142

Mitt förhållande till poliser är annars blandat. Jag tycker att de flesta jag mött varit justa och bra och att poliser borde få kraftigt höjd lön så att deras status stärkes ordentligt. Men jag har också mött poliser som jag tycker hamnat på fel plats. Mitt första minne av en polis är från sommaren 1941. Min sturske far hade ilsknat till över Per Albin-regeringens eftergifter för nazisterna. Som protest hissade han den engelska flaggan på sitt gods. Det retade väl någon nazianstucken nere i byn och denne ringde polisen. En polis kom trampande på tjänstecykel och tog ner flaggan! Det tycker jag fortfarande illa om. Pappa frågade ironiskt om det gått bra att hissa en tysk hakkorsflagga, men han fick inget svar på det. Förstås! När några bankrånare sköt ner två poliser i min barndoms sommarby grät jag. Jag skrev om detta vidriga dåd bl a i en polistidning. Att samvetslöst meja ner människor som tjänar det demokratiska samhället, tycker jag är oförlåtligt. Jag har också hört om hur den ena polisens mycket unga dotter var på resa med en kör i Danmark när dådet hände. På färjan hem hängde löpsedlar med faderns bild ... Mamman säger att flickan sedan aldrig blev densamma! Men jag har också haft erfarenheter av ett annat slag. Och ibland undrar jag vilka dolda mekanismer som finns i samhället. Får man t ex kritisera poliser i det här landet? Själv har jag aldrig varit "känd av polisen" för något brottsligt, däremot har jag som god samhällsmedborgare och kulturdebattör vågat mig på att säga vad jag tyckt om fel som jag tycker att vissa poliser gjort. Frågan är om man kan göra sådant ostraffat. I vart fall så har jag fått en massa konstigt trassel som jag undrar över. En gång i tiden annonserade ordningsmakten om att nu var det slut på "Sörgårdspolisen". Man menade att det där översnälla gamla idealet var överspelat i en värld av stenhård brottslighet. Jag skrev om saken i min spalt i Kvällsposten och påpekade bl a att i den gamla läseboken "Sörgården" som jag hade i folkskolan, fanns över huvud taget inga poliser. Efter mitt inlägg fick jag svar i spalterna vilket gladde mig. Men jag stoppades också stup i ett av poliser som skällde av ingen orsak och hade mig att göra ideliga alkotester. Till sist skrev jag att allt blåsandet var nyttigt för mig och stärkte mina lungor. Sedan slutade man med allt detta kollande. Och jag trodde saken var ur värden. Men ...

143

Sommaren 2004 var jag ute på konstrecensionsrunda. Det var en stor Bengt Böckmanexposé. Efteråt bjöds det flott och en av våra få världsberömda konstnärer som inte ville ha sin drink gav den till mig. Jag ville inte vara oartig och tackade artigt. I ett obevakat ögonblick hällde jag drinken i en toalett. Såg kanske någon fientligt inställd mig ta emot drinken och sedan köra bil? Trodde den personen att jag körde alkoholpåverkad, något jag aldrig skulle göra? Inte vet jag det. Men det är en möjlighet. På väg över Knivsåsen mellan Veberöd och Dalby blev jag ifattkörd av en bilist som höll en hastighet vida över den tillåtna. Han ville att jag skulle ut på dikesrenen eftersom jag körde med den lagstadgade farten. Jag vet att man inte är skyldig köra på dikesrenen och skulle man göra det och köra på någon är det förstås ett allvarligt trafikbrott. Så jag höll mig i min högerfil. Föraren i andra bilen blev uppenbarligen irriterad, för att jag höll lagstadgad hastighet och inte gick ut. Han tutade och blinkade och ville tydligen tvinga ut mig på dikesrenen. Lite senare dök en polisbil upp och gav tecken att jag skulle stanna. De var mycket upprörda och började med att skälla ut min stackars passagerare. Om mig skrek de att jag var full, påverkad av narkotika, kört på fel sida (!) och kört för fort. En bilist hade ringt dem och kommit med dessa grundfalska anklagelser. Jag tycker att rattfyllon ska straffas hårt. Så jag har stor förståelse för att man vill kolla hur det är med en anmäld bilist, men jag har svårt att fatta, att man sedan ska ge sig på denne bilist, som om hans påstådda brott var bevisat. Ordningsmakten bör enligt min mening uppträda hövligt och korrekt och om bilisten är oskyldig, beklaga att han stoppats. Är han full tycker jag han ska hamna i fängelse och inte som en viss svensktoppsstjärna få som straff att läsa sagor för gamlingar och när brottet förnyades, kunna köpa sig fri genom att skaffa alkolås. Jag är ingen svensktoppsstjärna och ingen Kung med rätt att köra som jag vill, jag är bara en vanlig stackars person, som myndighetspersoner kan vara grötmyndiga och maktfullkomliga mot. Därtill spelade det kanske in att jag var en som vågat kritisera polisen. Vad vet jag? Men hur det nu än var så gick det som det gick. Om någon sett mig ta emot drinken och inte vetat att jag hällde ut den är mig obekant. Det skulle i så fall förklara den falska anklagelsen om fylla. Men kanske var det mannen som ville ha ut mig på vägrenen som ringt.

144

Ja, jag hade alltså blivit omkörd av en bilist som var förbannad över, att jag inte gick ut på vägrenen. Strax därpå dök makten upp och stoppade mig. De gav sig först på min stackars passagerare, som bara satt bredvid mig. Varför gjorde de det? Det var ju jag som körde! Passageraren bestyrkte att jag kört lagenligt. Kanske retade det ordningmakten. Jag frågade vad saken egentligen gällde. Jo, det var fråga om rattfylla. Vad då rattfylla? Menade de att jag körde bil berusad? Jo, det hade kommit en anmälan om detta. Jag sade att jag nog visste vem det var -- bilisten som var arg för att jag körde lagstadgad fart. Och jag sade att jag tyckte jag kunde få göra ett utandningsprov, innan vi fortsatte diskutera. Men så lätt ville man inte ge mig chansen visa mig oskyldig. Man tillkallade ännu en polisbil och ett par myndiga poliser till stegade mot mig och poliserna omringade bilen. Nu skulle jag äntligen få blåsa. Jag bad att få dra ner fönstret helt för jag fick solen i ögonen, men det fick jag minsann inte. Polisen placerade sig så att jag blev bländad, där jag tvingades sitta och blåsa bakåtlutad. Jag sade att jag tyckte detta var psykisk tortyr, det är hemskt att behöva titta i solen. Då undrade polisen varför jag var så ovänlig. Jag sade det var illa att inte låta mig veva ner rutan, när jag själv begärt få blåsa. Vad hade nu jag för attityder mot poliser? Alla poliserna slöt sig kring bilen och jag fick en massa ovett. Jag sade att de kanske i alla fall kunde tänka sig att tala om vad provet visade. Mycket motvilligt sade man då, att det inte visat något spår av alkohol. (Som jag inte ens dricker lättöl, så förvånade det mig inte.) -Narkotikan då? undrade jag Ska ni inte ta blodprov? En polis sade, han såg på mina ögon, att jag inte var påtänd. Det verkade inte precis göra honom glad. Det är tydligen inte kul för en polis att se en totalt oskyldig människa i ögonen. Men som nu sprit och knark var avförda, började de klaga på att jag kört för fort och på fel sida. Det hade den i deras ögon tydligen omdömesgille anmälaren sagt. Jag sade jag ville anmäla den där bilisten för falsk tillvitelse. Se det fick jag ju inte! Trodde någon jag var full, narkotikapåverkad osv, så var det hans eller hennes rätt tro det. Hur kan man TRO att en bilist som kör rätt är på fel sida? Hur kan han avgöra att jag kör för fort? Självklart var allt detta lögner och när patrullen inte kunde göra något åt det fräste en av dem "DU FÖREKOMMER I BROTTSREGISTRET!" Det visade sig jag kört lite för fort en gång flera år tidigare och detta var nu det enda trumfkort de hade att komma med. (Fast man hamnar i trafikregistret, inte i brottsregistret som den där polisen kallade det). Sedan skrek han som hade befälet att jag skulle åka. Jag vägrade. Befälhavaren blev rasande och vill veta varför. -Du har ju tagit mitt körkort, sade jag. Då kan jag väl inte köra! Han SLÄNGDE kortet på mig och skrek: "KÖR!"