145

Patrullen hade tydligen bespetsat sig på att kunna sätta dit mig. Detta misslyckades och den bevisat oskyldige bilisten, hade nu därmed blivit ett hatobjekt. De åkte i kortege efter mig med två bilar till närmsta stad för att psyka mig och kanske försöka komma på något fel jag gjorde. Det kunde mycket väl blivit fallet, mina ögon var bländade och värkte och när jag kom hem fick jag ett präktigt huvudvärksanfall. Det är faktiskt farligt att tvingas titta i solen. För att slippa ha bilarna hängande efter mig saktade jag farten på fria raksträckor och höll till höger. Men de åkte inte om. En journalistvän som hörde talas om saken, ringde polisen och ville veta vad som hänt. Han funderade på att skriva om saken i en kvällstidning. -Det blev ju inget, sade befälet han talade med. Det är väl inget att skriva om! Det blev alltså inget -- jo, då det blev det visst. Polisassistenterna hade anmält mig till Länsstyrelsen. Den skildring de gav av händelsen tycker jag är partiskt felaktig. Allt framställdes som en rutinkontroll som jag protesterat mot. Borde inte min version fått föras fram? Att de beskyllde mig för olika brott, inte bara gjorde en koll jag inte har något emot? Att de förhörde mig med solen i ögonen, skrek åt min passagerare. Att passageraren hade en helt annan uppfattning än den anmälaren framförde? Bör i en demokrati den som anklagas och misstänkliggörs inte få föra fram sin åsikt? Man skrev att de när de följde mig observerat att jag gått ut till kanten och minskat farten och att de hade tyckt detta verkade "ganska osäkert". De hade dock ej funnit "skäl omhänderta körkortet på platsen" men fann att "det vore ytterst lämpligt om länsstyrelsen tog ställning till frågan om fortsatt körkortsinnehav" för mig. Att jag hållit till kanten och saktat för att släppa förbi dem fick jag heller inte framföra! Inte konstigt att jag en smula känner mig som Josef K i Kafkas "Processen": "Någon måste ha baktalat Josef K. ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont." (Översättning: Ingegärd Martinell). Jag är ingen rättshaverist och kan klara att bli trakasserad utan orsak, men jag måste undra om det är regel att polisen får komma med vilka påståenden som helst till Länsstyrelsen utan att den utpekade ges minsta chans att uttala sig. Journalistens vilja att skriva om saken stoppades ju också av påståendet att det inget blivit av det hela. Länsstyrelsen var heller inte intresserad av vad jag kunde anse. De ville se läkarintyg!

146

Länsstyrelsen begärde nu alltså utan vidare spisning ett läkarintyg. Jag sände sådant. De höll på det i bortåt fyra månader. En som burit sig så illa åt som jag borde få gå där och undra över om han skulle få ha kvar körkortet, fortsätta bo på landet och kunna försörja sig -- bilåkandet var en viktig del i mitt kulturbevakande. Slutligen avskrevs dock ärendet. Dock har jag i likhet med hundratusentals andra svenskar en lätt åldersdiabetes (diabetes II) som jag tar tabletter för. Denna skulle jag skicka in nytt intyg om efter tre år. Jag har haft denna diabetes i flera år utan att den oroat vare sig läkare eller myndigheter. När jag och min passagerare inte funnit oss i grundlösa beskyllningar blev min diabetes plötsligt ett hot mot trafiken -- och jag får skicka intyg och undra vad reaktionen blir om och om igen. För att ytterligare förpesta mitt liv håller dessa myndigheter i uppåt ett halvt år på ärendena! Det känns som straff för att jag var nykter! Jag sände intyg till länsstyrelsen 2007 och även då höll man så länge man kunde på ärendet. Nytt intyg skulle sändas i augusti 2010. Mina erfarenheter av ordningsmakten hade fram till denna incident i stort varit goda. Som sig bör! Vanliga hederliga människor ska inte vara rädda för polisen och känna att den är deras vän mot de kriminella elementen. Nu tyckte jag det var tvärt om Polisen tog parti för den falske anmälaren mot mig och skulle på något vis sätta dit mig. Länsstyrelsen hjälpte till! Som jag är författare, spelar sådant jag upplever in i mitt skrivande. Jag började fundera på det här med poliser. När jag väl blivit uppmärksam på saken hittade jag mängder av negativa polisskildringar i tidningarna. Egentligen var det häpnadsväckande berättelser. Jag fortsatte att tro att de flesta konstaplar är så okej som jag alltid upplevt dem, men det är ju så att några rötägg kan sprida sin lukt på stora områden. Vilken skada har t ex inte den nyligen dömde polischef som våldtagit småflickor gjort för kåren! Jag samlade alla mina tidningsklipp och begrundade dem. Det blev en hel del. Det är ju också så att polisers övertramp helst utreds av dem själva och då visar det sig oftast att inget finns att klaga på. Olämpligt tycker jag. Det borde finnas en fristående myndighet som tog emot klagomålen och kollade dem. Inte minst för kårens egen skull -- som det nu är kan de många duktiga poliserna få lida för de få olämpligas skull. Alla de nya tankarna tidningarna nu gav mig formade sig till en bok om påhittade poliser i en fiktiv stad: "Poliserna i Hultvik" hette den. Här agerar några olämpliga poliser i en liten stad. Ju mer jag skrev, desto mera kom det att handla om hur illa barn behandlas i vårt samhälle. Om ett sådant barn växer upp och blir polis kan han eller hon bli en olämplig lagens väktare som ger igen för alla upplevda oförrätter. Boken antogs av ett förlag och kom ut 2009. Den fick mycket goda recensioner och jag inbjöds att tala om den lite här och var. -Att du bara törs skriva om usla poliser, sade en åhörare. Det får du nog skit för! Men jag har inte blivit illa behandlad av någon sedan boken kom ut. Vi lever ju i en demokrati där ordet och tyckandet är fritt.

147

Men mitt gamla körkortsärende malde vidare. 2010, dvs i år, skulle jag höra av mig i augusti om min åldersdiabetes. För att vara på den säkra sidan beställde jag i god tid få komma till min läkare och bli undersökt. Men långt innan tiden var inne anlände brev från Transportstyrelsen som nu sköter saken. "Snart dags att skicka in läkarintyg!" skrev de. Och de tillade att skötte jag inte detta "kan ditt körkort eller körkortstillstånd återkallas". Jag måste som sagt ha körkort. Myndigheterna känner sitt övertag. De hotar och använder maktspråk. Detta trots att jag inget ont gjort och har skött allt perfekt. Hade jag varit onykter då 2004 hade jag förlorat körkortet några månader eller fått sätta in alkolås. Men nu var jag helt oskyldig och ska därför plågas och hotas år efter år. Detta i en västerländsk demokrati. Jag är gift med en barnmorska som också är utbildad diabetessjuksköterska. Jag kollar mitt blodsocker varje dag. Enligt min läkare kan inte min diabetes leda till någon direkt fara i trafiken. Dessutom har jag nu blivit friskare än någonsin. Jag tar min lilla tablett och har ett helt perfekt blodsockervärde och min syn är så bra att jag skulle kunna få körkort även utan glasögon. Jag går till min doktor minst ett par gånger om året och får positiva hälsoomdömen. För att vara på den säkra sidan medsände jag ett ögonbottenfoto och ett optikerintyg. Läkaren intygade att jag var frisk och förklarade mig medicinskt godkänd för körkort. Tog Länsstyrelsen övergod tid på sig var det en baggis mot det nya Transportstyrelsen! Jag sände in läkarintyg i början av juni. Sedan väntade jag och väntade ... juni, juli, augusti, september, oktober ... ... och ännu i november väntade och väntade jag ... Den ovanligt vackra sommaren förgick i väntan och gnagande oro och det blev höst. Men jag fick fortfarande gå där och vänta. En bit in i november kom äntligen svaret. Det var en chock!

148

Svaret från Transportstyrelsen efter nära ett halvt år hade rubriken: "Föreläggande att lämna läkarintyg". Man skrev att inget ögonintyg inkommit, det insända var utfärdat av en optiker och inte av läkaren. Alltså hade -- tyckte man -- intyget inte kommit. Och: "Ditt körkort återkallas med stöd av 5 kap. 3 § 8 körkortslagen om du inte i tid kommer in med det begärda läkarintyget." Således fick Transportstyrelsen intyget i juni. Det skulle vara inne i augusti. Var det något fel på intyget hade de två månader på sig att säga det. De väntade ytterligare tre månader och klagade så över att intyget ej kommit i tid. Så nu hotade de dra in körkortet! De skickade med ett intyg att fyllas i av behandlande läkare. Där stod att "Uppgifter om synskärpa med och utan korrektion kan grundas på aktuellt intyg av bl. a legitimerad optiker eller den som är anställd hos optiker. Alternativt kan kopia av sådant intyg bifogas. Uppgifter från ögonbottenfoto kan också användas." Alltså precis vad jag och min läkare gjort! Min läkare sade sig inte förstå vad Transportstyrelsen hakat upp sig på. Läkaren hade lämnat uppgifter av samma slag för andra diabetespatienter och det hade godtagits. Jag tänkte åter på Kafka och "Processen". Den slutar med att den stackars Josef K. förs till en plats som kan likna den vid Dalby där polispatrullen stoppade mig: "Hans blickar föll på översta våningen i huset intill stenbrottet. Som när en ljuslåga flammar upp, så flög fönsterhalvorna i ett fönster isär och en människa, svag och tunn på grund av avståndet och höjden, lutade sig med ett ryck framåt och bredde ut armarna ännu längre. Vem var det? En vän? En god människa? En som kände medlidande? En som ville hjälpa? ... Säkert fanns det sådana. Logiken är visserligen orubblig, men en människa som vill leva kan den inte stå emot. Var fanns domaren som han aldrig hade sett? Var fanns den högre rätt dit han aldrig hade kommit?" Nog påminner det där stenbrottsstället om platsen vid Dalby där polisen stoppade mig! Och byråkratin förefaller vara liknande i "Processens" och verklighetens nu. Har man väl hamnat i byråkraternas garn tycks det vara likgiltigt varför. Man hotar och förnedrar människor som inget ont gjort. Och man använder ologiska argument. Har man på myndigheten själv fördröjt processen är det ändå sedan den vanliga människan som pådyvlas skulden för detta -- hon har ju inte kommit i tid!

149

Det var säkert så illa i Franz Kakas centraleuropeiska och mellankrigsvärld. Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att det också är på det viset i det demokratiska, moderna Sverige. Men i mitt fall blev det så att i och med att ärendet kommit i gång fick jag ett telefonnummer till en handläggare på Transportstyrelsen. Jag ringde henne och kanske var jag rädd att få tala med en sur byråkrat. En sådan där arg tant som förr kunde sitta på posten och jäklas. Gud vare lov och tack så var det inte så! Det visade sig nämligen att denna i fallet mycket sent inkomna människa var en trevlig och förstående person som det gick att resonera med. Och det var en lättnad att det stora anonyma Transportstyrelsen fått ett ansikte eller i varje fall en mänsklig röst. Jag tänkte att det kanske kunde vara den människa Josef K såg i det närbelägna huset, den han trodde kunde vara en god människa. Dock avrättades han alldeles efter denna syn. Han dog som en hund som bara skammen skulle överleva. Den handläggare som slutligen blev den som skötte ärendet satte Gud ske lov fart på det. Hon var kompetent, mänsklig och förhalade inte. 23 november fick jag besked. Man tog inte mitt körkort. Men småningom ska jag förstås lämna ett nytt läkarintyg för att undgå att som körkortsinnehavare avrättas som den arme Josef K. Hota måste man förstås i det förtryckta meddelandet: "Om intyget inte kommer i tid kan ditt körkort komma att återkallas enligt 5 kap 3 & 8 körkortslagen (1998:488)". Att man kan bli av med körkortet om man missköter sig behöver man inte upplysas om, det är ju självklart. Det är som när det står i en affär att stjäl man, så anmäler dom. Varför förolämpa människor som inget ont gjort med oförskämda förnumstigheter? Förmodligen är skälet att myndigheten vill visa sin makt! För min del är jag en känslig person och jag tycker att jag fått hela sommaren 2010 förstörd av Transportstyrelsen. Dag efter dag har jag väntat brev från dem och oroligt vittjat min postbox. Det kommer ju inte post på helgen och då har jag känt lite lättnad fram till måndagsmorgonen. Många nätter har jag vaknat kallsvettig och sedan haft svårt somna om igen. Jag har känt hur maktlös en vanlig människa som jag är mot en anonym maktjätte som Transportstyrelsen. En kille jag talade med på Transportstyrelsen sade att denna myndighet över en natt fått alla körkortsärenden över sig. Man saknade folk, tid och erfarenhet. Hur man än slet på kvällar och helger var man ändå hopplöst efter. Oskyldiga människor fick sitta i kläm. Själv tycker jag att poliserna som först angrep mig uppförde sig så att de inte borde få vara poliser. Däremot har alla personer jag talat med först på Länsstyrelsen och sedan på Transportstyrelsen varit vettiga och trevliga. En jag pratade med på Transportstyrelsen sade att om du ska skicka in intyg om ett par år så är jag övertygad om att allt då är inkört och kommer att fungera snabbare, bättre och smidigare. Låt oss innerligt hoppas att det blir så!