älska att intervjua. De tycks inte veta något om mänsklig ödmjukhet utan tror att
alla och envar är så enormt intresserade av dem. Jag har inte hört deras namn, inte lyssnat på något av det som de tycks mena är ny musikhistoria. Och spelar man
något av dessa unga begåvningar inser man att det är inte någon "Drottningholmsmusiken" som folk spisar om 250 år. Mera är det i så fall det där som Adolf Fredriks
tyska kapell åstadkom.
Nå, det är inget att säga om att det är bortglömda om 250 år. Men de flesta minns förmodligen ingen av dem om 250 dar!
Vad är en musikkändis egentligen? Som ung hörd jag "Hubbe" spela munspel. Vad stor vi tyckte han var! Och när en gammal stenkaka med honom dök upp
i radion härom året, kände jag direkt igen honom. Men han är förstås stendöd idag. Jag har också hört ABBA live. De fick på nöten av en massa proggare
ingen nu spelar. Jag har också live hört t ex Benny Goodman och Louis Armstrong. En gång satt jag med en dramaklass på en scen och diskuterade kändisar.
Var och en fick nämna den största kändis han/hon mött live.
De nämnde "stjärnor" jag aldrig hört talas om och som förmodligen är totalt glömda i dag. Jag drog till med "Louis Armstrong" och kände mig kaxig.
Det blev dödstyst. Till sist sade en tjej:
-Det var han som var först på månen va?
Så är det. Även nu jättestora kändisar är totalglömda om 50-100 år.
Det är lördagsmorgon när detta skrivs. Jag har suttit en stund i min ateljé och målat julkort. Hört på Melodikrysset. En gång skulle jag och ett
mina barn vistas en regnig lördag på en ö i Bohuslän. Vi bestämde oss för att försöka lösa Melodikrysset som tidsfördriv.
Men det verkade olösbart. Inget av våra svar passade in i krysset i den stora kvällstidning vi köpt. Lika illa var det i deras TV-blad för veckan.
Småningom fattade vi att de hade fel kryss inne! (Och jag erinrade mig att jag upplevt detsamma förut.)
Sedan dess försöker jag inte lösa det där krysset. Förr om året var det ett par pigga gubbar som hade det. De hade ett fint samspel och var jättebra,
men jag minns inte längre deras namn. Och jag tror att de är döda.
"Ring så spelar vi!" var det dessförinnan på morgonen. Den "legendariske" Hasse Tellemar dog för någon vecka sedan. Nu är det Lisa Syrén som har programmet
sedan flera år. Hon är toppenduktig. Glad, beläst, intelligent och ödmjuk. Bäste ledaren hittills. (Tord Carlsson är tvåa.) Lisa S. hör jag nästan alltid på.
En bra start på lördagen!
Tiden går! Nu är det åter söndag. Jag har suttit i ateljén och målat mina buntar med julkort. En röd tomte. Gröna granar. Blå fotspår i snön. Det blir en
trehundra kort. Numera skickar jag bara ett fåtal. Jag har upptäckt att de flesta "vänner" skiter i mig och vad jag gör. Så jag slösar inga kort på dem. Istä
llet
delar jag ut kort i affärer där vi handlar eller till folk jag möter. Många blir glada. Det är en skillnad mot alla sura typer som mest föraktar mig och vad
jag gör. "En djävla deckarförfattare! För min del läser jag litteratur. Riktig litteratur!"
Härom dagen hittade jag en novell jag skrev i gymnasiet. Då trodde jag att den skulle göra mig berömd. Och då skulle alla som såg ner på mig få se på tusan!
Det var en naiv tanke med de lärare och kamrater jag hade.
När jag några år efter studenten blivit en etablerad författare, sände jag min svenskadjunkt några av mina böcker. Jag fick inget som helst svar.
En studentkamrat dök upp när jag presenterades på bokmässan. När jag skulle samla mig för scenprogrammet skällde hon ut mig. Mitt i mitt tio minuter långa
framträdande reste hon sig sedan och gick demonstrativt.
-Vi tyckte att han var en idiot i gymnasiet och så fortsätter vi minsann att tycka!
I alla fall har jag sänt min gamla novell till en kulturperson som har något projekt med mina noveller på gång. Vi får se vad som händer.