156

För någon tid sedan hörde en litteraturforskare av sig till mig. Han håller just på att skriva en svensk science fiction-översikt och avsåg att ta med min roman "Grottan" (1996) i den. Boken var en djupdykning i mitt eget just då ovanligt såriga psyke. I baksidestexten stod: "Grottan finns i vårt inre ... ger en mångtydig världsbild där till och med Döden endast är porten till nya grottvindlingar". Många av mina lärare från skoltiden minns jag med skräck, förakt och ibland avsky. Ett undantag var doktor Ivar Alm som själv var personlig lärjunge till C G Jung. Han öppnade mina ögon för den store schweiziske filosofen. När jag nu läser Svenska C G Jung Stiftelsens årsbok "TEMA NEDSTIGNING" Coniunctio 2011 (www.jungstiftelsen.se) med OTTO VON FRIESEN som redaktör slår det mig att denna djupdykning är ett slags raffinerad science fiction. En resa inte ut i rymden utan in i det egna psykets universum. C G Jung skrev: "Mörkrets gåvor är fulla av gåtor. För den som kan hålla fast vid gåtorna uppenbarar sig en väg. Underkasta dig gåtorna och det fullständigt obegripliga. Svindlande broar leder över evighetsdjupa avgrunder. Men låt gåtorna leda dig." Denna årsbok är som vanligt såväl rik som läsvärd. Murray Stein skriver on Jungs Röda Bok, som trots att Jung inte ville så, nu har publicerats. Det är en dialog med sin själ som Jung skrivit. Med stort mod stiger han ned i sitt eget djup och uthärdar där sin osäkerhet i mörker och vilsenhet. Margareta Maya Gustafsson menar det är en kungsväg till befrielse att sätta ord på oron, den skotske psykiatern Maurice Nicoll som var kamrat till Jung i Zürich och bl a skrev en av de första böckerna om Jungs drömtolkning, behandlar det svåra ämnet "Tro". Om det litterära nedstigningsmotivet och resan till det inre skriver professor emeritus David L Miller i en intressant essä: "Kristi två sandaler -- nedstigningen i historien och till helvetet". Den borde läsas av någon sciencefictionforskare -- här finns underbara uppslag i mängd. Gunilla Midbøe behandlar ett möte med Stina Hammar under rubriken "Att väva samman livet och döden". Det rör bl a Stina Hammars son Henrik som 29 år gammal tog sitt liv. Att dö är verkligen att ge sig ut på en sciense-fictionresa. Vi ska alla göra det och ingen kan komma åter och berätta om hur det är. Om färden in i döden handlar årsbokens klart mest intressanta bidrag: "Den sista resan inåt" -- en bildsvit av Lars-Göran "Manne" Mann. Redaktör Otto von Friesen hade skrivit en samling haiku-dikter: "Anno Haiku". Då samlingen skulle utges, bad han vännen och grannen Lars-Göran Mann, att han skulle illustrera boken. Mann målade bilder på en tallrik och fotograferade dem. Sedan diskade han tallriken och började på nytt. Boken utgavs och ett halvår därefter upptäcktes att konstnären hade en långt gången, obotlig cancer. Inför döden på sjukhuset kontemplerade han kring sina bilder. Han trodde att de representerade en omedveten visshet om denna sin sista resa i livet.

157

Resultatet av samarbetet mellan von Frisen och Mann är ett av de tyngst vägande vittnesmål om dödsresan jag mött. Den är i sanning arketypisk vilket jag kan känna, eftersom den ibland tangerar sådana förhållanden som är privata och personliga för mig. Ivar Alm lärde mig att det kollektiva omedvetna är detsamma i alla människor. Arketyperna är desamma i oss alla. Når en text eller en bild ner i dessa skikt i psyket blir de illustrationer av också det som är privat och personligt. Så är det med denna "Den sista resan inåt". Ett par exempel: Vid ett tillfälle i livet hade jag förlorat tre ankarfästen som varit viktiga för mig: 1) Mitt förlag hade fått ekonomiska problem och kunde inte längre ge ut mig. 2) Jag hade efter femton år fått sparken från det jobb jag haft i femton år. 3) Dessutom hade jag halvt frivilligt slutat på den stora tidning jag skrev i. Arbetslös och tämligen olycklig satt jag i fiskarhamnen Vettnet på Nordkoster och såg färjan från Strömstad lägga till vid kajen. Människor strömmade iland och jag tänkte: "Kanske är någon av dessa personer död ..." Tanken blev till romanen "Dödisgropen" som kom 1990 och som av svenska folket i en vid och landsomfattande biblioteksomröstning valdes till bästa deckaren på svenska någonsin. Nu återser jag i Coniunctio det motiv som då dök upp i min hjärna. Under finns en haiku av Otto von Frisen: "Döden går i land Han färdas inkognito Tiden står stilla" Ett av mina sex barnbarn meddelade sin mor att han tänkte måla ett porträtt av Gud. Hans mor som gått ur kyrkan, sade en smula irriterad att ingen visste hur Gud ser ut. Barnbarnet svarade tryggt: -Då får dom vetat nu då! Porträttet han målade, hänger nu vid hans mormors och morfars sängar. Det påminner starkt om en bild Lars-Göran Mann skapade till denna haiku av Otto von Friesen: "Hur målar man Gud Kanske som en övergång Det första steget" PS När texten är skrivet ser jag "Skavlan" på TV och där berättas om ett annat barn som också målar Gud och säger att nu får folk se hur han ser ut. Jag tycker att de stärker mitt resonemang -- kanske har barn i det kollektiva omedvetna en bild av Gud som de har en naturlig tillgång till? DS

158

När man som jag fyllt 75 år är det naturligt att fundera över Döden och vad som händer när man tvingas ut på Den sista resan. Jag har tidigare tyckt att den som berättat mest trovärdigt om det slutliga skymningslandet är Willy Granqvist i sin inför döden skrivna "Natten" som kom 1987. Men det jag nu upplever i Coniunctio 2011 känns ännu mera som en möjlig reseskildring. Den fyller mig med både bävan och förtröstan. Det är en befrielse att man numera kan tala om själen och t o m att man få erkänna att man ibland har ont i sin själ. När jag på 1960-talet sökte min första lärartjänst fick jag intyga att jag aldrig gått till någon psykolog eller psykiater -- så skumt var det då att ens besöka en själsläkare. Senare har jag besökt både psykologer och deras ännu mera meriterade kolleger. Som lärare har jag märkt att det varit en klar fördel. Eleverna har ofta varit hos psykologer och vill gärna diskutera det. Och skolorna har numera skolpsykologer. Det är en helt annan värld än den för ett halvsekel sedan. Och väl är det! Mina besök hos psykologer har givit blandat resultat. Någon använde en manipulativ metod, där det främst gällde att bli av med symptomen. En annan skrev ut ett starkt läkemedel som mest hade det resultatet att man blev impotent. När jag slutade ta de förbaskade tabletterna försvann impotensen -- det gjorde mig glad och det var ju bra ... Till sist kom jag till Lillemor Ericson som verkade i Burlöv. Hon var mycket duktig och satte strålkastarljus på min "privilegierade" rikemanssonbarndom. Får jag ångest nu går jag och tittar på mina föräldrars porträtt och minns alla vidrigheter. Det jagar ut vargarna ur själen. Är själsläkarna "Schamaner" dvs det slags folkliga botare utan att utgå från vetenskap. De tror på andar och kallades i min ungdoms böcker "medicinmän" eller kanske t o m "häxdoktorer". En av mina favoritförfattare professorn och själsläkaren NILS UDDENBERG ger nu en bok om psykiatri. Den heter "SJÄLENS SCHAMANER" (Natur & Kultur). Uddenberg medger att titeln på boken kan förefalla provokativ men han har stor respekt för schamaner -- under 15 år var han faktiskt själv en själens schaman och skäms inte för det. Jag har nu läst ett flertal böcker av Nils Uddenberg och de har alla givit mig stora upplevelser. Professorn är -- som man kan vänta av en sådan -- djupt bildad, men han är samtidigt en god berättare. Man jagar över sidorna med spänning och förväntad som var man 12 år och hade fått tag på en ovanligt spännande berättelse. Så var det när jag uppkrupen i en länstol på mina föräldrars slott läste Baskervilles hund första gången! Uddenberg har ofta åsikter som är överraskande och stimulerande. Den gamla skallmätningen, frenologin, råkade i vanrykte bl a på grund av rasläror. Uddenberg känner sympati för deras försök vara naturvetenskapliga. Han har noga satt sig in i saken och berättar om idéerna. Långt bort i nacken fann man "könsdriftsorganet" och ovanför detta organet för kärlek och vårdnad av barnen. Det första var mer utvecklat hos männen, det senare bättre utrustat hos kvinnan. En barnamörderskas huvud var urgröpt där organet för moderliga omsorger borde sitta ...

159

En idol som dyker upp ofta i Uddenbergs bok är Carl Ulrik Sondén (*1802) som på 1800-talet var överläkare på Danviks hospital. Sondén vårdade bl a Esaias Tegnér när denne blev "galen". När Jenny Lind höll konsert i domkyrkan i Växjö kastade Hans Högvördighet kasta slängkyssar. För att få biskopen att stanna i vården lurade i honom att han var statsfånge. Naturligtvis fel av läkaren men småningom blev biskopen botad. En annan läkare som dyker upp i boken är "Enköpingsdoktorn" Ernst Westerlund. Som jag bott ett par ungdomsår i den staden finner jag detta extra intressant. Dock låg Enköpingsåsen kallad "doktorsberget" på min tid inte "utanför staden" utan mitt i den. Jag brukade rasta min älskade boxer "Lorry där". Uddenberg berättar att Westerlund ville bli åtlydd. Mormor berättade för mig att en grevinna ordinerades kli. "Jag är väl inget höns heller!" protesterade hon. Men så åt hon kli och blev bra. "Jaså kliet gick i hönset!" kommenterade Westerlund. Enköpingsdoktorn ömmade för de fattiga. En gumma som vårdats en längre tid på hans privata klinik, frågade vad det kostade. Westerlund ville var snäll och gå under hundralappen. Han sade: -Vi säger väl 75! -Nej doktorn ska allt ha kronan jämnt, tyckte gumman och gav honom en enkrona. -Rätt ska vara rätt, tyckte Westerlund och gav 25 öre tillbaka. Linné och hans lärjunge Osbeck är även med i Uddenbergs bok liksom min ungdomsförälskelse Kristina av Stommeln vilken jag 1967 som nybliven litteraturstuderande för Victor Svanberg i Uppsala mötte i Petrus de Dacias skildring. Jag fattade inte då att de två var kära i varandra men Uddenberg pekar på det. Nå alltför svartsjuk blir jag inte nu, de två levde på 1200-talet. Om Emanuel Swedenborg får vi också läsa att erotiken fascinerade honom. Därtill var han "en upptäcktsresande i evighetens landskap". Spännande är berättelsen om de unga flickor som på 1840-talet drabbades av "predikosjuka". De botades men en ung, vacker kvinna som unge Uddenberg vakade över på sjukhuset tog sitt liv. Den unge läkarstuderanden återsåg henne vid obduktionen. Det var "en ung, lagom fyllig kvinnokropp. Brösten var vackert rundade; håret vid skötet blont och krusigt." Det måste vara tufft att bli läkare. Av spexarna jag skolade i Uppsala blev en som Uddenberg professor i medicin. En annan som var extra begåvad togs sitt unga liv. När den förre skulle vara med om sin första obduktion upptäckte han till sin fasa att det var spexarvännen som låg där i det kalla ljuset ... Nils Uddenbergs bok föder mängder med tankar hos mig. Den är oerhört rik, inspirerande och intellektuellt spännande. Hade jag varit den där tolvåringen som läste om Baskervilles hund hade jag sagt som en vuxen litteraturrecensent knappast får säga: "Det här en av de bästa böcker jag någonsin läst!"