150

När goda vänner frågar vad man gör och man svarar: "Skriver memoarer", så säger de ofta: "Nu igen?!" Förmodligen ger ingen ut det jag skriver, så man kan undra varför jag anstränger mig. En sak är i alla fall klar: "När jag dör är det för sent att berätta!" Egentligen skriver jag för att förstå mig själv. Att skriva självbiografi är för mig ett sätt att försöka komma åt det svarta hål som finns i min själ. Ett svart hål eller en kollaps har enligt uppslagsboken (BBL) en gravitationskraft "så stark att ingen materia eller ens elektromagnetisk strålning förmår tränga ut. Allt i dess närhet sugs in och packas samman inom en ytterst liten volym varvid tätheten blir så enorm att materien förlorar sin identitet." Min barndom var exceptionell. "Privilegierad" säger folk som inte fattar vilket helvete jag upplevde. Mina föräldrar var rika, vi bodde i ett vackert slott och allt (nästan) man såg från yttertrappan, var ägt av min far. Hans makt i den närmaste omgivningen var enorm. De flesta jag som barn kände var beroende av pappa. Min vackra mor också, hon var en fattig flicka som gift sig med den rike, betydligt äldre godsägaren. I bröllopskyrkan skrev hon utan att veta vad det var, på ett paktum som skulle göra henne utfattig igen om det blev skilsmässa. Min far tänkte nog att jag skulle ta över hela "härligheten" efter honom. Han hade höga ideal för hur gården och de anställda skulle ledas. Jag fick veta att jag var en "fin pojke" och skulle sköta mig därefter. Andra hade samma uppfattning. När realskolans rektor observerat att jag genat över en rabatt, fick jag höra att så gjorde minsann inte en fin pojke. Människor kallade mig "fideikommissarien" och minsta fel jag gjorde straffades av far. Han beordrade mig att dra ner byxorna och lägga upp mig över hans knä. Han daskade inte så hårt så smärtan var överkomlig. Men förnedringen var stor. Nu är det förbjudet aga barn. Att en arg förälder kan ge en trilsk unge dask tycker jag dock är begripligt men det är tusen gånger värre med det där högtidliga agandet jag utsattes för. Som att ställas inför domstol, dömas och sedan utstå exekutionen med ändan bar ... Det ska ändå sägas att min far var en snäll människa som menade väl. Han var född på 1800-talet i en av Sveriges rikaste och allra mest inflytelserika familjer. Farfar var ibland mycket ömsint och medkännande mot olyckliga människor men mot sin familj var han hård och omedgörlig. Så min far var skadad av en sin uppväxt och präglad av sedan länge utblommad tidsanda. Han ville väl men det blev totalt fel. Han led av svår astma och det enda som gav honom luft var konjak. Dagligt konjaksdrickande gjorde honom alkoholiserad och alltmera gaggig.

151

151 I mig föddes tidigt en protest mot all auktoritet. Jag var en usel son som inte levde upp till fars godsägarideal. Gårdens skötsel intresserade mig inte, jag kunde inte ens skilja mellan sädesslagen och jag hatade den på godset viktiga jakten -- ville inte skjuta några djur. Far måste ha upplevt det förnedrande att få en sådan blödig eller kanske feg son. Innerst inne ville jag protestera mot min far men det var inte lätt. Mor satt fast i det paktum hon lurats skriva på i bröllopskyrkan och vågade inte gå mot pappa. Blev det skilsmässa sattes hon på bar backe. Alla andra var också på olika sätt beroende av honom. Att på något vis ifrågasätta far var lika otänkbart som att bada i en öken. När jag blev äldre och sade ifrån hade pappa supit sig hjälplös och blev lätt aggressiv. När jag vågade skoja med hans miserabla sätt att köra bil, stannade han helt sonika och vägrade köra vidare. Han ensam kunde köra så där satt vi. Och felet var som vanligt mitt. Jag tror det var Lasse Åberg som citerade någon i ett Skavlanprogram: "Att bli äldre är att komma närmare Helvetet för varje dag." Jag började memoarförfattandet med en tanke om att berätta om alla som varit ondsinta mot mig. Nu skulle sanningen fram om missunnsamma och korkade lärare, mobbande kamrater, ondsinta, militära befäl, baksluga förläggare, svekfulla kolleger och dylika avgrundsfigurer. Nu skulle jag berätta sanningen! Och även memoarerna blev utgivna under mitt liv skulle småningom den dagen komma när de publicerades och sanningen blottlades. Törhända, när tusende år har gått --- det drager i skogen en ryttare fram --- Och då får han se mitt fattiga pränt, med vildpenna skrivet på pergament. Då säger ha: "Se han visste, han, vad nu är känt av varje man ..." Så trodde Frödings fattiga munk från Skara om sitt biktskrivandet. Kanske kunde det med mitt präntande bli som med Johan Gabriel Oxenstiernas "Journal Skenäs 1804" (utgiven 1964), att de gamla liken en sen tid tvingades leva upp och dansa sin sorgliga och skamfulla dödsdans. Jag skrev och skrev och fattade alltmer att jag var fel ute. Var det någon jag tyckte skulle skämmas var det jag själv. En sådan omöjlig människa jag varit.

152

Kampen mot min far slutade med att han gick ut i sin ägandes skog och sköt sig. -Var det ditt fel? frågade en psykolog. Inte vet jag men jag vet att jag fortsatte att kämpa mot min far i nya skepnader. Han var som hydran den grekiske hjälten Herakles kämpade mot. Höggs ett huvud av växte ett nytt strax ut. Jag djävlades med lumparbefälen, de akademiska lärarna, lärarkollegor och litterära personer. Däremot tog jag parti för de som var i underläge -- t ex mina elever. Kanske identifierade jag dem med mig själv i unga dar. På så sätt har jag fortsatt kampen mellan den unge mig -- en kamp jag aldrig kunde vinna eftersom pappa lämnade walk over. Mina ärvda pengar slängde jag till vargarna. Jag ville vara jag och inte en hög guld rövat från utsugna arbetare på Bolinders fabriker. Det kan låta ädelt men jag känner ändå att varje dag är en dag närmare det evigt brinnande Gehenna. Varför skänkte jag inte stålarna till fattiga ungar i u-länderna? Tänk så många magra, döende barn som flugorna krälar på, jag hade kunnat rädda! Istället köpte jag lyxiga sportbilar, hade stående bord på dyra krogar och gjorde bara det jag gillade. Det var en rik man, som klädde sig i purpur och kostbart linne och levde var dag i glädje och prakt. Och det var en fattig, vid namn Lasarus, som låg för han dörr, full med sår och längtade efter att mättas med de smulor, som föllo från den rikas bord. Men till och med hundarna kommo och slickade hans sår. Så hände det, att den fattige dog och vart förd av änglarna i Abrahams sköte. Och även den rike dog och vart begraven. Och i dödsriket lyfte han sina ögon, där han låg i plågor, och fick se Abraham långt ifrån och Lasarus i hans sköte, och han ropade och sade: Fader Abraham, varkunna dig över mig och sänd Lasarus, att han må doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas i denna låga. Men Abraham sade: Min son, kom ihåg, att du fick ut ditt goda, medan du levde, och Lasarus sammanledes det onda; men nu har han här hugnad, och du pinas. Lukas 16: 19 -25

153

Och mycket av det jag hatade i min barndomsmiljö har jag fört vidare. Förakt för korkade människor, lust till fagra kvinnokroppar, missbruk av alkohol. Kanske är meningen med livet att man ska genomskåda det ytliga, egoistiska och meningslösa och se andra människor och hjälpa dem. Hur långt ska man ska gå när det gäller sådant. I min roman "Djävulen och det egna köttet" är det en kristendomslärare vid namn Olle Friman som gottar sig åt att han är så from att han ska få komma till himlen. En av hans gamla elever klär ut sig till Djävul och säger till den självbelåtne att han är den som ska vakta honom i Helvetet. Gudsmannen blir galen av detta! "Vad var det Djävulen sagt: -Har herr Friman varit snäll mot sina elever? Mot sin fru? Mot människor i fattiga u-länder? Några elever har Olle inte längre men han beslutar sig för att vara snäll mot Elna -- fast det tycker han förstås att han alltid varit. Människor i fattiga u-länder har han inte gjort mycket för. I Bibeln står om den rike mannen som ej får komma till himlen för han är rik. Att komma in i himmelriket för en rik är lika svårt som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Olle och Elna är inte rika. Inte med svenska mått mätt. Men jämför man med u-ländernas svältande är de förmögna. Mycket förmögna. Där Olle nu sitter i sängen och tvingar i sig maten beslutar han sig för att sälja sitt hus i Knestorp och skänka pengarna till fattiga i u-länderna. Gör han det kommer han säkert till himlen! Idén om husförsäljning har frigjort en hel del latent energi i Frimanska huset ... -Sälja huset! skriker Elna Friman rasande. Och ge pengarna till några djävla negerbarn i Afrika! Är du rent galen!!! Olle Friman har aldrig sett henne sådan. Hans snälla och fördragsamma lilla Elna är som en annan människa. Hon är röd i ansiktet, dragen är förvridna och hon spottar fram orden. -Men Elna lilla. Så du tar i! Du som brukar vara så snäll och beskedlig. -Den snälla och beskedliga Elna kan du säga adjö till! vrålar hon. Nu är jag som en rasande furir! -Furie, menar du Elna lilla. Det är en hämndgudinna. I antikens mytologi steg dessa onda kvinnor upp från Tartaros, d v s Helvetet och ställde till elände på jorden. En av dem hette Tisifone och hade ormar i håret. En annan var Megaera och ... "