Nya notat

Mina notat har legat nere för att jag haft så mycket att göra. Nu när det är höst 2012 skulle vara roligt att försöka igen. Det är mycket som händer
i livet och jag känner lust att prata lite om det. Det är två orsaker till att skriva -- jag har behov av att skriva och den verklighet man lever i
behöver kommenteras. T ex svensk sjukvård.

Min fru, Ajan, har varje vardag i över en månads tid blivit strålad i Malmö. Det var inte cancer man hittat i bröstet, men förstadium till det. Hon
opererades och skulle sedan strålas "för säkerhets skull". Ajan har tåligt genomlidit detta, men förklarligt nog blivit mycket trött.

Strålningskliniken i Malmö har varit underbar, vänlig personal och idel nöjda patienter. Något så bra får naturligtvis inte finnas i svensk sjukvård.

En norrlänning, som så vitt jag vet, aldrig någonsin satt sin fot på kliniken har utsetts till sjukhusdirektör och beslutat att kliniken ska läggas ner!
Det känns destruktivt och omänskligt -- både mot den utomordentliga personalen och mot patienter som har det hemskt nog ändå.
Tills vidare fortgår verksamheten. Ajan blir färdigbehandlad innan kliniken stängs. När vi 5 oktober skulle fara E6-an från vårt Bjärred till Malmö var det
det vanliga vansinniga racet där folk i för hög fart åker slalom, för att komma i tid till sina ack så viktiga jobb. Plötsligt blev det helt stopp i bortåt
en timme. En bil hade voltat ett par hundra meter före oss och vraket täckte båda körbanorna. Det blev kilometerlånga köer.
Vi ringde strålningskliniken och där var man lika vänlig som vanligt. "Vi planerar om, så att vi kan stråla henne när hon kommer!"
Vänta, vänta, vänta. Kissnödig, kissnödig, kissnödig. Ambulanser och bärgningsbilar tog sig mödosamt fram genom kökkenmöddingen av bilar. God rapportering i
lokalradion. Om en halvtimme ska det vara klart! Ambulans ylar mot Lund. "Fem minuter kvar", säger en kvinna på Lokalradiostationen.
Och beskedet stämmer. Vi far förbi ett totalt förstört bilvrak, ängslas för den arme föraren men får senare på dagen veta, att han klarat sig skapligt. Puh så skönt!
På strålningen är de som alltid jättetrevliga och vi far till Lund för att äta lunch. Av olyckan syns inte ett spår. Vi tänker på att vi dagligen på radion hör
om flera olyckor på E6 och sätter dem i samband med alla de hemska vansinneskörningar vi bevittnat på denna motorväg och alla de jättelika, ofta utländska
långtradare som mal fram.
Vi tror att vi nu som plåster på såren ska få det trevligt i Lund. Vi tänker äta lunch på mysiga S:t Jacobs Stenugnsbageri vid Klostergatan och sedan köpa hem
sushi till middag. Se på programmet om den fascinerande Birgitta Stenberg och även kolla på X Factor där det bl a finns en tjej från vårt Bjärred med bland
finalisterna.
"Man ska inte prisa dag förrän sol är bärgad", sade de gamle och det är väl ungefär detsamma som, att man inte ska ropa hej innan man hoppat över bäcken.
Det skulle visa sig att vår förmiddag var en andeviskning mot det helvete som följde. Dagen blev rakt inget att prisa och vi skulle falla pladask i en förorenad
bäck innan solen rödfärgat västerhavet bortom Bjärred.
Vi parkerade bilen på Bytaregatan vid stadens centrala hotell Lundia och gick glada i hågen mot Klostergatan. Då ramlade min av strålningen dödströtta följeslagare
handlöst och slog bakhuvudet hårt i gatstenarna. Det blev omedelbart en stor bula och en ännu större samling folk. Många var vänliga och hjälpsamma -- Tack för det!
Jag ringde efter ambulans. Jag fick tala med två personer efter varandra. De verkade ha pluggat in samma frågeschema. "Nej, hon blöder inte!" "Nej hon är inte
medvetslös!" "Hon har en stor bula i huvudet och säger att hon har ont!" "Nej, hon blöder inte!" "Nej hon är inte medvetslös!" "Hon har en stor bula i huvudet och
säger att hon har ont!"
Man vill veta var vi befinner oss. Ja, vi är alldeles utanför Lundia. Personen jag pratar med undrar vad Lundia är för något. Hon har aldrig hört talas om Lundia.
Jag frågar var hon är någonstans. Jo, hon sitter i Göteborg och ska dirigera ambulanser i ett för henne okänt Lund.
Min skadade hustru har ont och undrar varför det aldrig kommer någon ambulans. Jag säger det i telefonen och kvinnan i Göteborg blir sur. Jag ska minsann inte klaga
på henne, utan på politikerna! Så det så!
Sent omsider kommer en ambulans farande med blåljus och allt. Trevlig personal i den. De kör oss till Akuten på Lunds lasarett. Konstaterar under färden att Ajans
temperatur är låg. En sjuksköterska blir tilldelad min fru. Jag tycker hon är vag och känner inget stöd. "Det kan jag inte säga" är tydligen en favoritreplik varvad med "Det vet jag
inget om!"
På mig verkar de som vi är något katten släpat in och som sköterskan vill bli av med efter så liten insats som möjligt. Såvitt jag och den skadade minns, kollades
ej den låga temperaturen.
Ajan som slagit huvudet hänvisas nu till en brits i en korridor. Hon som ju kan ha fått en hjärnskakning och bör ligga mörkt och tyst får en takstrålkastare rakt i
ögonen och runt henne rusar folk fram och tillbaka. Ljudnivån är mycket hög. Mitt emot sängen är dörren till någon som har en tydligen farlig smitta med enligt ett
anslag diarré och kräkningar.
Till sådana rum ska det vara en sluss. Så icke här.
Personal går in där plastade som månfarare och kommer ut och tar av den kanske smittade plasten intill oss som är helt oskyddade. Min Ajan har jobbat större delen
av sitt yrkesliv på detta sjukhus. Hon har aldrig upplevt att det varit så rysligt illa. Tydligen har det blivit enormt mycket sämre.
Timmarna går. Vi är som orkanens öga. Kav lugn mitt i ett fruktansvärt, pågående kaos. Vi anar av lösryckta repliker att det ständigt kommer in olycksoffer från
E6. När jag vänligen frågar en passerande säger hon i farten: "Det är alltid nya olyckor!"
Jag frågar en expedition intill oss och de hänvisar till ett rum längre bort. Där väntar jag länge innan någon kommer och säger att de har då inget med saken att göra.
Jag hänvisas till syster Adolf (han heter något annat) längre bort. Jag uppsöker Adolf som först alls inte har tid med mig, sedan nedlåter sig till att vara ovänlig
mot någon som inte kan sitta timme efter timme och hålla käft. En doktor ska undersöka, men det kommer att dröja.
"Kommer kanske vilken vecka som helst" säger jag och Adolf bekräftar surt att så är det. Han verkar nöjd att ha näpst en gammal sjuk gubbe och därmed också en f d
sjuksköterska -- det är ju han som har Makten!
Vi väntar vidare. Till sist får jag syn på "vår" sjuksköterska. Hon ser sur ut över att se mig. "Jag ska gå nu. Jag har överlämnat ansvaret till Adolf", säger hon
och ler triumferande. Jag går till Adolf. Han griper en mobiltelefon. Det ser ut ungefär som en viking som håller upp en sköld för att mota ett angrepp. Sedan vänder han och går sin väg.
När han senare passerar oss utan mobiltelefon låtsas han inte om att vi finns. Ingen har frågat hur den sjuka mår, kollat om hon vill ha något att dricka, frivilligt
låtsats om att hon existerar.
Är detta ett sjukhus? Eller en filial till Helvetet? Jag har inte suttit i fängelse, men kan tro att det kan kännas ungefär så här.
Vad har vi gjort för ont? Folk verkar hata oss. Att ramla och skada sig är visst ett brott i Lund.
I sociologi talar man om "gatekeepers". Termen lär vara lånad från cricket. Någon har en grind att vakta och hela hans personlighet uttrycks i denna makt.
Någon ursäktade Adolf uppträdande med att han var stressad. Har han låg stresstolerans har han hamnat helt fel i sitt yrke som går ut på att ta hand om människor
i nöd. Men gillar han att vara gatekeeper så är han rätt man på rätt plats. Han kan näpsa till alla han av någon orsak inte gillar och han behöver inte motivera det.
Felet är enligt min mening inte i första hand personalens utan ledningens och politikernas. Den nye sjukhusdirektören ska lägga ner den vänliga strålkliniken i Malmö
till förmån för Lund. Vilka signaler sänder det till de som arbetar i vården? Att man inte får vara duktig, populär och smidig?
Idealet tycks vara anti-Florence Nightingale. Inga vänligt lysande lyktor tillåts.
Kanske reagerar vårdpersonal mot ledningen, men saknar civilkurage att säga ifrån. Istället gör man som drängen i bondesamhället. Tar ut ilskan mot bonden på
katten och sparkar den. I vården verkar somliga ta ut sitt missnöje med ledningen på patienterna, särskilt de som är gamla och erfarna och kan se vad som sker.
Ett gammalt par kom fram till oss och var förtvivlade. Farbrorn hade ramlat och kunde inte röra armen. Tanten tyckte den skulle röntgas. En tanke rann upp i min
hjärna: Tänk om han fått en hjärnblödning, ramlat och är förlamad i armen! Då är det brått!!! Det står på en massa plakat att det är oerhört viktigt komma till
läkare i tid om man får en propp. Men vad hjälper det att komma till sjukhus om man inte där blir undersökt?
Eftersom ingen (utom en snäll sjukhusvärdinna som ingen tycktes höra på) brydde sig om oss och som alla försök från vår sida att ta kontakt, togs mycket illa upp,
satte jag mig att studera folklivet. Det slog mig att alltihop liknade Pär Lagerkvists hemska "Himlens hemlighet" där svårt sjuka kravlar i lort medan Gud Fader
står och sågar ved och där man mår så illa att huvudpersonen till sist hoppar av, störtar sig i djupet.
Då jag satt så, lade jag märke till en sjuksköterska som verkade både energisk och innehavare av viss makt. Jag tog kontakt med henne. Hon var vänlig, hörde på
och skaffade snabbt en kunnig och empatisk läkare som undersökte min Ajan och lät oss gå hem.
Det gick alltså om man ville!
Första gången jag var inlagd på sjukhus var 1946 -- jag var tio. Jag minns det hela mycket tydligt, eterbedövningen vid operationen var hemsk men människorna
jag mötte var vänliga, hänsynsfulla, stöttande och tog sig tid. 66 år senare slipper vi eter, men i övrigt anser jag utifrån besöket på Lunds Universitetssjukhus,
att allt blivit oerhört mycket sämre.
Jag tycker att det är förfärligt! Makthavare och politiker fattar dåligt att deras sjukhusvärld inte är densamma som den vilken är patienternas.
För att inte bara knyta näven i byxfickan anmälde jag ärendet till Patientnämnden.
Vi får se hur det går! Om Patientnämnden kan göra något?